Reaktion.nu

· Nyspråk: När välfärd blir till "omänskliga villkor" och "anal penetration" till demokrati

· Målsägandetalan hotar yttrandefriheten

· Även de bästa intentioner kan slå galet ut

· Filmkritik urlakar begreppet antisemitism

När välfärd blir till "omänskliga villkor" och "anal penetration" till demokrati
Varje makthavare vet att språket är ett av de viktigaste instrumenten för att forma människors tankar och idéer. Därför ges ord och begrepp med politiska implikationer nya innebörder för att passa uppsatta mål. Nyspråk kallade Orwell detta. Syftet är att de nydefinierade orden snabbt ska ge associationer till antingen det "onda" eller "goda", vilket är något som har definierats av makten. För att få en uppfattning om hur politiker och media vrider samhället i den riktning man önskar gäller det följaktligen att studera användningen av språket, hur man ändrar ord och termers innebörd.

När exempelvis invandring diskuteras tar politikerna gärna till de stora orden, de abstrakta och svårfångade begreppen som diskriminering, rasism, humanitet och medmänsklighet, för att nämna några.

I Aktuellts kvällssändning den 24 augusti tog man upp utanförskap och den utbredda brottsligheten i det invandrartäta området Rosengård i Malmö. Integrationsminister Mona Sahlin satt med i studion. För en gångs skull antydde hon att politikerna nog har gjort fel då man tillåtit invandrare att bosätta sig var de vill. Följden har blivit att dessa människor flyttat dit deras landsmän bosatt sig, till områden där det inte alltid funnits gott om jobb. På så sätt har man blivit kvar i bidragsberoende.

Men den största skulden lades på diskrimineringen, som enligt Sahlin hindrar invandrare från att få jobb. Detta är dock en förenklad eller rentav felaktig bild. Den främsta orsaken är inte diskriminering utan att det överhuvudtaget är ont om jobb. Så har näringslivet inte efterfrågat utländsk arbetskraft de senaste trettio åren. Ett ytterligare belägg för att diskrimineringsmodellen inte håller är de hundratusentals arbetslösa svenskarna. Såväl svenskar som invandrare är alltså arbetslösa.

Sahlins förenkling är emellertid inget mot hennes påstående om att de boende i Rosengård lever under "omänskliga villkor". Motfrågan är givetvis hur det kan anses vara omänskligt med lägenhet, mat, rent vatten, tv, fri tand- och sjukvård och skolgång för barnen, dvs kriterier som inryms i begreppet välfärd. Till detta kommer att många av Rosengårds invandrare har fritid i överflöd, något som den arbetande befolkningen saknar men likväl trånar efter. Man längtar till semestern som är årets stora händelse.

Flertalet Rosengårdsbor lever med sina familjer och sina släktingar och man får utöva sin religion. Är detta verkligen omänskligt jämfört med barn som växer upp i splittrade familjer? Är det omänskligt jämfört med arbetare som sliter ut sina kroppar i smutsiga och bullriga industrier eller tvingas rengöra kontainrar med livsfarliga kemikalier i?

Om man överhuvudtaget ska tala om omänsklighet i dagens Sverige, så ska blickarna riktas mot den inhemska befolkningen. Det torde vara mer adekvat att säga att det är omänskligt att gamla människor, som arbetat hela sitt liv, ligger ensamma och dör på ålderdomshemmen till stanken av den egna urinen. Likaså torde det vara omänskligt att staten inte ser till att ordna mat och husrum åt de tusentals psykiskt sjuka uteliggare, som inte förmår att ta sig ur sitt elände.

Sahlins beskrivning av situationen i Rosengård som omänsklig är ett desperat försök att skyla över den politiska elitens misstag i invandringsfrågan, misstag som kanske är omöjliga att reparera. Att ingen opinionsbildare reagerat på detta nyspråk är tecken på likgiltighet eller feghet, man vågar inte kritisera makten. Sistnämnda antyder att ett totalitärt - underkastande - tänkesätt har fått fotfäste hos dem som borde reagera.

Låt oss titta på ytterligare ett exempel som inte föranlett någon reaktion, trots att det handlar om en ny och revolutionerande tolkning av demokrati. Det gäller den så kallade sexrådgivaren Katerina Janouch, daglig skribent i Expressen samt i ett flertal ungdomstidningar. Därmed torde hon vara en av ungdomens främsta informationskällor. I Expressen den 20 augusti tog hon upp män som vill bli påsatta av kvinnor med ett så kallat strap-on, ett bälte med en dildo på. Janocuch gillade idén och kopplade ihop den med begreppet demokrati:

"I demokratins namn så bör ju fler kvinnor sätta på män - i alla fall om man pratar analsex. För varje kvinnlig penetration, en manlig, tycker jag. Därför är strap-on ett demokratiskt/feministiskt sexredskap och jag tror nog att många fler kvinnor skulle uppskatta att använda ett sådant. Men långtifrån alla män vill bli tagna av en kvinna (synd, kanske missar de en upplevelse)."

I demokratins namn ska männen alltså att ställa upp på att bli penetrerade av kvinnor medelst sexredskap. Den som inte finner sig i det definieras som antidemokrat. Ungdomar kan nu påtvinga sig till analsex med förevändningen att det är demokratiskt. Om Janouchs text är progressiv får man väl anta att ansvarstagande journalistik och god publicistisk sed hör de gamla tiderna till, det tråkiga och inskränkta Sverige.

Dessa synpunkter skickades till Expressen, dels till ansvarige utgivaren dels till insändarredaktionen. Den förre har inte svarat. Däremot fördes en intressant diskussion med Marie-Louice Däcker, redaktör för insändarsidan. På frågan om hon vågade publicera nämnda kritik mot Janouch svarade hon: "Det handlar inte om att våga utan om att vilja. Insändarsidan ska spegla vad som intresserar majoriteten av insändarskribenter och din tolkning av vad en sexrådgivare skrivit i tidningen hör inte dit."

Hon fick tillbaka bl a följande frågor:
- Min tolkning av Janouch är inte gripen ur luften, hon ger demokrati en ny och pervers definition. Har jag tolkat dig rätt så menar du alltså att majoriteten inte är intresserad av en diskussion kring denna definition?

- Ska jag även tolka ditt svar som att Expressen inte verkar för att även minoriteters uppfattningar ska få komma till tals?

Som svar fick jag ett vidhållande av att urvalet görs utifrån majoritetsregeln, dvs antalet skribenter som tar upp ett ämne. Därmed ansåg Däcker/Expressen diskussionen vara avslutad. Om man ska ta Däcker/Expressen på orden så är fältet fritt för varje lobby att skriva otaliga brev med samma ämne, t ex återinförande av dödsstraff, legitimering av pedofili eller varför inte pläderande för strap-on. Motargument släpps inte fram eftersom minoriteters uppfattningar är ointressanta.

Marie-Louice Däckers förklaring är givetvis inget annat än en bortförklaring. Till hennes försvar ska sägas att hon i sitt första brev hade lagt till ett post scriptum där hon mer eller mindre tog avstånd från Janouch tankar: "PS. Som insändarredaktör varken kan eller ska jag kommentera skribenter i tidningen. DS."

Man kan inte annat än att tycka synd om henne som tvingas ljuga och hitta på kvasiförklaringar för att blidka sin arbetsgivare. Dock är hon långtifrån ensam, om det nu är någon tröst. Hon är en bild av ett utbrett fenomen, en bild av vad som försiggår i nyspråkets Sverige, i den upp-och-ner-vända-världen där slaveri har blivit till frihet.
John Järvenpää, augusti 2004

Tillägg: Mauricio Rojas, riksdagsledamot för folkpartiet och flitig debattör i invandringsfrågan, menar - precis som Mona Sahlin - att invandrare "är de mest utsatta i Sverige". I en debattartikel i Expressen (041211) använder han termen "mest utsatta" fyra gånger för att klargöra att så är fallet.

