Artiklar 2010
[Sidan uppdaterad 18 september 2010]

Klarlagt: mäns och kvinnors biologiska skillnader

Förmågan att mentalisera och samspela med andra människor är bland de viktigaste egenskaper som evolutionen utrustat oss med. Mentalisering är besläktad med empati och handlar om att kunna sätta sig in i och förstå hur man själv och framförallt andra människor tänker och känner i en given situation samt hur de kommer att agera utifrån detta. Denna egenskap är universell och har ett överlevnadsvärde. Detsamma gäller det sociala samspelet; chansen att överleva är större i grupp än om man är ensam.

Neurologer noterar att vi konstant, ofta omedvetet, är sysselsatta med att läsa av vår omgivning och tolka människors signaler och intentioner. Syftet är att ta reda på om vi har att göra med en vän eller fiende (Blakemore & Frith, 2003).

Förvisso har, åtminstone i västerländska samhällen, själva överlevnadsvärdet urholkats i takt med ökande välstånd och individualism. Men backar man något sekel i tiden ser man att individen har varit i behov av en social grupp, en flock, för att kunna överleva. Varje sådan grupp har (haft) sina särskilda koder och regler för det sociala samspelet. Således är detta samspel partikulärt-kulturspecifikt medan själva den evolutionspsykologiska och biologiska grunden för social interaktion, och behovet av att tillhöra en grupp, är universell.

Mentalisering utgår från det subjektiva självet – genom oss själva förstår vi andra. En väl utvecklad mentaliseringsförmåga innefattar emellertid också att man kan inta en mera objektiv hållning. Dvs att man förmår att ”gå utanför” sig själv och förstå att andra människor kan ha andra intentioner och agera på andra sätt än man själv skulle göra i samma situation. Sistnämnda skiljer människan från djuren, inklusive övriga primater.

Emellertid har apdjuren, i frågan om att subjektivt utgå från sig själv, samma neurologiska mentaliseringsfunktion som människan. Detta har bevisats med hjälp av de nya teknikerna som avbildar olika sorters aktivitet i hjärnan. Hjärnforskare konstaterar att s k spegelneuron aktiveras hos såväl människor som apor när de ser andra göra en handling som de själva har gjort och är bekanta med. Aktiveringen av detta neuron anses visa på ett fysiskt band individer emellan. (Spegelneuronet upptäcktes av italienaren Giacomo Rizzolatti och hans team i början av 1990-talet, vilket gjort honom till potentiell kandidat för Nobelpriset).

När det gäller människan skiljer forskare på implicit och explicit mentalisering. Den förra är knuten till det procedurella tysta, som att utifrån t ex ögonkontakt eller oskrivna beteenderegler kunna föreställa sig en annan persons tankar, känslor och avsikter. Explicit mentalisering har en mera konkret karaktär – om man ser någon med badbyxor längst ut på en trampolin, kan man med stor säkerhet sluta sig till att personen avser att hoppa i vattnet, och man kan sätta ord på det. Beskrivna mentalisering rör sig på det kognitiva – exekutiva, intellektuella – planet och har en koppling till begreppet Theory of Mind, ToM. Begreppet år svåröversatt men Dahlgren (2007) menar kort och gott att det ”syftar på att människor har en sorts ’teori’ om andras tänkande”. Mentalisering och ToM är alltså varandras förutsättningar.

Till skillnad från kognitiv mentalisering är ”renodlad” empati eller ”empatisk mentalisering” framförallt knuten till känslor. Blakemore och Frith (2003) gör en distinktion mellan komplex, intentionell empati och grundläggande, instinktiv empati. Den senare är en automatisk, känslobaserad respons. En person med mycket stark sådan empati kan själv börja gråta om hon eller han ser någon annan göra det. Vederbörande kan också beröras på ett mera omedvetet plan. Komplex, intentionell empati är annorlunda. Den inbegriper en kognitiv medvetenhet om den andres känslor men också om ens egna reaktioner (ibid).

Om vi använder nyssnämnda situation skulle den hjälpande personen hämma sig själv, tänka till och göra ett mera genomtänkt val i sitt stöd för den lidande. Det kanske inte är lyckat att själv gråta om den lidande istället vill ha bekräftelse, stabilitet, stöd eller bara vara för sig själv. Genuin empati torde även inbegripa att man kan glädjas över andras lycka och framgång. Hursomhelst känner många nog igen typen som lätt engageras i andras lidanden men har svårt att känna med den som lyckas, ja, somliga känner rentav motvilja.

Som nämnts innefattar en väl utvecklad mentaliseringsförmåga att man förmår vara objektiv. Man förstår att andra människor kan agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en motsvarande situation. Att utgå enbart från sig själv, och förutsätta att andra agerar likadant som man själv, är förvisso universellt. Men den inställningen bygger på en fördom, en ”egocentrisk” generalisering där omvärlden antas vara som man själv är.

Har de flesta förmågan att gå utanför sig själva och inse att andra har/kan ha andra känslor och tankar än man själv och därför kan antas agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en specifik situation? Eller är mentalisering, överlag, just en egocentrisk egenskap där ”man känner andra genom sig själv” som talesättet säger.

Det är inte svårt att finna exempel det senare. Politikers och politiska partiers program är grundade på en liknande premiss: ”bara vi får makten så kommer allt att bli bra”. Tiotusentals giftermål spricker varje år därför att parterna inte förstår varandra. Gräl, gruff, konflikter och krig inleds ofta på den grundvalen där parterna inte förstår varför den andre inte förstår att man vill ha det på ett annat sätt.

Utvecklingen av hjärnan har gått inifrån och ut. Inifrån urgamla strukturer såsom amygdala till mindre känsloorienterade strukturer såsom prefrontala cortex (Johnson 2008, kapitel 9). Dessa har utvecklats samtidigt för båda könen. Men samspelet med miljön och könens olika fysik, som främst kan härledas till skillnader i testosteronhalterna, har stimulerat hjärnorna annorlunda (Dahlström, 2007). Det är numera klarlagt att biologiska och neurologiska könsskillnader råder: kvinnor är i allmänhet mer empatiska än män när det gäller samarbetsvilja, omvårdnad och omhändertagande, de är mera känsloinriktade och avsevärt mindre fysiskt aggressiva och våldsamma än män – en allmän slutsats är att kvinnor har en mera utvecklad mentaliseringsförmåga (Reed & Warner-Rogers 2008).

En allmängiltig evolutionär förklaring till detta anger att hankönet/mannen, om än omedvetet, strävat efter att sprida sina gener. Med i första hand fysisk styrka som erbjudit skydd och trygghet för kvinnan och hennes avkomma har mannen imponerat på det motsatta könet och på så sätt kunnat föra vidare sina, i förhållande till andra män, starkare gener. Vidare har mannen i huvudsak varit jägaren medan kvinnan varit omvårdaren av barnen (Wilson 1975; Alcock 2003). Att jaga är en oerhört målinriktad verksamhet där kognitiva funktioner överordnas känslor. Parallellt med detta har kvinnans känslomässiga band till barnen stärkts, en process som startar redan vid befruktningen. Miljontals år av dylika beteendemönster har naturligtvis satt sina spår i våra hjärnor och bl a påverkat förmågan att mentalisera.

Professor Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan från 2007 visar att generella och mer eller mindre tydliga könsskillnader präglar många beteenden. I studier från Tyskland hösten 2006 fick försökspersoner se filmsekvenser där ”en angripare, efter att ha slagit ner ett offer, själv fick ordentligt med stryk av ingripande personer”. Hos männen reagerade hjärnans empatiska områden endast då offret angreps, men inte när angriparen fick stryk. Hos kvinnorna aktiverades däremot empatiska områden vid båda situationerna (Dahlström 2007; vid en föreläsning som undertecknad bevistade hösten 2007 tog Dahlström upp, att vid sorg aktiveras hos kvinnan ett empatiskt område tre gånger så stort som hos mannen). Detta är intressant att jämföra med de många kvinnor som skriver beundrarbrev och inleder förhållanden med den värsta sortens brottslingar som uppmärksammats i media. Rönen torde även kunna initiera fruktbara diskussioner på flera områden.

De senaste 40 åren har kvinnorna kraftigt ökat sitt antal i maktens sfärer, i den process som kallas jämställdhet. Vad blir konsekvensen av könsskillnaderna i förhållande till rättvisa, pragmatism, synen på brott och straff, migrationspolitiken, pedagogiken, mm? Finns ett samband mellan antalet kvinnor och de förändringar som skett inom respektive områden?

Den feministiska förklaringsmodell som i många avseenden präglar det svenska samhället tar föga hänsyn till biologiska fakta och skillnader mellan könen. Män och kvinnor antas vara likadana och jämlikhetspolitiken bygger på den grunden. Samtidigt erkänner de styrande – politikerna, etablissemanget, flertalet humanvetenskaper – implicit att skillnader finns. Strävan att få in lika många kvinnor som män på diverse positioner kan logiskt sett inte ha någon annan grund än den biologiska: att det är så viktigt med jämn könsfördelning bygger på antagandet att könen är olika, att vi känner, tänker och tolkar världen på olika sätt.

Givna redogörelse ger en vink om att man kan skilja på manlig respektive kvinnlig mentalisering, inte minst med hjälp av de etablerade synsätten kring instinktiv empati och komplex, intentionell empati samt implicit och explicit mentalisering. Generellt sett tycks kvinnor ha mer av den instinktiva, känslobaserade empatin och implicita mentaliseringen, och män mer av komplex empati och explicit mentalisering. Detta i sin tur får konsekvenser för samhällets utformning och är värt en rejäl diskussion.

John Järvenpää, januari 2010


Fullständiga referenser till angivna källor återfinns i paperet Grundläggande social funktion: mentalisering och empati. Det skrevs vårterminen 2009 då skribenten läste en kurs vid Göteborgs universitet: Neuropsykologi med inriktning mot utvecklingsrelaterade funktionshinder, teoretisk del, 15 p.

Rädsla för överlevnads skull

Rädsla är en universell och djupt, biologiskt rotad mekanism vars grundläggande funktion är överlevnad. Ståendes vid klippkanten får rädslan oss att tänka till, ta ett steg tillbaka. För mycket av rädsla gör människan feg och oförmögen att ta sig an saker. För lite rädsla kan inge en känsla av högmod och leda till dumdristiga handlingar.

I prefrontala cortex sker en kognitiv bearbetning och tolkning av en rädslobetingad situation. Hur resultat blir beror dels på situationens art, dels på en persons individuella förutsättningar. Hursomhelst går det i olika grad att kontrollera rädsla med hjälp av kognitiv träning. Denna tar dock inte bort amygdalas funktion som kommer att finnas kvar, redo för såväl tidigare upplevda som nya och överraskande faror. (Intressant är rön som visar att fysisk aktivitet bidrar till nybildning av neuron i hipppocampus. Forskarna drar slutsatsen att motion, i kombination med intellektuell stimulans, bidrar till att motverka demenssjukdomar.)

Kritiker av den förda migrationspolitiken anklagas för främlingsfientlighet eller xenofobi, rädsla för det främmande. Ett visst inslag av xenofobi finns förvisso ofta med i analysen, även om man sällan vill medge det. Troligen beror detta på att rädsla anses vara en svaghet i detta sammanhang medan det i andra situationer anses vara normalt: rädsla för arbetslöshet, utstötning, sjukdom, döden, att vara en dålig människa osv.

I migrationsfrågan utgörs rädslans motsats av toleransen. Denna egenskap har att göra med öppenhet, vidsynthet och överseende. Biologiskt sett varierar människans grad av tolerans som ingalunda har en så stark betoning på överlevnad som rädslan. Toleransen är ingen grundkänsla utan den rymmer mycket av social konstruktion och ser olika ut i olika kulturer.

Medan ett öppet sinne traditionellt sett varit en dygd har dagens västerländska tolerans fått ett löjets skimmer över sig. I toleransens namn är västerlandets överhet på väg att frivilligt låta utomeuropeiska bosättare ta över deras respektive länder – med radikala och irreversibla sociala, demografiska och kulturella följder. Förfarandet är unikt, det har ingen historisk motsvarighet. Idéhistorikern Christopher Lasch menar att västvärldens liberaler kommit att använda ”tolerans” som en ursäkt för likgiltighet.

Förvisso vet de toleranta, de ”goda” och ”moderna”, att problem finns. Men de vill absolut inte anklagas för att vara rädda eller oroliga för det nya och främmande. Kopplas Laschs resonemang till ett evolutionsbiologiskt synsätt så kan man konstatera att deras rädslostrategi går ut på att ”spela död” (vara likgiltiga), men alltså under täckmantel av tolerans. De toleranta använder sig också av strategin att fly. De prisar mångkulturella skolor och områden men bosätter sig själva och sätter sina egna barn i skolor långt därifrån.

Härutöver finns en stor skara människor vilka i grunden är toleranta men som insett mångkulturens baksidor. Denna skara arbetar, tar ansvar och försöker göra rätt för sig. Som alla jordens människor vill de sina barn väl. Under senare år har – enligt tillgänglig statistik – tusentals av deras barn trakasserats, personrånats, misshandlats, gruppvåldtagits och i några få fall t o m mördats av mångkulturella gäng; situationen är likartad i flera av Europas länder. De har därför gjort som överheten: flytt från mångkulturella områden och bosatt sig i mera homogena dito. White flight kallas detta fenomen av amerikanska forskare (som vanligtvis inte väver in biologiska aspekter på saken).

Nämnas kan också att personer med invandrarbakgrund antagit en liknande strategi. I Malmö har judar alltmer kommit att betrakta staden som farlig. Orsaken är Malmös stora andel araber och muslimer varav många anser att svenska judar är medskyliga till de övergrepp som staten Israel begått, och begår, varför såväl judar som deras symboler angrips. Migrationsforskningen visar att människan i regel bosätter sig nära sin egen grupp, den grupp med vilken man känner mest samhörighet och har mest tillit för; segregationen synes vara naturligare än den av överheten omhuldade integrationen.

Slutligen en titt på rädslans tredje strategi eller konsekvens, nämligen att kämpa mot det man fruktar eller känner sig hotad av. Under 1930- och 40-talet ansåg sig flera av Europas länder hotade av antingen nazism eller kommunism. Hotet och den åtföljande rädslan för att förlora sitt lands och folks frihet genererade en stark nationalism, som var en förutsättning för att överhuvudtaget kunna stå emot angriparen.

Kritiker av dagens migrationspolitik har alltmer kommit att göra kopplingar mellan andra världskrigets antidemokratiska ideologier och islam (vars sharia och dhimminat de facto är svårförenliga med såväl demokrati som mera traditionella västerländska synsätt på sakernas tillstånd, inte minst kristendomen som ju angrips hårt av de toleranta till förmån för islam). Som redan antytts menar kritikerna alltså att storskalig invandring, som anses vara en form av ”civil ockupation”, ger samma resultat som konventionell krigföring: den nationella friheten går förlorad.

De som kämpat har hittills avfärdats med rasismstämpeln. Emellertid har den alltmer tappat sin avskräckande funktion. Folk räds den inte längre såsom gjordes för bara några år sedan. Ur biologisk synvinkel har rasismstämpeln syftat till att kontrollera den naturliga rädsla och oro som många känner inför förändringar, i synnerhet av omvälvande slag, sådana som hotar det trygga och förutsägbara. Överhetens stämplande kan liknas vid ett slags mental, kognitiv träning på massnivå.

