Intelligens av latinets att begripa, att förstå, är nog den mest undanträngda egenskapen som det svenska samhället bär på. Främst beror detta på jämlikhetsprincipen som stadgar att vi alla är stöpta i samma form och har samma kapacitet att hantera problem; att vissa har det svårare beror endast på miljön, det sociala arvet. Detta har fått till följd att såväl medier som politiker alltsomoftast blandar ihop hur saker är med hur de borde vara.

Också inom vetenskaperna är intelligensen ett hett område. Många forskare, även inom psykologin och neurologin, hävdar bestämt att intelligens är nonsens; allt handlar om vad vi fått lära oss via miljön. Hursomhelst forskas det mycket om intelligens, men då ofta under beteckningar såsom kognitiva eller exekutiva funktioner.

Intelligensen som sådan kan vare sig mätas eller identifieras på ett renodlat sätt. Att den är medfödd och knuten till logiskt och i synnerhet abstrakt tänkande är forskningen ganska enig om. Det finns talrika tester av problemlösande karaktär som ger en indikation på detta. Och med den nya tekniken kan neurobiologerna avläsa t ex blodflödets eller nervcellers aktivitet i de områden, främst prefrontala cortex, som är förknippade med intelligens.

För drygt 100 år sedan fastslog Charles Spearman att det finns en generell intelligens, som kom att kallas och fortfarande kallas Spearmans g. Denna intelligens är övergripande och en individ som har den kommer att kunna lära sig att behärska alla områden som hon tar sig an, teoretiska såväl som praktiska. Är man bra på matematik brukar man vara bra även på det verbala området. Och man klarar av att lära sig också händiga göromål.

Spearmans definition skiljer sig från modul intelligens som innebär att det i hjärnan finns områden för olika förmågor. Anhängarna av denna modell brukar ange sju olika områden, bl a spatial, logisk och språklig förmåga. Enligt det modulära synsättet kan man vara bra, ja t o m ett geni, på ett område men i princip helt borta på något annat. I geniets fall handlar det ofta om s k autistiska savanter som besitter extraordinära förmågor, exempelvis att minnas 70-80 procent av allt de läser.

En populär variant av ”intelligens” är den känslomässiga eller emotionella, även kallad EQ. Den handlar om sådant som att vara medveten om sina känslor och kunna behärska sig själv, samt ha empati och kunna interagera socialt. Det sociala spelet kräver dock ingen generell intelligens. Att lära sig genom att iaktta och härma, det klarar även den lågbegåvade.

Gällande empati kan det konstateras att män i allmänhet har klart mindre empati än kvinnor. Forskare skiljer på instinktiv empati, vanligast hos kvinnor, och komplex, intentionell empati, som är vanligast hos män. Förenklat kan man säga att mannen förstår men inte känner lika mycket som kvinnan. Annica Dahlströms Könet sitter i hjärnan (2007) ger många belägg för att kvinnor överlag känner medan män tänker.

Självbehärskning och självkontroll, som alltså sägs ingå i EQ, kräver intelligens. Mycken forskning har nämligen visat att det finns ett klart samband mellan intelligens och förmågan att stå emot känslomässig stimuli, frestelser, njutningar. Stimulus/respons-forskning visar att barn som är duktiga på att hämma sig själva, t ex kan stå emot att ta den där godisbiten som de lämnats själva med, i vuxen ålder har bättre tålamod, högre utbildning, lön och IQ, än de barn som inte klarar av frestelsen, utan genast eller ganska snabbt efter att testledaren lämnat rummet, snappar åt sig godiset.

Känslor är alltså inte intelligens, vilket den moderna definitionen av exekutiva funktioner lär oss. Dessa funktioner har att göra med avancerad kontroll av mer vanemässiga, automatiska rutiner – tankemässiga, perceptuella, emotionella – som gör att beteendet inte alltid utlöses eller drivs av utifrånkommande stimuli (miljömässiga faktorer).

Exekutiva funktioner baseras som sagt på prefrontala cortex. Viktigt att tillägga är att det sker i samarbete med andra hjärndelar. Det exekutiva tar vid när invanda tankemönster måste brytas, när man står inför nya utmaningar. Det möjliggör perspektivbyten och flexibilitet i tänkandet, samt kreativitet och simulering av framtida händelser. Som redan påtalats möjliggörs impulskontroll. Vilket i sin tur får oss att reglera våra beteenden och uppträda adekvat.

Brister i exekutiva funktioner kan bl a knytas till stimulusbundenhet och svag impulskontroll, svårigheter att hålla fast hålla vid uppsatta mål samt svårigheter att hantera såväl nya som komplexa idéer och problem. Personer med dessa brister blir lätt frustrerade. Och de tenderar att se sig själva som slavar under omständigheterna, dock inte biologiska utan samhälleliga och miljömässiga.