"Fel" åsikt värre än misshandel
Den 29 juni dömdes Ölandprästen Åke Green till en månads fängelse för hets mot folkgrupp. Han dömdes för att han uttryckt vad han och många troende anser vara Bibelns syn på homosexualitet. Islams och judendomens syn skiljer sig inte från den kristna härvidlag. En mängd åtal lär därför följa, i synnerhet om domen får den prejudicerande effekt som åklagaren hoppas på i detta pilotfall, som sannolikt kommer att drivas till högre instans. Parentetiskt kan nämnas att fällande av "åsiktsbrottslingar" blivit en möjlig väg att göra karriär på.

Det är illavarslande att i princip inga opinionsbildare, ledarskribenter eller politiker tagit parti för prästens religions- och yttrandefrihet, vilket det ytterst handlar om. Hade man varit lika tysta om åtalet drabbat judar eller muslimer, eller bottnar tystnaden i ynkedom eller rentav i feghet?

Förvisso kan vissa av prästens uttalanden klandras. Emellertid är det skrämmande att yttranden, som obönhörligen måste särskiljas från handlingar, kan straffas med upp till fyra års fängelse vilket är fallet med nuvarande lagstiftning rörande hets mot folkgrupp. Det bedöms alltså allvarligare att yppa "fel" åsikt än att stjäla och göra inbrott liksom det kan bedömas allvarligare än normalgraderna av misshandel samt vållande till annans död.

Hetsparagarafen bär på en inneboende motsägelse, den att det objektivt sett aldrig går att röna ut vad som är kränkande/hetsande. Det en individ uppfattar som stötande behöver inte alls uppfattas så av en annan individ ur samma folkgrupp. För övrigt innehåller paragrafen ett stort stänk av godtycke och undermåliga definitioner. Sammantaget kan den därför användas som ett instrument för att tysta kritiska röster.

Även rena skämt, varav en ansenlig mängd handlar om folkgrupper och sexuella minoriteter, kan framöver komma att drabbas då högljudda lobbygrupper skriker "hets" och kräver fängelse. Den nämnda mediala och politiska tystnaden tillika passiviteten stimulerar nämligen till krav på ytterligare inskränkningar. Följden blir ett Sverige som alltmer börjar påminna om forna DDR, likriktat, grått och trist.

Om man inte tål att ta del av bisarra åsikter torde en vettigare strategi än polisanmälan vara att lära sig tåla det (det finns psykologer för sånt). I grunden handlar detta om att träna sitt demokratiska sinnelag. Att sätta sig in i odemokratiska åsikter tvingar demokraten att stärka sina och borgar därmed för att dumheten besegras. Polisanmälan handlar om lathet och ger underförstått antidemokraten rätt i det han säger.
John Järvenpää, juli 2004

(texten var införd i Borås Tidning 040628 och i Sydsvenskan 040704; versionerna har då skilt sig åt något).

Tillägg: Med all sannolikhet kommer judar och muslimer inte behöva oroa sig för åtal, hur mycket de än skulle "hetsa" mot homosexuella. Dels är det inte politiskt korrekt för åklagare att inskränka deras yttrandefrihet, dels är det tveksamt om den s k "homolobbyn" vågar ge sig på dessa grupper. Däremot kan araber och muslimer i allmänhet åtalas för hets mot judar vilket skedde med Ahmed Rami. Rami fälldes för mer än tio år sedan för att i Radio Islam ha uttryckt sig ytterst negativt om judars förehavanden i olika sammanhang. Och för närvarande väntar några arabiska ungdomar i Malmö på åtal därför att de skrikit antisemitiska slagord mot judiska ungdomar.

Etniska svenskar kan däremot inte åberopa hets mot folkgrupp, oavsett vem som uttrycker sig illa om dem (se följande artikel Målsägandetalan hotar yttrandefriheten samt den därtill hörande bilagan Hets mot folkgrupp - teori kontra praktik).

Denna urholkning av likheten inför lagen indikerar att det utvecklats ett slags hierarki inom rättsväsendet där svenskarna som folkgrupp är placerade längst ner. Den politiskt korrekte skulle möjligen invända med att invandrare i olika rättsfall har dömts hårdare än svenskar för likartade brott (mot vilket kan ställas fall där invandrare fått lägre straffsats av så kallade kulturella skäl). Detta förtar dock inte det faktum att hetsparagrafen i praktiken inte kan åberopas av svenskar. Svenskarnas är alltså utsatta för institutionaliserad diskriminering. Den politiskt korrekte kan inte peka på en enda lag eller lagparagraf där invandrare (med svenskt medborgarskap) är exkluderade på det sätt som svenskar är beträffande hetsparagrafen.

Svenskarna är, tillsammans med samerna, att betrakta som en ursprungsbefolkning. Normalt sett brukar den svenska kultureliten försvara ursprungsbefolkningars rätt att behandlas på samma villkor som andra folkgrupper. Denna kulturelit har gått så långt att man ansett väpnad kamp vara försvarligt mot felaktigheter. Sydafrika under apartheid, tibetanernas kamp mot kineserna och indianernas kamp i Amerika är bara några exempel. Men i Sverige vill kultureliten och svenska folkets egen statsmakt inte försvara sin egen befolknings rätt ens till likabehandling. Man fördömer och förbjuder även sin egen befolknings rätt att protestera mot felaktigheter. Rasismstämpeln och hetsparagrafen används då.

RFSL anser att Ölandsprästen, som tidigare aldrig varit i klammeri med rättvisan, ska dömas till än hårdare straff för att han i offentligt sammanhang alltså uttryckt kritik mot homosexualitet. För ett tag sedan dömdes en då aktiv i RFSL för att ha utnyttjat minderåriga, dvs pedofilliknande verksamhet. Men denne person fick endast samhällstjänst som straff. Då krävde RFSL inte hårdare tag. Men prästen, som sagt att homosexualitet kan stimulera till pedofili, ska alltså straffas hårdare. (Även om det saknar betydelse huruvida prästen talat sanning eller ej - att få sägas att jorden är platt utan risk för fängelse ingår i ett fritt samhälle - så kan det nämnas att det finns forskning som visar att homosexuella är överrepresenterade vid sexualbrott mot barn.) Vad detta agerande säger om RFSL ska här vara osagt.

Ovan noterades att den politiska och mediala passiviteten kring fallet stimulerar till fler anmälningar tillika ytterligare begränsningar av yttrandefriheten. Den 23 juni polisanmälde RFSL Umeå Moderata Länsförbundet Västerbotten för hets mot folkgrupp. Anledningen till anmälan är den motion som antogs på länsstämman i maj. Motionen behandlade Moderata Länsförbundet Västerbottens syn på homoäktenskap där man i motionens brödtext skrev: "Varför ska de homosexuella in i kyrkan då de står för rena rama motsatsen till det bibeln står för. Bara det faktum att det inte är särskilt lätt för homosexuella att fortplanta sig visar på att naturen anser det vara onaturligt. Varför ska vi då i Sverige stödja detta och ge dem möjlighet till dessa onaturliga äktenskap."

Det tycks stå alltmer klart att RFSL ligger i för att undergräva sin trovärdighet på flera plan. Genom att man med homofobstämpeln som vapen lyckats lobba sig till att homosexuella fått status som folkgrupp - vilket strider mot alla vedertagna definitioner av folkgruppsbegreppet - utgår man från att homosexuella är en kollektiv grupp med särskilda etniska/rasliga egenskaper. Dvs man bortser från att varje människa bör betraktas som en individ med sina personliga karaktärsdrag. Ett bra exempel på att även "bögar" bör betraktas som individer är det faktum att nazistledaren Ernst Röhm, som var en viktig kugge i nazisternas maktövertagande, var homosexuell.