Kognitiv psykoanalys har som mål självinsikt och självkontroll, att uppnå en balans mellan triaden tanke-känsla-handling. Man börjar med att identifiera och erkänna ett problem varpå görs en rationell analys av det. Syftet är att lära sig kontrollera det istället för att låta t ex rädslan styra. Vid dylika analyser går prefrontala cortex på högvarv.

Överheten har alltså identifierat svenskens förmenta rädsla och intolerans som ett problem. Emellertid har ju, som ovan noterats, denna överhet dolt sin egen rädsla bakom ”toleransen”. Detta hyckleri är i sig ett erkännande av att mångkultur är problematiskt.

Med rasismstämpeln har man som sagt tuktat oron. Emellertid har verkligheten hunnit ikapp: de senaste 20 årens invandring har gått hand i hand med kraftiga nedskärningar inom välfärden. Även om denna stagnation inte kan lastas enkom på invandringen, så har den inte gynnat Sverige vare sig ekonomiskt eller socialt. Arbetslösheten är avsevärt högre band flertalet invandrargrupper än hos svenskar. Med arbetslöshet följer socialbidrag, kriminalitet, minskad solidaritet och tillit med samhället osv. Harvardprofessorn Robert Putnams forskning visar att ju mera etnisk mångfald, desto mindre socialt kapital, dvs förtroende och tillit, mellan de olika folkgrupperna; liknande slutsatser har länge noterats i den statsvetenskapliga litteraturen.

Putnams slutsatser kan kopplas till de evolutionära rädslomekanismer som aktiveras då fara är annalkande. Rädslan för att våra barn och barnbarn ska fara illa genererar behov av att skydda, trygga och försvara. Alla människor är genetiskt programmerade att sätta deras egna barn i främsta rummet. Alla strävar efter att deras barn ska kunna växa upp fredligt, tryggt och säkert.

Det mångkulturella experimentet innebär – på en konkret nivå – förlust av social tillit och trygghet. Detta, som alltfler människor har börjat ana eller förstå, skapar oro och rädsla. Förmodligen kan det vara svårare att förstå det mera avlägsna och abstrakta, att experimentet i slutändan också kan innebära den egna gruppens fysiska avlägsnande.

I alla händelser visar en rationell, kognitiv analys att det finns fog för rädslan och oron inför att överge det trygga och invanda. Att balansera vid klippans kant är för de flesta mera skrämmande än spännande.

John Järvenpää, februari 2010

 

Pskyoanalys vs kognitiv stil: Finland, Japan och Israel

Psykologi, läran om tankarna och de psykiska processerna, har i tusentals år intresserat människan även om själva begreppet är betydligt yngre. Som akademisk disciplin har ämnet mindre än 150 år på nacken. Under denna tid och särskilt under 1900-talets första hälft framlades flera psykologiska teorier varav några är:

- behaviorismen som menade att psyket som sådant inte kan studeras vetenskapligt; istället ska man observera beteenden som kan fastställas objektivt. De orsakas av yttre stimuli och ska därför betraktas som inlärda.

- gestaltpsykologi som fokuserar på hur sinnena bearbetar intryck som organiseras och struktureras till en meningsfull helhet.

- freudiansk psykoanalys med fokus på hur det omedvetna och undermedvetna drifter påverkar oss.

- kognitiv psykologi/psykoanalys som sattes på pränt under 1900-talets andra hälft. Den tar sitt avstamp i triaden tanke-känsla-handling och syftar till att individen ska finna en balans mellan dem. Människans tänkesätt står i centrum.

I takt med den tekniska utvecklingen inom neurologin har diverse scanningtekniker, som avläser aktivitet i olika delar av hjärnan, gjort det möjligt att pröva flera av de psykologiska teorierna. Nu kan man med åtminstone hyfsad sannolikhet antingen bekräfta eller förkasta dem.

Freudiansk psykoanalytisk stil

I dagsläget står två skolor inom psykologin mot varandra. Den ena är den freudianska-psykoanalytiska som dominerat större delen av 1900-talets västerland. Den andra är den kognitiva psykologin som vuxit sig allt starkare under de senaste 20-30 åren, för att nu vara den dominerande, i vart fall inom klinisk behandling där den bevisligen har visat på goda resultat.

Förenklat sett är freudiansk inspirerad psykoanalys inriktad på detet med dess omedvetna och underliggande drifter. Dessa anses stå i konflikt med samhällets normer och värderingar, överjaget, vilka den enskilde individen, jaget, i sin tur har att bearbeta. Individen står i skiljelinjen mellan med natur och kultur, mellan biologi och det socialt konstruerade.

Senare års socialpsykologiska och neurologiska forskning talar för att Freud hade rätt på denna punkt. Dvs hos människan pågår alltsomoftast en omedveten aktivitet i hjärnan som kontrasterar mot det medvetna, det genomtänkta och kontrollerade som (vanligtvis) lärts in via kulturen.[2] Detta är något som även kritiker av Freud noterar, t ex psykologiprofessor Kevin MacDonald med sitt begrepp implicit whiteness. Det handlar om hur i grunden toleranta vita människor på ett omedvetet plan väljer fritidsaktiviteter och intressen som utövas i huvudsak av andra vita; vidare flyttar man till områden som bebos av likaledes andra vita (MacDonald, 2006/07). Man kan också notera att en stor majoritet av världens människor omedvetet, utan att egentligen fundera på det, väljer partners av samma etniska eller rasliga grupp som de själva tillhör.

Vidare hade Freud rätt i att erfarenheter i barndomen påverkar oss senare i livet. Däremot var han, och dagens uttolkare av denna ståndpunkt, alldeles för kategoriska när man hävdar att en traumatisk händelse i barndomen med automatik kommer att påverka individen negativt som vuxen. Detta visar sig tydligt när man studerar s k maskrosbarn vars barndom präglats av missbruk, misshandel och övergrepp. Men de har klarat av det. Som vuxna är de stabila, de fungerar adekvat och mår psykiskt bra. I kontrast härtill står de som vuxit upp under optimala förhållanden men ändå blivit neurotiska. Ett annat exempel gäller gränssättning.

Två syskon som fått ungefär samma gränser kan som vuxna uppfatta dem på helt olika sätt. Den ena kan tolka det som antingen för mycket medan den andra tolkar det som för lite. På samma sätt kan i en psykoanalys gränssättningen tolkas antingen negativt eller positivt.

Att samma villkor kan uppfattas så olika och ge så olika resultat i vuxenlivet handlar om att vi som individer har olika sårbarhet i livet. Genetiken spelar här en avgörande roll; nyare forskning visar att syskon är anmärkningsvärt olika rörande deras psykologiska egenskaper medan enäggstvillingar, föga förvånande, är oerhört lika. Inom neurobiologin råder enighet om att psykiskt välbefinnande är till åtminstone 50 procent ärftligt; ledande tvillingforskaren Thomas Bouchard menar att arv står för omkring tvåtredjedelar av vår personlighet.

Utöver detta bygger mycket av Freuds resonemang på spekulation vilket inte går att pröva vetenskapligt. Det gäller påståenden om att småbarn är sexuella varelser eller att metoden ”fria associationer” skulle ge relevanta resultat.

Psykoanalys som maktutövning

Givna exempel visar att psykoanalytisk tolkning är godtycklig. Kritiker menar att psykoanalysen har ett auktoritärt drag där terapeuten kan tolka in i princip vad som helst i patientens beteende. MacDonald (2002, kap 4) tar upp att Freuds vägran att låta sig själv analyseras, vilket alla psykoanalytiker i övrigt måst göra, ”speglar psykoanalysens användbarhet som ett redskap för psykologisk dominans och tankekontroll”.

Under 2003 använde Mona Sahlin det psykoanalytiska greppet i maktutövning. Hon lät då avsätta integrationsforskaren Anders Westholm till förmån för den beryktade Masoud Kamali som anser att det mesta i Sverige är rasistiskt. Sahlin ansåg att Westholm tillhörde de ”förtryckande strukturerna” men att han var omedveten om det. Westholm kunde naturligtvis inte försvara sig mot något som han (enligt Sahlin) var omedveten om. Att ett 70-tal forskare skrev ett upprop för honom hjälpte föga utan han tvingades avgå.

Psykoanalysens skuldbeläggande karaktär

Ovan har antytts att det psykoanalytiska greppet ofta är retrospektivt. Den riktar sig bakåt i tiden, till barndomen, hur man blivit bemött av föräldrarna och det omgivande samhället och kulturen – överjaget.

Något tillspetsat har individens drifter, hennes ”sanna och naturliga jag”, förtryckts av överjaget. (Den psykoanalytiska världsbilden är en omvänd tolkning av de flesta politiska och religiösa idéer som föregått Freud; idéerna har implicit utgått från att människans biologi kräver vägledning via normer och regler. Men till skillnad från ”politisk” psykoanalys har de inte förkastat dylik vägledning som setts som samhällsstabiliserande; det är först under 1900-talet som idéer börjat motverka de för samhället stabiliserande inslagen.) Sålunda skuldbeläggs samhället, dess normer, institutioner och delvis också föräldrarna. Terapins uppgift blir, för att använda psykoanalytisk terminologi, att ”förlösa” individen från förtrycket.

Den här sortens synsätt anammades av diverse intellektuella under merparten av 1900-talet (MacDonald, 2002). Det skapades forskning vars underförstådda syfte var att kullkasta de västerländska samhällenas kollektivistiska och kristna värdegrund till förmån för en mera hedonistisk och individualistisk riktning.

Ett viktigt intellektuellt fäste var den i Tyskland etablerade s k Frankfurtskolan. Denna skiljde sig från andra lärosäten avseende dess etniska sammansättning. Frankfurtskolan bestod främst av judiska intellektuella med Teodor Adorno och Max Horkheimer i spetsen. I samband med andra världskriget fick flera av dem en fristad i USA. Där fortsatte man sina attacker på västerlandet som gavs legitimitet genom deras forskning. En av de mest omtalade studierna, som gjordes under 1950-talet, gällde det man kallade ”den auktoritära personligheten”. Traditionella värderingar i det amerikanska samhället och inom familjen ansågs generera en sorts fascistiska tendenser, som enligt forskarna genomsyrade samhället. Politikern och författaren Patrick Buchanan (2002) konstaterar att Frankfurtskolans ledargestalter hade ett märkligt sätt tacka det land som gett dem en fristad undan nazisterna.

Trots att Frankfurtskolan var tendentiös och ideologiskt präglad, något som forskare inom skolan har erkänt (MacDonald, 2002), kom dess forskning att omsättas till och ges genomslag i populärkulturen. Den utvecklades till en kritikkultur (ibid) som förkastade både vetenskapens och det civiliserade samtalets krav på logik, saklighet och strävan efter objektivitet.

Västerlandet och dess politik har under efterkrigstiden påverkats kraftigt av kritikkulturen. Särskilt påtagligt blev detta efter att den s k 68-generationen på gramsianskt manér tog över de ”borgerliga” institutionerna: massmedia, politik och lärosäten. Målet var att frigöra, emancipera, västerlandet som skuldbelagts som varande mer eller mindre rasistiskt, kvinnoförtryckande och homofobiskt (Degler, 1991; Buchanan, 2002).

De emanciperande idéerna finns numera i vardagen som ett normaltillstånd som vi knappast reflekterar över. De yttrar sig i medias fokus på sex och otrohet – från det privata till det offentliga – samt mediala, akademiska och politiska attacker på den traditionella familjen som inte längre anses vara en normal konstellation. Härtill har diverse traditioner, kristendomen, nationen och ”vitheten” – dess kultur och biologiska konstitution som sådan – blivit hårt ansatta (MacDonald, 2002; Buchanan, 2002, Järvenpää, 2006; De Geer, 2009). Globalt sett anses västvärlden vara skyldig till det mesta av ondo som hänt på planeten. Detta har fått bl a afrikanska ledare att reagera och kräva att afrikanerna själva tar ansvar för sin framtid.

Frigörelsen är knuten till tolerans som gäller för beteenden som förr var kopplade till social skam. Däremot råder föga tolerans mot åsikter som förr ansågs normala, t ex att man som vuxen individ själv är ansvarig inför sina handlingar. Ett flagrant uttryck för sistnämnda gäller synen på kriminella. Deras skuld förskjuts ofta till samhällelig nivå där förövaren ses som ett offer för omständigheterna. En likartad förskjutning har skett inom diskrimineringsfältet där individens subjektiva känslor har kommit att överordnas objektiva kriterier och där s k omvänd bevisbörda råder; numera ska den för diskriminering åtalade visa på sin oskuld. På detta kommer att vita (heterosexuella) svenskar inte kan åberopa hetsparagrafen vilket är ett bland många exempel på hur vitheten åsidosätts. Detta strider gravt mot traditionell västerländsk rättssyn som baseras på romersk och germansk rätt.

Även barnen ska frigöras. De har därför jämställts med vuxna, lärare och föräldrar som man i alla lägen har rätt att ifrågasätta och granska – det senaste är förslaget att eleverna ska betygssätta lärarna. I den familjära sfären kan man emellertid konstatera att om ett barn så har världens bästa föräldrar kan man alltid hitta något fel i deras uppfostringsstil. Skälet är enkelt: ingen är inte fullkomlig. Och i varje relation mellan människor uppstår missförstånd. Att skylla på den andra parten är ett smidigt sätt att bortse från sina egna brister.

Det är idag ett faktum att merparten av det som förr sågs som samhällsbärande har undergrävts: kristendomen, (oreflekterad) patriotism och etnocentrism, allmän värnplikt, kärnfamiljen och traditionella värden.

Psykoanalysen – modernismen och dess inbyggda logik

Samtida betraktare konstaterar att västvärlden lider av ett historiskt sett unikt tillstånd där överheten upplöser sitt eget arv. Brittiske filosofen Roger Scruton (2005) använder begreppet oikofobi för att beskriva maktens avoghet mot det egna; liknande tankar återfinns hos amerikanske idéhistorikern Christopher Lasch (1994); franske filosofen Paul Bruckner menar att Europa lider av ett självhat baserad på ett slags masochism.

Attackerna på det egna är i linje med modernismen och dess eviga framstegstro – bakom hörnet väntar alltid något bättre. Att göra sig kvitt det traditionella och invanda, som anses förutsägbart och trist, har alltså beröringspunkter med det psykoanalytiska synsättet.

Låt oss anta att överheten generellt sett tror på psykoanalysen enligt vilken tidigare livshändelser, i t ex skolan och föräldrahemmet, är avgörande för hur man blir som vuxen. Om delar av överheten har neurotiska drag som de tillskriver det samhälle och överjag som ”förtryckt” dem, ja, då synes det logiskt att attackera detta. Här är värt att erinra om att alla politiska partier vill förändra och modernisera samhället. Inte sällan kombineras detta med att motståndarsidans politik anses vara konservativ, att den begränsar individens frihet osv.

Sammantaget talar mycket för att psykoanalysen är mer av en förklaring än en metod, när det gäller att komma tillrätta med problem. Emellertid används den som bådadera. Som metod kan den förvisso fungera som en ventilerinsgsmetod som i bästa fall minskar ångest. Men ofta tycks den leda till att individer, och som vi snart ska se även kollektiv, fastnar i ett ältande av problemet. Det som hände tidigare i livet får återkomma som ett rättfärdigande för nuvarande brister hos en själv. Emellertid är det svårt att leda i bevis att tidigare oförrätter mekaniskt leder till problem senare i livet.