Intelligensen är således en viktig faktor, en faktor att räkna med. Den ger underlag för nya och spännande diskussioner.                                                             John Järvenpää, augusti 2009

Diskriminering, i betydelsen negativ särbehandling, har i ungefär 15 års tid granskats av diverse systemkritiker. De har pekat på det absurda i att normala krav har kommit att uppfattas som kränkande. Sverige har av ledande politiker såsom Mona Sahlin och nuvarande DO Katri Linna jämställts med Sydafrika under apartheid. Vidare har kritikerna visat att det är nästintill omöjligt att objektivt utröna vad som är kränkande; det som en individ uppfattar som kränkande behöver inte alls uppfattas så av en annan.

En allomfattande apparatur – medial, politisk, akademisk och rättslig – har vuxit upp kring den påstådda diskrimineringen. I stort sett alla grupper, förutom vita heterosexuella män, kan idag hävda diskriminering. På detta sätt kan den förment kränkta erhålla saftiga skadestånd. Samtidigt skuldebeläggs svenska folket som varande onda förtryckare. Detta är, i korta drag, den bild som kritikerna förmedlat.

Systemkritiker har i alla tider funnits i alla samhällen. Ofta har de smutskastats, skandaliserats, demoniserats, fängslats och rentav dödats (dagens kritiker har vanligtvis tystats eller stämplats med invektiv som bakåtsträvare, förtryckare, rasist och liknande). Men så småningom, när verkligheten hinner ikapp och glappet mellan teori och praktik blir alltför stort, brukar deras skildringar accepteras och bli en del av det vedertagna. Så även i vår tid. Den anpassningsduglige, som tidigare kanske spottat på systemkritikern, börjar kritisera först när han eller hon känner att vinden vänder i en fråga som tidigare varit tabu.

Under våren har det kommit ut två böcker vilka tar upp diskrimineringskulturen. Psykiatern och författaren David Eberhard med Ingen tar skit i de lättkränktas land samt Folkhemmets balkanisering av journalisterna Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt.

Eberhard lyfter fram viktiga saker, som att jämlikhet har kommit att sammanblandas med likhet. Så hävdar feminister att män och kvinnor i grunden är lika (med följden att könsliga olikheter anses kränkande) – fastän modern neurobiologisk forskning visar på motsatsen. En bra introduktion i ämnet ges i Annika Dahlströms Könet sitter i hjärnan från 2007.

Eberhard tar också upp det vitt spridda freudianska-psykoanalytiska synsättet där man ältar barndomen och som vuxen känner sig kränkt av allt möjligt. Här borde han ha fördjupat sig med att väva in ett liknande ältande på kollektiv nivå: det senmoderna västerlandets ständiga hänvisning till förintelsen som kommer att ”hända igen” om vi inte slutar ”diskriminera”; många är de grupper, inte bara judar, som med hänvisning till förintelsen driver igenom sina krav. Förintelsen ska, tycks det, för evigt ristas in i alla européers sinnen, som en påminnelse om deras inneboende ondska. Detta i sin tur gör dem okritiska och passiva gällande omvandlingen av deras stabila samhällen till instabila dito.

Även i Erikssons och Rennerfelts bok undviks förintelsens och judars roll i utvecklandet av diskrimineringskulturen. Författarnas egna beskrivning av den i övrigt värdefulla boken visar däremot vilka grupper som tagits upp:

”I diskrimineringskulturens spår hittar man mannen som vägrar ta en kvinnlig arbetsgivare i hand, får sin a-kassa indragen och anmäler arbetsgivaren till DO, då han anser sig diskriminerad på religiös grund. Här finns ordföranden i RFSL som kallar kärnfamiljen för ’homofobisk’. Här finns aktivisten på den statligt understödda diskrimineringsbyrån som anmäler en glass för att var rasistisk. Här finns kvinnorna som ansåg att det var könsdiskriminerande att de inte fick bada topless i det kommunala badhuset. Här finns kvinnorna som ansåg det vara etnisk diskriminering att de inte fick bada fullt påklädda, från topp till tå, på det kommunala badhuset. Här finns den statliga ombudsmannen som likställer homosexuellas situation i Sverige på 2000-talet med de svartas situation i det rassegregerade USA i början av 1900-talet. Alla uppmuntrade och med stöd av en statligt finansierad diskrimineringsindustri som omsätter miljardbelopp” (Expressen debatt 090126).

Samma grepp, att bortse från judars inblandning diskrimineringskulturen, såg vi i mars 2008 då uppburne DN-skribenten Maciej Zaremba i några för övrigt några lysande artiklar blottade vansinnet i denna kultur.