Vidare skapar RFSLs agerande förmodligen agg från vanligt folks sida - flertalet heterosexuella och även de homosexuella vilka inte vill ses som en "folkgrupp" eller vara ofrivilliga hantlangare åt "elitbögarna" - som tycker det är minst sagt besynnerligt att en så kallad förtryckt grupp ägnar sig åt (åsikts)förtryck i form av undertryckande av en av demokratins hörnstenar: yttrandefriheten. Vilka konsekvenser detta agerande får kan endast framtiden utvisa./JJ

---------------------------------------

Frihetsfrontens ordförande, Henrik Alexandersson har i Svensk tidskrift nr 4/04 ett intressant inlägg där han med anledning av domen mot pastor Åke Green argumenterar för att paragrafen hets mot folkgrupp bör avskaffas. Anledningarna är bl a att den kommer i konflikt med yttrandefriheten och att den är godtycklig.

"Som medelålders bög blir jag naturligtvis förbannad när jag läser Greens predikan. Hans ord om att homosexuella förtjänar döden gör mig upprörd. (Ord som i och för sig kommer från den del av hans predikan som han inte dömdes för.) Men han har rätt att tro och säga vad han vill. Den rätten är överordnad min sinnesro och sorglöshet. Idiotiska åsikter och en bigott religion skall bekämpas med goda argument i en öppen debatt. Inte med lagstiftning.

Hela lagen om hets mot folkgrupp är tveksam. Den inskränker inte bara religions- och yttrandefriheten. Ur ett principiellt perspektiv är det synnerligen tveksamt med lagar som ger kollektiv rättigheter. Sådant leder per automatik till att olika individer får olika rättigheter. Här finns alltså en tydlig motsättning mellan lagen om hets mot folkgrupp och en av rättssamhällets viktigaste principer. Det är för övrigt individen, inte olika kollektiv och särintressen, som skall skyddas.

För mig är det hela rätt enkelt. Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för den enes frihet går där man kränker någon annans rättigheter (liv, säkerhet eller egendom). Alla individer skall ha lika rättigheter. Sett ur detta perspektiv får homosexuella göra vad de vill - och pastor Green säga vad han vill.

Om någon individ känner sig kränkt, då får hon göra en anmälan om förtal. Om någon känner sig hotad, så är det en anmälan om olaga hot som skall göras. Men att människor är kritiska och uttalar sig nedsättande om olika grupper, det är möjligen inskränkt och omdömeslöst. Men är det ett brott mot någon enskild individ? Mitt svar är nej.

Just denna rättsprocess ställer en central fråga: Är frihetens, öppenhetens och demokratins försvarare beredda att stå för sina principer - och därmed bevisa just dessa idéers överlägsenhet? Eller tänker man offra principerna på den politiska korrekthetens och särintressenas altare?

Green-affären har inte bara uppmärksammats i Sverige. En brittisk medborgarrättsgrupp kräver att EU suspenderar Sverige på grund av att vårt land kränkt pastor Greens demokratiska fri- och rättigheter. I Slovakien har regeringen överlämnat en formell protest till Sveriges ambassadör."

"Eller också vänder vi på steken. I den muslimska världen är "Mulla Green" inte direkt ovanlig. Man behöver inte söka speciellt länge för att hitta texter och anföranden som är precis lika kränkande mot homosexuella, som de ord pastor Green dömts till fängelse för. Men tro inte att staten tänker gå lika hårt fram i dessa fall. Det vore politiskt omöjligt. Och då man blandat ihop lagstiftning och politik, blir lagen här omöjlig att upprätthålla. I vart fall för den åklagare som ser en framtid i sitt yrke.

Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt skapat ett träsk av tolkningar och godtycke. Vad som för tillfället är politiskt korrekt väger tungt. Man kan inte räkna med att alla som anmäls kommer att behandlas lika. Olika människor tilldelas olika rättigheter, vilket är oacceptabelt.

Därför bör lagen om hets mot folkgrupp avskaffas. Lägg istället kraft, tid och pengar på att upprätthålla de lagar som är till för att skydda alla individer - på lika villkor. Istället för att göra politiska bedömningar, skall polis och åklagare ägna sig åt att låsa in folk som ägnar sig åt till exempel olaga hot, misshandel, stämpling till misshandel och uppvigling.

Inget blir bättre för att vi får fler, politiska, lagar. Däremot skulle bra mycket bli bättre om vi såg till att de lagar som skyddar människors liv, säkerhet och egendom verkligen efterlevdes - lika för alla. Slutligen kan man tycka att något är allvarligt fel i ett land som låter spärra in folk för deras åsikter. För det är precis vad historien med pastor Green handlar om."

Målsägandetalan hotar yttrandefriheten

I Aftonbladets debattsida den 24 maj 2004 riktades skarpa angrepp mot svenskt rättsväsende, som inte anses prioritera hets mot folkgrupp tillräckligt hårt. Artikeln var skriven av de tre organisationerna Svenska Helsingforskommittén, RFSL och Expo. Trion har stort inflytande på politiker och medier. För att komma tillrätta med den förmenta oredan inom rättsväsendet föreslår man så kallad målsägandetalan. Förslaget innebär att åklagare och JK ska fråntas sin exklusiva rätt att kunna väcka åtal för hets mot folkgrupp. Istället ska även vilken person som helst, som anser sig kränkt av exempelvis en text, kunna driva ärenden till domstol.

Som undertecknad visar i repliken nedan kommer trions förslag onekligen att leda till att yttrandefriheten riskerar att urholkas än mer. Så kan personer med totalitär läggning - för vilka yttrandefriheten inte betyder något - hävda att man känner sig kränkta av böcker och annat material och därmed driva personliga vendettor. Aftonbladet vägrade dock att ta in repliken. Man hade möjlighet att korta texten och föra ner den på insändarnivå, men avstod även från det. Någon motivering har man inte gett, vilket brukar vara kutym hos flertalet andra svenska dags- och kvällstidningar. Det brukar förvisso vara det sedvanliga "Av utrymmesskäl kan vi inte bereda plats..."

Att Aftonbladet inte släpper fram synpunkter på ett förslag som hotar yttrandefriheten är anmärkningsvärt. Det torde ha inkommit ett flertal sådana, vilket annars vore lika anmärkningsvärt. Inte heller har man på ledarplats tagit upp målsägandetalans inverkan på yttrandefriheten. Ledarskribenter har förvisso kritiserat odemokratiska tendenser i andra länder, något svenska medier reflexmässigt gör för dölja brister här, det som sker framför ögonen på oss. Den 27 maj var det t ex Putins Ryssland som fick sig en känga för dess "auktoritära tendenser". Det är givetvis vällovligt men det löser inte brister härhemma.

Till socialistiska Aftonbladets "försvar" ska sägas att dess "liberale" konkurrent Expressen också refuserade inkomna motargument i november 2003, i ett liknande ärende. Då hade man upplåtit plats åt Svenska Helsingforskommittén (SHK) som pläderade för skarpare användning av hets mot folkgrupp (se artikeln Hetslagen, yttrandefriheten och rättssäkerheten från 2003). Den gången hade SHK omdömet att erkänna att det föreslagna kunde komma i konflikt med yttrandefriheten. I den nu aktuella artikeln har trion dock bortsett från att också målsägandetalan innebär en sådan konflikt. Innan den refuserade repliken får Du som läsare här ta del av trions argument. De är ordagrant återgivna och åtföljs av kommentarer och analys:

"Sedan mitten av 1990-talet har antalet anmälda hatbrott ökat stadigt. Det visar statistik ur Säpos årliga rapport 'Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet'. Prognoser för första halvåret 2003 visar på en ökning, särskilt för brott med homofientligt motiv."