Kognitiv stil

Den kognitiva terapiformen har inte alls så breda anspråk som den freudianska-psykoanalytiska ansatsen. Istället är den mera och konkret och nyanserad och därmed också mera realistisk och ödmjuk.

Dess grund är traditionalistisk med rötter i östasiatisk filosofi, men motsvarande tänkesätt återfinns även i västerländsk stoisk tradition. Ordet kognitiv härstammar från latinets cognitio och anknyter till tankar, kunskap, lärande, minnen, reflektioner och föreställningar.

En kognitiv stil ägnar lite tid åt misstag i det förflutna. Eller snarare, den uppmanar oss att lära av det förflutna istället för att fastna i det. Har man exempelvis blivit illa behandlad som barn lär man sig att inte göra om samma misstag mot sina egna barn. Och man gnäller inte över det som hände under uppväxten; snarare kanske man inser att ens föräldrar eller lärare nog menade väl och gjorde så gott de kunde. Överlag gäller att ”gjort är gjort”, som den kognitiva förespråkaren Dalai lama (2001) uttrycker saken samtidigt som han ser med skepsis på den västerländska betoningen på skuld.

Inom kognitiv tradition ligger fokus som nämnts på sambandet mellan tankar, känslor och beteendemönster. Det retrospektiva har betydelse men tonvikten ligger här och nu, i nuet och framåt. Strävan är att hitta en balans mellan tankar och känslor. Aristoteles tal om ”den gyllene medelvägen”, som har stora likheter med det unika svenska begreppet lagom, handlar om detta.

Kognitiv terapi inleds med att man identifierar och erkänner det problem som man själv, som individ, har. Patienten vet mest om sig själv och med hjälp av s k sokratiska frågor lotsar terapeuten patienten fram till problemets kärna (till skillnad från psykoanalysen där terapeuten ofta framkastar sina tolkningar). Härefter kopplar man på olika strategier – andningstekniker, tankeövningar etc – för att hantera det.

En viktig del i terapin är att ifrågasätta kognitiva förvrängningar och tankefel som alla människor har i varierande grad. Alla har vi livsregler och principer som ofta är ganska ytliga och kopplas på automatiskt vid olika situationer. Det kan leda till att man övergeneraliserar eller tolkar allt i svart eller vitt, för att nämna några av de vanligaste förvrängningarna. Kognitiv terapi kan också handla om att mera konkret konfrontera problemet där man steg för steg tar itu med att hantera problem. Det är inte säkert att man blir av med problemet men man lär sig hantera det, och man lär sig att leva med det.

Psykoanalytisk respektive kognitiv stil på kollektiv nivå

Dessa två stilar kan överföras till kollektiv nivå för att beskriva problemlösning, överlevnad och anpassning, hos folkgrupper. (Inom evolutionspsykologi används begreppet ”gruppevolutionära” strategier, vilket dock inte är ambitionen i denna framställning även om sådana inslag finns.) Det ligger i sakens natur att man då måste ta till en generalisering vilket skiljer sig från en analys tillika terapi på individnivå. Emellertid lämpar sig generaliseringen tämligen väl i många sammanhang, inte minst inom forskning som berör demografi där den används flitigt.

Utgångspunkten för följande är andra världskriget och tiden efter det. Tre länder jämförs på ett ytligt plan: Finland, Japan och Israel som har flera gemensamma nämnare: väl fungerande skolsystem, starkt militärt försvar, de ligger långt framme i den tekniska utvecklingen och de har en förhållandevis stark nationell identitet där det traditionella förenas med det moderna. Länderna har också en hög nationell intelligenskvot. Och de har haft en mycket återhållsam invandring jämfört med andra utvecklingsländer; Israel har förvisso haft en omfattande immigration men endast av judisk börd.

Efter kriget var Finland ett sargat land. Tio procent av dess befolkning hade dödats, skadats eller fördrivits från de områden, främst Karelen, som ryssarna tagit över. Man hade enorma skadestånd att betala till Sovjetunionen, nog så svårt för ett fattigt land och utsatt folk.

Japan hade också besegrats och lidit oerhörda förluster. I krigets slutskede, när slaget var förlorat, fick man agera experiment för världens kraftfullaste vapen: atombomben. Två stycken fällde USA över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Följden blev att 10 000-tals människor förintades på bara några sekunder. Liksom Finland hade Japan enorma skadestånd att betala till segrarmakterna, främst till USA.

De europeiska judarna hade lidit stora förluster i liv räknat, främst genom det som för eftervärlden blivit känt som Förintelsen. Till skillnad från finländarna och japanarena hade judarna inget eget land. Efter kriget, 1948, fick man ett sådant, f d Palestina, det som vi idag känner som Israel. När Finland och Japan förlorade land var det till sina motståndare i kriget. Palestina hade dock inget med kriget att göra och dess befolkning, palestinierna, hade inte angripit judarna. Ändå fick judarna med FNs goda minne ta över deras land. Och staten Israel fick och får fortfarande ett enormt ekonomiskt stöd från omvärlden, inte minst Tyskland och USA.

Förintelsen har varit en avgörande faktor för detta stöd. Därtill kommer det relativt sett stora inflytande som judar har över flera av de västerländska ländernas påverkande institutioner: massmedia, politik, juridik och ekonomi (Finkelstein, 2001; MacDonald, 2002; Earl/Rabbi, 1995; Mersheimer/Walt, 2006 – de två sistnämnda tar upp judiskt inflytande i USA). I varje EU-land finns judar representerade i de högsta politiska församlingarna. Detta är en förklaring till att Förintelsen fått en så framträdande plats. EU och numera även FN har inrättat Förintelsens minnesdag, den 27 januari. Fokus är inte lagd på besegrandet av nazismen utan på att Europas länder, inklusive de som slogs mot nazismen, måste vara på sin vakt mot nya förintelser och värna toleransen (att Europa efter kriget varit oerhört tolerant mot utomeuropéer och att judarna idag har en utomordentlig maktställning negligeras; samma taktik gäller för feminismen och den Internationella kvinnodagen där fokus ligger inte på det inflytande västvärldens kvinnor idag har, utan på ett förment förtryck där tongivande politiker jämställer den västerländska mannen med talibaner).

Budskapet från EUs överhet kungörs i dess mångfaldspolitik: Förintelsen kan sonas endast genom inrättandet av det ”mångkulturella samhället”. Detta sker samtidigt som Israel för världens mest rasistiska politik mot palestinierna. Åtskilliga FN-resolutioner har påtalat Israels övergrepp men varje gång har USA lagt in sitt veto – en ytterligare indikation på Israels inflytande.

En hel del material visar hur ledande israeliska politiker intar en mycket offensiv hållning i skuldfrågan. Så har Israels f d premiärminister Ariel Sharon sagt: ”Vi har rätt att begära av resten av världen […] som judar är vi inte skyldiga någon något, det är de andra som har en skuld gentemot oss” (Karlsson, 2005). På individplanet framhåller judar gärna att de tillhör andra och numera också tredje generationens ”överlevare”.

Intellektuella med judisk bakgrund såsom Norman G Finkelstein eller Gilad Atzmon har kritiserat detta. Den förre anser att judiska organisationer har skapat en förintelseindustri (Finkelstein, 2001) medan den senare talar om ”den judiska neurosen” . Bl a åsyftar Atzmon här de ”unga post-förintelse-traumatiska israeler” vilka drabbats ev en

”form av ny kollektiv religiös dyrkan. Att vara tredje generation är att ansluta sig till ett trossystem. Det är att vara personligt traumatiserad av ett förgånget som man aldrig har upplevt. Det är att ansluta sig till ett tungt orkestrerat politiskt budord. [---] Den israeliske akademikern Yesjayahu Leibovitj, som själv är en observant jude, påpekade för många år sedan att den judiska religionen är död och att Förintelsen är den nya religion som enar judarna världen runt. Jag är böjd att hålla med om att Förintelsen nu formas som en religion. Den finns där för att ersätta ett etiskt tänkande som sätter människan i centrum. Förintelsereligionen finns där för att beröva den västerländska varelsen ett äkta etiskt humanistiskt tänkande, allt i humanismens namn” (Tidskrift för Folkets Rättigheter, nr 4/06).

Utifrån de psykologiska stilarna kan man notera att judarna endogamt, inom sin egen folkgrupp, har tillämpat en i många avseenden kognitiv stil. Man har analyserat och reflekterat samt varit ansvarstagande och framåtinriktande. Exogamt, utåt sett mot omvärlden, har detta kombinerats med en form av ”psykoanalytiskt” ältande och skuldbeläggande där omvärlden haft att förhålla sig till Förintelsen. Denna historiska händelse och den för Israel framgångsrika maktpositionen har varit varandras förutsättningar.

Japanerna och finländarna har överlag tillämpat en kognitiv strategi. Det gäller såväl på individplanet som på det nationella planet – man är själv sin egen (o)lyckas smed (inom ramen för det kollektiv som man tillhör och delar en värdegrund med). Mår man dåligt lastar man i regel inte det på andra. Självmordstalen är bland världens högsta i Japan och Finland. Alla har säkert sett den japanske företagsledaren som gjort fel. Han erkänner sin skuld, ber om ursäkt och kan ibland känna en sådan skam att han tar sitt liv. Traditionellt sett kan detta spåras till samurajernas hederskodex bushido och harakiri. Även gentemot andra länder har man en kognitiv, ödmjuk stil där man inte skuldbelägger, ältar eller avkräver saker. Japan har förvisso haft en tämligen aggressiv framtoning mot vissa grannländer vilket har historiska orsaker.

Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, noterar att finländarna varken haft ”tid eller intresse av att blicka bakåt [för mycket]”. Inte heller har man ansett vapenalliansen med Tyskland åren 1941-1944 vara

”speciellt moraliskt tvivelaktig. Precis som många andra småstater hade Finland hamnat i kläm mellan två aggressiva stormakter, som fullständigt ignorerade moral och rättvisa i internationella relationer. I den situationen gällde det att hålla god min i fult spel, och med facit i hand kan vi konstatera att Finland lyckades mer än väl. [---] Nyckelordet för finländsk säkerhetspolitik är alltjämt pragmatism” (SvD-kultur/Under Strecket, 2/6 -02).

Japaner och finländare erkänner och konstaterar att problem finns. Emellertid ältar man inte. Istället tar man itu med dem och man inser att livet består inte bara av glädje, men också av sorg och obehag som det gäller att lära sig leva med.

Sammanfattning och slutsatser

Den psykoanalytiska världsbilden tenderar att få individen att börja tolka in negativa saker i sitt liv och skuldbelägga det omkringliggande på bekostnad av självrannsakan och självkritik. Detta synsätt anammades av diverse intellektuella, bl a Frankfurtskolan. Dess forskning bidrog i sin tur till utvecklandet av en kritikkultur med syftet att frigöra västerlandet från den traditionella och stabila ordningen. Denna ”frigörelse” har kommit att prägla den västerländska politiken. Överheten har, om än utan att sätta ord på det, ofta använt psykoanalytisk tolkning för att driva samhället i vad man anser vara emanciperande riktning.

Förintelsen spelar här en viktig roll då den kommit att bli en av västvärldens främsta moraliska fundament, den grund med vilken en ny och tolerant människa ska skapas. På makronivå har det europeiska, kollektiva minnet fyllts med skam och skuld som kan sonas endast genom inrättandet av det toleranta och mångkulturella samhället.

På mikronivå har individens fel och misstag ofta kommit att skyllas på omgivande faktorer: samhället, familjen, strukturer, mm. Det egna ansvaret har i många stycken tagits ifrån individen. ”Frigörandet” har inneburit en upplösning av de värden som tidigare höll ihop västerlandet. Detta har lett till en ökning av otrygghet, dysfunktionella skolor, stress, grov brottslighet, etniskt präglade konflikter, otrohet, psykisk ohälsa mm. Överheten har löst upp samhällets kitt men utan att ersätta det med något bättre.

Amerikanske historieprofessron Paul Gottfried konstaterar att genomtänkta synpunkter på överhetens politik automatiskt bemöts med avsky. Det råder en sensitivisering – känslighet – inför de fenomen som överheten bejakar (Gottfried, 1999). Överlag tycks den västerländska undersåten kännetecknas av handlingsmönstret känsla-handling. Det är en impulsiv stil vilket passar kapitalismen utmärkt.

Den kognitiva stilen å den andra sidan är ödmjuk, realistisk, eftertänksam och analytisk. Den går från tanke till handling utan att känslan går förlorad. Målet är ju en balans mellan tanke-känsla-handling, såväl på det individuella som nationella planet. En sådan stil gynnar oss själva, som individer och kollektiv. Den gynnar också relationer mellan folkgrupper och länder. Denna stil passar det identitära konceptet som handen i handsken.

John Järvenpää, februari/mars 2010

[1] Texten är det tal som författaren höll vid seminariet ”Identitär ide” 26-28 februari 2010. Texten är ett utkast till en utförligare och mera genomarbetad text som kommer att publiceras så småningom.

[2] Neurologiskt har konflikten mellan arv och miljö att göra med förhållandet den urgamla, arkaiska känslohjärnan och den betydligt nyare hjärnbarken där intelligensen sitter.

Referenser

Buchanan, P. 2002. The Death of the West.

De Geer, J. 2009. Motströms. Skriftställning i urval 1996-2008.

Degler, C. 1991. In Search of Human Nature.

Finkelstein, NG. 2001. Förintelseindustrin.

Gottfried, P. 1999. A Senzitized World Order.

Järvenpää, J. 2006. Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering.

Karlsson, I. 2005. Tro, terror och tolerans.

Lasch, C. 1994. Eliternas uppror och sveket mot demokratin.

Lama, D. 2000. Etik för ett nytt millennium.

Mersheimer, J,. Walt, S. 2006. The Israel Lobby.

MacDonald, K. 2002. The Culture of Critique. (På svenska 2006, Kritikkulturen)

MacDonald, K. Paper winter 2006/07. Psychology and White Ethnocentrism.

Scruton, R 2005. The Need for Nations.

Demokrati - folkstyre, argument eller vad som helst?

Under 1990-talet gav SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, ut en samling rapporter vari granskades det demokratiska tillståndet i Sverige. De skrevs av Sveriges främsta statsvetare, experter på ämnet demokrati, vilka hade fått den i sammanhanget eleganta titeln Demokratiråd.

I rapporten från 1995, Demokrati som dialog, finns en från demokratisk synpunkt mycket allvarlig motsägelse som de kloka grekerna noterade redan för mer än 2000 år sedan. Saken handlar om vad som ska vägleda politiken och samhället – majoritetens uppfattning eller de bästa/klokaste argumenten. Å ena sidan hävdar Demokratirådet att majoritetsstyre är det naturliga i en demokrati och självfallet ska vägleda politiken. Å andra sidan hävdar man, lika självklart, att de bästa argumenten ska vägleda. Problemet: om en majoritet är för att släppa ut hälsovådliga ämnen för att det ger dem billigare el, så finns det talrika och hållbara argument mot denna ”demokratiska vilja”.