Det är inte svårt att leda bevis i att förintelsen fungerat som ett ideologiskt vapen i pläderandet för massinvandring, mångkultur, sionism, hbt och islamisering – fenomen som alla kan knytas till diskrimineringskulturen. Budskapet som vi matats med: accepteras inte dessa fenomen väntar en ny förintelse. Staliga myndigheten Forum för levande historia tar avstamp i just förintelsen med vilken man vill stoppa ”diskiminering” och skapa en ny, tolerant människa.

Detta kan naturligtvis inte ha undgått författarna som alltså undanlåter att ta upp det kollektiv som drabbades värst av förintelsen, judarna. Relativt sett har denna grupp ansett sig vara mest kränkt och erhållit mest pengar, vördnad och ursäkter än någon annan grupp har gjort. Emellertid syns det inte i diskrimineringsstatistiken. Orsaken är att den populariserade versionen av förintelsen är så starkt etablerad, och att judar är involverade i de flesta sammanhang av dignitet, att man ändå erhåller privilegier.

När några av Sveriges främsta journalister och författare granskar en oerhört viktig fråga men väljer att utesluta en i sammanhanget mycket central folkgrupp, då kan man tala om att detta exkluderande, denna sållning, ja denna diskminering, har satts i system. God sociologi handlar om att avslöja den sortens mönster och system. För den som tvekar – titta i vilken sociologibok som helst eller läs Habermas, Bourdieu, Weber, Foucault!

Emellertid är det inte majoriteten inom respektive ”förfördelad” grupp som villkorslöst kräver pengar, förmåner och ursäkter. Nej, inom varje ”kränkt” grupp finns en högljudd skara individer som slugt och målmedvetet vet vilka politiskt gångbara strängar man ska dra på för att få igenom sina krav. Dessa individer är väl medvetna om att majoritetens ”företrädare”, de vilka ställs mot väggen, inte har vare sig kurage eller sunt förnuft att stå emot. Allt enligt den politiskt korrekta logiken, där de vita har dresserats till att skämmas och känna skuld för allehanda oförätter medan den ”utsatte” inte behöver göra det.

Att utan att rodna hävda att man är kränkt för normala vardagliga krav och bestyr, tyder på att man saknar skamkänslor. Riksdagens och journalistkårens stödjande av detta ger en vink om hur överheten är funtad. Med normal anständighet och skam funnes där heller ingen diskrimineringsindustri.                                       John Järvenpää, augusti 2009

---

Organisationer, föreningar, politiska partier och liknande sammanslutningar är alla beroende av ett bra ledarskap. En bra ledare ska, förstås, vara insatt i de saker som sammanslutningen sysslar med. Han eller hon ska ha karisma och kunna argumentera för saken på ett konkret och övertygande sätt samt kunna entusiasmera såväl anhängarna som de nyfikna. 

Viktigt är också att ledaren förmår att ställa sig utanför sig själv när verkligheten betraktas. Ledaren ska vara nyanserad och objektiv och inte alltför låst i den egna världsbilden; att i retoriken vara dikotom är en annan sak. Därtill ska ledaren vara stabil som människa, ha en sund balans mellan tanke och känsla. Slutligen ska ledaren ha integritet och vara självständig, och inte låta sig sugas med i de strömningar som för tillfället är politiskt korrekta. Naturligtvis finns där mycket annat som inryms i det bra ledarskapet (som enligt min mening har mer att skaffa med naturliga auktoriteter än med demokratiskt valda ledare). 

Det dåliga ledarskapet å den andra sidan kännetecknas av girighet, impulsivitet, överförmynderi, flockmentalitet och osjälvsändighet. Det senare gör en sådan ledare svag inför den hyenamentalitetet som kännetecknar journalistkårens svartvita bilder. Ledaren klarar inte av att stå emot den mediala skampålen utan ändrar sin ståndpunkt, hur genomtänkt den än är. Sannolikt kommer en sådan ledare att själv använda sig av hyenamentaliteten när han känner sig hotad. Denna feghet liksom tendensen till nepotism och korruption är typisk för många av samtidens ledare. 

Det beskrivna berör förhållandet mellan känslohjärnan och den intellektuella hjärnan. Det är ett manipulativt förhållande där känslohjärnan eller den urgamla ”arkaiska hjärnan” med Nopebpristagern Rita Levi-Montalchinis ord, lurar oss att tro att vi betydligt klokare än vad vi är. Professor Gunnar Adler-Karlsson behandlar detta, liksom frågan om människans fria vilja, i sin bok Ondskans biologiska ursprung (2008).

Enligt de två, liksom talrika andra forskare, styrs vi alltså mer av känslor än vad vi tror. Och det får oss att begå otaliga misstag. Vi vet att vi ska vara hyggliga men har svårt att vara det beroende på våra känslor och instinkter.