Som synes inleder trion med det nyspråksklingande ordet "hatbrott". Onekligen ger detta obehagliga associationer till läsaren, och i synnerhet lagstiftarna som man vänder sig till. I Sverige finns exempel på yttranden som fällts i domstol, trots att yttrandena överhuvudtaget inte har med hat eller ens missaktning att göra, t ex: "Kan ni verkligen undgå att se att korruptionen blir värre och värre utslaget på fyra års perioder oavsett vilka som styr. Det här samhället är på väg neråt." (Fallet gällde en "föreläsning" vid Umeå universitet 1997 där en nationalsocialist medverkade. GP-journalisten Per Nygren gick på Göteborgs-Postens kultursida 980507 igenom materialet inför rättegången. Han visade på "bristen på konkretion i polisens förhör". Intrycket som gavs var "att åklagaren på förhand bestämt sig för att väcka åtal i syfte att tillfredsställa den opinion" som irriterats över att en person med misshagliga åsikter tillåtits föra fram sin åskådning.) Det finns många andra godtyckliga domar som på så sätt ger termen "hatbrott" en klang av orwellskt nyspråk.

Trions hänvisning till Säpos rapporter om "Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet" är intressant. För i åtminstone en av dessa klargörs att likheten inför lagen är urholkad. I 1997 år rapport tar Säpo upp anmälningar om "hets mot svenskarna" samt nedsättande uttalanden om "den svenska folkgruppen". Enligt anmälarna borde dessa uttalanden "juridiskt behandlas på samma sätt som hets mot de övriga folkgrupperna och därmed kunna betraktas som hets mot folkgrupp". Men, konkluderar, Säpo: "De juridiska möjligheterna att gå vidare inom rättsprocessen med en sådan anmälan är i dag obefintliga, eller mycket små."

Att svenskar inte kan åberopa hets mot folkgrupp bekräftades nyligen då en debattartikel i Aftonbladet (10/4) fick en sådan anmälan. I artikeln utmålades vita män som ett kollektiv med gemensamma karaktärsdrag, som att de är empatistörda, tar för sig på andras bekostnad och inte tål kritik. Att uttalandena var nedsättande framkom av JKs motivering: "Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet" (beslut 040419 ärende dnr 1526-04-30).

Förutom erkännandet att artikeln var nedvärderande visade JK att hetsparagrafen inte gäller för etniska svenskar till vilken både män och kvinnor hör - det går alltså inte som JK försöker göra, att särskilja på män och kvinnor ur samma folkgrupp. JKs användande av ordet "torde" syftar på förarbetena till paragrafen där det står att den är till skydd främst för minoriteter. Själva lagtexten, det som syns utåt, är dock neutralt utformad.

Hetsparagarafen bär på en inneboende motsägelse, den att det objektivt sett aldrig går att röna ut vad som är kränkande/hetsande. Det som en individ uppfattar som stötande behöver inte alls uppfattas så av en annan. Nu gäller emellertid paragrafen varför det är inkonsekvent att svenskar inte kan åberopa den.

Förutom SHK och RFSL står stiftelsen/tidskriften Expo som sagt bakom debattartikeln. Expos trovärdighet sjunker dock av att en av dess grundare själv har uttryckt sig klart rasistiskt mot hela den vita rasen i den mångkulturella tidskriften Creol (nr 1/96): "Att känna eller t o m tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar."

Expo har inte tagit avstånd från uttalandet, trots omfattande kritik. Och man har ännu inte, snart tio år efter starten, erkänt att rasism förekommer hos alla folkgrupper (vilket ju innebär att även vita/svenskar kan drabbas av den). Ändå är man den svenska mediakårens favoritkälla. Man är också Sveriges representant i ett övergripande EU-projekt, EUMC/Raxen, om så kallad främlingsfientlighet. Projektet har kritiserats för ensidighet eftersom man utgår från att Europas vita majoritetsbefolkningar i princip är rasister.

I Sverige går integrationsminister Mona Sahlin i bräschen för att implementera detta synsätt. I Dagens Nyheter 1 juni talade hon om att svenskarnas "strukturella rasism" har fått henne att fundera på att byta namn till så kallad antidiskrimineringsminister (vilket i klartext innebär bl a kvoteringspoliotik där svenskar kommer att diskrimineras för att sämre meriterade invandrare ska få deras jobb, plats vid universitet osv). Hon utvecklade denna krigsförklaring med att de många forskare - 70 st! - som kritiserat henne istället borde inse att den "strukturella diskrimineringen" finns också i den akademiska världen.

Taktiken påminner om det nazistiska syndabockstänkandet där judarna fick skulden för allt ont i det tyska samhället. Omsatt till dagsläget får svenskarna och Europas vita ursprungsbefolkningar skulden för att invandrare inte kommer in på arbetsmarknaden, för att nämna ett exempel. Den verkliga orsaken är ju att det är ont om jobb även för de inhemska befolkningarna, vilket givetvis inte kan lösas med den massinvandring som ändå har fått fortgå - och fortgår. (Inte heller lär kvartalskapitalismen, datoriseringar och "rationaliseringar" skapa fler jobb.)

De strukturer som Mona Sahlin anser vara av ondo är strukturer som den inhemska befolkningen genom århundraden har byggt upp. Dessa strukturer/system har fungerat bra för dem. Givetvis kan exempelvis byråkratin, som är en del av strukturen, uppfattas som krånglig även för de infödda. Särskilt i Sverige, som under större delen av 1900-talet dominerats av socialdemokratisk politik, har strukturuppbyggnaden emellertid skett efter principen om jämlikhet. Strävan har varit att samhällets alla medborgare ska gynnas och sakliga grunder har gällt vid t ex anställningar.

Sahlin synes vilja kullkasta det arbete som hennes parti har svarat för.

Föreställningen att majoritetsbefolkningen inte kan drabbas av rasism bygger på ett felslut. Vedertagna definitioner av rasism tar till skillnad från JK och Expo nämligen inte hänsyn till om det är minoriteter eller majoritetsgrupper som drabbas. Fallet Sydafrika under apartheid visade tydligt hur en liten minoritet utsatte en majoritet för rasism. På samma sätt förtrycktes esterna av en rysk minoritet. Ryssarna hade av kommunistregimen placerats i Estland med avsikten att kuva esternas självständighet och deras etniska identitet. Det finns många fler exempel. Istället för att kräva lagändringar borde trion - varav en är jurist - ta upp orättvisan och inkonsekvensen i svenskt rättsväsende, som de facto innebär att såväl likheten inför lagen som principen om alla människors lika värde inte gäller för etniska svenskar.

Analogt med detta kan man undra varför "hets" mot muslimer inte alls berörs, vilket med automatik har varit fallet tidigare. Är det ett trendbrott, då det numera börja bli vida känt att Sion vises protokoll saluförs även av muslimska grupper, eller bara en miss av debattörerna? Islam är förvisso ingen folkgrupp utan en trosföreställning. Och muslimer finns inom alla folkgrupper varför det omöjligen har med rasism att göra när brister hos muslimer påtalas. Ändå tycks många tro att kritik av islam (och judendomen) är just rasism. Samtidigt anses kritik av kristendomen vara helt acceptabelt. Logik är sannerligen inte den politiska korrekthetens styrka.

Trion går vidare: "Till hatbrotten räknas våldsbrott och skadegörelse som begås med ett rasistiskt, främlingsfientligt eller homofientligt motiv, något som enligt brottsbalkens straffskärpningsparagraf kan ge längre fängelsestraff. Dessutom avses hets mot folkgrupp, det vill säga spridandet av rasistiskt, främlingsfientligt och, sedan den 1 januari 2003, homofientligt material i alla upptänkliga former."

