Väst och den s k fria världen riktade ofta kritik mot öststaterna för deras bristande yttrandefrihet. Idag riktar EU kritik mot länder som Kina, Nordkorea, Kuba m fl. Vad nästan ingen känner till är att inom EU-regionen åtalas och/eller fängslas varje år tusentals individer för att det yttrat saker som makten anser vara fel. Oftast ligger yttrandena inom ramen för den av EU så omhuldade mångfalden: invandring, islamisering, hbt-frågor och förintelsen.

Uttöver det godtyckliga begreppet ”missaktning” straffas även skämtsamma yttringar i somliga EU-länder. I december 2007 skrev det engelska nyhetsmediet Dailymail om en tysk hundägare som lärt sin hund att lyfta på högertassen i romersk salut, något som Hitler inspirerades av och införde under Nazitiden. Hundägaren hade dessutom döpt sin hund till Adolf. För detta dömdes han till fem månaders fängelse. Artikeln illustreras med en bild på hunden och hundägaren samt texten ”Sick trick”.

Sick Society är dock en mera träffande beskrivning av ett rättssamhälle som inte tål ens lustigheter, hur absurda de än må te sig. Den israeliske författaren Amoz Oz tar i sin bok Att bota en fanatiker (2002) upp att humorlösheten är ett av fanatismens främsta kännetecken. I sin nyligen utkomna bok The Tyranny of Liberalism visar föreläsaren och advokaten James Kalb hur dagens liberala byråkrati, i dess strävan efter att förverkliga eller snarare påtvinga den lilla - maktlösa – individen det liberala synsättet, kväver människor. Och den norske sociologen Sigurd Skirbekk kommer i sin bok Dysfunctional Culture från 2005 fram till, att dagens liberalism har en ”totalitär potential” i sig.

Det kan inte uteslutas att alla ideologier, som söker pracka på andra sitt synsätt, har just en totalitär potential i sig. Vilket i sin tur indikerar att dagens partipolitiska/demokratiska system, i någon mån, inskränker friheten för i princip alla människor.

I Sverige har mångfaldsivern nått bland de längsta i Europa. Här finns särskilda ministrar, departement och konsulter som via en omfattande och oerhört kostsam byråkrati prånglar ut budskapet: män är kvinnoförtryckare, svenskar är rasister och heterosexuella är homofober. För att råda bot på detta har byråkraterna skapat planer och direktiv som vi ska anpassa våra liv efter. Tydligen räcker inte längre det sunda förnuftets regel, att vi ska uppträda civiliserat, artigt och sjysst, mot varandra.

Emellertid har detta byråkratiska spel alltmer kommit att avslöjas. Rätt ofta hör man på arbetsplatser om hur urbota onödigt det är med alla dessa utbildningar i jämställdhet, mångfald och hbt – det finns ju viktigare saker att göra. Fler och fler etablerade skribenter tar bladet från munnen och skriver om fenomenet. Och Sveriges television har släppt lös några av Sveriges vassaste komiker för att häckla maktens stolligheter.

Det görs i programmet Morgonsoffan med David Batra och Petra Mede som mysiga programledare. Varje program inleds med att de, alltid lika käckt, hälsar tittarna välkomna till en ny ”härlig, härlig morgon”. Därefter skapar man nyheter av – ingenting. Som när morgonkocken, Björn Gustavsson, kommer dit och gör de simplaste maträtter, exempelvis korv med bröd. Då står programledarna lidelsefulla, med stora ögon, bredvid honom och undrar om han kan berätta vad det är för ”spännande” maträtt han lagar. ”Korv med bröd”, svarar kocken tjurigt och oengagerat.

Serien är inne på sin andra säsong och utöver Batra och Mede kan i rollistan nämnas namn som Johan Glans och Anna Blomberg, kända från succén Kvarteret Skatan. En tredjedel av skämten håller sig inom den politiska korrekthetens ramar, en tredjedel är harm- och ganska poänglösa medan den sista tredjedelen är i paritet med den sorts satir som förekom i öppet auktoritära samhällen. Här behandlas denna politiskt inkorrekta tredjedel.