En insikt som följer av detta, är att ett av människans främsta mål borde vara självkontroll. Tanken är ingalunda ny, den återfinns i buddhismen, kristendomen och antiken. Den romerske tänkaren Seneca utropade redan för ca 2000 år sedan: Sibi imperare maximum imperium est – att härska över sig själv är den högsta formen av makt. Kejsare Marcus Aurelius gjorde detsamma omkring 165 e Kr, och använde detta motto för sitt folk såväl som för sig själv: ”… gör aldrig dig själv till vare sig tyrann över eller slav under någon annan.” 

Den andra egenskapen vi alla borde efterstäva är ödmjukhet inför våra brister, såsom att vi inte är så kloka som vi tror. Vi måste också sträva efter att inte vara egocentriska, inte utgå från oss själva när vi (be)dömer världen. Många har naturligtvis svårt att ta till sig detta. Att gå i försvar är i sig nämligen något djupt biologiskt rotat – något vi inte kan råda över så värst mycket.

När man uppnått ödmjukhet och självkontroll, när man klarar av att att lägga band på sina instinkter och impulser, när man är sin egen härskare, först då har man rätt att leda andra. Emellertid torde man då ha kommit till insikten, att alla bör vara sina egna ledare.                                                                                           John Järvenpää, september 2009

Inte så mycket fri vilja som vi tror

En av vår tids främsta dogmer: människan är en klok och rationell varelse med en egen fri vilja.
 
Frågan om den fria viljan har behandlats talrika gånger genom historien. Ett av de vanligaste argumenten för att människan besitter denna vilja är att hon har skapat kultur och att hon har språk och samvete, vilket skiljer henne från djuren. Eller rättare sagt från övriga djur då även människan, i biologisk mening, är ett (dägg)djur, om än ett sofistikerat sådant. Till skillnad från övriga djur har människan överlägset mest hjärnbark, cortex. Dess främre delar svarar för det som kallas intelligens: planering, impulskontroll, problemlösning, kreativitet mm. Om detta hade de gamla tänkarna ingen aning.

Däremot vet forskningen idag, att förhållandet mellan denna nya hjärna och den gamla hjärnan, där våra känslor och instinkter finns, är betydligt mera komplext än vad man tidigare trott. Det är ett manipulativt förhållande där den urgamla känslohjärnan eller den ”arkaiska hjärnan”, med Nobelpristagaren Rita Levi-Montalcinis ord, lurar oss att tro att vi är klokare än vad vi är.

Saken blir inte mindre komplex av den ständigt växande biologiska, genetiska och molekylära kunskapen. Detta i sin tur får följder för synen på den fria viljan. Ledande neurobiologiske filosofen John R Searle har formulerat frågan:

”Den allra viktigaste frågan i samtida filosofi är denna: Hur, och i vad mån, kan vi förena en viss uppfattning som vi har av oss själva som medvetna, eftertänksamma, fria, sociala och politiska varelser med en värld som helt och hållet består av omedvetna, meningslösa partiklar i kraftfält? Hur förena ... det vi tror om oss själva med det vi vet vara fakta från fysik, kemi och biologi?”

Citatet är från professor Gunnar Adler Karlssons bok Ondskans biologiska ursprung (2008) där frågan om den fria viljan behandlas. Adler Karlsson menar att vi förvisso har en del fri vilja men inte alls så mycket som vi tror. Det får oss att begå misstag efter misstag. Alla vet att vi inte ska kriga, slåss, vara dumma eller elaka. Och alla vet att man ska tänka till en gång extra innan man agerar. Ändå gör vi tvärtom. Teori och praktik hänger inte ihop. Detta måste vi erkänna. Först då kan vi bli mer ansvarsfulla och skapa varakatig fred, enligt Adler Karlsson.

Vi vet alltså att vi ska vara hyggliga men, säger biologerna, har svårt att vara det beroende på våra känslor, hormoner och instinkter. Beroende på inlärning - via föräldrar, massmedia, kultur, normer osv - säger miljöanhängarna. Deras premiss är att människan föds mer eller mindre som ett tomt blad som alltså formas av miljön. Om så är fallet, hur mycket fri vilja har människan då?

En förenkling av det biologiska perspektivet mynnar ut i att människan föds med sina egenskaper som sedan formas i samspel med miljön. Detta synsätt förkastas i varierande grad av ”miljöskolan” samt vänstern och vänsterliberalerna som menar att individen, med miljöns hjälp, kan formas till i princip vad sorts människa som helst.

Om såväl biologins som miljöskolans premisser stämmer, blir det inte särskilt mycket utrymme kvar för den fria viljan.
John Järvenpää, oktober 2009

 

Att föreställa sig framtiden

Att tänka abstrakt, att tänka i flera led, att kunna föreställa sig framtiden och något man inte upplevt, är förknippat med det som kallas intelligens. Neurologiskt sett är denna förmåga främst knuten till dorsolaterala cortex, en struktur belägen längst fram i hjärnan.