Att homosexuella kommit att omfattas av hetslagen är även det nyspråk. Minimikriteriet för att räknas som folkgrupp är förmågan till reproduktion, vilket av naturliga skäl inte ingår i homosexuellas beteendemönster. Andra vedertagna kriterier är ett gemensamt territorium, en gemensam kultur och likartade yttre drag, t ex hudfärg. Homosexuella uppfyller inget av dessa. De finns i varje land där olika kulturer råder och de finns inom världens alla folkgrupper och "raser". Eftersom man redan tillhör olika folkgrupper kan man alltså inte utgöra en säregen folkgrupp lika litet som kvinnor, män eller flintskalliga kan göra det. RFSL är också motsägelsefulla då man ofta poängterar vikten av att samhället hellre ska betrakta homosexuella som individer och inte som ett kollektiv.

Det är intressant att trion hävdar att synpunkter "i alla dess upptänkliga former" är homofientligt. Så är lagtexten absolut inte utformad. Där står att saklig och vederhäftig kritik är tillåten. Skulle däremot förslaget om målsägandetalan få gehör, kan trions påstående givetvis komma att bli korrekt. För då kan ju vem som helst hävda att man känner sig just kränkt av "material i alla dess upptänkliga former". Antingen går trion händelserna i förväg eller så har man inte läst lagtexten ordentligt, vilket man självfallet ska göra i ett ärende gällande yttrandefriheten. Som påtalats är en av dem jurist...

Trion fortsätter med att "rasistiska och homofientliga motiv ofta förbises i tillämpningen av ovanstående lagar. Straffskärpningsparagrafen har inte fått det genomslag som avsågs då lagen stiftades. Trots rekommendationer från riksåklagaren att sådana motiv bör anges i åklagarens stämningsansökan, sker detta inte i någon större utsträckning. Domstolarna har visserligen möjlighet att på eget initiativ ta upp frågan, men det sker sällan."

Man önskar alltså hårdare straff vilket är fullt förståeligt då det gäller (vålds)handlingar. Men att vilja skärpa straffen för spridande av åsikter ger intrycket av att trion vill inskränka yttrandefriheten.

Man går vidare med att det saknas "statistik över domar där straffskärpningsparagrafen använts. Det är inte obligatoriskt för domstolarna att redovisa om de tillämpat regeln. Därmed kan presumtivt rasistiska eller homofientliga brott passera hela rättsmaskineriet, inklusive domstolsprövningen, utan att motivet blir tillräckligt utrett och känt."

Som stöd för påståendet anger man två domar: "Under senare år kan två fall från Svea hovrätt tjäna som exempel. Det första, från augusti 2002, avsåg misshandel av en pojke för att han enligt vittnesuppgifter "såg bögig ut". Detta fall, som ledde till fällande domar för de tre gärningsmännen, avgjordes helt utan att ett eventuellt homofientligt motiv berördes. Det andra fallet, från mars 2003, avsåg dråp på en homosexuell man där gärningsmannen hävdade att han i nödvärn bragt offret om livet med över sextio knivhugg. Fällande dom meddelades utan att det eventuellt homofientliga motivet klarlades."

Av lagstiftningen framgår dock att hets mot folkgrupp kan användas endast i kollektiva sammanhang, inte när ett uttalande skett till endast en eller ett fåtal personer. Det krävs fler än ett fåtal. (Hur många som räknas som det anges dock inte. Inte heller krävs närvaron av person ur annan folkgrupp, utan det räcker med att uttalandet sprids inom den egna gruppen för att klassas som hets.) Missaktningen/hetsen måste alltså spridas offentligt, till en större krets än ett fåtal, vilket inte är fallet vid nämnda illdåd. Att säga att någon ser "bögig ut" (vilket många "bögar" gärna ståtar med) utgör då snarare förolämpning eller ofredande, inte hets mot folkgrupp. Däremot kan eventuella rasistiska eller homofoba motiv tas i beaktande vid själva straffmätningen.

Trion fortsätter med ett konspirationsteoretiskt anslag när man hävdar att "Svagheterna i statistiken indikerar dessutom en bristande vilja inom rättsväsendet att beivra hatbrott."

Man påpekar att SHK tidigare har "framfört att det bör råda en skyldighet för domstolarna att redovisa om de tillämpat straffskärpningsregeln i sina domslut, dock utan att få gehör", och fortsätter: "I den följande debatten föreslog JK att möjligheterna till målsägandetalan kunde tänkas vara ett alternativ som borde utredas" (SvD 10/11-03).

JK har alltså delvis gett med sig, redan. Vilket ger all anledning till oro för att lagstiftarna också kommer att göra det. Utöver bristande logik är fegheten ett utmärkande drag för den politiskt korrekta personligheten. Det gäller att vara rådande trender till lags, även om det innebär urholkande av yttrandefriheten. Ett genomdrivande av förslaget kommer också att leda till att våld blir det enda återstående kommunikationsmedlet för extrema element. Men även demokratiskt sinnade människor kan komma att understödja denna "sista utväg".

Trion: "Då hets mot folkgrupp dessutom är ett så kallat åklagarbrott, endast åklagare eller justitiekanslern (JK) får väcka åtal, hindras utsatta att själva driva eventuella brott till domstolsprövning. Som exempel kan nämnas JK:s beslut att inte väcka åtal för spridningen av de grovt antisemitiska texterna 'Sions Vises Protokoll' och 'Mein Kampf', med hänvisning till skrifternas värde som idéhistoriska dokument. Beslutet kan inte överklagas, vilket innebär att de som kränkts av skrifterna saknar tillgång till rättssystemet. Det betyder också att en komplicerad juridisk avvägning stannar hos en tjänsteman och inte kan prövas i domstol."

Trion dömer ut svenskt rättsväsende på utomordentligt svaga grunder. Åklagare och JK är sakkunniga. Till skillnad från den anmälande lekmannen har de faktisk kompetens att avgöra i känsliga frågor gällande tryck- och yttrandefriheten.

Om man inte tål att ta del av bisarra åsikter torde en vettigare strategi än polisanmälan vara att lära sig att göra det (det finns psykologer för sånt). I grunden handlar detta om att träna sitt demokratiska sinnelag. Som en av världens främsta demokratisforskare, professor Robert A Dahl, har framhållit i boken Demokratin och dess antagonister så finns det ett värde i att sätta sig in i odemokratiska åsikter. Det tvingar demokraten att stärka sina och borgar därmed för att dumheten besegras.

En person som öppnar någon av trions bemälda böcker och bläddrar i dem agerar rationellt. Vill man inte läsa boken så kan man lägga undan den. Likaså kan man frivilligt lämna de platser på internet man uppfattar som stötande. Däremot är våldshandlingar givetvis inte något man frivilligt utsätter sig för eller något man helt säkert kan undvika. Härmed sagt att åsikter måste särskiljas från handlingar. I en rättsstat är det handlingar som ska beivras, inte åsikter eller spridande av dem.

Att inte få saluföra eller på annat sätt sprida Mein kampf betyder ju att boken endast kommer att finnas tillgänglig på vissa institutioner där den slutligen ruttnar bort av slitage och liknande. Antinazisten får då aldrig möjlighet att sätta sig in i vad nazismen är för en idé. I enlighet med Robert Dahls resonemang fråntas hon då möjligheten att kunna argumentera mot det i många stycken avskyvärda innehållet.

Det är simpelt av trion att lyfta fram nämnda två böcker för vilka man snabbt får gehör. På så sätt riktas uppmärksamheten bort från andra, mer aktuella böcker kritiska till mångkulturalismen och invandringspolitiken. För det är ofrånkomligen så, att sådana skrifter kommer att drabbas av målsägandetalan, som leder till godtycklighet samt löjliga processer. Även klassiker som Agatha Christies De tio små negerpojkarna liksom Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump vars pappa var "negerkung" ligger illa till. Samma sak gäller material som delas ut av föreningar och politiska partier. Listan kan mångfaldigas.