I ett av de bättre inslagen förlöjligades den utbredda folksjukdomen ”kränkning”. I Sverige, och stora delar av västvärlden, känner sig en hel del kränkta till höger och vänster, i tid och i otid.

Till Morgonsoffan hade bjudits in en representant för Elevrådet. Batra/Mede bad henne berätta på vilket sätt hon blivit kränkt. ”Jo”, svarade tonårsflickan, ”det var för tre veckor sen och vår lärare stod framme i katedern och talade om för oss elever att vi skulle ha ett prov.” ”Ja…”, svarade Batra bekräftande och väntade fortsättningen. ”Och då kände vi oss kränkta, för vi ville inte ha något prov”. Någon i klasen hade filmat händelsen med sin mobil och detta visades nu för tittarna. Det ger ju ett ganska suddigt och skevt intryck, i detta fall av läraren, när någon filmar på detta dolda sätt. Med detta tackade Batra/Mede för flickans medverkan.

Ett annat inslag på samma tema var intervjun med den från Irak invandrade taxichauffören. Batra/Mede bad honom berätta hur kränkande det måste kännas att ha varit läkare i Bagdad och nu köra taxi i Sverige. Gästen invände med att han körde taxi även i Irak och att han inte alls var läkare där. ”Jo, men visst var du läkare”, insisterar programledarna. ”Nej, jag körde taxi och jag är nöjd med att göra det även här”, svarade irakiern till programledarnas stora förtret.Vidare gör Morgonsoffan lustiga porträtt av kändisfolk: ”Möt mannen som köpte Leif Silberskys själ” illustrerat av en bild på djävulen, rödflammig med horn och elaka ögon.

I ett av programmen gestaltas Finland (naturligtvis inte dess positiva sidor: sisun, kämparandan och heroismen under andra världskriget, arbetsmoralen, ärligheten, pragmatismen, den storslagna naturen, mm). Fokus är lagd på alkoholkonsumtionen och den melankoliska mentaliteten, fenomen som många, med rätta, förknippar med Finland utöver att finländarna ofta har lustiga namn. En finsk gäst, Jukka Palm, fick Batra/Mede att brista ut i ett hysteriskt skrattanfall. Orsaken var förstås att namnet ledde tanken till yukkapalmen, vilket programledarna också talade om för sin oförstående gäst. Den här sortens felsägningar är ständigt återkommande i programmet.

Ett annat återkommande inslag är korta snuttar om ca 30 sekunder där man helt enkelt ger en koncis kommentar till det ämne som ska behandlas under dessa sekunder. Exempelvis när programledarna meddelar: ”Nu ett reportage om det nya Sverige 2008”, varpå filmkameran riktas mot soffan bredvid där det sitter en invandrarfamilj med typiskt arabiskt utseende. Inget sägs om eller till familjen, som bara sitter där i soffan tills nästa reportage börjar lika bryskt som detta började.

I säsong två har mångfaldstemat vridits på ytterligare. Nu körs i varje program en kampanj kallad Vakna Sverige. Till den har man skapat det Bruna bandet, en travesti på det kända Rosa bandet (betydligt mindre känt är Blå bandet, som stödjer forskning om prostatacancer, vilken procentuellt sett tar livet av långt fler män än bröstcancern gör för kvinnor, där 90 procent överlever). Korta och snabba, och i förhållande till varandra motstridiga, filmsnuttar visas. Ofta inleds sekvensen med att visa en uppenbart rasistisk demonstration. Sedan är merparten av övriga klipp raka motsatsen. Exempelvis snutten med en av Sveriges otaliga migrationsministrar, Birgit Friggebo, när hon i samband med Lasermannens härjningar höll sitt famösa tal i Botkyrka där hon försökte få den invandrade församlingen att sjunga ”We shall overcome”. Ett annat klipp visar hbt-paraden i Stockholm, och ett annat kronprinsessan i folkdräkt bland firande barn. Efter klippen zoomas in någon av programledarnas, som med allvarlig min och fast blick mot kameran uppmanar: ”Vakna Sverige!”