Inom politiken är föreställningar av framtiden allestädes närvarande. I mångfaldsrelaterade frågor – saker som berör tolerans, migration, hbt, förintelsen mm – föreställer sig politikerna framtiden enligt två scenarier. Den ena är bilden av Europa som ett nytt Auschwitz där den vita människan ånyo tagit på sig förtryckarens och bödelns roll. Den andra bilden har som mål att undvika detta – därav utmålandet av Europa som en diskriminerande struktur – och mynnar ut i ett mångkulturellt paradis där olika grupper lever harmoniskt sida vid sida. Som synes är dessa världsbilder dikotoma, svartvita och förenklade, där den ena symboliserar ett ondskans imperium och den andra ett Utopia.

Att framtiden skulle kunna te sig på ett annat sätt, såsom kritiker av mångfalden hävdar, finns inte enligt dikotomins anhängare. Det tredje scenariot – enligt vilket Europas ursprungsbefolkningar hamnar i minoritet gentemot andra folkslag och där vardagen präglas av etniska konflikter – är nonsens, ja rentav rasistiskt. Och om det blev så, än sen – vi vita har ju en skuld att betala för de oförrätter vi begått genom historien, invänder den politiskt korrekte etnomasochisten mot det scenariot.

Att alla idag, levande vita anses vara skyldiga till något som vissa av deras förfäder gjorde, ger ytterligare inblick i den dikotoma världsbilden där vissa är onda och andra är goda.

För hundra år sedan, vem trodde att människan skulle gå på månen? Eller att världen skulle genomlida två världskrig under 1900-talet? För 50 år sedan, vem trodde att genetiken skulle kunna skapa identiskt lika människor? Eller vem trodde då, att det mångkulturella Libanon snart skulle trasas sönder av ett inbördeskrig vars konsekvenser förföljer landet än idag? För 25 år sedan, bara några år innan Berlinmurens fall, vem trodde att muren och sedermera Sovjetväldet skulle kollapsa? Eller att forna Jugoslavien skulle falla sönder i ett etniskt krig?

Få var de som trodde detta, som kunde föreställa sig detta. Hån, förtal och spott har sådana visionärer ofta utsatts för.

Forskningen har idag identifierat den gen som tycks vara avgörande för att kunna tala, den s k FOXP2-genen. Om några decennier är det inte omöjligt att det finns talande apor. Inom en inte alltför avlägsen framtid lär man kunna byta ut vitala organ, som hjärta och lever. Vilket möjliggör livslängder på hundratals år. Tankeläsningen har kommit så långt att datorer inom 50 år kommer att kunna visualisera våra drömmar*; istället för filmer som ”I huvudet på John Malkowich” får vi kanske dokusåpor som ”I huvudet på familjen Svensson”.

Tekniskt sett är det idag möjligt att från kvinnan ta ut det befruktade ägget och låta det växa i en sorts behållare; karriärkvinnan kan sitta och arbeta framför datorn samtidigt som hon ser sitt barn växa i behållaren bredvid henne. I jämställdhetens namn ett ypperligt framsteg, känslomässigt sett förmodligen en katastrof då kvinnan och barnet inte utsätts för den symbios som hör en normal graviditet till.

Med denna vetskap, att framtiden kan bli helt annan än den vardag vi just nu lever i, borde försiktighet samt ödmjukhet inför alternativa perspektiv, vara vägledande för varje politiker. Det förhärskande politiskt korrekta, dikotoma synsättet ger dock inte utrymme för detta. Istället ger det bekväma och enkla svar på hur framtiden kan komma att bli. Det är inget intelligent förhållningssätt som överheten har, när man spelar roulette med Sverige som insats. Även den impulsivt lagde förstår att eld och bensin inte är någon lyckad kombination.                             John Järvenpää, november 2009

*Jack Gallant, ledande forskare på området bedömer att ”videor av våra drömmar absolut är möjliga” om ungefär 30-50 år (Illustrerad Vetenskap nr 15/2009).

Överheten erkänner den mångetniska konflikten

Häromveckan brann Torslandaskolan i Göteborg ner till grunden. Sista decenniet har 100-tals skolor i Sverige satts i brand – varje år! Ett för Europa, och förmodligen resten av världen, graverande rekord. Graverande är också att brandmän och annan räddningspersonal ofta attackeras med stenar, raketer och liknande när de beger sig till vissa s k utsatta, i huvudsak invandrartäta, områden för att hjälpa till. Det har sagts förut men tål att upprepas: i krig är räddningspersonal alltid fredad, men inte i Sverige i fredstid anno 2009.

Den nu aktuella branden ligger emellertid inte i ett sådant “utsatt” område och brandmännen kunde utföra sitt jobb som sig bör. Framhållas ska också att de gripna, misstänkta ungdomarna är hemmahörande i Torslanda, vilket talar för att de är etniska svenskar.

