Modernity is
overrated Humanity is overrated. Så står
det på Pekka-Eric Auvinens
t-shirt på en av de bilder där
han målmedveten och sammanbiten,
med en pistol i handen, klargör
sitt syfte. Hans massaker i sin
skola i finska Jokela har rest
frågan varför det hände och hur
vi kan förstå. Bland de många
svar som framkastats har Jörn
Donner gett ett av de bästa
(Expressens kultursida 091109).
Perspektivet är
tillbakablickande. Donner
beskriver hur skolsystemet såg
ut på hans tid då gymnasiet
indelades
”i klasser, dock inte
samhällsklasser”.
Trots de sociala skillnaderna
var klassen
”väl sammanhållen”.
De flesta hade gått i samma
klass sedan lågstadiet och man
hade samma klassföreståndare,
som kände alla elever väl.
Eleverna i sin tur hade ganska
bra koll på varandra. Man visste
ungefär vad kompisarna sysslade
med på fritiden och vilka
intressen de hade.
”Den sociala kontrollen i
vår lilla gemenskap fungerade i
stort sett bra.”
Det enda som egentligen var en
privatsak var sex, skriver
Donner.
Något årtionde senare
separerades låg- och högstadier
och gymnasier från varandra.
Följden blev att individen inte
lärde känna sina kamrater på det
djupgående sätt som tidigare
varit fallet. Den sociala
kontrollen och sammanhållningen
minskade. Individen blev anonym.
Visserligen vill Donner ”inte
påstå”
att den alienering han
tar upp ”direkt påverkat”
det
som hänt i Jokela eftersom även internet och mobiler, som inte
var uppfunna på hans tid, också
spelar roll. Olika faktorer
samverkar alltså, enligt Donner,
som höjer ett varningens finger
för den hysteri som ofta uppstår
efter tragedier som denna.
Hysteri är naturligtvis ingen
lösning. Men Donner, liksom de
flesta som berört Jokela, sätter
fokus på samma sak, på tomheten,
rotlösheten och
identitetslösheten som präglade
Pekka-Eric Auvinen - och de
andra som utfört liknande
vansinnesdåd. I ett vidare,
sociologiskt perspektiv måste
denna förklaring rimligtvis även
gälla samhället på övergripande
nivå. Det är inte en slump att
alla dessa dåd inträffat i
Västvärlden, där normupplösning
och rotlöshet nått längst på vår
planet.
Här saknar (alltför) många den
känsla av sammanhang och
meningsfullhet som är
grundläggande för ett friskt
liv. Denna känsla ryms i
begreppet KASAM myntat av
sociologen Aaron Antonovsky. Det
handlar om att individen
upplever att det som sker i och
utanför henne är förutsägbart
och begripligt, och att hon har
resurser för att hantera livets
utmaningar som ska vara värda
att lägga sitt engagemang på. I
sina studier fann Antonovsky bl
a att delaktighet i ett
kollektivt sammanhang, t ex
etniskt eller religiöst, var en
viktig hälsobefrämjande faktor.*
I vår del av världen har den här
sortens kollektivism suddats
bort till förmån för extrem
individualism, rotlöshet och
normupplösning.
Inte minst syns denna upplösning
i utbudet av de otaliga filmer
och spel med sadistiska och
grova våldinslag som sköljer
över oss. Via den nya tekniken
med mobiler och internet lägger
ungdomar ut såväl sexuella som
grova våldsutspel där man
våldtar, misshandlar och dödar.
Det har blivit ett nöje bland
många ungdomar, och vuxna, att
titta på sådant material, och
att spela spel där mord är
kutym.
En av Expressens kvinnliga
(eller snarare
tjejiga/tonårsaktiga)
ledarskribenter - minns jag inte
fel är det hon som i
postmodernistisk anda anser att
Big Brother Lindas läpp- eller
bröstförstoring är en gärning i
paritet med att skriva en bok –
skrev häromåret att dylika spel
inte påverkar barn och ungdomar
negativt. Kanske har hon rätt i
att det inte gäller normalt
utvecklade barn. Emellertid
tycks hon, och många anhängare
av den moderna tekniken, inte
begripa att personer med en
genetisk predisposition för
psykiska åkommor påverkas av
allt våld de ser i olika medier.
Dessa personer är antagligen
inte fler idag än förr, ett
50-tal år sedan, men det mediala
utbudet överstiger vida det som
fanns då. Det får till följd att
fler idag triggas av det
våldsutbud som de ständigt
utsätts för. En suddig,
undanträngd tanke väcks till liv
och blir till en konkret
handling.
Media går inte att göra något åt
utan att kraftigt inskränka
tryck- och yttrandefriheten.
Däremot kan andra åtgärder
vidtas. Med politikens hjälp kan
man återupprätta känslan av
sammanhang och gemenskap. Det
kan handla om införande av
skoluniformer samt att åter ge
läraren och vuxenvärlden rätten
att vara givna auktoriteter.**
Och inte minst, att värna
traditionella dygder och
principer. Emellertid är det
moderna synsättet på utveckling
linjär, där det
tillbakablickande betraktas som
gammalmodigt, fult och
reaktionärt. Därför är det föga
troligt att detta kommer att
ske. Dessutom har den råa,
otyglade kapitalismen inte behov
av abstrakta principer eftersom
man inte kan göra pengar på det.