Redan nu, utan målsägandetalan, inkommer flera anmälningar mot både politiska partier och individer som sprider budskap man tror på. På Öland har en präst anmälts för att han uttryckt, vad många troende anser vara, Bibelns syn på homosexualitet.

Trion avslutar artikeln: "Hatbrottens offer kan synliggöras med enkla åtgärder. En tydligare statistik samt föreskrifter om att tillämpning av straffskärpningsregeln ska åberopas både i stämningsansökningar och i domslut kan ske utan större dröjsmål. Målsägandetalan för hets mot folkgrupp kräver grundlagsändring och bör därför utredas före valet 2006. Det är dags att riksdag, regering och myndigheter agerar till förmån för hatbrottens osynliga offer."

Varför denna brådska? En normal demokratisk beslutsgång kräver att frågor debatteras och utreds ordentligt, i synnerhet när det gäller grundlagsändring. Trion menar att offren blir osynliga. Mot detta talar bl a det tidigare nämnda, att homosexuella på felaktiga grunder kommit att betraktas som folkgrupp och därmed kan åberopa hetsparagrafen. De har synliggjorts och "blivit" en "folkgrupp".

---------------------------------------

Nedan följer repliken som alltså refuserades av Aftonbladet. Dessförinnan kan dock nämnas, att förutom hetsparagrafen finns en försvårande omständighet angiven i Brottsbalkens 29 kap. 2 §, 7 p. Enligt denna ska en handling med underliggande rasistiska motiv ge högre straff. Finns omständigheten med i straffutdömandet räknas brottet som ett hatbrott.

Replik
Svenska Helsingforskommittén, RFSL samt tidskriften Expo föreslår på Aftonbladets debattsida 24/5 ändringar i grundlagen med avseende på "hatbrott", vilket inkluderar hets mot folkgrupp. Trion påpekar att det råder oklarheter i sättet att föra statistik kring nämnda brott. Vidare anser man att brottsbalkens straffskärpningsparagraf gällande "hatbrott", som handlar om brott med bakomliggande rasistiska motiv, bör tillämpas oftare.

Hets mot folkgrupp avser spridande av rasistiskt, främlingsfientligt och homofientligt material. Problemet med denna paragraf, menar trion, är att den är ett åklagarbrott innebärande att endast åklagare eller justitiekanslern (JK) kan väcka åtal. Detta tar ifrån de utsatta möjligheten "att själva driva eventuella brott till domstolsprövning". Därför vill trion frångå regeln om åklagarbrott och låta vem som helst medelst målsägandetalan kunna driva eventuella brott till domstol.

Det finns dock flera skäl till att bara åklagare och JK har beslutanderätt i denna fråga liksom i flertalet ärenden. Ett viktigt skäl är att yttrandefriheten berörs. Denna grundlag har ett starkare skydd än andra lagar. Skulle den enskilde individen, som saknar kunskap om rättstillämpning, få större möjlighet att - på subjektiv grund - föra upp ärenden i domstol ökar risken för åtal på väldigt vaga grunder. Yttrandefriheten är som bekant inte viktig för personer med totalitär läggning, exempelvis våldsverkarna i antifascistgruppen AFA. Sådana personer kan därmed använda sig av målsägandetalan för att inskränka denna frihet.

Trion undviker obesvärat detta faktum, att ett genomdrivande av förslaget obönhörligen hamnar i konflikt med yttrandefriheten, en av demokratins absoluta grundpelare. Detta är unikt för organisationer som på sina program har till uppgift att värna denna frihet. Utöver detta finns en rad andra problem som det här inte finns utrymme att diskutera.

Som argument för grundlagsändring anförs JKs beslut att inte åtala spridning av de gamla antisemitiska böckerna Mein kampf och Sions vises protokoll. Man konstaterar att JK ansett att texterna har ett värde som idéhistoriska dokument. Att JKs beslut inte kan överklagas innebär emellertid "att de som kränkts av skrifterna saknar tillgång till rättssystemet". Detta är en ytterst allvarlig anklagelse mot rättsväsendet och svensk grundlag. Påståendet att medborgare saknar tillgång till rättssystemet kräver betydligt mer underlag än ett dilettantiskt argument. Det kräver vetenskapliga och opartiska undersökningar, och det kräver fria debatter där argument kan brytas mot varandra.

Målsägandetalan ökar som sagt risken för att en person på subjektiva grunder kan driva en förment kränkning till domstol. Vad som är kränkande/hetsande är ju en endast en subjektiv fråga. Det som en individ uppfattar som stötande behöver inte alls uppfattas så av en annan. Därför kan några objektiva kriterier rörande hets mot folkgrupp aldrig utmejslas av staten/rättsväsendet. Och därför måste yttrandefriheten gälla framför fler inskränkningar av den. Ett förbud mot spridande av skrifter och böcker innebär dessutom ett dumförklarande av människan. Läsaren är så dum att hon inte klarar av att på egen hand förhålla sig kritisk och tolka budskapet i texterna. Därför behövs förbud.

Sammanfattningsvis söker trion med klent underbyggda argument påverka lagstiftarna. Skulle förslaget få gehör blir konsekvensen mer godtycklighet och strypande av yttrandefriheten, vilket i förlängningen leder till monopolisering av "sanningen". Människor blir tystare och räddare, samhället blir tråkigare och gråare. Detta är tunga skäl för att lagstiftarna inte ska genomdriva förslaget.
John Järvenpää, juni 2004 (artikeln har publicerats i tidskriften DSM, Debatt-Sanningssökande-Mediekritik, nr 4/04).

---------------------------------------

Bilaga - Hets mot folkgrupp - lagtextens utformning, teori kontra praktik
Brottet hets mot folkgrupp återfinns i Brottsbalkens 16e kapitel, paragraf 8: "Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter." Lag 1998:835.

I Brottsbalken - en kommentar (Holmqvist m fl 2000:258) kommenteras och redogörs för paragrafens historik och tillämpning. Paragrafen tillkom 1948, men har därefter genomgått en rad omarbetningar. På grundval av 1965 års FN-ratifikation om avskaffande av alla former av rasdiskriminering vidtog Sverige 1970 en utvidgning av tillämpningsområdet för hets mot folkgrupp. Syftet var att bringa svensk lagstiftning i överensstämmelse med konventionens artikel 4 vilken fördömer bl.a. all propaganda som grundar sig på uppfattningar om raslig eller etnisk överlägsenhet eller alla former av rättfärdigande av rashat och diskriminering. I punkt a föreskrivs skyldighet att kriminalisera spridande av nämnda idéer. Brottsbeteckningen hets mot folkgrupp upptar numera tre rekvisit.

Den brottsliga handlingen skall bestå i hot eller uttryck för missaktning, den skall ske i uttalande eller i annat meddelande som sprids och gärningen skall avse folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt och etniskt ursprung eller trosbekännelse (s 260).

Med spridande avses t ex muntlig framställning, vilket teoretiskt innebär att exempelvis ett rånoffer som får utstå missaktning med anspelning på etnicitet bör kunna åberopa lagen. Formellt kan brottet hets mot folkgrupp emellertid användas bara i kollektiva sammanhang, då mer än ett fåtal personer närvarar. Med spridning förstås att det når en grupp människor som består av fler än ett fåtal, hur många som avses preciseras dock ej (se Brottsbalken - En kommentar, studentutgåva 3, Norstedts Juridik AB 2002).

Vad som däremot står klart är att invandrare inte behöver närvara för att någon ska kunna dömas för hets mot folkgrupp. Flera exempel finns på att folkgrupper inte varit närvarande då paragrafen har tillämpats. Etniska svenskar har dömt för just hets mot folkgrupp utan att någon medlem ur annan folkgrupp varit tillstädes, t ex vid ett flertal s k vit maktkonserter (ibid).