Det är ingen hemlighet att det svenska samhället, liksom EU, överlag har urartat till en oöverblickbar teknokrati; EUs lagstiftning står över den svenska varför en diskussion om inhemsk politik bör inbegripa EU. Den lilla människan är chanslös mot en sådan byråkratisk koloss – eller ”järnbur”, för att parafrasera Max Weber – som ju finns i varje europeiskt land. När den lilla människan påtalar brister kan byråkraten smidigt skjuta ansvaret ifrån sig eller hänvisa till någon av de tusentals paragrafer och lagar som politikerna har stiftat. Analogt kan politikerna påstå att inhemska problem beror på läget i ”andra EU-länder”, ”marknaden”, ”globaliseringen” eller dylika abstraktioner. Experter har anmärkt på att EU-politiker fattat beslut som de inte förstått innebörden av. Bl a framkom detta vid genomdrivandet av Lissabonfördraget, även kallat Reformfördraget, som nu är europeisk tillika svensk lag.

Inte heller är det någon hemlighet att politiker premierar sig själva. EU-överheten har kommit att präglas av en sorts elitism. Dock inte den traditionella som handlar om att vara en ansvarstagande och kompetent auktoritet och förebild, utan om en attityd som mynnar ut i: ”Vi häruppe vet bäst, därför måste vi bestämma åt er därnere.”

Redan för 100 år sedan visade sociologen Robert Michels i en klassisk studie, att en från början jordnära och hederlig person som gör politisk karriär, snart kommer att anamma de värderingar som råder längst upp i den demokratiska hierarkin, värderingar som ofta är väsensskilda från de ursprungliga. Det finns en logik häri: hade karriäristen inte tagit till sig dem så hade han inte nått toppen.

Michels iakttagelse är lätt att överföra till samtiden. Man kommer inte långt, vare sig i Sverige eller EU, om man inte bejakar de toppstyrda värderingarna som har att göra med mångfald och (oreflekterad) tolerans. Vill man komma någonvart ska man vara mer eller mindre osjälvständig och okritisk gentemot dessa Sanningar (som kan leda till åtal om man dristar till sig att kritisera dem). När en moderat kommunpolitiker inför valet 2006 i en insändare i lokalpressen framförde politiskt inkorrekta men sakligt korrekta tankar, blev nuvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin ”så förbannad att jag kokar…Man säger inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat.” Detta strider mot det demokratiska ideal där medborgarna ska ha rätt att ifrågasätta och kunna bilda sig egna uppfattningar (se t ex Demokratirådets rapport från 1998 – Demokrati och medborgarskap - där man lanserar ”den gode medborgaren”, en självtänkande, handlingskraftig, deltagande och solidarisk medborgare).

Som ovan antytts har de toppstyrda värderingarna sällan med vanliga människors vilja att skaffa. Men de påtvingas dem med sanktioner av diverse slag, alltifrån lagar och förordningar till social skam och fängelse. Den som med argument påtalar brister i överhetens värdesystem och sanningsanspråk riskerar alltså åtal och fängelsestraff. Här och nu åtalas och fängslas årligen 100-tals EU-medborgare för tankebrott, inte för att de skulle förespråka våld utan för att de uppvisar ett självständigt och kritiskt tänkande såsom det anstår en vad Demokratirådet anser vara ”god medborgare”. I flera europeiska länder har också väckts åtal mot partier och politiker som varnar för islamiseringen. Aktuell är rättegången i Holland – sällsynt nedtystad i Sverige – mot partiledaren Gert Weilder vars parti är bland de största i landet.

Detta visar att överheten inte vågar ta den demokratiska debatt som den säger sig värna. Och det ger en vink om att dess argument inte är hållbara. Makten motarbetar den demokratiska principen om argument och diskussion. Härtill har överheten i flera länder gått emot principen om majoritetsstyre och helt sonika kört över folkens åsikt om minskad invandring. Massinvandringen och islamiseringen av Europa pågår för fullt.

Om detta må massmedia och EU-politikerna inte berätta. Emellertid berättar man gärna när Kina, Kuba och Iran inskränker demokratiska friheter och fängslar dissidenter. Detsamma gäller när EU-medborgare med politisk korrekta åsikter bevistar länder utanför EU och fängslas för att de framfört systemkritik. Då sluter man upp. Svenske medborgaren Dawit Isaak är nog det främsta exemplet. I sitt gamla hemland Eritrea har han fört fram tankar som ogillas av statsapparaten. EU som organisation har krävt hans frigivande. Man kräver att yttrandefriheten ska gälla utomeuropeiska länder men undergräver samtidigt denna frihet på europeisk mark. Tydligare än så kan hyckleriet inte bli.

EU har en princip om decentralisering av demokratin. ”Kommunalt självstyre” är en svensk variant på temat. Men principen gäller inte i frågor som överheten anser särskilt viktiga, framförallt den om att skapa ett mångfaldens samhälle. När skånska Sjöbo 1988 röstade mot asylmottagande ändrades beslutet snart via mediala och politiska påtryckningar. Detta var innan Sverige blev EU-medlem. Emellertid hände samma sak nyligen i Vellinge. Det ärendet har fått ledande politiker att föreslå en Lex Vellinge, dvs ett formellt avskaffande för kommunerna att själva bestämma i denna fråga.

På detta kommer att immigrationen i sig kan bidra till att urholka demokratin ytterligare. Tillgängliga prognoser pekar på att Europa kommer att tas över av muslimer. Om så blir fallet följer ett islamskt styre vars värdesystem sharia och dhimmini inte är förenliga med demokrati.

Andra allvarligheter är att massmedia och storfinansen i många fall dikterar politiken, när det omvända borde vara det naturliga. Varken storfinansen eller massmedia är demokratiskt valda. Medierna får dessutom skattefinansierat miljonstöd varje år, ett stöd som bland mycket annat har använts till att driva en linje mot majoritetens vilja i migrationsfrågan. (Ett annat exempel: majoriteten är för kungahuset men skattefinansierade tillika icke folkvalda medier kräver avskaffande av monarkin som anses odemokratisk och alltför kostsamt. Flera medier vill alltså avskaffa en institution med argument som kan vändas mot dem själva.)

Sammantaget har Demokratirådets främsta kriterier för folkstyret satts på undantag inom Sverige såväl som EU. Det gäller alltså urholkandet av majoritetsprincipen som står i konflikt med de klokaste argumenten; de i sin tur undergrävs av ofullständig yttrandefrihet i mångfaldsrelaterade frågor som EU anser särskilt viktiga; decentralisering och lokalt självstyre gäller inte i dessa frågor; och ofta har massmedia och storfinansen dikterat villkoren för politiken. Denna kedja visar att det är svårt att ärligt hävda att vi lever i en demokrati och att EU skulle vara en garant för folkstyre i betydelsen medborgarinflytande.

Hursomhelst är kritik utan konstruktiva inslag inte mycket att hänga i granen. Alltså, vad kan göras för att få återupprätta folkstyret?

Grekerna visste att demokrati fungerar endast i det småskaliga; det visste för den delen även vikingarna som hade rådslag där man fattade beslut i viktiga frågor. I den småskaliga demokratin har sakfrågor större vikt än politiska partier i sig. Det lilla ger utrymme för en öppen dialog och det skapar tillit och förtroende mellan människor. Det lilla röjer bort möjligheten att gömma sig bakom byråkrati och lagar fattade annorstädes. Mera decentralisering sålunda, gärna i form av korporatism. Detta är i linje med det som Demokratirådet kallar för klassisk deltagardemokrati respektive samtalsdemokrati (överläggande, deliberativ demokrati), där folkomröstningar hör till och där en fri och öppen dialog föregår de beslut som fattas – endast den sortens beslut har legitimitet.

Realistiskt sett behövs likväl ett ledarskap på storskalig nivå, på det övergripande regionala och nationella planet. På dess kandidater måste ställas utomordentligt hårda krav. De ska vara hårdare än för den vanlige medborgaren, krav som visar att de sökande är kompetenta och inriktade på att handfast tjäna sitt folk, inte att sko sig. Kandidaterna ska också vara nyanserade och självständiga gentemot politiskt korrekta trender samt massmediala och storfinansiella intressen. För att säkerställa detta kan användas tester som förenar arv och miljö. Utöver traditionella intervjuer och formulär kan man använda de nya, neurologiska scanningteknikerna. Med dem kan man avläsa vilka delar av hjärnan som i en given testsituation aktiveras hos kandidaterna. På så sätt kan man ”mäta” graden av girighet, impulsivitet, osjälvständighet mm. Har kandidaten alltför mycket sådant är han eller hon inte lämpad för posten.

Slutligen behöver varje samhälle en gemensam norm- och värdegrund som vägleder och ger medborgarna tydliga riktlinjer om vad som är rätt och fel. En traditionalistisk grund, i vilken den sekelgamla kristna etiken ingår, har bevisligen fungerat bra för Sverige. I vart fall har den fungerat avsevärt bättre än den normlösa och oreflekterade tolerans som präglat Västerlandet alltsedan 60-talet. Under alla omständigheter krävs en genomgripande förändring av nuvarande ”demokrati”.

John Järvenpää, mars 2010

Sydafrika, ANC och morden på vita

April månad i Sydafrika inleddes med mordet på Eugene Terre´Blanche, ledare för boernas motståndsrörelse AWB. Partiets främsta mål sedan avskaffandet av apartheid har varit att de vita skulle få en egen provins, ett eget hemland, att styra i en av landets regioner.

Boer är holländska och betyder bonde eller farmare. Folkgruppen härstammar från holländare men även belgare, fransmän, tyskar och portugiser har kommit att räknas till den. Under 1600-talet ankrade Ostindiefararna, som seglade mellan Europa och Asien, vid Godahoppsudden. Platsen ligger i trakten kring Kapstaden och fungerade som rastplats och proviantstation.

Vid mitten av århundradet började holländarna, med Jan van Riebeeck i spetsen, på allvar koloniseringen av det land som sedermera kom att bli Sydafrika. Holländarna stötte snart på urbefolkningar, de boskapherdande khoi-folket och jägar-samlarna san/bushmän. I början sägs relationerna ha varit goda men efterhand utvecklades konflikter bl a beroende på att man inte förstod varandra. van Riebeeck skrev i sin dagbok att folken borde ha olika områden för att undvika problem.[1]

Under 1800-talet blev britterna intresserade av landet. Boerna ogillade detta och drog sig inåt fastlandet där man bildade nya provinser. Konflikter uppstod dock och två s k boerkrig, blodiga sådana, utkämpades. I det sista av dessa, mellan åren 1899-1902, upprättade britterna världens första koncentrationsläger, explicit avsedda för boer.

Boerkriget[2] liksom merparten av den moderna erans krig, med de två världskrigen som kulmen, har kännetecknats av att i första hand vita folk dödat varandra i miljontal; detta nyanserar den politiskt korrekta historieskrivningen som insinuerar att vita alltsomoftast massdödat icke-vita minoriteter. Britterna gick segrande ur boerkriget.

Alltsedan dess har relationerna mellan de två folken varit spända men fredliga. I sviterna av kriget bildades Sydafrika 1910. För att upprätthålla enighet bland den vita befolkningen infördes apartheid, formellt först 1948-1950. Systemet gav de vita fördelar gentemot den icke-vita befolkningen: svarta, färgade och indier/asiater. Färgade och indier hade ett visst politiskt inflytande. Men de svarta, som utgjorde en majoritet, hade inte rösträtt vilket skulle ha skiftat maktbalansen. De vita utgjorde under denna tid 30 procent av befolkningen; när apartheid vittrade sönder hade antalet sjunkit till 15 procent. Idag utgör de vita 10 procent av Sydafrikas ca 50 miljoner invånare.

Under apartheidtiden administrerades Sydafrika framgångsrikt på många områden och landet klarade sig bra på den internationella arenan. Detta gällde även andra afrikanska länder, såsom grannlandet Zimbabwe-Rhodesia, vilka de vita tagit i besittning. I Sydafrika levde man förvisso separat men vita och icke-vita arbetade ihop på exempelvis gårdarna där mat producerades för hela befolkningen. Utvinning av guld och diamanter har också varit viktig för välgången i landet där vita kapitalister tog största delen av vinsterna. De flesta vita var dock låg- och medelinkomsttagare. Emellertid var många icke-vita nöjda med situationen och sina livsvillkor som var avsevärt bättre än i många andra jämförbara länder. Alltsedan Sydafrikas formella bildande fanns dock ett missnöje som kanaliserades via ANC, startat 1912 och det parti som flertalet svarta kom att stötta. ANC förde sin kamp med både parlamentariska och militära medel. Av omvärlden klassades partiet som en terrororganisation, av USA ända fram till 2008.

ANCs grand old man är naturligtvis Nelson Mandela som 1993 erhöll Nobels fredpris. Mandela gick med i partiet början av 1940-talet. Han var anhängare av icke-våld men efter demonstrationer i Sharpeville 1960, där 69 svarta dödades av polisen, blev han anhängare av väpnad kamp och grundade ANCs militära gren. I ett av sina många tal motiverade han sin inställning:

”Jag sade att tiden för passivt motstånd var slut, att icke-våld var en oanvändbar strategi som aldrig kunde fälla en vit minoritetsregering som avsåg att till varje pris sitta kvar vid makten. Till slut, sade jag, var våldet det enda vapen som kunde krossa apartheid och att vi måste vara beredda att i en nära framtid också använda det vapnet. [---] För mig var icke-våldet inte en moralisk princip utan en strategi; det ligger ingen moralisk förträfflighet i att använda ett ineffektivt vapen” (Mandela, 2002, s 157f, PAN/Norstedt).

ANCs kamp, demografiska förändringar, vitas modifierade inställning till apartheid samt omvärldens reaktioner och sanktioner mot Sydafrika ledde så småningom till apartheids avskaffande och allmän rösträtt. Valet 1994, det första där landets alla medborgare fick delta, vanns stort av ANC. Partiet har styrt landet sedan dess med Nelson Mandela som president de första fem åren. Mandela visste att uppgiften inte var lätt. Han uppmanade de svarta att arbeta och ta ansvar för sig själva och sitt land. För att saker ska bli bättre kan man ”inte gå och dricka på ölsyltorna” (ibid, s 585).