Håller vi oss till destruktiva beteenden i “utsatta” områden finns där några utomordentligt oroväckande saker att beakta. Bränderna och de åtföljande attackerna sker alltsomoftast i samma områden. Detta indikerar att det finns en systematik bakom, att det är organiserat.

En i sammanhanget förbisedd aspekt är att våld, vandalisering, brända bilar och byggnader är ett relativt normalt inslag i somliga, företrädesvis icke-europeiska länder, i krigshärdar, slumområden, mindre välbärgade kvarter osv. Detta är så att säga en orsak till att man söker sig därifrån. Därmed inte sagt att man per automatik gör sig av med sin gamla beteenderepertoar när man anländer till ett nytt land. Särskilt gäller detta om det nya landet, såsom Sverige, inte ställer några som helst krav, t ex avståndstagande från våld, för att erhålla medborgarskap. På så sätt kan mottagarlandets kravlöshet bidra till att destruktiva beteenden bevaras och uppfattas som normalt hos vissa invandrare. För det nordiska sinnelaget är våld och bränder, än så länge, onormalt.

Emellertid har välmenande politiker i många år avfärdat skolbränder och våldsamma upplopp i förorterna, delvis också på andra håll, som bus- eller pojkstreck. Man har också hävdat att “vi” – här använder man gärna uppdelningen “vi och dom” som annars är tabu – “det vita majoritetssamhället”, måste förstå att många ute i förorterna känner sig diskriminerade. (När svenska ungdomar agerar destruktivt klassas det ofta som rotlöshet och/eller sökande efter bekräftelse.)

Dessa förklaringar av bagatelliserande karaktär syftar till att lugna medborgarna som undrar vad som händer med deras en gång så trygga samhälle. Följdfrågan är om bagatelliserandet får till följd att våldsanvändning i slutändan normaliseras i ursprungsbefolkningens, svenskarnas, sinnen. Ju mer man utsätts för något, desto mer vänjer man sig.

Detta i sin tur ska ses i ljuset av de politiskt korrektas uttalade målsättning enligt vilken “vi” måste förstå och vara toleranta inför de förändringar som mångkulturen medför. “Det främmande är spännande”, som Mona Sahlin har uttryckt saken. Eller som statsminister Reinfeldt sade, när han hösten 2006 besökte en skola i Stockholmsförorten Ronna, beryktad för omfattande problem och där polisen ett år tidigare besköts i samband med ett ingripande mot invandrare som trakasserat två svenska flickor: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Naturligtvis skulle ingen av överhetens parter erkänna att man bidrar till att normalisera våldsamma beteenden. Hursomhelst kommer de inte ifrån slutsatsen som följer av att oförvitliga brandmän, ambulansförare, lärare, och t o m byggnadsarbetare numera tvingas gå kurser i “konflikthantering” för att de på ett normalt sätt ska kunna utföra sina jobb: åtgärden är ett erkännande av att konflikten som sådan är inneboende i det mångetniska samhället.

Någonstans vet man alltså med sig att problem finns, dock sällan hos “den andre” utan svensken är den som alltsomoftast får klä skott för dem. I den politiskt korrekta världen är det nämligen helt naturligt att invandrare som präglats av krig undslipper konflikthantering medan svensken som i 200 år levt fredligt, utan krig, är den som ska lära sig det och till på köpet vara utomordentligt tolerant. Ett tydligare exempel på skuldbeläggande tillika förvriden “logik” är svårt att finna. John Järvenpää, november 2009 

 

Festung Europa

Sedan andra världskrigets slut har västerlandet präglats av demokrati, frihet, globalisering och tolerans. Denna modernism har inneburit mindre av social kontroll. Den har syftat till mera frihet åt individen och ökad kollektiv tolerans, mellan etniciteter, kulturer och religioner.

Globalisering i form av öppna gränser har närmast kommit att ses som en naturkraft som man inte kan göra särskilt mycket åt. Synsättet underkänner den demokratiska styrelseformen där man mycket väl kan fatta beslut som partiellt hämmar globaliseringen. Vidare har globaliseringen påståtts leda till mera öppenhet och förståelse. Emellertid har i synnerhet muslimska invandrare svårt med västerlandets tolerans som ofta förknippas med provokation, rotlöshet och likgiltighet. Man har också svårt för saker som lika rättigheter, yttrandefrihet och politisk frihet. De många mot toleransen riktade attackerna - ritualmordet på Theo van Gogh 2004, tågattentatet i Spanien samma år och terrordåden i Londons tunnelbana 2005, etc - vittnar om detta.

Förvisso finns det finns starka skäl för att kritisera den moderna, västerländska toleransen. Dock kan man notera att inhemska kritiker, som på traditionellt manér med argument och sakliga påståenden söker framföra sina åsikter, drabbas hårt av massmedial skandalisering och social utfrysning; på kollektiv nivå har Europas majoritetsbefolkningar skuldbelagts med rasismstämpeln. Stundom riskerar de böter och till och med fängelse. Varje år straffas inom EU hundratals personer som uppvisat alltför hög grad av tankefrihet - i Tyskland utdelas de strängaste påföljderna med uppemot fem års fängelse.