Med etniskt ursprung avser Holmqvist m.fl. (2000) "att medlemmarna har ett relativt enhetligt kulturmönster" (s 262). Som exempel härom nämns minoritetsgrupperna samer och zigenare liksom invandrargrupper. "Beskrivningarna av grupperna har i bestämmelserna skett så att de delvis sammanfaller" (ibid). Härvid avses att invandrare i förhållande till majoritetsbefolkningen är heterogen och bestående av ett flertal religiösa, kulturella och etniska ursprung och folkgrupper, men att de ändå kan homogeniseras i form av samlingstermen "invandrare". Missaktning mot invandrare i allmänhet faller sålunda under paragrafen (s 263). Samtliga exempel som ges utgår också från att invandrare och minoritetsgrupper utsatts för hets och missaktning från medlemmar ur majoritetsbefolkningen.

Trots att paragrafen är neutralt utformad såtillvida att den teoretiskt kan åberopas av samtliga folkgrupper, visar praktiken att så ej varit/är fallet. SÄPO (1997) hänvisar till anmälningar om "hets mot svenskarna" eller "det svenska" samt nedsättande uttalanden om "den svenska folkgruppen". Enligt anmälarna borde dessa uttalanden "juridiskt behandlas på samma sätt som hets mot de övriga folkgrupperna [icke etniska majoritetssvenskar] och därmed kunna betraktas som hets mot folkgrupp. De juridiska möjligheterna att gå vidare inom rättsprocessen med en sådan anmälan är i dag obefintliga, eller mycket små" (s. 70).

Veterligen finns till dags dato inga sådana fall noterade, trots exempelvis kriminalkommissarie Hans Millegårds strävan att vid en rånserie i Göteborg våren 1998 få prövad frågan om rasistiska eller främlingsfientliga motiv funnit med i förövarnas motivbild. Under 2001 har även forskarna Heléne Lööw och Lotta Nilsson i en BRÅ-rapport (2001:7, s 31) noterat att anmälningar rörande kränkande uttalanden mot etniska svenskar inte saknas, "men de har avskrivits av olika skäl". Författarna går inte in på vilka dessa skäl kan vara.

Att svenskar inte kan anföra hets mot folkgrupp bekräftades då en debattartikel i Aftonbladet (040411) fick en sådan anmälan. I artikeln utmålades vita män som ett kollektiv med gemensamma karaktärsdrag, som att de är empatistörda, tar för sig på andras bekostnad och inte tål kritik. Att uttalandena var nedsättande framkom av JKs motivering, där han också erkände att paragrafen inte kan åberopas av etniska svenskar: "Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet" (beslut 040419 ärende dnr 1526-04-30).

Till etniska svenskar räknas både män och kvinnor. Att som JK försöka särskilja på män och kvinnor ur samma folkgrupp är inkonsekvent (inte hade JK påtalat att svarta män och kvinnor ska åtskiljas om hets mot folkgrupp kom på tal). JKs användande av ordet "torde" syftar på förarbetena till paragrafen där det står att den är till skydd främst för minoriteter. Själva lagtexten är dock neutralt utformad.

I en situation där eventuellt främlingsfientliga inslag förekommer mot etniska svenskar skulle möjligen Brottsbalkens kapitel 5 om ärekränkning, närmare bestämt pargraf 3 som handlar om förolämpning, kunna åberopas i stället för hets mot folkgrupp alternativt synpunkter på rasistiska och/eller främlingsfientliga inslag. Av paragraf 5 framgår dock att allmänt åtal vid förolämpning är tillämpligt bara när förolämpningen riktar sig mot någon under myndighetsutövning (vanligen domare eller poliser), vid anspelningar på avvikande sexuell läggning eller förolämpning mot någon med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Den vanlige - icke myndighetsutövande etniske svensken - får i stället väcka civilt åtal, en dyrbar åtgärd, om han/hon vill beivra förolämpning.

Härigenom är likheten inför lagen undergrävd.

Mona Sahlin skuldbelägger svenskarna
I Dagens Nyheter 1 juni påstod integrationsminister Mona Sahlin att svenska samhället genomsyras av så kallad strukturell rasism, som utestänger invandrare från arbetsmarknaden. Detta har fått henne att fundera på att byta namn till så kallad antidiskrimineringsminister. Den omfattande kritik som riktats mot henne från ett stort antal forskare vill hon inte kännas vid. Istället borde dessa inse att den "strukturella diskrimineringen" existerar också i den akademiska världen.

Sahlin bortser från att politikerna har negligerat folkmajoritetens uppfattning i invandringsfrågan. Enligt samstämmiga opinionsmätningar anser denna majoritet att invandringen borde ha varit betydligt mindre än den som politikerna tillåtit. Istället för att inse att makthavarna agerat elitistiskt då man inte har lyssnat på medborgarna skuldbelägger Sahlin dem. Ni är "strukturella rasister", lyder budskapet.

De strukturer som Mona Sahlin anser vara av ondo är strukturer som den inhemska befolkningen genom århundraden har byggt upp. Dessa strukturer eller system har fungerat förhållandevis bra för dem. Givetvis kan exempelvis byråkratin, som är en del av strukturen, uppfattas som krånglig även för de infödda. Men i Sverige, som under större delen av 1900-talet dominerats av socialdemokratisk politik, har strukturuppbyggnaden emellertid skett efter principen om jämlikhet. Strävan har varit att samhällets alla medborgare ska gynnas och sakliga grunder har gällt vid t ex anställningar.

Ska man ta Mona Sahlin på orden, så vill hon alltså kullkasta det arbete som hennes eget parti har svarat för.
John Järvenpää (DN 040613)

Kvoteringens rasistiska dimension
Uppsala universitet har anmälts för att man inte har iakttagit de krav på saklighet och kompetens som enligt lag ska gälla vid antagning till kurser och program. Istället har ett 30-tal platser avsatts till sökande med utländsk bakgrund. Svenskar med bättre meriter har fått maka på sig. Integrationsminister Mona Sahlin är inte främmande för att kvotering eller positiv särbehandling ska kunna användas som instrument på arbetsmarknaden. Tanken är att numerär utjämning ska öka jämställdheten och jämlikheten. Emellertid kan ingen förneka att det egentligen är ojämlikt att inte bli bedömd på lika villkor.

I USA har kvoteringspolitiken affirmative action tillämpas sedan 60-talet. Flertalet bedömare anser dock att rasrelationerna har försämrats tvärtemot vad som avsågs. Frågor som rests är om vi kan vara jämlika och förstklassiga på samma gång. Somliga pekar på att demokratin kan misslyckas med att åstadkomma ett effektivt styre pga strävan efter jämlik/numerär representation av alla samhällets grupper.

En annan viktig aspekt gäller den nedvärderande och rentav rasistiska dimensionen av positiv särbehandling. Förfarandet bortser ju från saklig kompetens och individuella kvalifikationer. Istället utgår det från kollektiv tillhörighet såsom etnicitet vid exempelvis tilldelande av platser till de högre lärosätena. Vilket är precis vad rasisten säger: att "den andre" är så dum att han ens inte klarar av att på egen hand, genom hårt arbete, skaffa sig en plats vid universitetet.

Detta torde inte vara annat än ytterst nedvärderande såväl för den utpekade individen, baktalad för att han fått sin plats på osakliga grunder, som för hela den etniska grupp han tillhör.
John Järvenpää (Sydsvenskan 040304)

Även de bästa intentioner kan slå galet ut
Margareta Wadstein och Anders Westholm framför på DN-debatt 14 april förslaget att införa kontroversiella metoder för att avslöja diskriminering av invandrare. Man hänvisar till Janne Josefssons metod med dold kamera, som avslöjade "fel" åsikter hos politiker i valstugorna i höstas. Tilltaget var ypperligt - i journalistiska sammanhang. Men att tillämpa oetiska metoder för att genomskåda och provocera fram diskriminering även i andra sammanhang är att gå mot ett kontroll- och angivarsamhälle.