Som tittare lämnas man alltså med ett ambivalent intryck – vilken sekvens är det egentligen man ska vakna/reagera mot, hbt-paraden och multikulten eller rasistdemonstrationen?

Ambivalensen förstärks av inslagen med fördomsteman kring olika folkgrupper. Som när Batra står bredvid en romsk kvinna vid en bil. Han lägger sin plånbok på motorhuven samtidigt som han klargör: ”Titta, här lägger jag från mig plånboken utan att hon tar den…Jag har inga fördomar…Vakna Sverige.” Ett liknande fördomstest gäller en kurdisk pappa med sin dotter, som Batra passar på att uppvakta: ”Här står jag och stöter på hans dotter utan att drabbas av hedersvåld…Vakna Sverige!” Och ett tredje: ”Här står jag och luktar på en turk, och han luktar inte vitlök…Vakna Sverige!”

En rimlig tolkning är att dessa inslag egentligen vill visa att ”fördomarna” är baserade på fakta. Beteendena som tas upp hos de olika grupperna förekommer, statistiskt sett, oftare hos dem än hos andra grupper. Etnologer konstaterar att det bakom våra ”fördomar” finns ett mer eller mindre stort korn av sanning. Att sopa dem under mattan gagnar ingen.

Sammantaget lyckas Morgonsoffan väl med att parodisera samtiden. Programmet ger ett välbehövligt andrum under den politiska korrekthetens kvävande täcke.                                                             John Järvenpää, november 2008

En invändning är att de inte håller isär begreppen ordentligt. Liberalism används närmast som synonym för kapitalism och marknadsekonomi. Och stundom är de något snåriga i sina resonemang, vilket gör det svårt att få grepp om vad de menar. Emellertid är Poirier Martinsson för att staten i vissa lägen ska reglera marknaden och han ställer en rad retoriska, men likväl relevanta, politisk-filosofiska frågor för att underbygga sin ståndpunkt. Vidare förespråkar han de klassiska liberala och konservativa dygderna som enligt honom motverkar urspårad girighet och spekulation. Poirier Martinsson anser helt enkelt att somliga regleringar och värden bidrar till en sund marknad. 

Norberg å sin sida framför viss kritik men inte mot det kapitalistiska systemet som sådant utan mot enskilda individer, ”vinstmaximerande bonusjägare”, som han kallar dem. Störst skuld har enligt Norberg emellertid staten när den vill ta ”socialt ansvar för familjer och gemenskaper”. Han menar att staten inte alls ska lägga sig i marknadens angelägenheter. Istället ska finanssektorerna själva sköta regleringen, exempelvis genom att inte ge alltför stort manöverutrymme åt individer vilka är överdrivna risktagare. 

Men den s k marknaden bygger ju på vinnare och förlorare, på risktagande individer som mera spekulerar än sysslar med nykter analys, moral och socialt ansvarstagande vilket var det som marknadsekonomins teoretiske fader Adam Smith förespråkade. Även Poirier Martinsson gör det. Norbergs fokus på enskilda individer ger anledning att titta på vad slags personlighetsdrag dessa kan tänkas ha. Psykologisk forskning visar att risktagande personer ofta har psykopatiska drag eller rentav är fullfjädrade psykopater. Typiskt för psykopaten eller sociopaten är den målinriktade empatistörningen, att trampa över lik för att nå sitt mål. Typisk är också impulsivitet och avsaknaden av skamkänslor. 

Bortser vi från detta postulerande är det mycket märkligt att enskilda individer kan styra över marknaden, det blottar ett systemfel. I denna marknad har de miljontals småspararna egentligen inget att säga till om. De får snällt rätta sig efter fåtalets dikterande av vilken riktning aktiekursen ska ta. 

En bild av hur det kan gå till ser ut på följande sätt, beskrivet i filmer som exempelvis Wall Street: En mångmiljardär ringer upp en kompis och man beslutar att sälja stora andelar av en viss aktie. Uppgiften sprids vidare till några likasinnade; tillsammans innehar detta lilla fåtal majoriteten av aktierna i ett börsnoterat bolag. När de börjar sälja skapas en psykologisk skrämseleffekt som får småsparare och även banker att börja sälja. Härefter går lurendrejarna åter in och köper upp den kraftigt fallande, och nu billiga, aktien. En variant på temat hur ”enskilda individer” kan leka med småspararna. 