Sedan ANC tog över rodret har Sydafrika dock stagnerat i många stycken. Korruption och maktmissbruk hör till vardagen. Aids har en närmast epidemisk karaktär och landets ledning har fått internationell kritik för sin hållning i frågan, där man bl a undvikit att upplysa befolkningen på ett adekvat sätt. Resultatet har blivit att myter fått fotfäste, myter enligt vilka våldtäkt på barn anses kunna råda bot på sjukdomen.[3] Sydafrika har även blivit ett av världens absolut farligaste länder; mordfrekvensen och våldsbrottsligheten per capita är bland de högsta. År 2009 publicerade myndigheterna siffror som visade att en fjärdedel av landets män har begått våldtäkt. Andelen svarta som fått arbeten har visserligen ökat, men på bekostnad av att mera välmeriterade vita fått träda tillbaka. Fattigdomen har brett ut sig bland de senare och landet har halkat efter på många områden. Sedan ANC tog makten har över 3000 mord skett på oförvitliga vita.[4] Situationen är såpass allvarlig att en vit sydafrikan i slutet av 2009 gavs uppehållstillstånd i Kanada pga av rasförföljelser.[5]

Situationen är inte bättre i grannlandet Zimbabwe. Även där har tusentals vita fördrivits eller mördats på de mest vidriga sätt och landet är idag totalt dysfunktionellt. I tidskriften Axess (nr 9, 2007) sammanfattas läget av sydafrikakännaren Leif Norrman:

”Regeringspartiet ANC:s stingsliga sätt att peka ut kritiker som rasister, om de är vita, eller förrädare, om de är svarta, är djupt oroväckande. [---] Bland det mest oroande är ANC:s motvilja mot en fri press [---] De vita liberala journalister som en gång tog strid mot apartheid sparkades ut först […] Också i Zimbabwe var det de vita som var positiva till förändring som först attackerades när det kaos som kallades jordreform bröt ut. Ett laglöst tillstånd som underblåstes av en djupt cynisk president Robert Mugabe [---] David Stevens blev den förste vite farmaren som dödades. Bara ett par dagar innan hade jag besökt hans ockuperade farm, talat med honom och hans svenska fru Maria, lyssnat på den sprakande kommunikationsradion där skräckslagna grannar berättade om hur de och deras barn hotades till livet och hur regeringsstödda uppviglare hetsade mobben medan polisen snabbt drog sig undan. Den etniska rensningen hade börjat.”[6]

Eugene Terre´Blanche[7] var farmare och hade på sin gård ett antal svarta anställda. Det var två av dessa som mördade honom på ett mycket brutalt sätt. SVTs Aktuellt hade i sin sena sändning den 9 april ett inslag om begravningen som lockade tusentals personer. I reportaget omnämndes de tusentals morden på vita. Reportern Marika Griehsel tog upp det faktum att ANCs ungdomsledare Julius Malema på diverse möten envisats med att sjunga en extrem kampsång i vilken uppmanas till mord på just vita farmare. Detta menade Griehsel var något som ANCs ledning inte tydligt hade tagit avstånd från. Vilket andra bedömare i sin tur menar kan ha bidragit till mordet på Terre´Blanche (och andra farmare).[8]

Det kan alltså inte uteslutas att ANCs ungdomsledare med sina kampsånger om att mörda vita kan ha bidragit till mordet samt det oroliga klimatet i landet. Att en sådan koppling mellan ord och handling finns i Zimbabwe är obestridligt. President Robert Mugabe – av naiva västledare fortfarande ansedd som ”svart frihetskämpe” – är beryktad för att ha fällt åtskilliga yttranden där han uppmanar till hat och våld mot vita. Föga känt är att även Nelson Mandela stämt upp i liknande sånger som ANCs ungdomsledare, vilket finns dokumenterat på Youtube.[9] Att Mandela gjorde så då hans folk utsattes för förtryck må vara en sak, men veterligen gjorde han detta även efter apartheids avskaffande och hans löften om att verka för fred och harmoni mellan svarta och vita.

Det är inte omöjligt att Mandela stämt in i kören på ren rutin, utan att tänka sig för. Om han gjorde det på ”ren rutin” kan det i så fall spåras tillbaka till tiden då han förespråkade våld mot den vita överhögheten. I sin självbiografi Den långa vägen till frihet (PAN/Norstedt 2002) berättar han öppenhjärtligt om sin syn på det gamla Sydafrika. Det är en mycket rasmedveten Mandela som framträder. Hans uppvaknande skedde vid universitetet där han läste till jurist. En känd svart poet talade där om att

”inte tillåta att dessa främlingar som inte bryr sig om vår kultur övertar vårt land. Jag spår att det afrikanska samhällets samlade krafter en dag kommer att vinna en avgörande seger över inkräktaren. Allt för länge har vi böjt oss för den vite mannens falska gudar. Men vi kommer att resa oss och kasta av oss de främmande idéerna.”

Efter detta var Mandela både hänförd och förvirrad. Hursomhelst hade de första fröna för hans fortsatta kamp såtts.

Som nämnts var han pacifist de första åren. Men ju mer ANC och andra grupper fick upp ögonen hos människor, desto mer repressalier infördes från regimens sida. Alltifrån begränsade möjligheter att med ord föra ut sitt budskap till att demonstranter dödades. Som nämnts fick detta Mandela att orientera sig mot våldet som en legitim kampmetod. Mandela besökte flera afrikanska länder med vilka kampen mot apartheid samordnades. Ett besök i Etiopien, som anordnats av landets regenter, inleddes med en militärparad. Mandela var oerhört imponerad:

”Här bevittnade jag nu för första gången i mitt liv svarta soldater som kommenderades av svarta generaler och fick applåder av svarta ledare som alla var gäster till ett svart statsöverhuvud. Det var ett svindlande ögonblick. Jag önskade bara att det var en vision av vad framtiden skulle föra med sig för mitt eget land” (s 284).

Efter att Mandela frigivits, efter 27 års fångenskap, åkte han runt i världen och träffade diverse statsöverhuvuden som alltmer börjat erkänna honom och ANC. I USA talade han i New York, Yankee Stadium, om ”att den navelsträng som förband de svarta sydafrikanerna med de svarta amerikanerna var outslitlig, för vi var alla barn av Afrika” (s 555).

Efter ANCs valseger 1994 höll Mandela ett tal med ett tydligt nationalistiskt och kollektivistisk budskap:

”Jag står här framför er, uppfylld av den djupaste stolthet och glädje […] ni som med sådan lugn, tålmodig beslutsamhet krävt ert eget land åter, och glädje över att vi kan ropa ut det över hustaken – Fria! [---] Jag är er tjänare. Det är inte individen som räknas utan gruppen” (s 590).

Mandelas bok ger, tillsammans med det övriga materialet ovan, en vink om att historien om Sydafrika inte är så enkel och dikotom som den etablerade versionen gjort gällande. Vad som kan fastslås är emellertid att apartheid var ett orättvist system vilket skapar förståelse och sympati för Mandelas hållning. Den identitära insikten – som för övrigt är en FN-doktrin – enligt vilken alla folk har rätt till eget land, som de själva råder över, skapar även det sympati för honom. Det skapar även förståelse för dem som anser att Sydafrikas vita, vars ättlingar alltså bebott landet i flera hundra år, ska ha rätt att bilda en egen stat åtskild från det övriga Sydafrika.

Relationer mellan folkgrupper är en röd tråd i Mandelas bok. I ett Europa där motsvarande relationer blivit en ödesfråga kan boken därför fungera som underlag för diskussion. En naturlig beröringspunkt gäller behandlingen av den svarta oppositionen i Sydafrika och hur Europas vita opposition i dagsläget utsätts för oförrätter.

Här har den etablerade makten, den som genom åren gillat Mandela, på olika sätt satt demokratin ur spel. Man har undertryckt en fri och seriös diskussion i migrationsfrågan. Inom EU åtalas och/eller fängslas årligen 100-tals kritiker av den förda migrationspolitiken. Partier förbjuds såsom skedde i Belgien 2004 med Vlaams block, som tvingades byta namn till Vlams belang för att kunna fortsätta. I England har nationalistpartiet BNP utsatts för liknande repressalier. Och i Holland har Gert Weilder, ledare för ett av landets största partier, åtalats för sina åsikter. I många länder inklusive Sverige anses vita människor inte kunna utsättas för rasism, även om de objektivt sett har drabbats av det.[10] Likheten inför lagen har satts ur spel liksom principen om alla människor lika värde.

Den europeiska överheten har hyllat och stöttat Mandela, en man vars parti kämpat i första hand för sitt folk. När européer har satt sitt folk i första rummet – och detta utan att förespråka våld – har samma överhet undertryckt denna opposition med åtgärder som minner om dem som ANC utsattes för. Den politiska korrekthetens råhet blottas i dess inkonsekvens.

John Järvenpää, april 2010

Referenser

[1] Wikpedia om Sydafrika och om van Riebeeck mm.

[2] Den kände boermusikern Bok van Klerk och hans mäktiga musikvideo De La Rey, om boerkriget och britternas internering av vita.

[3] Artikel i Aftonbladet om kopplingen mellan aids och våldtäkt i Sydafrika.

[4] Dagens Nyheter bl a om mord på vita.

[5] Artikel på motpol: Tillbaka till rötterna.

[6] Norrman, L. Axess magasin nr 9, 2007.

[7] Wikpedia om Eugene Terre´Blanche; se även motpolskribenten Oskorei.

[8] Dagens Nyheter.

[9] Mandela sjunger kampsång på Youtube samt ANCs ungdomsledare sjunger om att döda vita

[10] Järvenpää, J, 2006.Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering, kapitel 10; se även introduktion till d-uppsats i sociologi Personrån och etnicitet.

Faktum - att vara avvikare

Människor som går sin egen väg brukar betraktas med en kombination av misstänksamhet och fascination. Det kan handla om individer med avvikande tankar eller beteenden. Till den förra kategorin hör dissidenten, till den senare den kriminelle. En tredje kategori är de på samhällets botten som ofta avviker framförallt i sin livsstil och i viss mån även åsiktsmässigt. De lever i trappuppgångar, sover under broar – kanske inte så mycket för att är tvingade till det utan för att de finner en sorts tröst i nöden; att jämföra med tonårstjejer som skär sig för att det lindrar deras ångest.

Tidningen Faktum drivs, skrivs och säljs i första hand av avvikande människor på samhällets botten. Utöver att täcka tryckning och en liten redaktion, går pengarna direkt till försäljarna själva. Det händer att jag köper en tidning. Inte för att den är särskilt bra utan för att stödja dessa stackare som i någon mån är ”offer”. Inte främst för miljön – taskig uppväxt, dåliga hemförhållanden osv – utan framförallt för att genkortleken, livets DNA-lotteri, gett dem sämre förutsättningar att stå emot impulser och hamna i psykisk obalans (i mäns fall spelar även testosteron sannolikt en viktig roll). Att generna är avgörande visas av s k maskrosbarn som växt upp under miserabla förhållanden men ändå klarat livet bra. Som vuxna är de stabila och mår bra. Emellertid finns där en miljöfaktor som är central för varje människa: bekräftelsen. Varje barn behöver kärlek och bekräftelse från sina föräldrar. Får hon det så spelar det ingen större roll om förhållandena i övrigt är urusla.

Bristande impulskontroll och psykisk obalans är ofta förenat med alkohol och droger. Talrika missbrukare av dylika kemikalier finns i alla samhällskikt, även de välbeställda, de som har optimala livsbetingelser och uppväxtvillkor. Vilket återigen talar för genernas roll.

I senaste numret av Faktum (nr 94, maj 2010) finns ett par politiskt korrekta texter om islam. Det har man hört förut. Desto intressantare är reportaget om Errol Norstedt alias Eddie Meduza, samt en artikel om en av Faktums försäljare och en krönika, som skribenten själv kallar för Skrönika. Eddie-reportaget förtäljer att Eddie utsattes för grov psykisk och fysisk misshandel som barn, från såväl far sin som av skolkamrater. ”Men det hänger på psyket hur man påverkas. Om man tar hänsyn till vad jag blivit utsatt för skulle jag vara den värsta jävla psykopaten i hela historien. I alla fall i Sverige.” Eddie anammade olika strategier för att överleva. Hans familj flyttade ofta runt och för att undvika mobbning lärde han sig blixtsnabbt den nya ortens dialekt. Det hade han sedan användning för som artist.

Eddie lockades aldrig av vardagslivet, att arbeta och ha familj på konventionellt maner. Vid sidan av sina ströjobb sålde han egentillverkat hårtillväxtmedel, en verksamhet som han upptog flera gånger under sitt liv. Emellertid var musiken hans främsta intresse. Eddie behärskade flera instrument och han spelade i band som sedermera kom att hysa flera kändisar, bl a Tommy Körberg. Bäst trivdes Eddie dock med sin tvåkanalsstudio på vilken han spelade in sina låtar hemma i källaren. Låtarna trycktes på kassett och han sålde dem på postorder. Eddie hade inte råd med stora annonser. Så för att folk skulle lägga märke till de små annonserna marknadsförde han dem under signaturen E Hilter. Detta drog blickarna till sig och särskilt folk ute på landet köpte dem i massor.

Ryktet om Eddie spred sig och ett etablerat skivbolag gav på 80-talet ut hans låtar på skivor – dock inte de alltför sexistiska och kontroversiella. Eddie blev snabbt populär och fyllde ställen som varit stängda i decennier. Det var mycket alkohol med i bilden och Eddie verkade inte trivas med berömdheten. Han drog sig tillbaka och började göra kassetter igen. På 90-talet turnerade han ånyo men fick avbryta då hans hjärta tagit stryk av allt supande. Under resans gång träffade Eddie otaliga kvinnor, bl a en strippa som han fick barn med. År 2002 dog Eddie till följd av sitt missbruk. Artikelförfattaren Bo Sjökvist konkluderar:

”En ny generation börjar se den ironi som Errol alltid sa att hans konst handlade om och människor som Håkan Hellström [och Jonas De Geer] … talar nuförtiden öppet om att de gillar Eddie Meduza… Han har också för många blivit synonym med drömmen om att vara den som gör precis som han själv vill, och som inte bryr sig ett skit om vad andra tycker.”

Skrönikan är skriven av signaturen Lenarto som stoltserar med bild på sig själv, ganska härjad men reflekterande. Lenarto ironiserar över alla hälsoråd som vi dagligen matas med. Han erkänner att frukt är nyttigt, ”men i lagom mängder. Det gäller för alkohol också.” Han har hakat på hälsotrenden och börjat dricka en viss sorts rödvin som tydligen förebygger skrumplever. Vidare avslöjar Lenarto att såväl baciller som magsjuka och vinterkräksjukan botas bäst med alkohol av den starkare sorten. Det kan han intyga och avlutar med: ”Skål för hälsan!”

Slutligen texten om en av försäljarna av Faktum, Micha. Hans mål är att få ihop pengar till en husbåt eller villavagn. Och att syssla med mopeder, laga dem åt folk. Det var av Micha som jag köpte det här numret. Han satt där vid ett storköp och sålde Faktum. Vi växlade ett par ord och han var uppenbart imponerad av Eddie Meduza, vilket han påtalade med ett gott skratt och en glimt i ögat.

Liksom många andra av hans sort finns där på samhällets botten en livsgnista, glädje och äkthet som skiljer sig från många av de genomsnittliga. I synnerhet dem som utger sig för att vara goda och toleranta. Har Bengt Westerberg och han gelikar någonsin utfört goda handlingar i praktiken, eller har man bara pratat om det?, och därtill kammat hem feta löner såsom Westerberg gör som ordförande för frivilligorganisationen Röda korset med sin lön på dryga 60 000 kronor i månaden medan Moder Teresa, som inte utgav sig för att vara god, aldrig tog betalt för att hjälpa de lidande. Här har vi för övrigt ytterligare två exempel på avvikare, dock diametralt motsatta sådana.

Det är inte för intet som man känner mera samhörighet med den genuina avvikaren än med den vars förmenta ”avvikelse” är falsk och förljugen. Länge leve äktheten!

John Järvenpää, maj 2010

 

Toleransen och rasismen speglar varandra

Tv, radio, reklam, sms, internet, oräkneliga tidningar och tidskrifter. Dagens informationsström är så omfattande att det ofta dränker vår förmåga att tänka djupare och reflektera över det som massmedia serverar. Vi bara tar emot.

För 30-40 år sedan, när det ”bara” fanns två teve och tre radiokanaler, visste alla vad statsministern hade tagit upp i sitt tv-tal kvällen innan. Folk pratade om och analyserade dess innebörd. Hockey-VM betydde något, även om ryssarna var överlägsna med sina Makarov, Larionov, Krutov och allt vad de hette. Idag, hur många har koll på vilket land som vann i fjol? Och för övrigt, spelade man hockey på sommaren såsom görs idag?