En människa som i en situation säger sådant som inte får sägas offentligt - tokigt bara det, att vi hamnat därhän - riskerar inte blott att dömas för etnisk diskriminering, hon riskerar också att bli fälld för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Exempel på detta gavs I skånska Bunkeflostrand häromåret. En familj vände sig till "sin" lokalpolitiker med invändningar mot att två barnrika muslimska familjer skulle flytta till området. Politikern, som väl snappat upp rådande trender och trodde att hon agerade för en god sak, polisanmälde paret för just hets mot folkgrupp - i stället för att bemöta deras oro med argument! I mars 2002 utdelades straffet, hundra dagsböter för nämnda brott.

Bristen med Josefssons metod var att han borde ställt frågan om det vore bra med fler invandrare, muslimer osv. Eftersom politikerna i detta fall kan liknas vid säljare som marknadsför en produkt (en politisk idé) som kunden (väljaren) köper med sin röst, så kan det inte uteslutas att man ställt sig positiva till sådana påståenden. Det kan alltså inte uteslutas att liknande brister kommer att uppstå med DO:s nya förslag. Bättre då att införa kön- och namnlösa arbetsansökningar för att motverka diskriminering. Vid själva intervjun kan antingen bandspelare användas eller en oberoende medbedömare närvara för dokumentationens skull.

I vilket fall är det paradoxalt att människor som flytt från totalitära samhällen väl här finner att deras närvaro leder till metoder liknande de som tillämpades i deras tidigare hemländer. Ja, även de godaste intentioner kan slå galet ut.
John Järvenpää (Sydsvenskan 030420)

Filmkritik lakar ur begreppet antisemitism
Mel Gibsons film "The Passion of the Christ" om Jesus sista timmar i livet har USA-premiär i slutet av februari. I april väntas den gå upp i Europa. Emellertid har vägen dit kantats av en rad besynnerligheter vilka i skrivande stund pågår. Filmen har blivit utsatt för kraftiga påtryckningar av diverse grupper, som anser att den ger en negativ bild av judarna. Man har krävt och fått igenom flera omarbetningar tillika censur av delar av filmen.

I december gav Vatikanen sitt godkännande till filmen. Efter en intern förhandsvisning ska dess ledare med påven i spetsen ha uttalat att filmen beskriver det "som det var". I januari meddelades dock att något sådant godkännande inte alls har givits. Samtidigt kom uppgifter om att fler ingrepp måste göras för att filmen ska godkännas. I nyhetsmediet CNN jämförde Mel Gibson agerandet med forna östdiktaturerna: "Det här är inte Kommunist-Ryssland. Är det någon som inser att min rättigheter som amerikan, som konstnär, som människa kränks här?"

I svenska medier har föga hörts om turerna kring Gibsons film. Att filmen i sig inte har nyhetsvärde är förståeligt med tanke på den sekulariseringsvåg som råder. Däremot borde den principiella frågan om försöken att stoppa filmen lyftas fram. Fallet påminner ju om den israeliske ambassadörens och sedermera även Israels regerings försök att censurera ett "konstverk" uppfört på svensk mark i mitten av januari.

I konstens och yttrandefrihetens namn är det helt accepterat att fiktivt framställa kristna, muslimer, vita, araber, asiater och andra folkgrupper som elaka, onda osv. Det finns otaliga sådana filmer. Gibsons film har inte alls denna utgångspunkt. Istället vilar den på en beskrivning i de heliga texterna av ett historiskt skeende. Därför är censurförsöken - som ju delvis lyckats - inte bara ett angrepp mot nämnda friheter, utan även ett angrepp på historien (som förvisso är tolkningsbar).

Bedömningen att judar eventuellt framställs i dålig dager är en uppfattning som inte delas av flera andra initierade bedömare. Vilket framgår av bl a filmens officiella hemsida där hela kontroversen återfinns. För övrigt är det väl troligt att man inom samtliga världens folkgrupper återfinner också negativa drag. Ty tron att en(s) folkgrupp enbart skulle ha positiva sidor liknar rasismens tanke om etnisk/"raslig" överlägsenhet.

Frågan om vad antisemitism är har alltså åter kommit på tapeten. Att beskylla filmatiseringen av en förmodad historisk händelse för antisemitism är dock endast att urlaka begreppet. På samma sätt vore det fel att avfärda kritik av beskrivna censurförsök som antisemitism.
John Järvenpää (texten har publicerats på ett flertal tidningars nätupplagor samt i pappersform i Sydsvenskan 040214)

Tillägg: Det ligger nära till hands att dra slutsatsen, att det snarare är censurförsöken som kan bidra till uppkomsten av antisemitism.

På Aftonbladets kultursida (040201) fanns ett inlägg om ett censurförsök från Israels sida. Det var skrivet av filmaren Mohammed Bakri, palestinier med israeliskt medborgarskap, som han definierar sig själv. Bakri deltog i den alternativa folkmordskonferensen "En annan röst" där man bl a visade hans film Jenin, Jenin (2002) som handlar om följderna av den israeliska invasionen av flyktinglägret Jenin. (Möjligen kan man säga att den av Göran Persson initierade folkmordskonferensen utövade likartad censur i det att ockuperade länder och folk - t ex palestinier och tjetjenier - inte tilläts delta i den. Det är ungefär som att ha en konferens om våldtäkt och bara bjuda in förövarna, men inte offren./JJ)

Upprört skrev Bakri om hur den israeliska regimen stoppat hans film från att visas i Israel. Förutom att förbjuda filmen har man gjort tre egna filmer om Jenin, filmer som enligt Bakri "enbart visar den israeliska regimens synsätt". Dessutom har regimen pressat flera andra länder att inte visa filmen med förevändningen att den är antisemitisk. Bakri överklagade beslutet och i november i fjol gav Israels Högsta Domstol honom rätt: filmen skulle få visas i Israel. Men den israeliska regimen godtog inte detta, utan man överklagade domen. Vilket tidigare aldrig har förekommit i Israels historia, enligt Bakri.

Frågan om antisemitism är som sagt på tapeten. Det råder delade meningar om hur utbrett detta egentligen är. I debatten menar somliga att det kan handla om antisemitism att peka på att judar har ett kraftigt inflytande över olika institutioner såsom massmedia. Detta anses då vara exempel på en judisk konspiration.

En konspiration är dock något som sker i det fördolda. Att kunna visa på en viss grupps faktiska representation inom olika maktsfärer, t ex kvinnors underrepresentation inom näringslivets topp, har inget med konspirationstänkande att göra. Det handlar om att beskriva maktförhållanden.

Omsatt till ifrågavarande ämne, så har de judiska forskarna Seymor Martin Lipset och Earl Rabb i boken Jews and the New American Scene (1995) beskrivit/beräknat att judarna I USA under de senaste 30 åren utgjort mindre än tre procent av den amerikanska befolkningen. Detta till trots, har gruppen utgjort 50 procent av de intellektuella, 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 40 procent av delägarna i de dominerande advokatbyråerna i New York och Washington, 26 procent av journalister, redaktörer och direktörer i de ledande tryck- och etermedia, samt 59 procent av regissörerna, författarna och producenterna av de 50 filmer som inbringat störst förtjänster.

Det tycks alltså vara så att judar har ett förhållandevis stort inflytande inom vissa samhällsfunktioner. Analogt kan man i objektivitetens namn säga att "vita män" styr mycket av skeenden och händelser i samhället. Poängen är, att frågan om hur inflytande används måste få vara fri. Det varken ska eller får beskyllas för antisemitism.