Sammantaget tillåts marknaden att skapa en överdriven ojämlikhet som drabbar även de som arbetar hårt och gör rätt för sig. Som mer eller mindre slavar under räntor och lån tvingas de till ovärdiga liv. Vem kan under en livstid betala av sitt hus? Odalbonden och allmogen ägde i alla fall sin jord, sitt hus och sitt hem. 

Så här långt har ljuset riktats främst mot aktiehandlarna. Emellertid finns det anledning att titta närmare på marknadens andra sida, nämligen konsumenterna av de produkter som aktieägarna bidrar till att skapa. Den av ekonomer flitigt använda modellen The Economic Man är här till hjälp. Modellen gör gällande att vi alla är kalkylerande varelser som alltid fattar rationella beslut i egenintresse. Därmed impliceras att kapitalismen vilar på en jämlikhetstanke, att i princip alla föds med en likartad begåvning. Även socialismen vilar på denna premiss. Skillnaden ligger i hur de båda idéerna bedömer individens handlingar. Socialismen anser att brister hos individen är samhällets fel medan kapitalismen anser att individen själv har ansvar för sina gärningar. 

Sanningen är naturligtvis mera komplicerad och ligger någonstans mellan dessa poler. Vad som emellertid måste understrykas är att vi inte är lika. Intelligensen är inte jämnt fördelad vare sig på individuell, nationell eller global nivå. IQ-glappet mellan nationer har klarlagts av bland andra de båda professorerna Richard Lynn och Tatu Vanhanen i deras metaanalys IQ and the Wealth of Nations (2002; med en uppföljning 2006), som framledes torde bli en klassiker. 

Våra olikartade kognitiva förmågor och vår perceptionsförmåga - sättet på vilket vi bearbetar och tolkar information - får oss att fatta beslut på, ibland radikalt, olika sätt. En grov uppdelning ger enligt min mening en vink om hur detta går till i kapitalistiska och marknadsekonomiska samhällen. Större delen av dess befolkningar tycks fatta många av sina val och beslut enligt mönstret känsla-handling (med tanken i bakgrunden) medan minoriteten gör det på basis av tanke-handling (med känslan i bakgrunden). 

Det förra mönstret innebär att människor ofta agerar utifrån sina impulser. Detta kan spåras till att vi sedan barnsben har socialiserats till att bli starka och oberoende individer. Betoningen på individen och individualismen har skett på bekostnad av kollektiva identiteter, klass, etnicitet, religion, kultur, (kärn)familj, historia etc. Marxismen och flertalet av dess socialistiska grenar har faktiskt bidragit till att främja detta mönster, känsla-handling. Marxismen och dess vänsterliberala frände har ju utgått från en linjär utvecklingssyn som förkastat de traditionella och kollektiva identiteterna. 

På detta sätt skapas förvisso en individ, en emanciperad individ som det så fint heter. Men hon finner sig ofta vara rotlös och rastlös. (Filosofen Jürgen Habermas är en av många samtidsbetraktare som tagit upp det främlingskap och den brist på mening som många upplever pga upplösningen av tidigare värdesystem.) En sådan individ agerar gärna impulsivt. Att konsumera och att handla på impuls lindrar rotlösheten, ger henne något slags mening, dock ingen långsiktig sådan eftersom den är ytlig till skillnad från de djupare värden som det kollektiva, det identitära, kan erbjuda. Konsumtionen bidrar till kapitalismens premiss: ekonomisk tillväxt, vilket tillika är det som alla jordens länder har tvingats anpassa sig till. 

En ytterligare faktor är vänsterliberalernas förkastande av den vuxne som gentemot barnet en naturlig auktoritet och normöverförare. Gränsen mellan vuxen och barn har kraftigt suddats ut, samhället har infantiliserats genom det ständiga film- och bildflödet med i huvudsak hedonistiska anslag, våld, sex, droger och nöjen av allehanda slag. Hedonismen finns i oss alla, men förr lärde vi oss att tygla den. Förr var den en privatsak, idag har den offentliggjorts. 