När Clark Olofsson hade skjutit mot polisen eller när grova våldsbrott begåtts ”chockades” Sverige. Många frågade sig var detta ska sluta? Kommer brottsligheten att ta över? Idag är dylikt våld vardagsmat och renderar ofta bara en liten notis. Media anser det vara viktigare att vi får en inblick i någon kändis privatliv.

Förr var julen och påsken stillsamma med en tydlig koppling till den kristna traditionen. Idag präglas julen av jäkt, kommers och ett överflöd av Hollywoodfilmer, och påsken av mat och godis. För att inte ”kränka” någon undviker många skolor att ha traditionsenliga firanden av dessa högtider.

Utöver det irrelevanta informationsflödet finns ett antal pålagor som ytterligare rycker undan den moderna människans tid för reflektion. Hon har avsevärt fler saker att hålla reda på. Arbete, familj och hem upptar idag merparten av tiden för båda föräldrarna. Härtill kommer att storstadsmänniskan på en vecka träffar lika många personer som medeltidsmänniskan gjorde under sin livstid. Allt detta sker fastän dagens människa har i stort sett samma biologi och hjärnkapacitet som medeltidsmänniskan.

Det säger sig självt att ”det moderna” med alla dess förnimmelser innebär en enorm påfrestning för hjärnan. Stressen har ökat. De psykiska åkommorna likaså. Personer inom autismspektrum har på bara 20 år ökat från 1 barn per 2500 till 1 på 150.[1] Sådana barn och ungdomar är socialt handikappade. De har svårt att tolka andras känslor och tankar och svårt att själva förmedla sina egna känslor. De är stresskänsliga och för mycket intryck gör dem frustrerade. Detta kan ta sig uttryck i antingen irritation och aggressivitet eller inåtvändhet och slutenhet.

De är sårbara för det kvantitativa system som utmärker dagens samhälle, där allt ska bearbetas reflektivt och snabbt. Motsatsen, det kvalitativa bearbetandet – som är reflekterande, lugnt och rofyllt – passar dessa barn betydligt bättre.

David Meyer, ledande forskare inom neurologisk stress, anser att informationsutbudet och att hålla flera bollar i luften samtidigt överlag gör oss dummare. Det är inte svårt att finna belägg för denna tes som i kombination med människans anpassningsförmåga leder oss till följande: människan bearbetar de irrelevanta intrycken genom att förenkla och skapa dikotomier, svartvita bilder och förklaringar av världen. Eller så orkar hon inte bry sig. Hon anammar den oreflekterade tolerans som utmärker det moderna projektet och med vilket hon slipper ta ställning överhuvudtaget. Denna tolerans handlar om ett okritiskt bejakande av i princip allt som avviker från det västerländskt traditionella. Ibland går dikotomin och denna tolerans hand i hand. Hursomhelst är deras främsta kännetecken att de inte rymmer vare sig nyanser eller reflektion. Fördumning skulle professor Meyer kanske kalla det.

Invandringspolitiken och mångkulturalismen bygger just på idén om oreflekterad tolerans. ”Den andre” med sin mörkare hudfärg symboliserar något angenämt och trevligt, fastän de politiskt korrekta inget vet om honom och henne. Man definierar bort individuella egenskaper till förmån för en kollektivisering, som annars anses vara förkastlig. ”Alla invandrare vill arbeta och göra rätt för sig”, hävdar de politiskt korrekta, trots vetskapen om att långtifrån alla svenskar vill det. På ett märkligt sätt utgår detta från att invandrarskap och hudfärg i sig utgör grundkriterier för att den inhemska befolkningen ska bejaka och acceptera invandrarna. Det är samma bedömningsgrund som rasismen, fastän den utifrån kriterium om invandrarskap dömer ut den andre. Där rasismen oreflekterat och med automatik dömer ut, bjuder toleransen in på ett likaledes oreflekterat sätt. Rasismen och den oreflekterade toleransen är dikotoma speglingar av varandra.

John Järvenpää, maj 2010

[1] Illustrerad Vetenskap nr 7, 2010. En faktor som ökar risken för att få barn med autismspektrum är att skaffa barn sent i livet. Efter 35 års ålder är risken sex gånger så stor som för par som skaffar barn i 20-årsåldern. Härutöver misstänker forskare att global reseaktivitet med kontakt med nya bakterier och virus kan öka risken. I artikeln sägs inget om de miljöfaktorer som tas upp i texten ovan.

Emellertid talar det mesta för att personer som utvecklar autismspektrum föds med en genetisk sårbarhet för detta, vilket dock påverkas av samspelet med miljön. Ju mer intryck och stress, desto grövre blir handikappet.

En viktig förbisedd miljöfaktor är alla de gifter som den moderna människan utsätts för, nu senast uppdagades att barnens nappar är giftiga. För den som vill sätta sig i de gifter som maten innehåller rekommenderas en titt på hemsidan konsumentsamverkan.se – en obunden konsumentorganisation fristående från både näringsliv och partipolitik.

 

Från folkförsvar till ideologiexport

I april i år påbörjade en kull unga män sin militärtjänstgöring. Kullen är speciell eftersom den är den sista som ingår i den allmänna värnplikten. I juli omvandlas det svenska försvaret till en yrkesarmé. Den allmänna värnplikten infördes 1901.

Svensk militärhistoria sträcker sig dock tillbaka till urminnes tider. Emellertid är det först kring 1000-talet som man kan börja tala om Sverige som ett någorlunda enat rike. Under denna tid fanns en sorts försvarsorganisation, ledung samt folkuppbåd. Även om detta försvarssystem var förenat med vissa plikter så var det inte obligatoriskt i den meningen som den allmänna värnplikten varit. I Landskapslagarna kan man exempelvis läsa att ”Den skall fara som är äldst…” Lottdragning var ett anat sätt att välja ut soldater på.

Under Birger Jarls tid på 1200-talet var Sverige ganska hårt ansatt av diverse rövarligor. Som alla traditionella regenter hade Birger intresse av att lag och ordning kunde upprätthållas. Han införde en form ståndssystem där adeln och riddarna utgjorde det värdsliga skyddet och prästerskapet det andliga. Dessa slapp betala skatt. I gengäld erbjöd de, via sitt frälserytteri, riket och allmogen skydd mot rövare och faror. En del bönder kunde emellertid kallas in då faror hotade. Samtidigt infördes en rad lagar, bl a kvinno- och hemfridslagar.

Senare under medeltiden kom även utländska legoknektar att ingå i de mer eller mindre militära enheterna. Legoknektarna fick betalt i reda pengar. Emellertid var det militära systemet under denna tid både kostsamt och bräckligt då det inte borgade för den folkliga lojalitet som varje regent önskar. På 1400-talet gjorde bönder under Engelbrekt uppror mot konungen, den tyskättade Erik av Pommern. På 1500-talet märkte Gustav Vasa av bristen på lojalitet hos såväl Dalkarlar som bönder i Småland, mest kända i Dackeupproret som var ett reellt hot. ”Denna inbördes tvedräkt haver Oss fast större skada gjort och mera försvagat än någonsin de utländske fiender, i synnerhet detta sista förbannade småländska förräderi”, noterade Gustav Vasa.

Emellertid erbjöd han de upprorsmän som ville, att frivilligt bli knektar i hans styrka. På detta sätt slogs två flugor i en smäll: systemet var inte lika kostsamt som det med legoknektarna vilka dessutom inte hade några djupare lojaliteter – ena dagen kunde man slåss för Sverige, nästa dag emot eftersom man sålde sig till den regent som kunde betala bäst. Gustav införde ju också en väl fungerande administration, en statsapparat. Riket, folket, ständerna, försvaret och staten bildade en enhet. Denna försvarsmakt hade likheter med den värnpliktsbaserade; skillnaden är att den senare grundar sig på tvång.

Under Gustav den II Adolf på 1600-talet utformades den regementsorganisationen som varat fram till modern tid. Under detta århundrade skapades även ett stabilt och uthålligt försvarssystem, det s k indelningsverket. Systemen var effektiva i de krig som Sverige var inblandat i.

Karl den XII fick det inte lätt när han ”ärvde” alla de landområden som hans företrädare erövrat. Missvisande nog betraktas han som en krigarkung, fastän han aldrig själv startade ett endaste krig. Däremot var han en duktig härförare i försvaret av riket. När han stupade 1718 hade Sverige förlorat sin stormaktsställning.

År 1809 var Sverige inblandat i sitt sista krig då man avträdde östra halvan av riket, Finland, till Ryssland. Vid Riksdagen 1812 kompletterades det indelta systemet med den allmänna beväringsinrättningen. Det var ett ytterligare steg mot allmän värnplikt och gällde män mellan 20 och 25 år som skulle tjänstgöra en viss tid.

År 1901 ersattes slutligen indelningsverket formellt med den allmänna värnplikten. Systemet byggde på fast anställda officerare samt allmän värnplikt för alla friska män över 18 år. Efter första världskriget skulle några krig aldrig mer startas. Men freden varade endast i 17 dagar. Trots detta präglades Sverige av en pacificeringsvåg som fulländades i och med 1925 års försvarsbeslut i riksdagen. Resultatet blev en kraftig militär nedrustning. Förvisso stod den allmänna värnplikten stabil men materiellt satsades det inte speciellt mycket.

När andra världskriget så bröt ut stod Sverige närmast förlamat. Viljan till försvar var dock god och Sverige började rusta upp. Svenskarna visade också på en fin solidaritet när Sovjet i november 1939 anföll Finland. Under vinter- och fortsättningskrigen anslöt sig över 8000 friviliga svenska soldater enligt parollen: Finlands sak är vår.

Efter andra världskriget hade Sverige lärt sig läxan. Vid slutet av 40-talet och årtiondet därefter var det svenska försvaret ett av världens starkaste, bl a med ett av världens bästa flygvapen.

På 60-talet började synen på värnplikten – som fram till dess var en naturlig del i varje ung mans socialiseringsprocess, det som gjorde honom till en ansvarstagande medborgare – att luckras upp.

Vietnamkriget och 68-vänsterns intåg i maktens boningar sköt fart på detta. I isolerade kretsar blev det chikt att vapenvägra. Vissa gick än längre och ansåg att man skulle totalvägra, dvs vägra varje samarbete med något som helst som har med försvaret att göra, t ex brandskydd. (I en ännu bredare mening betydde begreppet att man inte skulle befatta sig med något av det rådande samhällets institutioner såsom kyrkan, äktenskapet, kärnfamiljen och annat som ansågs vara ”förtryckande”.)

På 70-talet krävde jämlikhetsivrarna att kvinnor skulle få göra militärtjänst. År 1980 mönstrade de första kvinnorna men de ingick ännu inte i den allmänna värnplikten. Från 1995 gjorde de det. Sedan 80-talet har försvaret kontinuerligt rustats ner. Vad gäller värnplikten så har den stegvis minskats. Exempelvis har den obligatoriska inkallelsen till mönstringen kommit att gälla allt färre. Totalvägran ledde till fängelse och har så gjort till dags dato, även om myndigheterna oftast sett mellan fingrarna de senaste 10-15 åren. Och om man velat slippa militärtjänsten har det varit lätt.

Värnpliktsarmén ska alltså ersättas av en yrkesarmé dit vem som helst kan söka frivilligt. I yrkessoldatens kall ingår utlandstjänstgöring inom ramen för det som EU eller FN beslutar. Detta skifte från nationell försvarsarmé till en global insatsstyrka påminner om såväl Romarrikets talrika arméer som tyskarnas paneuropeiska SS-förband, som hyste även ett indiskt förband som stred för Tyskland.

Alla kollektiva band nu upplösta

I och med detta har alla kollektiva band nu lösts upp. Överheten förkunnar att svenskar inte finns; istället för klasser finns där bara individer; könen är ”sociala konstruktioner”; samhället präglas av ett familjefientligt klimat där sexkult och otrohet normaliseras; kristendomen, som gav ett moraliskt rättesnöre, har avskaffats; och nu alltså slopandet av den allmänna värnplikten till förmån för en yrkesarmé.

Ska man sammanfatta närmare tusen år av svensk försvarshistoria så kan man säga att vi är tillbaka där den började: med ett system byggt på frivillighet och där svenska soldater – likt medeltidens legonektar – slåss för andra länders, eller rättare sagt överstatliga och själlösa, intressen. Av naturliga skäl kan dessa inte alltid ligga i Sveriges intressen; som bekant rymmer världen en mångfald av länder, kulturer, folkslag, tankar osv.

Vi får lära oss att detta sker i fredens namn. Emellertid ser inte alla afghaner den svenske soldaten som en vän. För dem är Sverige en ockupationsmakt. För dem ligger Sverige i krig, något som alltså inte skett på 200 år.

Från kollektiv till individ globalt sett

Upplösandet av det kollektiva, där övergången till yrkesarmé är en del, speglar den individualiseringsprocess som pågår i västvärlden (och som medelst vapenmakt tycks påtvingas de delar av världen där traditionella kollektiva synsätt ännu är starka). I denna process har människan inga tydliga nationella, historiska, religiösa eller andra kollektiva band. Istället är hon – enligt den myt som bygger upp processen – i första hand en individ tillika ”världsmedborgare”.

Individens ledstjärna har kommit att bli den oreflekterade toleransen. Utifrån den bejakar hon alternativt står likgiltig inför i princip allt, så länge det inte inskränker hennes individuella, mänskliga friheter och rättigheter. Dessa är knutna till en människosyn som bäst beskrivs i materialistiska och ekonomiska termer. Dess essens kan sammanfattas med att konsumtion skänker mening och får oss att må bra. Detta i sin tur sammanhänger med att alla världens länder strävar efter ”ekonomisk tillväxt”. Individen är både en producent, som säljer sin arbetskraft, och en konsument av varorna som produceras i den globala marknaden. Kring denna materialism och konsumism kretsar hennes liv.

I den yrkesverksamma soldatens fall innebär detta att han, numera också hon, närsomhelst står redo att ställa upp för FN och ”dess intressen” som vilar på nämnda abstrakta principer om ”frihet” och ”mäskliga rättigheter” etc, principer som appellerar till individen. Att ”frihet” betyder olika saker på olika plaster i världen blottar denna, den nya världsordningens imperialistiska och okänsliga agenda. Att världens alla människor skulle bejaka en speciell sorts frihet förutsätter att vi är klonade, identiskt lika. Vilket tycks vara den premiss som begreppet ”mänskligheten” vilar på.

Globaliseringens akilleshäl

Emellertid är det långtifrån säkert att denna process kommer att nå den framgång som den suktar efter. I väst har den visserligen kommit långt. Men den rotlöshet och meningslöshet som ofta följer i spåren av överdriven individualism och konsumtion, som de flesta dessutom inte har råd med, kommer nog att leda till en återgång till traditionalismen med dess kollektiva anslag. De länder som FN och svenska soldater slåss i har en traditionell syn på sakernas tillstånd.

Att individen står över kollektivet anses därborta vara ytterst märkligt. Synen på döden och livet skiljer sig också ganska markant mot den i väst. Traditionalisten är beredd att dö för sitt land och de värden som präglar det, medan modernisten räds döden. Den traditionelle mannen står beredd att skydda sin familj, släkt och dess förlängning – sitt folk. Detta till skillnad från den moderna, professionaliserade soldaten vars uppgift framförallt är att sprida ”demokrati”, ”frihet” och ”fred” såsom dessa uppfattas av överheten i väst. Traditionalistens värdesystem har alltså mera krut i sig och torde uppbåda större uppoffringar än modernistens.