Fler vansinnesdåd lär följa.
Modernity is overrated.
John Järvenpää, november
2007
*
Förmodligen är strävan efter
Kasam en viktig orsak till att
rotlösa ungdomar dras till
organiserade, kriminella gäng
med en strikt hierarki, stark
sammanhållning och gemensamma
normer och värderingar som man
sluter upp bakom. En
betydelsefull norm är den
socialdarwinistiska principen om
att den (fysiskt och/eller
numerärt) starke äter den svage.
Den ensamme näringsidkaren, som
av ett gäng utsätts för
utpressning, eller skoleleven
som utsätts för s k bötning, är exempel på
detta.
**
Det finns ett rent
biologiskt/genetiskt skäl till
att vuxna ska vägleda barn och
ungdomar. Prefrontala cortex
eller pannloben är den del av
hjärnan där våra högre förmågor
finns. Bl a ser den till att vi
klarar av att hindra impulser
och tänker efter före vi agerar,
vilket hindrar oss från att göra
en rad dumheter. Forskning av bl
a den svenske genetikern Lars
Olson visar att pannloben inte
är fullt utvecklad hos ungdomar.
Det tar 20-30 år innan den blir
det.
Som vi vet
agerar många vuxna idag – i det
infantiliserade samhället - utan
att tänka efter före de gör
något. Dvs de går
från känsla till handling medan
en mogen individ borde
kännetecknas av
förhållningssättet tanke-handling.
Sannolikt har detta att göra med
att de förras pannlober inte är
färdigutvecklade och frågan är
om de någonsin blir det.
Dira Necessitas
”Det är deras skyldighet, som föddes på solsidan, att hjälpa dem som föddes på skuggsidan till en människovärdig tillvaro.” (En av Nysvenska rörelsens äldsta paroller)
Dira Necessitas är ett uttryck myntat av den romerske filosofen och poeten Horatius. Han levde vid tiden strax innan år noll vår tidräkning, och är även upphovsman till det mer kända uttrycket Carpe Diem, grip dagen, som använts i otaliga sammanhang. Dira Necessitas betyder den oumbärliga, den hårda eller den grymma nödvändigheten.
Vem är du och vad vill du, och vilka principer bygger ditt liv på? Dessa till synes triviala men i grunden svåra – och oumbärliga – frågor borde varje människa ställa sig. Förhoppningsvis kan hon också besvara dem. Annars är risken stor att hon, den dagen det är dags, lämnar jordelivet som en bitter gnällspik.
En viktig orsak till att många inte vill, eller vågar, ställa den här sortens frågor har att göra med den allmänna tendensen till nivellering. Dess främsta företrädare, nihilisterna, anser att principer inte har något värde. Den enda princip man erkänner är att man inte har några principer. Denna kan sedan spjälkas ned i underprinciperna om att inte skada andra – ofta uttryckt i dubbelmoralen att vara fanatisk motståndare till dödsstraff, även för barnamördande pedofiler, samtidigt som man anser det vara ”en mänsklig rättighet” att med abortens hjälp släcka det mest värnlösa av alla liv* - samt att leva hedonistiskt, efter sina lustar och drifter.
Detta har bidragit till att en stor del av samtidens svenskar präglas av ett känsloorienterat beteendemönster. Kanske är det inte så konstigt, eftersom vi i detta nivelleringens tidevarv uppmanas att göra som vi känner för att göra. Och att till varje pris undvika det som känns obehagligt.
Skilsmässor motiveras med att det känslorus som det första halvårets förälskelse gav, inte längre finns kvar; den långsiktiga kärleken, byggd på kombinationen av det emotionella och intellektuella samspelet, får ge vika för den kortsiktiga förlustelsen. Det blir allt vanligare med krav på att gravida ska få göra kejsarsnitt, för att bespara dem den naturliga smärta som är förknippad med förlossningen. Läkare uppmanas att på ett mera känslosamt sätt framföra smärtsamma besked till patienter och deras anhöriga. De ska lägga åt sidan den i sammanhanget naturliga skyddsmekanismen, att sakligt framföra beskeden utan att blanda in alltför mycket känslor.
I skolan skolkar eleven med motiveringen
”jag känner inte för att gå på lektionen”. Den vuxne som inte känner för att gå till jobbet kan lätt sjukskriva sig. Om hon känner sig illa till mods på riktigt kan hon vända sig till läkaren som är snabb på att sjukskriva eller skriva ut antidepressiva. Det sistnämnda är förstås behändigare än att konfronteras med sina känslor och identifiera orsaken till ångesten eller nedstämdheten (som, när den utvecklas till depression, förvisso kan vara, men sällan är, genetiskt betingad, och då krävs medicinering). Ett vanligare sätt att undfly ångesten utgörs av att konsumera allehanda ting, prylar, sex, alkohol, droger. Det har sin motsvarighet hos ungdomar som sover med cd-spelaren på repeat hela natten, eller skadar sig själva, för att på så sätt dränka tankarna och känslorna som tynger dem.