Det nyligen godkända Lissabonfördraget/Reformfördraget innebär att alla EU-länder antar en gemensam ramlagstiftning som förbjuder kritik av den mångfaldsknutna toleransen. Utöver rättsprocesser inbegriper detta en mycket långtgående åtgärd: näringsförbud där kritiker fråntas rätten att försörja sig. Globaliseringen har även lett till att gatorna och vardagen blivit osäkrare. Invandrarrelaterad brottslighet [1] såsom gruppvåldtäkter, åldringsrån och personrån, som bara i Sverige drabbat tusentals svenskar de senaste åren, förekom knappast förut.

Som ett svar på bl a detta våld, som ju inskränker friheten, har ett nytt övervakningssamhälle vuxit fram. Avancerade avlyssningssystem, som lagrar vår e-post och våra telefonsamtal, har blivit en realitet. Fingeravtryck, DNA-teknik, biometriska pass och miljontals övervakningskameror, som kontrollerar våra vanor och ytterst våra liv, har blivit en del av den europeiska vardagen (det är inte omöjligt att den nya mobiltekniken, och dokusåporna i vilka deltagarna ständigt filmas, bidrar till att normalisera denna "utveckling"). Om tekniken användes mot brottslingar vore det i sin ordning; att, som nu görs, (an)vända den mot alla medborgare är något helt annat: befolkningen klassas som farlig och behöver kontrolleras.

Somliga bedömare varnar för att vi slutligen får ett chip inopererat i oss vid födseln - naturligtvis i namn av friheten. Otaliga argument finns för att friheten bevaras när den i själva verket undergrävs. Alla har vi hört att den laglydige inget har att frukta av den ökande kontrollen. Som förälder vill man ju ha friheten att ha koll på sitt (chipade) barn även om man arbetar; chipet förhindrar den potentielle brottslingen från att begå brott vilket ökar de laglydigas frihet, osv, osv.

I det mer homogena och enkla samhället, som de politiskt korrekta kallar "inskränkt" och "tråkigt", litade man på varandra. Cykeln och dörren kunde stå olåsta. En sund social kontroll rådde där man i vänskaplig anda var uppmärksam på om en medmänniska betedde sig illa eller mådde dåligt (så sent som på 1980-talet hade läraren fortfarande hyfsad koll på varje elev i sin klass). Organiserad brottslighet med gränsöverskridande förgreningar fanns inte. Ovannämnda grova kriminalitet och terror förekom inte. I skolan kunde eleverna plugga i lugn och ro, 100-tals skolor sattes inte i brand varje år såsom görs idag. Begreppet "hora" användes knappt och knark- och våldsinslagen i media var få. Stressen var mindre, likaså självskadebeteenden och annat destruktivt.

Hederlighet och ärlighet var högt värderade egenskaper, fusk med socialförsäkringssystemen var förenat med social skam. Solidariteten med välfärdsstaten var stor och de allra flesta försökte dra sitt strå till stacken. Tilliten, grundvalen för ett normalt fungerande samhälle, var alltså större, och därmed också tryggheten. Som synes innebar denna trygghet att även friheten, i flera avseenden, var större än idag, i globaliseringens tidevarv.

Den välrenommerade statsvetarprofessorn Robert Putnam, har med sina longitudinella studier visat att ju högre grad av mångfald, desto mindre tillit mellan människor (E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first century, 2007). Eftersom samtiden påbjuder sensitisering[2] och irrationalitet, där man inte förväntas kunna hålla isär känslor från tankar och fakta och där det privata har blivit politiskt, bör det kanske framhållas att Putnam är anhängare av mångfald. För övrigt kan sägas att Putnams slutsats ingalunda är ny inom statsvetenskapen. Det är ett etablerat faktum att mångetniska samhällen är mera problematiska än mera homogena dito.

Efter andra världskriget skulle världen bli mera fri. Istället har den blivit mera osäker, sluten och ofri. Vi lever i en tid som förmodligen är den mest omvälvande i historien. Dagens Europa, det som EU-överheten skapat, har blivit ett Festung Europa, dock icke i traditionell mening som ett försvar mot yttre fiender utan mot inre fiender dit dess egen ursprungsbefolkning anses höra. Superstaten EU är på väg att åsidosätta den plikt som är varje stats huvuduppgift, att skydda sina medborgare.