För 100 år sedan kunde blotta åsynen av en kvinnas vad skapa mycket starka känslor hos mannen, idag överöses vi konstant av bilder långt mer utmanande än så. Innan tevens intåg utvecklades människans fantasi av sådant som läsning och vanlig konversation där man själv fick tolka, dra slutsatser och skapa sina mentala bilder. Och dessförinnan, innan alla tekniska framsteg som förenklat våra liv men samtidigt skapat mera stress, tvingades vi vara kreativa och uppfinningsrika för att kunna leva drägligt. Att dagens människa inte behöver vara kreativ i kombination med den allmänna infantiliseringen och det hedonistiska bildflödet, hämmar sannolikt förmågan till abstrakt tänkande, fantasi och kreativitet. 

Neurologisk forskning och gentekniken, med dess magnetröntgenkameror och PET-scannertekniker av olika slag, ger stöd for resonemanget. Ledande svenska hjärnforskaren Lars Olsson har studerat hur vår sårbarhet för att utveckla missbruk påverkas av yttre stimuli. Fynden visar att denna sårbarhet främst är knuten till två centra i hjärnan: belöningssystemet och impulskontrollen, som styr vår förmåga att styra impulser och fatta rationella beslut. Båda centra påverkas av signalsubstansen dopamin som ger en känsla av vällust och aktiveras när man gör saker som man gillar och längtar efter. Det kan handla om att konsumera kemiska substanser såsom alkohol och tobak eller att utföra vissa beteenden, som kortspel eller shopping. En person som gillar att dricka vin eller shoppa påverkas helt klart av sådant som appellerar till det, exempelvis reklam. Och själva drickandet eller shoppandet ger i sig en ökad känsla av vällust, vilket syns tydligt i hjärnan (samma känslor av vällust har konstaterats hos dem som sysslar med meditativa verksamheter, exempelvis buddhistmunkar, vilket torde gälla även dem som läser, forskar, ber, osv, min anm). Ju oftare det sker desto starkare blir begäret som kan jämföras med den hos en missbrukare. Vidare menar Olsson att våra hjärnor blir färdiga först vid 20-30 års ålder. 

Enligt mitt resonemang fortsätter alltså många - pga hedonistisk stimuli - att tänka omoget, känsla-handling, även efter att deras hjärnor, främst prefrontala cortex, fysiskt sett borde vara färdigutvecklade (somliga evolutionsforskare hävdar rentav att människans intelligens överlag är på väg ner). Detta handlingsmönster passar kapitalismen som handen i handsken. Meditativa verksamheter, som ju ofta har en identitär karaktär, bidrar däremot inte särskild mycket till ekonomisk tillväxt. 

Som vi sett är många faktorer inblandade i den finansiella krisen. Aktiemarknaden, den konventionella marknaden, bankväsendet, filosofin, vetenskapen, politiken, natur och kultur - alla ingår de i den enhet som bildar samhället. Således är det ett samhällsproblem vi brottas med. Frågan är om man kan man få bukt med eller i vart fall lindra det? Finns det någon lösning? 

En sak är säker. Lösningen finns inte i vare sig turbokapitalism eller extrem socialism. Istället måste utgångspunkten vara mindre pretentiös, några Utopia finns inte och kan inte skapas. Även i den bästa av världar sker misstag, uppstår kriser osv. En sund och balanserad blandekonomi med starka korporativa inslag torde dock kunna förebygga dem. Häri tillvaratas det bästa ur kapitalismen, dvs individuell kreativitet, ansvarstagande och nästintill fri företagsamhet. Ur (gille)socialismen odlas de fria yrkesskråna och korporationerna som samarbetar med varandra för helhetens bästa. Demokratin i skråna är mycket långt gången, så nära idealet man kan komma – redan de gamla grekerna insåg ju att demokratin fungerar bäst, kanske endast, på småskalig nivå. 