Känslan har blivit vägledande inom delar av juridiken, närmare bestämt diskrimineringslagstiftningen. Om en utpekad minoritet känner sig diskriminerad måste motparten, t ex en för diskriminering åtalad arbetsgivare eller krögare, visa att man inte har diskriminerat. Den västerländska rättstraditionen, som tidigare påbjudit att man är oskyldig till motsatsen bevisats, gäller inte längre i dylika mål. Den s k Antidiskrimineringsbyrån, som livnär sig på att stämma allt möjligt och omöjligt, använder sig i sin reklam av sloganen: ”Du är diskriminerad, eller hur!” Känslan går före objektivitet – och tydligen kan man livnära sig på det. Arma skattebetalare!
Generellt har minoritetspolitiken, som ofta ger intryck av att bottna i det skuldbetonade ältandet av förintelsen, byggt på att flykten från de svårigheter som individen drabbats av i sitt hemland utgör asylskäl i sig. Det är därför som ingen av riksdagspartierna anser att t ex finländarnas eller japanernas återuppbyggnad av sina sargade länder efter kriget är beundransvärt. Utan det anses vara närmast en ”mänsklig rättighet” att i princip vem som helst, när som helst, lämnar sitt land för att livnära sig på andra länders bekostnad. De mest fanatiska anhängarna av mångkulturalismen är för en långtgående rasblandning för att utrota rasism och skapa en förment jämlikhet. Att den sortens nivellering även suddar ut den mångfald de säger sig förespråka tycks inte ha slagit dem in.
På detta kan läggas att Sverige tycks ha blivit de tusen krisgruppernas och utredningarnas land. Allt ska utredas och krisgrupper upprättas här och var. Om en lärare omkommit i en trafikolycka upprättas en krisgrupp – inte bara för lärarens klass eller dennes eventuella barn – utan för skolans alla elever. Den personliga sorgen görs till en offentlig angelägenhet.
Läkaren och psykiatern David Eberhard beskriver i sin bok I trygghetsnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet (Prisma 2006) hur hjälplös den moderna människan, särskilt generationerna från 1970-talet och framåt, har blivit. Till stor del beror detta på att rollen som fostrare tagits över av staten, som avlastat oss från motgångar. Följden har blivit att många inte vill kännas vid dem och därför har svårt att hantera dem, när de ger sig tillkänna. ”Vi har fått en generation, som inte klarar normala motgångar”, noterar Eberhard torrt.
Han underbygger sitt resonemang med statistik som visar att ångesttillstånden har ökat från 12 procent 1998 till 22 procent 2001. Enligt en rapport från Socialstyrelsen, utgiven våren 2006, har antalet unga som skadar sig själva ökat med 44 procent de senaste fem åren. Eberhard menar att detta svenska syndrom är utbrett även i stora delar av Europa:
Vi kan inom några decennier ha en västeuropeisk befolkning som inte vågar något, inte klarar press och som lider av ständig ångest och som känner sig utbrända efter första sommarvikariatet. Kort sagt ett Europa fullt av svenskar. [---] Vi har skapat en generation som skriker efter krishjälp mot livet.
Staten och samhället är enligt Eberhard alltså skyldig till denna ”utveckling”. Som alltid, då man ska försöka förklara samhällsproblem, är det även här svårt att sätta fingret exakt på vad som skapat situationen eftersom flera faktorer, exempelvis statens roll och nivelleringen, samverkar.
Kanske spelar det, av eliten pådyvlade, kollektiva ältandet av förintelsen en större roll än vi anar. Det är ett ältande med psykoanalytisk prägel där man fokuserar enbart på negativa händelser bakåt i tiden; det positiva skalas bort i denna historiesyn. Kvar blir oförrätten, slaveriet, koloniseringen och förintelsen, den unika ondska som tillskrivs den vita människan. Detta bidrar till skam- och skuldkänslor, de enda känslor på kollektiv nivå som vita tillåts ha. Positiva kollektiva känslor såsom stolthet över sitt folk och land tillåts inte, även de skambeläggs.
I alla händelser pekar det sagda på att samhällets insatser mot dem som drabbas av motgångar tagit karaktären av att ”tycka synd om” och ”ömka” i alltför stor utsträckning, en ”förvekligandets kultur”. Vilket torde vara förnedrande för den som söker hjälp, som helst av allt vill bli behandlad som en värdig människa och få adekvat hjälp med sina problem. Nietzsche, som visste vad lidande vill säga, formulerade saken mycket pricksäkert: ”[H]ar du en lidande vän så var ett viloställe för hans lidande, men såsom en hård bädd, en fältbädd: sålunda skall du gagna honom bäst.”
Det tycks alltså som om den moderna människan håller på att förändras från ett rationellt förhållningssätt, där tanken och förnuftet styr hennes handlande, till ett impulsivt förhållningssätt där känslan styr handlandet. Den här sortens, ofta rot- och principlösa, individer agerar impulsivt, utan att tänka på konsekvenserna av sitt agerande. Det i samhället vägledande begreppet tolerans – ett av nihilisternas favoritutryck – bidrar till att legitimera och normalisera dylika beteenden. Individen ses som ett offer för samhällets orättvisor och på så sätt fråntas hon det individuella ansvarstagandet över sitt liv.
