· Laboration med samhälle
Laboration med samhälle
Delar av västvärldens elit har sällat sig till den abstrakta idéfilosofiska föreställningen om mångkultur, en tankekonstruktion utan historisk och empirisk hållbar förankring. Trots denna svaghet samt avsaknad en enhetlig definition kan ändå ett par gemensamma nämnare utkristalliseras ur begreppet; avståndstagande från samhället som en sammanhållen kulturell gemenskap samt indelning av människor i etniskt homogena enklaver. Mångkultur används av dess förespråkare synonymt med demokrati. En exemplifierande exposé visar emellertid på bristerna häri.
Den universella idén om demokrati, jämlikhet och alla människors lika värde har företrädesvis utvecklats av västerländska tänkare. Den tongivande statsvetarprofessorn Samuel P Huntington, som tillbakavisar mångkulturalismen, menar (1996) att den västerländska civilisationens universella värderingar är ett av historiens stora påfund värda att värnas. Den framstående filosofen John Grays (1996) anser att ett "stabilt liberalt civilt samhälle kan inte vara radikalt mångkulturellt", utan är beroende av "en underliggande gemensam kultur". Mångkulturalisterna uppvisar här ambivalens; dels förkastas tanken på en enhetlig, övergripande västerländsk demokratinorm för respektive samhälle där idén fått inflytande, dels utnyttjas västerländska demokratiska idéer och begrepp på ett godtyckligt sätt för att uppnå uppsatta mål.
Jämlikhet och mångfald är de i sammanhanget mest använda demokratirelaterade begreppen. Ett led i att uppnå detta utgörs av kraven på s k positiv särbehandling (kvotering), som sedan 1960-talet tillämpats i USA. Erfarenheterna visar dock att åtgärden fungerat kontraproduktivt. På grundval av problematiken drev den svarte universitetsläraren Ward Connerly 1996 igenom en folkomröstning i frågan. Proposition 206, California Civil Rights Initiative, motsätter sig den amerikanska kvoteringspolitiken, och fick en klar majoritet av rösterna. I boken Vad bör staten göra? (1994) visar den göteborgske statsvetarprofessorn Bo Rothstein att selektiv politik nästan alltid slår tillbaka mot den grupp man vill stödja.Likabehandling innebär att egenskaper som kompetens, kunskap och meriter är det som i första hand skall premieras vid exempelvis anställningar. Kvotering är sålunda inte förenlig med denna princip, och FN-konventionen förbjuder särbehandling baserad på etniskt ursprung. I sitt berömda tal 1963 sade medborgarrättskämpen Martin Luther King bl a att människor borde bedömas "inte på grund av färgen på deras hud, utan på grund av deras personliga karaktär".
Mångfald i betydelsen numerär utjämning ev etniska grupper visavi majoritetsbefolkningen skulle enligt förespråkarna gynna ekonomi och kreativitet i berörda länder. Men att en invandrare pga av sitt ursprung ges jobb framför en inhemsk innebär endast en omfördelning av resurserna, någon ren vinst genererar detta inte mer än att någon får jobb. Antalet arbetslösa totalt sett minskar inte för att någon ur en etnisk grupp får jobb bekostnad av en individ tillhörande en annan grupp. IT-utvecklingen, som tros generera flest jobb i framtiden, förutsätter kreativitet. Men envar som önskar sysselsätta sig inom den branschen måste först införskaffa sig kunskaper om datorer, datanätverk och dylikt. Den etniska aspekten har intet med detta att göra. Det är individuellt engagemang och tänkande som utvecklar samhällen, inte etnisk bakgrund.
I grunden handlar saken om vilken syn på kreativitet som anläggs. Elitens syn skiljer sig från folkets, dvs det stora antalet medborgare vilka skapar och upprätthåller välfärden via service och produktion av konkreta ting. Kreativt arbete föreställs bland eliten utgöras av "en serie abstrakta intellektuella operationer utförda på ett kontor...inte som framställningen av mat, bostäder och andra nödvändigheter", som den välrenommerade idéhistorikern Christopher Lasch i sitt sista verk Eliternas uppror och sveket mot demokratin (1995) har beskrivit saken. Eliterna lever enligt denna horisont i en värld av abstraktioner och bilder, "till skillnad från den påtagliga omedelbara, fysiska verkligheten där vanliga människor vistas". Historikern Nathan Shachar spinner i Moderna Tider (okt/95) vidare på ämnet, bl a genom citera Schopenhauer: "Det oförståeliga är släkt med det oförståndiga, och det är alltid oändligt mycket mer sannolikt att därunder döljer sig en mystifikation än en stor djupsinnighet."