Emellertid står detta Europa vid en brytpunkt, antingen total kontroll och ofrihet eller ett raserande för att ge plats åt ett verkligt, frihetligt Europa. För det senare talar bl a vetskapen att tillräckligt många nu bär på insikten, och att tillräckligt många nu är redo att ge våra barn och barnbarn tryggheten och friheten åter. John Järvenpää, december 2009

[1] Enligt studier är somliga invandrargrupper kraftigt överrepresenterade
när det gäller våldtäkter, åldringsrån och personrån (se t ex Ahlberg/BRÅ1996; Begler/Andersson/BRÅ 2000). På DN-Debatt (051212) presenterar forskaren och dåvarande fp-politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005 där han bl a konstaterar att "invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt." Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott.
Anmärkningsvärt är att det dröjde ytterligare ca ett halvår innan rapporten slutligen offentliggjordes, och då i ett sådant skick att det är mycket svårt, i vissa fall omöjligt att läsa in somliga av de av Rojas anförda siffrorna. Man erinras om professorn i rättspsykiatri, Sten Levander, som själv varit verksam vid BRÅ, och som enligt flera medier (020405) hävdar att "censur utövas för att rapporter ska passa regeringen".

[2] Begreppet sensitisering har myntats av Paul Gottfried, amerikansk samhällsvetare. Med begreppet menar han - förenklat - "skapandet av bestämda känsligheter" inför de fenomen som överheten vill bejaka: hbt-kulten, massinvandringen, mänskliga rättigheter osv. När sådana saker kommer på tal reagerar överheten och dess anhängare instinktivt och känslomässigt med avsky mot kritikerna. Det hela påminner om klassisk betingning.

Tålamod är en dygd

Det västerländska samhället är utformat för att vi ska hålla allt fler bollar i luften samtidigt. En viktig orsak till detta finner man 50 år tillbaka i tiden. Då infördes en jämställd arbetsmarknad i så måtto att båda könen skulle ut och arbeta. Sedan dess har den mesta tiden för både män och kvinnor lagts på arbete och familj. För några årtionden sedan fanns ett fåtal radio och tv-kanaler. Idag är de otaliga och ny teknik har skapat ett enormt informationsflöde som via datorer, sms, mobil, mail och reklam har kommit att belasta våra sinnen än mer. Tid för djupare tankar och reflektion har åsidosatts, kvalitet har ersatts med kvantitet.

David Meyer[1], ledande forskare inom sitt fält, är inte ensam om att argumentera för att en dylik simultanhantering är skadlig för vårt intellekt, i klartext gör oss dummare. Att i för stor utsträckning avbryta en pågående syssla för att kika på mailen eller ta emot ett telefonsamtal frammanar hos många impulsiva tendenser. Man blir glömsk, mindre tålmodig och har svårt att hålla fokus, egenskaper som ingår i det som kallas intelligens.

Det är inte för intet som kritiker av modernismen hävdar att dagens människa många gånger är rastlös och rotlös, och konsumerar för att råda bot på detta, närmast neurotiska drag.

I december, julmånaden, ägnas mycken tid åt konsumtion. Traditionellt sett har denna månad, med rötter i såväl kristendom som hednisk tro, varit förknippad med eftertanke och lugn. Så sent som vid 80-talets början hölls affärer och nöjesställen stängda under julen (liksom påskhelgen). Man riktigt kunde känna tystnaden och stillsamheten i luften. Idag råder köphysteri och stora reor, särskilt på juldagen som också är årets stora festdag.

Emellertid kan man som småbarnsförälder vara lite reaktionär, “lura” turbokonsumtionen och öva sitt barn i tålamod och fokusering. Vilket enligt neurologisk forskning predicerar goda framtidsutsikter. Adventsljusen som tänds en gång i veckan, pepparkaksbaket, julkorten och adventskalendern med en chokladbit för var dag, är nyttiga övningar i tålamod. När fyraåringen äntligen har byggt klart pepparkakshuset begrundar han stolt sitt verk. Likaså de handgjorda vykorten som han och systern gjort tillsammans med sin mamma.

Alla vet hur barnen med stora ögon och utforskande händer älskar att granska paketen. Låt dem så göra och låt dem ta en chokladbit om dagen. Men icke mer. Den sista biten ska finns där, på den stora dagen då tomten kommer och föräldrarna ordnat så att paketen har en balans mellan lagom och frosseri. Varje klapp ska vara värdefull, något att uppskatta, inte glömma och slänga. Under resans gång bör en och annan berättelse med anknytning till högtiden ha berättats för barnen. Att de har åtminstone ett hum om sina rötter är var förälders skyldighet att tillse.

Beskrivna självklarheter tycks dränkas av irrelevant information varför det kan vara på sin plats att påminna om dem. Härtill finns det nog en och annan förälder som kan behöva öva på tålamod. Det är ju lätt hänt att den stressade alltsomoftast ger sitt barn en extra chokladbit. Det må vara snällt, men särskilt smart är det inte.
John Järvenpää, december 2009

David Meyers forskning omnämns bl a även i GP-krönikan Fördummande modernitet av Ellen Matsson