Den urartade toleransen avspeglar sig överallt. Straffen för våldsverkare, som känner sig kränkta av att någon behandlat dem ”respektlöst” varpå man svarar med misshandel, är löjeväckande låga. Nyligen beslutade Högsta domstolen att straffet för mord, normalt ska vara tio års fängelse, och att livstidsstraff endast ska ”förbehållas de allvarligaste fallen”. Det innebär i praktiken att straffet för flertalet mord blir sex år och åtta månader då gärningsmännen friges efter två tredjedelar av strafftiden. ”Samhällets” inställning till förhållandet offer-gärningsman avspeglar sig i anekdoten om de två socialsekreterarna som hittar en sönderslagen och blodig yngling, varvid den ene reflexmässigt utbrister: ”Herregud, han som har gjort det här behöver verkligen hjälp.”
Den nya, feminiserade, polisandan förordar tolerans och förståelse medan de kriminella nätverken blir alltmer organiserade, hårdare och brutalare. I Sverige finns runt 4000 personer som kan titulera sig ”gangsters”, enligt Lars Weiss i antologin Systemhotande brottslighet (2007), där nio initierade bedömare granskar samhällsomstörtande verksamheter. Weiss noterar att poliser uppger att deras kolleger börjat ”titta bort”, bl a beroende på att ”ett flertal bombattentat mot poliser och åklagare inte blivit uppklarade…”
För vissa i Expressens ledarredaktion är tolerans och utveckling lika med tjejers sexuella frigörelse/promiskuitet och ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. Det torde innebära att redaktionen gärna ser sina egna barn vika ut sig, ja t o m sälja sina kroppar. I kändisvärlden och i dokusåporna lever deltagarna ut sina lustar. De knarkar, svär, skriker, har sex offentligt och beter sig allmänt ociviliserat. Detta hyllas av normupplösande journalister, vilket i sin tur bidrar till att deltagarna blir förebilder för många unga. Att bli brandman eller sjuksköterska lockar inte längre dessa, som på fullt allvar hävdar att de istället vill bli dokusåpastjärnor.
En ytterligare, nivellerande orsak till ungdomarnas lustutsvävningar ligger i att barn sedan ett 20-tal år tillbaka har förklarats vara jämlik med den vuxne, som därmed förlorat sin auktoritet, sin självklara rätt att på ett stabilt sätt vägleda barnet in i vuxenvärlden. Det gäller inte bara i de offentliga domänerna, i t ex skolans värld, där läraren som ingriper mot mobbande och störande elever riskerar åtal. I lika hög grad gäller det i den privata sfären, inom hemmets vägar. Uppemot 80 procent av föräldrarna till barn i åldern 4-15 år säger att de inte klarar av en så enkel sak som att se till att deras barn får i sig nyttig mat. Dvs mat som inte leder övervikt och försämrad tandhälsa, vilka ökat stadigt de senaste 20 åren. Undersökningen där dessa siffror framförs har utförts av Tand-, Vård- och Läkarförbundet (DN-Debatt 061212).
De 80 procenten menar att det, att barnen får bestämma och att skolorna infört s k elevdemokrati, har stor betydelse för att man inte kan stävja de dåliga kostvanorna. Och för att komma tillrätta med problemet vill de att skolorna förbjuder skräpmat. I och med detta har de, enligt forskarna bakom studien, frånsagt sig auktoriteten som vuxna. Den av föräldrarna antydda slutsatsen, att lagstiftarna fråntagit dem denna auktoritet, undviks.
Hur då komma tillrätta med detta, hur vända skutan åt rätt håll igen? Jo, genom att vi vuxna återtar kontrollen över livet och betraktar oss själva som riktiga män och kvinnor, stabila och ansvarstagande vuxna, som kan ha roligt utan förnedrandets signum. Riktiga män och kvinnor sätter en ära i att göra rätt för sig, att ställa upp för andra, för kollektivet, sina barn och för de svaga i samhället. Riktiga män och kvinnor frågar sig vad de kan göra för sitt land, inte vad landet kan göra för dem. De klarar av att inte bara tänka på sig själva, att alltid sätta sig själva främst. Riktiga män och kvinnor inser att livet inte bara är glädje, utan att det också är fyllt av motgångar som det gäller att övervinna. De inser att alla ibland drabbas av melankolin (utom möjligtvis den lyckligt ovetande idioten) och att det gäller att lära sig hantera den.
Aristoteles lära om ”den gyllene medelvägen” handlar om just detta, att vara en balanserad personlighet. Målet är att finna en balans mellan triaden tankar, känslor och beteenden. På tankeplanet handlar det om att lära sig se realistiskt på sakernas tillstånd, att inte hänge sig åt tankefällor, utan vara nyanserad. Det är alltså viktigt att inte fastna i för mycket negativa tankar, älta dem, eftersom det påverkar känslan negativt. Nyanserade och gärna också positiva tankar ökar chansen till välbefinnande. På känsloplanet måste man hitta en lagom balans mellan de fem grundkänslorna ilska, rädsla, skam, sorg och glädje, vilka kompletterar varandra och evolutionärt sett hjälper oss att överleva.