Det kanske mest intressanta att här lyfta fram, är att i globalt ett helhetsperspektiv har världens invånare ett så mycket större behov av konkretion i betydelsen skapande av basnödvändigheter framför abstrakta och inkonsekventa idéer. Ett starkt stöd för detta postulat är att en absolut majoritet av världens befolkning vare sig har tid (pga exempelvis armod eller stress) eller förmåga (pga exempelvis analfabetism eller otillräcklig utbildning) att sätta sig in i för dem obegripliga idéer.
Mångkulturalismen tenderar att kollektivt skuldbelägga världens vita population för oförrätter, t ex slaveri, som begåtts i det förflutna av enskilda individer. Så uttryckte en av den numera nerlagda "antirasistiska" tidskriften Expos grundare i det mångkulturella magasinet Creol (1/96): "Att känna eller t o m tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia..." En konsekvens av synsättet är att en svensk som utsätts för etnisk relaterad kränkning, till skillnad från en invandrare, inte kan åberopa rasism. Denna urholkning av likheten inför lagen indikerar att svenskarna inte skulle hysa känslor i samma utsträckning som andra folkgrupper. Mångkulturalismen praktiserar följaktligen inte principen om alla människors lika värde.
Dubbelmoralen tog sig efter den tragiska branden på Hisingen i Göteborg i oktober skepnaden att någon klarläggning av ansvaret inte skulle sökas, vilket vore ett avträdande från rättsstatens principer. Andra exempel på temat gavs inför 1988 års riksdagsval där Det nya partiet, som värnar svensk kultur, utsattes för utomordentligt allvarliga kränkningar av den grundlagsfästa mötesfriheten. Media, politiker och rättsväsende gav sitt tysta stöd för aktionerna.
Christopher Lasch menar att det på ytan tilltagande ordet mångfald i praktiken har fått motsatt betydelse, som i praktiken legitimerar en ny dogmatism, "där rivaliserande grupper tar skydd bakom en serie trosuppfattningar som är oemottagliga för rationell diskussion". Demokratins fundament om ett civiliserat samtal med hänsyn till argumenten innehåll har på så vis satts ur spel. Polisanmälningar och skällsord riktas mot sakliga kritiker, såväl i USA som Sverige. Det är svårt att motsäga Lasch i att indelningen av folk i olika minoritetsgrupper "inom sig bär det försåtliga antagandet att alla medlemmar av en viss grupp tänker likadant", dvs ett parodiskt tillstånd på ett "samhälle".
I Sverige bejakas denna tribalism, där varje etnisk grupp uppmanas att bibehålla sin särart i stället för att inhämta elementära kunskaper om svensk demokrati, samhälle och språk. Ansvariga politiker tycks ha intagit positionen att invandrare sedan födseln hamnat i ett av naturen givet oföränderligt tillstånd oförmögna att ta till sig andra sedvanor, vilket strider mot det faktum att varje människa är en unik individ med säregna egenskaper. Indelningen i etniska grupper kombinerat med det oföränderliga synsättet har tydliga paralleller till rasbiologiska idéer.
Kontentan är således att den mångkulturella ideologin demonstrerar antidemokratiska drag. Den vilar på falska premisser, som förstärker tribalismen och därmed gynnar framväxten av aggressiv fundamentalism. Svenskar såväl som invandrare vill bedömas efter individuella förtjänster, de vill leva i harmoni med varandra, inte utsättas för storvulna experiment. Att eliten i stället ägnade energi åt att nationellt hålla sina samhällen ihop och internationellt att förbättra för världens nödställda, vore så mycket mer trovärdigt och välkommet än att laborera med samhällen på det ödesdigra sätt som nu görs.
John Järvenpää (Borås Tidning 990404)