USA vann alla strider i Vietnam men man vann inte landet. Ryssarna lyckades aldrig underkuva afghanerna. Genom historien har alla imperier fallit. Ett uppsving för europeisk nationalism, vilket kan vara på gång och som innebär ett respekterande av andra länders suveränitet, skulle definitivt sätta stopp för den nykoloniala ordningen. Och därmed också skapa en fredligare värld.

Värnpliktens förtjänster

Förtjänsterna med det militära – här avses det försvarsinriktade som är moraliskt korrekt till skillnad från det angripande – är flera. Unga män möts över klassgränserna. Man samarbetar med varandra och delar med sig av varandras livssyn. Den högutbildade teoretikern och den praktiskt lagde arbetaren gräver samma värn, sover under samma gran och stjärnor och lystrar till samma order från befälen som inga kelgrisar har; att tidningen Värnpliktsnytt, som infiltrerats av 68-vänterns efterföljare, har hittat några enstaka fall där befäl betett sig illa mot mannarna förändrar inte detta faktum.

Sannolikt har Värnpliktsnytt, vid sidan av en feminiserad politikerkår, starkt bidragit till den förändrade syn på det militära som idag gäller. Att göra militärtjänst anses vara närmast en avart från det förgångna som inte har plats i det moderna projektet. Förr imponerades flickorna av ynglingar i uniform, det väckte till liv deras evolutionära anspråk på den starke och beskyddande mannen. Idag bär kvinnor själva uniform.

Att försvara en naturlig manlig syssla

Att kvinnliga militärer tyvärr har mobbats av manliga kolleger kan sannolikt ges en både social och evolutionär förklaring, där den förra emanerar ur den senare. Evolutionärt sett har mannen, om än omedvetet, haft i uppgift att skydda kvinnan och deras gemensamma avkomma från hot av olika slag: det manliga könshormonet testosteron som knyter an till aggressivitet, kamplust och fysisk (samt även intellektuell) styrka spelar här en avgörande roll.

I takt med att Homo Sapiens intellekt utvecklats och hon började använda symboler för åtminstone hundratusen år sedan har hon alltmer kommit att ritualisera detta beteendemönster; hällristningar, smycken och andra arkeologiska upptäckter visar detta.

Könsrollernas uppdelning förstärktes i och med skapandet av skriftspråken för några tusen år sedan. Då började människan att nedteckna sina erfarenheter och kodsystem för hur samhällslivet skulle te sig. Beskrivna fynd har hittats på olika platser i världen. De visar att rolluppdelningen varit universell eftersom den funnits långt innan människor kommunicerade med varandra och utbytte tankar och idéer.

Visserligen har kvinnorna genom historien varit delaktiga i krig. Men det är först under den moderna eran, i synnerhet under 1900-talet, som kvinnan gör entré på slagfältet som soldat (i formell mening). Under andra världskriget använde Stalin kvinnor som kanonmat. Amerikanska armén har under den senaste 40-årsperioden haft kvinnliga befäl vilket påverkat flera Natoländer att göra likadant. Även Sverige har alltså tagit till sig detta könsneutrala och nihilistiska synsätt enligt vilket män och kvinnor endast är ”sociala konstruktioner”.

Samhälls- och beteendeforskarna Mats Alvegren och Karl Ydén har studerat den svenska militärens förändrade syn på normer och värden. De har kommit fram till att saker som feminism och hbt-kultur premieras på bekostnad av traditionell militär syn. I sin avhandling Kriget och karriärsystemet från 2008 visar de hur försvaret alltmer kommit att rikta in sig på politiskt korrekta trender istället för att ägna sig åt militära uppgifter. För officerare som anammar de nya trenderna och rätta koderna är försvaret ett medel för att få status och göra karriär.

”Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar resurser på Gay pride-aktiviteter, ’Mission impossible’-inspirerade reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp och en kostsam ’värdegrundsundersökning’ för över 100 miljoner kronor som nu är föremål för utredning av Konkurrensverket. Sammantaget spär detta på intrycket av en verksamhet där andra logiker än uppgiftens ges stort inflytande. Vår tids allmänna inriktning mot en tjusig fasad (’Tomhetens triumf’) närmast parodieras i Försvarsmakten. Försvarsmakten är förvisso inte unik i offentlig sektor – och delar av den privata också för den delen – där själva uppgiften många gånger väger lätt i förhållande till personalens karriärintresse och ledningens önskemål att hålla sig väl med detta och att koncentrera sig på fasadförbättrande. Men förhållandet är särskilt illa i en verksamhet med potentiellt stora konsekvenser för människors liv och hälsa, och som efterfrågar större resurser” (Alvesson & Ydén, DN-Debatt 081111).

Man kan här lägga till den samtida tendensen att snart sagt varje verksamhet ska spegla befolkningens sammansättning. ÖB Sverker Göransson klargör om det nya försvaret: ”Vi ska också speciellt vända oss till de svenskar som har föräldrar med rötter i andra delar av världen” (DN-Debatt 100511).

Intressant är att Alvegren och Ydén utifrån sin forskning ser liknande tendenser även i andra delar av samhället. För den någorlunda initierade är det förvisso ingen hemlighet att Sverige, liksom EU, istället för att skapa de bästa förutsättningarna för sina respektive länder och medborgare – ägnar allt större tid och allt mer pengar på jippon som har lite med människors vardag och verklighet att göra. Redan 1998 konstaterades i rapporten Kommittéerna och bofinken – kan en kommitté se ut hur som helst? (Ds 1998:57), att en stor del av de beslut som fattas inom den svenska statsapparaten är av dålig kvalitet.

Nedslag i Karlsborgs jägarbataljon

Ovanstående får mig att minnas tiden som jägarsoldat, livhusar, på K3 i Karlsborg 1990/91. Vi höll till i Karlsborgs fästning som fortfarande är i bruk och därmed gör den till en av de äldsta i världen. Jargongen som präglade K3 hade redan då börjat sättas under lupp av bl a Värnpliktsnytt. Men fortfarande fanns där inslag som torde få dagens etablissemang att rysa och påstå att vi blev kränkta och behöver psykologisk hjälp för alla de ”hemska trauman” vi varit med om. För med dagens måttstock hade det nog räknats som ett trauma att kliva upp klockan fem på morgonen, ibland väckta av en kulspruta – kanske bäst att säga att den hade lösa skott – för att inleda dagen med några kilometers språngmarsch. Därpå fem minuters frukost, städa våra logement, toaletter och korridorer som visiterades på det mest nitiska sätt. Befälen kunde dra fingret i pissrännan, säga att det smakade salt varpå man förkunnade: ”Underkänt.” Det var bara till att skura igen, fastän det var kliniskt rent. Lära oss att städa, det vi fick vi banne mig göra.

Som jägare tillbringade vi merparten av tiden till skogs. Strid, spaning och sabotage hörde till våra uppgifter i de otaliga ”jägarövningarna” som hölls. Inför den stora övningen som döpts till ”Operation Nordland” – ett namn som väl idag hade kunnat leda till åtal då det under andra världskriget fanns ett SS-förband som hette så – hoppades befälen att det skulle snöa ymnigt, så att vi skulle få ”en naturupplevelse utöver det vanliga”.

Inför plutonens helgpermission innan övningen uppmanade man oss att åka hem och ”be till Tor, Oden och de andra jägargudarna om rikligt med snö”. Vid en uppställning fick en kamrat en fråga av ett befäl. Han besvarade den lite väl tyst, enligt befälet som högt och tydligt klargjorde att ”Kvinnor, barn och homosexuella viskar – män talar till män, tala högre!” Ryssen var den eviga fienden vilket framgår av en av våra jägarsånger:

”Vi ska ut och sätta kryss, mitt i pannan på en ryss. Träffar gör vi mitt i prick, med vår skarpa jägarblick”

Som synes satte man ordet ”jägar” framför alla substantiv. En favorit bland våra befäl, en reslig man med ett ärligt och utskuret ansikte, hade den där pedagogiska förmågan att med glimten i ögat förmana oss samtidigt som han var en mästare på att motivera oss – hur trötta, blöta och hungriga vi än var, exempelvis efter en flera mil lång marsch med full packning om 30 kilo, till att marschera ytterligare ett par mil. ”Lite frisk luft har ingen människa dött av.” Eller: ”Kom igen grabbar, visa att ni är stolta och starka, ni klarar mer än era morsor tror.” Han lärde oss också att inte ta saker för givna och han lärde oss att hantera motgångar – ”Räkna inte med att ni får permission i helgen så blir ni glada om ni får det” eller det nietzscheinska ”Allt som inte dödar, det härdar”. Jag hörde aldrig ett ont om honom.

Visst kan en hel del av ”gamla” tiders militära jargong kritiseras, det överdrivna nitet, väntandet, den ensidiga fokuseringen på ryssen som lede fi, mm. Men. Det var lika för alla. Och kanske viktigast av allt: överlevnadsövningarna lärde oss att uppskatta det enkla, lilla och vardagliga: varmt vatten, kylskåp, en säng, saker som dagens ungdom ofta tar för givet. Framförallt fick man lära sig att sätta sig själv åt sidan, ta ansvar och vara hjälpsam och solidarisk på en och samma gång. Ansvarstagande är ju själva kärnan i att bli en vuxen och självständig medborgare. För att använda en gammal men likväl sanningsriktig klyscha: pojkar blir män. Och jag lovar dagens politruker att ”vi” – ja, jag tillåter mig att generalisera och vågar påstå – vi inte tog skada av det militära. Nej, vi härdades, vi lärde oss uppsatta det enkla och lilla, vi blev hjälpsamma, starka och tåliga såsom det anstår riktiga män.

Sammanfattning

Sverige avskaffar alltså värnplikten och går över till en yrkesarmé. Likt många andra västländer vrider överheten på detta sätt tillbaka klockan till det medeltida, kapitalistiska legoknektsystemet där soldaterna strider för den ordning som för tillfället härskar. Emellertid torde alltfler med tiden komma att inse det moraliskt förkastliga i att överge ett nationellt försvar till förmån för en antinationell, imperialistisk anfallsarmé som med vapenmakt tvingar andra folk att leva på ett visst sätt. Som redan påpekats: imperier har aldrig stått sig över tid.

John Järvenpää, juni 2010

Texten tillägnas alla fältjägare och befäl på K3 1990/91, särskilt Egnell, Olsson, Erntsson och Persson

.

Fegheten inom oss upprätthåller sveket

”[H]ur kan man bortse från de negativa konsekvenserna i form av våldsbrottslighet och växande otrygghet? Hur kan man vara så cynisk, hjärtlös och i avsaknad av empati med de drabbade? Hur kan man göra sig så blind för tecknen på att vårt samhälle går mot upplösning?” - Jan Milld

Vitbok: Mångkulturellt facit – en sammanfattning är författaren och mångsysslaren Jan Millds tredje bok om invandringen och dess konsekvenser på en rad områden: socialt, kulturellt, demografiskt, ekonomiskt, demokratiskt, politiskt mm. Som titeln antyder är boken ett sammandrag på 184 sidor av en längre bok om ca 700 sidor. Den längre versionen kan laddas ned gratis på adressen www.vitbok.se.

Milld har alltsedan 60-talet en gedigen vänsterbakgrund, idag betecknar han sig som ekodemokrat. I början av 90-talet, då han var aktiv i miljöpartiet, märkte han att alla frågor kunde diskuteras öppet. Alla utom en, invandringen. Det fick honom att själv börja studera ämnet. Han fann att den bild som riksdagspartierna och media hade i frågan stämde föga överens med verkligheten. I de tre böckerna liksom i de otaliga artiklar Milld skrivit – allt utlagt på hans hemsida www.bgf.nu - framkommer att konsekvenserna av invandringen överlag är utomordentligt negativa. Den förda politiken har egentligen inte, annat än marginellt, medfört något positivt för Sverige. Att framhålla exotisk mat som exempel på mångkulturell välsignelse kan göras endast av den som ämnar äta sig igenom tillvaron.

I Mångkulturellt facit underbygger Milld, som vanligt, resonemangen på ett på grundligt sätt. Han gör det med hjälp av den uppsjö av fakta, rön, rapporter, statistik och böcker som allmänheten inte får ta del mer än fragmentariskt, om än ens det, eftersom media istället dränker medborgarna med irrelevant information samt propaganda om mångkulturens påstådda förtjänster (även om verkligheten börjat komma ifatt och det blivit allt svårare att dölja den).

Ett frapperande exempel på detta mörkläggande gäller den gängse bilden av diskriminering. Riksdagspartierna står här bakom DOs svartvita syn enligt vilken Sverige och ytterst även svenskarna diskriminerar invandrare på alla upptänkliga plan. Milld visar hur samma krafter som envist hävdar att det inte finns något ”vi och dom” med emfas verkar för en dylik uppdelning när det gäller att påvisa diskriminering.

Han visar också att det i själva verket är svenskarna som stundom diskrimineras. Detta är uppenbart inte minst beträffande hetslagstiftningen som svenskarna de jure inte har möjlighet att åberopa; likheten inför lagen har satts ur spel. Ett annat exempel gäller det s k äldreförsörjningsstödet, ÄFS. Det ger nyanlända invandrare över 65 år – sådana som överhuvudtaget inte bidragit till den svenska ekonomin – mera i försörjning än vad en del svenska pensionärer, som arbetat stora delar av sina liv, kan få. Gällande den förmenta diskrimineringen på arbetsmarknaden redovisar Milld SNS’s rapport Bortom etnicitet skriven av Farboi Rezania m fl 2007. Dess slutsats:

”Vår undersökning visar att etnicitet inte spelar någon större roll för att få arbete. [---] Genom en enveten upprepning har en rad aktörer lyckats etablera föreställningen om den diskriminerande arbetsgivaren som en ovedersäglig sanning. Det betyder däremot inte att denna föreställning stämmer med verkligheten.”

Fram till mitten av 70-talet var förvärvsfrekvensen högre bland invandrare än bland svenskar. Milld hänvisar till forskare som anger flera skäl till den förändrade situationen. Att många invandrare idag inte har arbeten beror på övergången från arbetskraftsinvandring till asylrelaterad dito. Inte sällan saknar de senare den kompetens som krävs för att få mer avancerade jobb. Samtidigt har globaliseringen lett till att många företag flyttar utomlands vilket leder till färre arbetstillfällen på hemmaplan. Slutligen har Sverige tagit emot alldeles för många människor i förhållande till antalet arbeten.

Flera gånger blickar Milld tillbaka i tiden för att jämföra gårdagens Sverige med samtiden. Härvid citeras en av det svenska försvarets skrifter, Om kriget kommer, som behandlar landsförräderi. I den kan bl a läsas: ”Delta inte i propaganda mot Sverige. Motarbeta den istället. Det är landsförräderi att gå fienden tillhanda!” Skriften är från 60-talet då statsminister Tage Erlander, efter raskravaller i USA, konstaterade: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om befolkningen utan också i många andra avseenden.”