Lagom med ilska ger oss kraft att utföra saker medan för mycket av det leder till missriktad aggressivitet; lite rädsla gör oss försiktiga när vi kommer till klippkanten eller möter främlingen medan alltför mycket gör oss fega; lagom skamkänsla får oss att inse våra fel medan för mycket av det leder till att man nedvärderar sig själv; en gnutta sorg får oss att förstå våra medmänniskor medan för mycket gör oss deprimerade; och glädjen får oss att må bra, men alltför mycket av den gör oss lättlurade och orealistiska.
Den balans som här berörs finner man inte i det kortsiktiga impulsiva, det moderna, där man som ovan nämnts förväntas konsumera sig till ”lycka” (ett tillstånd som allt som oftast är kortvarigt varför livsglädje eller livslust är en betydligt mera realistisk målsättning). Istället måste blickarna riktas bakåt, till det långsiktiga, de traditionella och ridderliga idealen. De återfinns såväl i den västerländska kultursfären som i den österländska, och särskilt måste framhållas romardygden virtus och samurajernas hederskodex bushido. Dessa ideal och principer värdesätter egenskaper som
Mod – att stå för sin sak, hur hårt det politiskt korrekta trycket än är och vilket obehag det än framkallar.
Trohet – mot sin familj, sina förfäder och sitt land (och för de troende, mot gudarna sina).
Nyfikenhet – inför livets gåtor.
Lekfullhet – en viktig egenskap som piggar upp, skänker glädje och förebygger motgångar.
Integritet – man står kvar, rakryggad och suverän, i princip vad man än utsatts för.
Artighet – man uppträder korrekt, även mot dem vars åsikter man ogillar.
Ärlighet – man står vid sitt ord och ljuger inte.
Ödmjukhet – att erkänna sina fel och brister.
Tacksamhet – inte minst för livet, den största av gåvor.
Ansvarstagande – man drar sitt strå till stacken och tar ansvar för sitt liv och sina handlingar.
Kritiskt sinnelag – att inte okritiskt svälja av makten serverade ”sanningar”.
Realism – att se nyanserat på livet och sakernas tillstånd, inte vara alltför dikotom.
Lugn – strävan efter själsligt lugn torde vara universellt.
Harmoni – med livet och naturen.
Värdighet – att ha kontroll över sig själv och på ett korrekt sätt representera sig själv och sina ideal.
Att låta principer som dessa fylla själen, göra dem till en del av personligheten, är en svår process, inte minst i det moderna samhället. Emellertid har vi alla, särskilt den rotlöse och känsloriktade individen, att ta ställning till den sentens som formulerades av en av den svenska korporatismens främsta fanbärare, Per Engdahl: ”Livsglädje växer aldrig ur ett förvekligat liv, mållöst och själfattigt. [---] Den nya humanismen, kulturförnyelsen, betraktar människan som medarbetare i tjänst åt tillvarons djupaste värden.”
Att göra detta till en livsregel är hårt – men nödvändigt.
Dira Necessitas!
John Järvenpää, augusti 2007
* Helle Klein, förment kristen ledarskribent på Aftonbladet och en av Sveriges främsta opinionsbildare, klargör sin inställning till att somliga kristna invänder mot abort och abortturism (AB 070226): ”Det är nu hög tid för... kristenheten i Sverige - den absoluta majoriteten - att ta till orda och säga: Not in our name. Vi ställer inte upp på denna inskränkta, människofientliga kristendomstolkning!”
Tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg, som nu är ordförande i Röda korset, skrev nyligen i dess tidning att det handlar om ”bristande tolerans” när kristna den politiska vägen försöker påverka ”kvinnors rätt till abort” (Världen idag 070504). I Westerbergs uppochnedvända värld, den politiskt korrekta världen där logik och förnuft inte gäller, ska man, för att vara ”tolerant” och därmed ”god”, alltså vara odelat positiv till att avlägsna det ofödda livet. Samma inställning har Westerberg gällande invandringen. För att räknas som tolerant ska svenskarna finna sig att bli en minoritet i sitt eget land, vilket på sikt kan leda till att man försvinner helt och hållet.
Tillägg: I artikeln har berörts abstrakta dygder och principer. Motionens roll för välbefinnandet har inte tagits upp. Hursomhelst har en så enkel sak som regelbundna promenader, helst dagliga och gärna i grönområden, positiva effekter på det.
Personligt med Mona Sahlin
I mitten av mars blir Mona Sahlin sannolikt ny ordförande för socialdemokratiska arbetarepartiet. Det kommer att innebära drastiska förändringar i politiken. Inte för hennes allmänt bristande kompetens som hon delar med flertalet av Sveriges politiker. Inte heller så mycket för att Sahlin blir första kvinnan på denna post, till stor del beroende på att kön kommit att bli en tyngre merit än politisk kompetens.
Nej, vad som skiljer Mona Sahlin från hennes föregångare är hennes personliga engagemang i politiken. Att vara personligt engagerad är förvisso positivt då det borgar för ett lidelsefullt engagemang för den politiska åskådning som man företräder. I alla händelser måste detta särskiljas från att låta politiken präglas av ens personliga åsikter på bekostnad av vad som är bäst för landet och medborgarna. Likväl är detta Mona Sahlins främsta kännetecken. Hon är inte professionell i sin yrkesutövning, utan låter hennes känslor och personliga åsikter prägla hennes, eller rättar sagt s-väljarnas, politik. Hon medger själv att så är fallet:
”Jag är trött på dem som säger att jag borde hålla mina känslor utanför politiken. Det är omöjligt” (Aftonbladet 070127).