Utöver detta ska utlåning och spekulation med pengar, som inte finns, förhindras. Staten ska i huvudsak ha det övergripande ansvaret för de viktiga näringarna, de som i grunden berör människors vardag: infrastruktur, bank och finansväsende, skogs-, malm och vattennäringen mm. Till dessa är skatten obligatorisk medan man i övrigt ska kunna välja riktade skatter. 

Samtidigt måste synen på traditionella och identitära värden återupprättas. En viktig sak att trycka på är att individens frihet, i vissa avseenden, inte får inte stå över kollektivets rätt till värdigt liv. Om någon vill ägna sig åt spekulation med stora risker får man vända sig till ett kasino. Där får de satsa sina egna, inte andras, surt förvärvade pengar, och förlusterna drabbar dem själva, inte samhället som helhet. 

En uppvärdering måste ske av hederligt arbete och verkligt, faktiskt välståndsskapande, dvs produktion av hus, möbler, mat, social omsorg och liknande. Som idéhistorikern Christopher Lasch påtalat måste sådant anses viktigare än ”symbolanalytisk” verksamhet, ett begrepp myntat av Robert Reich. Utöver aktiespekulation går denna verksamhet bl a ut på att skapa abstrakta och tjusiga idéer. Sådana idéer har lite med vår vardag att göra, men de skapar en ofantlig byråkrati för att tvinga oss att anamma dem. 

För att undvika den korruption, nepotism och maktmissbruk som är vanlig i både demokratier och auktoritära samhällen, måste nya urvalskriterier och testmetoder skapas för dem som ska ha samhällsövergripande makt. Testerna bör ha en hereditär prägel som förenar arv och miljö. De ska sålla bort såväl ansvarslösa psykopater som osjälvständiga och anpassningsdugliga ja-sägare. 

Istället ska, i Platons anda, premieras de bäst lämpade för uppgiften. Viktiga egenskaper hos dem ska vara intellektuell skärpa, kreativ förmåga, eftertänksamhet och en nyanserad hållning. De ska också kunna stå emot massmedialt tryck och politiskt korrekta trender. I första hand präglas de av mönstret tanke-handling, dock utan att hjärtat går förlorat. Man bör även använda ovan nämnda genteknik för att se vilka delar hjärnan som i en given testsituation aktiveras hos kandidaterna. Bl a kan denna teknik avläsa exempelvis girighet och impulsivitet. Har en person alltför starka sådana känslor bör han eller hon inte få jobbet. 

Mycket kan invändas mot denna metapolitiska skiss som i första hand syftar till att få igång en diskussion.  I alla händelser måste radikalt nya grepp tas. Nuvarande situation är ohållbar.                John Järvenpää, oktober 2008

Tillägg: Storbanken Lehman Brothers hade 150 år på nacken när den gick i konkurs. Att man inte hade sparat en rejäl buffert för kristider visar återigen hur skev hyperkapitalismen är. Detta ska jämföras med stabila företag vilka inte noterat sig på börsen och den där rådande hysterin. IKEA är ett sådant företag. Dess ledare Ingvar Kamprad har, i strid med hyperkapitalismen, agerat som om kriser alltid väntar runt hörnet. Han har ofta klargjort att stadiga buffertar är nödvändiga när man bedriver affärsverksamhet.  

På Sydsvenskans kultursida  081128 refererar professor Lars Ingelstam till forskning som visar att ekonomisk tillväxt och lycka inte går hand i hand; John Maynard Keynes, av många ansedd som den störste av ekonomiska tänkare, menade att bortom en viss punkt kommer människor av sig själva att betrakta sina behov som mättade och rikta sin kraft mot icke-ekonomiska aktiviteter. På DNs kultursida 081025 återfinns en essä av professorn i nationalekonomi, Lars Pålsson Syll. Han refererar till nya rön knutna till teorin om finansiell beteendeteori. Den kan med fördel jämföras med Järvenpääs tankar om finanskrisen.

Parentetiskt kan nämnas att dopamin, som alltså har med motivation och lust att göra, tycks ha likheter med signalsubstansen oxitycin. Emellertid kan oxitycin främst knytas till känslor av lugn och ro, och den frigörs av bl a beröring och nära relationer. Det viktiga i sammanhanget är att de båda signalsubstanserna samspelar med varandra.