När man idag lyssnar till Erlanders partikollega Mona Sahlin kan man istället få höra diametralt motsatta påståenden som att svenskar är ”så avundsjuka på invandrargrupper” eftersom de enlig henne har ”en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop [dem]. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker?” Reinfeldt har under sin tid som statsminister sagt: ”Ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån.” När moderate politikern Agneta Östman-Wenger inför valet 2006 uttrycket sig försiktigt positivt om sitt eget folk utsattes hon för ett häftigt påhopp av dåvarande partisekreterare Sven-Otto Littorin som blev så ”förbannad så att jag kokar. Man säger inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat.” Agneta Östman-Wenger gick själv ur partiet.

Fallet Östman-Wenger, som är ingalunda unikt, sätter fingret på de mekanismer som bidrar till att skapa och bibehålla det politiskt korrekta (för)trycket. Milld anger rädslan för utstötning som den främsta – att inte följa strömmen leder till utstötning. Han radar upp så många citat och ageranden från organisationer, opinionsbildare, forskare, riskdagpartierna och massmedia, att han sammantaget lyckas teckna bilden av ett intressekomplex som medelst mörkläggning, åsiktsförtryck och ensidighet har drivit en gemensam linje för att omvandla Sverige till en mångkultur.

Milld tar upp brottsligheten som av politiskt korrekta forskare och politiker anses bero på – diskriminering. Ett synsätt enligt vilket individen själv inte har ansvar för sina gärningar utan kan skylla på samhället, det svenska. Milld redovisar hur ökningen av våldsbrott sett ut från 1950 fram till dags dato. År 1950 låg antalet misshandelsfall på 7 400. Fram till 2009 hade siffran stigit 12-faldigt till 86 000. År 1950 var antalet anmälda våldtäkter 350, 2009 var den siffran 5 900. Invandrare, särskilt från Mellanöstern och nordafrikanska länder, står för en kraftig överrepresentation vid samtliga grova våldsbrott: mord, våldtäkter, personrån, åldringsrån etc.

Som förklaring till denna överrepresentation nämner Milld bl a deras annorlunda kulturer och livsstilar, som ofta är väsensskilda från de svenska och nordeuropeiska sätten att leva. Känslosvall och högljuddhet hör normalt till beteenderepertoaren i dessa områden varav en del dessutom präglats av krig och konflikter. Hederskulturer som innebär att man lätt blir kränkt av diverse saker, och där hedern kan återupprättas enkom med hämnd och våld, är även det ganska utbrett. Synen på kvinnan är alltsomoftast radikalt annorlunda, hon står lägre i rang än mannen och har färre rättigheter. Islam är en ytterligare faktor innebärande att icke-muslimer inte ses med blida ögon av muslimer. ”Otrogna” är en typiskt nedsättande benämning som inom islam används för att definiera icke-muslimer. Detta kan jämföras med kristendomens, Nya testamentes, kärleksbudskap som präglat det nordiska sinnelaget, och som innebär en hög grad av tolerans och att konflikter löses med samtal.

Milld är noga med att inte utmåla alla invandrare som ett homogent kollektiv. Han jämför nämnda siffror med vad invandrare från olika länder uppvisar. Invandrare från länder som Kina, Taiwan och Japan har en avsevärt lägre brottsparticipation än vad alla andra invandrargrupper, inklusive de nordiska, har.

Milld kastar även ljuset på det stora antalet skolbränder, flera hundra bara under de senaste åren, som vanligtvis sker i invandrartäta områden. Varje svensk är idag medveten om att räddningstjänsten, brandkår och ambulans, ofta behöver polisbeskydd för att kunna utföra sitt jobb.

Demografiskt tar Milld fasta på det faktum att svenska folket kommer att bli en minoritet och bytas ut mot invandrade folk (om inte en radikal kursändring sker inom en mycket snar framtid). Han använder begreppet ”avsvenskningen” för att åskådliggöra hur denna process redan kommit dithän att invandrare helt tagit över områden som tidigare bebotts av svenskar, områden som ibland liknar krigshärdar dit räddningspersonal – som i krigstider åtnjuter ett särskilt skydd – alltså ej vågar sig in utan polisbeskydd. Detta, tillsammans med allt annat som redovisas i boken, får Milld att dra följande nedslående slutsats:

”Antalet offer för misshandel och våldtäkter har ökat varje år och nått nivåer som hör krigstider till. Det blir ingen överdrift att säga, att det nu pågår ett lågintensivt krig i Sverige – riktat mot vårt samhälle och vårt folk.”

Detta knyts till begreppet förräderi; Milld tillstår att det är ”ett starkt ord, men vad kan bättre beskriva den samhällsupplösning som åstadkommits i Sverige” där ”gränserna öppnats för en storskalig invasion…”.

Avsnitten om våldsutvecklingen är speciellt skrämmande. Millds redogörelse väcker många funderingar varav följande kanske kan belysa saken än mer: Om man under andra världskriget ställde frågan till Londons civilbefolkning om huruvida de var rädda för tyskarnas bombningar av staden, skulle de flesta naturligtvis ha svarat jakande. Samtidigt fanns det i tyskarnas räder en tämligen hög grad av förutsägbarhet, något som i sig är trygghetsspakande. Britterna visste att man låg i krig och när sirenerna började tjuta visste alla att man skulle söka skydd. Det intressanta är att jämföra detta med graden av förutsägbarhet i dagens mångkulturella samhälle. Svenskarna har svårt att se samband mellan våldsutvecklingen och den förda politiken och många förnekar fakta av rädsla för att verka intoleranta. Talrika studier visar att människors rädsla för att drabbas av våld liksom deras känsla av otrygghet har ökat stadigt de senaste 20 åren. Graden av förutsägbarhet kan således sägas vara lägre i Sverige i fredstid än i England under andra världskriget.

I en undersökning från 2009, The Unknown Warriors av journalisten Nicholas Pringle, fick brittiska krigsveteraner svara på frågor rörande samhällsutvecklingen i Storbritannien efter kriget. Nästintill samtliga svarande, 149 av 150, är mycket besvikna. En stor majoritet knyter detta till massinvandringen och omvandlingen av landet till mångkultur. Många känner sig förråda av sitt lands politiker. En veteran uttrycker detta med orden:

”Vi slogs och dog för vårt land men nu är vi rädda för att gå ut på kvällen. Vårt land ges bort till utlänningar […] Vår kultur vittrar sönder i en eskalerande takt och vi är nästan förbjudna att prata om detta.”

Från andra europeiska länder såsom Norge och Frankrike kommer liknande utsagor från krigsveteraner vilka slogs mot nazismen. De menar att invandrare, företrädesvis muslimer, är på väg att ta över deras länder med politikernas goda minne. Till skillnad från konventionell krigföring och dess militära ockupation använder kritiker av massinvandringen termer som ”civil ockupation” eller ”kolonisation” för att beskriva skeendet.

Tar man hänsyn till dessa utländska betraktelser ter sig Millds slutsats om förräderi som rimlig. För den ärlige läsaren räcker det emellertid med att ögna igenom Mångkulturellt facit för att instämma i hans konklusion. Priset för detta svek kommer våra barn och barnbarn att få betala i form av än mer våld och otrygghet – ett scenario likt de värsta kåktäderna i Braslien, Mexiko och Sydafrika kan bli följden – om inget görs nu.

Milld har på ett sakligt och begripligt sätt, på en välskriven och enkel men likväl icke torftig svenska, gett oss en lättöverskådlig och mycket viktig bok. Den rekommenderas å det varmaste till alla som vill ha ett facit på sveket. De som redan har insikten bör införskaffa boken och ge bort till de mindre vetande. Släkt, vänner och bekanta torde inte ha något emot att få lite omväxling till det politiskt korrekta dravel som de dagligen serveras.

Oaktat detta ska Milld ha en eloge för sitt mod och lidelsefulla engagemang. Där har vi alla något att lära oss, ty rädslan och fegheten inom de flesta av oss är det som ytterst upprätthåller sveket. Det minst fega varje ansvarstagande medborgare kan göra är att vägra ge sin röst till något av riksdagspartierna i höstens val.

John Järvenpää, augusti 2010

110 / 40 = ett skämt

För ett år sedan började en ny insatsgrupp inom polisen att verka mot den organiserade brottsligheten. Hittills har ett 40-tal grovt kriminella dömts av rättsväsendet och några hundra är misstänkta. De 40 har tilldelats ett sammanlagt fängelsestraff om 110 år och en uppenbart nöjd chef för satsningen förklarar: ”Vi har nått ett fantastiskt bra resultat” (DN 29/8).

Siffran 110 i kombination med uttalanden om att man är nöjd med insatsen ger intrycket av att man nu börjar få bukt med ett mycket allvarligt samhällsproblem.

Med tanke på att det, enligt antologin Systemhotande brottslighet (2007), finns omkring 4000 mer eller mindre yrkeskriminella ter sig resultatet magert. Ett snabbt överslag ger vid handen att 40 kriminella som dömts till totalt 110 år har i snitt 2,5 år vardera att avtjäna. Eftersom interner i allmänhet friges efter tvåtredjedelar av strafftiden är de således ute efter mindre än två år. I flertalet fall kommer dessa yrkeskriminella att fortsätta förpesta samhället och göra livet surt för hederliga människor.[1]

Polisen kan emellertid inte lastas för detta. Massvis med brott blir varje år ”polisiärt uppklarade”, dvs man har starka bevis mot misstänkta gärningsmän men åklagare förmår inte fälla dem. Den verkliga boven i dramat är alltså den lagstiftande respektive dömande makten som överlag – alltså inte bara gentemot yrkeskriminella – utmärks av vekhet, slapphet och tolerans.

Ett aktuellt exempel är den 23-årige libanesiske medborgare som i våras dödade en 78-årig kvinna på en parkeringsplats i Landskrona. Han dömdes till 1 år och 10 månaders fängelse. Men icke utvisning. 20 år efter det beryktade Lindomefallet – då rätten bedömde ett inbrott där husägaren dödades med en stekpanna varvid de tilltalade skyllde på varandra och friades – har inget hänt. Fortfarande kan man vid dylika fall lägga skulden på varandra och frikännas istället för att båda anses ansvariga och därmed kan dömas. Rattfyllerister som gång efter annan åker fast döms i princip alltid till samma påföljd, sisådär ett par månaders fängelse. Det tycks, åtminstone vid vissa brottstyper, finnas en tendens att hellre döma nedåt än uppåt i straffskalan.

Under alla omständigheter talar mycket för att påföljderna är alldeles för låga, helt enkelt för att man inte kan utdöma längre straff. Till detta kommer rättsstatens utomordentligt höga beviskrav. För fällande dom gäller att det ska vara ”ställt utom allt rimligt tvivel” att en brottslig handling begåtts, annars ska den åtalade frikännas. Vid en rättslig prövning kan detta få närmast absurda följder. Fjolårets rättegång mot en f d toppolitiker får här tjäna som illustration. Efter att han rammat en annan bil, tog han fram en kasse öl och började dricka på olycksplatsen. När polisen kom dit var han märkbart berusad vilket bekräftades av alkoholtestet. Politikern hävdade att han började dricka efter olyckan för att lugna ner sig. Rätten kunde naturligtvis inte ställa utom rimligt tvivel att påståendet inte stämde varför han friades.

Det beskrivna är uttryck för den värdenihilism och postmodernism som gör gällande att inga sanningar finns, men endast åsikter sprungna ur känslor. I den mycket viktiga – och nedtystade – boken Från Ekelöf till Europa: Om doktrinen, det offentliga samtalet och Europakonventionen (2004) behandlas fenomenet av juridikprofessor Jacob Sundberg. Han visar hur svensk rättsvetenskaplig tradition, alltsedan 60-talet har genomgått en total omsvängning, från i huvudsak romerskt-rättsligt slag till just värdenihilism. Följden har blivit att tron på en objektiv sanning, fastslagna moraliska föreställningar om rätt och fel har avfärdats som känslouttryck. Enligt det nya synsättet finns inga ”objektiva etiska plikter, endast pliktkänslor […] Rättsmedvetande, rättskänsla, föreställningar om rättvisa eller rättfärdighet är allenast känslor.”

I samma anda påpekar rätt många kriminologer att straff inte hjälper. Det är dock inget argument för ett samhälle med minskad brottslighet och ökad trygghet – och därmed också frihet att slippa utsättas för brott. Vilket naturligtvis måste vara den i sammanhanget relevanta utgångspunkten.

Som redan antytts har värdenihilism har kombinerats med en oreflekterad tolerans, bl a vad gäller synen på gärningsman och brottsoffer. Saken illustreras förträffligt av anekdoten med socialsekreterarna som flanerar på stan en kväll. De råkar få syn på en sönderslagen och nerblodad yngling varvid den ene utbrister: ”Jösses, han som gjort det här måste verkligen få hjälp!”

Alla gör fel. När så görs måste möjligheten att bättra sig finnas, såsom behandling under strafftiden. Men det kan inte ske hur länge och ofta som helst, och framförallt inte på andra människors bekostnad. För att få en person att tänka till och avstå från kriminalitet måste kännbara och avskräckande konsekvenser finnas med i bilden. En notorisk återfallsförbrytare bör enligt detta synsätt få en längre påföljd för var gång han begår ett (likartat) brott. Beroende på brottets art bör påföljden i slutändan bli livstid för upprepad brottslighet, som när någon för exempelvis femte gången döms för grov misshandel. Har man inte lärt sig läxan på fem försök så lär man inte heller lära sig den. I preventivt syfte bör samhället sålunda rädda en sjätte, sjunde och åttonde person från att bli slagen sönder och samman, ofta med livslånga fysiska och/eller mentala skador som följd.

Åtgärden är i linje med att en fungerande värdemässig infrastruktur måste återinföras. Det räcker nämligen inte att envist upprepa – såsom samtliga riksdagspartier gör utifrån deras materialistiska världsåskådning – att arbete (och konsumtion) löser allt. Så enkelt är det ju inte. Utan robusta normer, värden och regelsystem kan ett samhälle inte byggas. Än mindre upprätthållas.

Att bara jobba för brödfödan och konsumtionens skull, utan att livet fylls med högre, mer abstrakta och kollektiva värden än ”den heliga arbetslinjen”, kan emellertid komma att bidra till systemets fall. Ett reducerande av människans inneboende kapacitet till en slavlik nivå där man allenast jobbar skapar alienering och känslor av meningslöshet. På sikt är detta inte ämnat för att politrukerna kan behålla sin makt. Nya alternativ träder in och tar över rodret. När det sker lär vi slippa fler dåliga skämt.

John Järvenpää, september 2010

[1] Ett ytterligare rättsproblem är att den organiserade brottsligheten medelst hot får vittnen att dra tillbaka sina vittnesmål. Till skillnad från flera andra länder såsom Holland och Danmark tillåts i Sverige inte anonyma vittnesmål vid denna typ av brott, när t ex en krögare hotas av ett kriminellt nätverk som pressar honom på pengar. Thomas Bodström och Sven-Erik Alhem har avfärdat anonyma vitten med att rättssäkerheten och demokratin skulle urholkas. Men det finna inga hållbara argument för det – beviskraven är fortfarande lika höga när anonyma vittnen tillåts. Detsamma torde gälla för anonyma eller åtminstone delvis avidentifierade åklagare, och i förlängningen också domare vilka sannolikt kommer att utsättas för än mer hot under nuvarande ”demokratiska” styre.

Startsidan
Om Reaktion.nu
John Järvenpää
Böcker
Kontakt