Tydligast framkommer detta drag i s k minoritetsfrågor, där hennes engagemang för massinvandring, feminism och hbt - homo, bi och transpersoner - torde vara svårslaget; möjligen kan Gudrun Schyman slå henne på fingrarna ifråga om feminismen. När den politiske analytikern Mats Knutsson i Rapports morgonsändning (SVT 070119) beskrev Sahlins politiska gärning konstaterade han att hon inte utmärkt sig i de stora ideologiska frågorna, utan gått i bräschen just för hbt-gruppens intressen.
Knutssons analys bör förtydligas med att för Sahlin är minoritetsfrågan den stora ideologiska frågan (vilket per definition innebär att majoriteten/folkstyret, demokratins grundbult, får vika sig). Hon har gått längst fram i tåget under de nio år som den s k Pridefestivalen hittills har hållits, där hbt-personer intar huvudstadens gator för att proklamera sin läggning. I en intervju gjord av festivalens webbgrupp sommaren 2006 sade hon:
”Jag pratar ju alltid om hbt i nästan allt jag gör. Det går till och med att ta in när man pratar kärnkraft och energipolitik.” Hon klargjorde också att hon ”har anställt flera av människorna som är här på Pride” (Världen idag 070119).
Det för Sahlin typiska att blanda in känslor innebär att objektivitet, saklighet och analytisk precision går förlorad. Det är därför som hon utan skrupler kan häva ur sig att Sverige i behandlingen av våra minoriteter är som Sydafrika (DN-Debatt 970930), där lagen stadgade att svarta och vita inte fick gifta sig, svarta inte fick utbilda sig, ha vissa yrken etc. I Sahlins mångkulturella värld ska infödda svenskar ge plats åt invandrare vid anställningar. Om två personer, en svensk och en invandrare med likartade meriter söker jobb, så ska arbetsgivaren enligt Sahlin välja
”den som heter Mohammed. […] Det ska räkna som ett plus att ha annan etnisk bakgrund än den svenska” (Göteborgs-Posten 001022).
Hon har dömt ut svensk asylpolitik som inhuman, men inte med sakliga argument utan utifrån hennes personliga känslor och åsikter. När Mohammed Skaheri hösten 1996 tog livet av sig efter att ha fått avslag på sin asylansökan, fördömde Sahlin dåvarande Invandrarverkets beslut med motiveringen att Shakeris öde var tragiskt eftersom han var så
”vacker”, ett epitet hon använde tre gånger i en krönika i HSB-tidningen Vår bostad samma höst. Enligt det synsättet ska demokratiskt fattade lagar alltså inte gälla i asylhanteringen, utan kriteriet för att få stanna utgörs av om man i Sahlins ögon är vacker eller ej.
Hon drar sig inte för att nedvärdera svenskarna och dess historia och kultur av fred, demokrati, jämställdhet och mer pittoreska inslag såsom midsommarfirandet. När hon deltog i turkiska ungdomsförbundets kongress Euroturk våren 2002 sade hon:
”Jag tror att det lite är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Midsommar och sådana töntiga saker.”
Även om det inte direkt hör hit kan det nämnas att Jens Orback, enligt Sahlin en av hennes bästa vänner, uttryckte följande efter ritualmordet på konstnären Theo van Gogh i Holland hösten 2004:
”Vi måste vara öppna och generösa mot muslimer och islam, för när vi blir i minoritet kommer de att göra likadant tillbaka mot oss.”
(gratistidningen Sverige i centrum, nr 2/05).
När Sahlin 2003 tog över rodret som integrationsminister lät hon sparka statsvetaren Anders Westholm, som ledde statens integrationspolitiska projekt. Trots protester från ett 70-tal forskare tillsatte hon istället hon professor Maosud Kamali vars utfall mot Sverige och svenskarna är så pinsamma att till och med delar av det politiskt korrekta etablissemanget har reagerat. Sahlins motivering till att avskeda Westholm var att han utgjorde en del av de ”förtyckande strukturerna”, de strukturer Sahlin vill avskaffa. Hon verkar inte medveten om att dessa strukturer, där jämställdhet utgjort stommen, till allra största delen har skapats av hennes eget parti som styrt Sverige under merparten av 1900-talet.
Ovan såg vi att hennes engagemang för hbt-gruppen bottnar i personliga erfarenheter (flera vänner som är hbt, anställer dem gärna osv). Samma sak tycks gälla hennes engagemang för mångkulturen. Hon har klargjort att
”de första stora kärlekarna jag hade var med svartskallar”. Med en chilenare fick sin första dotter som i sin tur sedermera blev ihop med
”med en svart kille och då fick jag se ännu mer saker genom dem om ett Sverige som jag inte riktigt trodde fanns” (Metros bilaga Gringo, 040920).
Hur är hon då i övrigt? ”Många i hennes omgivning har vittnat om hur Sahlin har svårt att passa tider och kommer oförberedd till möten – om hon ens kommer. - Hon är jävligt slarvig. Det vet alla. De som förnekar det antingen ljuger eller förtränger det, säger en tidigare regeringskollega”
(AB 070121). Följande lista får fräscha upp minnet för den som tror att hennes skandaler under 90-talet endast handlade om Toblerone, vilket fått feminister att skräna om att en man minsann inte skulle fått avgå för en chokladbits skull.
- Obetald tv-licens
- Privata kontantuttag på 10 000-tals kronor på statens kredit kort
- Privata bilhyror på statens kreditkort
- Privata klädinköp på statens kreditkort
- Ett 30 tal p-böter till kronofogden
- Obetalda dagisavgifter
- En ”time-out” på Mauritius som blev ganska dyr för skattebetalarna
Att en minister inte kunnat hålla reda på detta vittnar antingen om en arrogant attityd som tycks frodas i de högre skikten, där alltfler anser sig stå över den vanlige medborgaren. En mer välvillig tolkning ger bilden av en oansvarig och glömsk person. Ingetdera är särskilt smickrande, särskilt inte som man ska leda landets största parti.
I boken Praktisk retorik (1998) skriver Göran Hägg om fenomenet Mona Sahlin, om hur hon lyckades
"bli 'våran Mona' med hela rörelsen och en god del av det övriga folket. Hon klädde sig och klippte sig som ett Konsumbiträde och pratade en med åren och ökad mediaexponering alltmer utrerad stockholmska, en Söderdialekt som knappast funnits på hennes hemort Nacka då hon växte upp, om den någonsin existerat utom i gamla pilsnerfilmer som Anderssonskans Kalle eller Söderkåkar. Med retorisk skicklighet som ingen annan längre besatt i partitoppen upprepade hon dagens budskap från de innersta cirklarna på ett sätt som lät som om det kom direkt från hennes eget hjärta. 'Det är häftigt att betala skatt!' tillhör faktiskt de få mer lyckade formuleringarna från vänster i de senaste decenniernas svenska politiska debatt."
Vad få känner till är Sahlin häromåret deltog vid Bilderbergmötet, ett möte som sedan 1954 hålls varje år med ledande politiker, journalister och företrädare för näringslivet. Massmedia rapporterar inte från mötet som hålls bakom lyckta dörrar, utan insyn, där inga protokoll förs och ingen av deltagarna yppar ett ord om vad man pratat om. Kritiker menar att här bestäms informellt den nya riktningen för politiken i Västvärlden, vilket i sin tur påverkar övriga världen.
USAs främste företrädare på det första Bilderbergmötet och en flitig deltagare sedan dess, mångmiljardären och ägaren till flera multinationella bolag, David Rockefeller, har indirekt berört ämnet i sina memoarer, Memoirs, från 2002. Han skriver om hur kritiker, vilka han kallar
”ideologiska extremister på båda sidor om det politiska spektrat”, tagit upp allmänt kända händelser
"för att attackera familjen Rockefeller för att ha ett oproportionerligt inflytande som de hävdar vi utnyttjar för att styra över Amerikas politiska och ekonomiska institutioner. Vissa tror till och med att vi är en del av en hemlig sammansvärjning som arbetar mot USAs intressen. De beskriver min familj och mig själv som
'internationalister'
och hävdar att jag konspirerar tillsammans med andra runt om på Jorden för att bygga en mer integrerad global politisk och ekonomisk struktur – enhetlig värld om ni så vill. Om dessa är anklagelserna mot mig, så erkänner jag mig skyldig, och jag är stolt över det."
Hur det verkligen ligger till med Bilderberggruppens inflytande är naturligtvis svårt att avgöra. I alla händelser är det uppenbart att politik och näringsliv/kapital smälter ihop på dessa möten (utan att media granskar det). I samtliga europeiska länder blir politiken mer och mer nyliberal med nedskuren offentlig välfärd. Utöver Sahlin kan nämnas att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt också deltagit vid Bildebergmöten.
Den moderna människan tenderar att alltmer gå från ett reflekterande och rationellt förhållningssätt, där tanken föregår handlingen, till ett reflexivt och impulsivt förhållningssätt, där känslan styr handlingen. Mona Sahlin är ett typexempel på detta. Ur demokratisk synvinkel är det oroväckande att en sådan stil ska prägla politiken.
Socialdemokratiska arbetarepartiet kommer inte att vinna fler val så länge Sahlin styr, men en personlig prägel med mera feminism, hbt och mångkultur kommer det att bli. Särskilt invandringen, uppbackad av samtliga riksdagspartier, är ett oerhört dyrt kalas, i längden ohållbart att förena med välfärd.* Nyliberalerna applåderar.
John Järvenpää, februari 2007
* Lars Jansson, lektor i ekonomi vid Göteborgs universitet, har i sin bok Mångkultur eller välfärd? (2002) kommit fram till att invandringen för 1999 kostade samhället 240 miljarder. Beräkningen har utsatts för kritik. Likväl har hans slutsats – att Sverige berikar andra folk till kostnad av mindre välfärd - antytts i andra sammanhang. Ekonomiprofessor Bo Södersten har påtalat att kostnaderna för svensk invandringspolitik ”blir alltmer av det absurdas teater”. ”I ett läge där den svenska välfärdsstaten krackelerar är den linjen knappast längre hållbar” (DN-Debatt 031228). Även från politiskt korrekt håll, från uttalade anhängare av mångkulturalism och i princip fri invandring, har man erkänt att invandringen är en enorm ekonomisk belastning. Så har Gellert Tamas, författare till boken Lasermannen, på DNs ledarsida (010522) noterat att ”invällande flyktingmassor” riskerar att ”knäcka välfärdssystemen i väst”.
Se även länken om Monas fifflande: http://bubblare.se/mona_fifflar/
Skendebatt om invandringen gynnar sd
I slutet av juni lade den borgerliga regeringen fram ett förslag om att värva välutbildad arbetskraft från fattiga länder utanför EU. Detta är i linje med nyliberalismen som inte tar hänsyn till varje lands bästa. (I den nyliberala världen, i den nya världsordningen, har nationerna avskaffats, demokratin fått vika sig för den s k marknaden och människan reducerats till en konsument och producent utan religiösa, kulturella, etniska eller historiska rötter, dvs en rot- och identitetslös människa.) När man lockar hit utbildade läkare från t ex afrikanska länder så utarmar man samtidigt dessa länder på kompetens som egentligen behövs där. På så sätt hamnar dessa länder än mer på efterkälken.
Samtidigt med detta förslag kom regeringen med något för svensk politik helt nytt. Man sade att asylsökande som fått uppehållstillstånd och vill ha hit sina släktingar/anhöriga måste ordna bostad och försörja dessa anhöriga. Detta är ett effektivt sätt att skära ned den kostsamma anhöriginvandringen, som under det senaste decenniet svarat för större delen av den totala invandringen.
Att detta förslag har kopierats från Dansk folkeparti, som vanligtvis kallas främlingsfientligt av svenska politiker och medier, verkar ha gått den svenska nyhetsförmedlingen förbi. Kanske klarade regeringen sig undan den "beskyllningen" pga att man samtidigt alltså lade förslag om att öppna för i princip fri arbetskraftsinvandring. Här kan man notera att hårt arbetande och individualistiska människor och entreprenörer vanligtvis gillar högeråsikter såsom en flexibel och rörlig arbetsmarkand, ökade löneklyftor och liknande. Moderaternas förslag kan alltså vila på taktiska grunder, dvs ha att göra med framtida röstfiskande.
Under mandatperioden kommer troligtvis förslaget om ”fri” arbetskraftsinvandring att angripas av vänsterblocket, s, v och mp, med argument om att konkurrensen på arbetsmarknaden ökar, vilket leder till lönedumpning. Ett ytterligare argument är alltså att u-länder utarmas på sin kompetens och därmed hamnar än mer på efterkälken, när i-länder lockar hit denna kompetens med högre löner.
För att slippa anklagelser för främlingsfientlighet måste vänsterkoalitionen fortsätta att vara för den höga anhöriginvandringen. Detta är förvisso solidariskt med anhöriginvandrarna, men till skillnad från de två nyssnämnda argumenten är den inte solidarisk både med u-länderna och svenskarna.
Vad gäller u-länderna finns det nämligen inget som säger att inte angöriginvandrarna därifrån är välutbildade. Därmed förlorar - återigen - dessa länder kompetens som skulle behövas där. Beträffande Sverige så kommer ju även anhöriginvandringen att leda till ökad konkurrens och lönedumpning eftersom det ju blir mer folk som konkurrerar om jobben. Ja, såvida det inte är tänkt att de anhöriga för alltid ska försörjas av svenska skattemedel. Och i så fall krävs skattehöjningar. Vänsterns vurmande för anhöriginvandringen tycks därför mest handla om framtida röster åt vänstern. Om makt för att uttrycka det i klartext.
Frågan kan alltså sammanfattas såhär:
Den borgerliga alliansen - skär ner anhöriginvandringen, men öppna för arbetskraftsinvandringen. Det sistnämnda undanröjer anklagelser för rasism och genererar röster från de nya invandrarna.
Vänsterblocket - motverka fri arbetskraftsinvandring, men fortsatt hög anhöriginvandring. Det senare undanröjer anklagelser för rasism och genererar röster från denna kategori invandrare.
På detta sätt har en förment debatt kring invandringen skapats. Och på så sätt hoppas partierna kunna hålla Sverigedemokraterna, sd, utanför diskussionen. Emellertid kommer sd sannolikt att lyfta fram bristerna i såväl vänsterns som de borgerligas politik, dvs lönedumpning alternativt högre skatter, vilket inte är solidariskt vare sig med majoriteten svenskar eller invandrare.
Dessutom kommer partiet garanterat lyfta fram konstaterandet att svenskarna blir en minoritet i sitt eget land och peka på alla de negativa saker som detta medför, något man har stöd för historiskt sett. Man har, moraliskt sett, även stöd för svenskarnas rätt till sitt land, på samma sätt som de flesta anser att urbefolkningar runtom i världen har förtursrätten till sina respektive länder. Demografin berörs överhuvudtaget inte av nuvarande riksdagspartier medan sd kommer lyfta fram detta liksom fakta, historien och moralen. Man lär komma långt med det.
John Järvenpää, juni 2007 (då texten publicerades på sourze.se)
