Diverse

[Sidan uppdaterad 22 april 2007]

Roy Andersson och Forum för levande historia

Forum för levande historia, (FFLH) en av de statliga svenska myndigheterna för pedagogisk tankestyrning har i dag öppnat en Göteborgsutställning om Sverige och förintelsen. Skaparen bakom utställningen är regissören Roy Andersson. 

Anledningen till att FFLH en gång startades på initiativ av Göran Persson och SAP, var att upplysa om förintelsen, men på senare år har organisationen mer övergått till att bedriva en allmän förstulen propaganda för “tolerans” och “mänskliga rättigheter”. Det vill säga, i sak har man blivit ännu en organisation med uppgift att underlätta den svenska multikulturella revolutionen och till den knutna massinvandringen. Stigmatiseringen som sker nu av det påstått (som man menar) omoraliska medlöpande av Sverige under andra världskriget och förintelsen, är ett mycket påhittigt och medvetet sätt att bryta ned ursprungsbefolkningens eventuellt kvarvarande intresse att även i framtiden bevara ett svenskt Sverige. FFLH:s taktik är att så starkt som möjligt underblåsa skam- och skuldkänslor för det som gjorts och inte gjorts för 65 år sedan. Förhoppningen är att medelsvensson allt tydligare ska tänka (eller snarare oreflekterat känna) typ: “Om vi var medlöpare till nazisterna då, så kan vi betala tillbaka med vidöppna gränser och acceptans av de främmande, idag.” FFLH är idag en viktig kugge i multikultirevolutionens maskineri i Sverige.

På sin hemsida skriver Forum för levande historia: 

”Forum för levande historia är en myndighet som har uppdraget att – med utgångspunkt i Förintelsen – arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden./…/ Forum för levande historia är en ovanlig myndighet, en kunskaps- och kulturinstitution som saknar direkt motsvarighet någonstans i världen. Vårt uppdrag är att sprida kunskap och engagera. Men den dag vi blir mästrande eller förutsägbara, då blir vi också ointressanta. Istället ska vi uppmuntra till självständigt tänkande. Vi ska inspirera unga människor att skaffa sig egna åsikter genom nya insikter. Det kräver olika avstamp, olika angreppsvinklar och olika tonfall.” 

Vi vill “påverka framtiden”, vi vill “inspirera”….. Är detta verkligen en statlig myndighet som talar? Det är nästan så man kan förstår varför det saknas ”motsvarighet någonstans i världen”.  I själva verket menar textförfattaren nog att det saknas motsvarande institutioner i den demokratiska västvärlden. Statliga institutioner för tankestyrning och “inspiration” finns annars i varje totalitär eller auktoritär stat på jorden, om inte öppna officiella institutioner, så under säkerhets- och inrikesministeriers kontroll. 

Jag ska inte bli långrandig om problemen med att staten ägnar sig åt värderingsfrågor och propaganda för dessa värderingar, som i detta fall. Men för att sammanfatta huvudproblemet så sätter detta en ordning för framtiden där det då inte legitimt går att motivera varför inte staten då skulle få propagera för helt andra åsikter och värderingar. 

Hur kan vi med gott samvete använda historiska händelser för att påverka värderingar idag, och sedan klandra nazityskland för att ha gjort samma sak? Hitler använde historiska gestalter och händelser i undervisning och propaganda för den tidens politiska måls uppfyllande. Idag används berättelser om andra världskriget till att uppfostra om “tolerans” och andra politiska-moraliska mål. Målen skiljer sig åt men utnyttjandet av historien är den samma.

Alltså: Historiska fakta skall i statens händer endast tala för sig själva. Inte utnyttjas i moralpedagogiskt syfte.

Traditionellt överlåter västerländska samhäller värderings -och åsiktsskapande till individen och den privata sfären. Vi kan möjligen tycka att vår svenska tankeinstitution (FFLH) är mer sympatisk än tex de kinesiska eller tidigare sovjetiska motsvarigheterna, men dess funktion är det totalitära samhällets. Och därmed borde den avskaffas.

Nu har den svenska staten som bekant alltid haft en utpräglad tendens till folkuppfostran – så folk accepterar skapelser som t ex FFLH av gammal hävd. 

I sig är det för övrigt inget fel om någon person, stiftelse eller dyligt vill skapa ett liknande “Forum” för upplysning om förintelsen. Men det är olämpligt att staten sysslar med sådana frågor.

Nu har alltså FFLH hyrt in filmaren Roy Andersson för att skapa en utställning som heter “Sverige och förintelsen”. Utställningen beskriver sig själv på sin hemsida:

“Vad gjorde svenskarna när Förintelsen pågick? I utställningen får besökarna en möjlighet att själva fundera över Herr Fransson och andras koppling till Förintelsen, det arv den lämnat efter sig och dess bäring för framtiden. Utställningen, som till sin karaktär är poetisk, ska ses som ett debattinlägg och består av dokumentära texter, bilder och installationer. Utställningen är producerad av Studio 24 och regissören Roy Andersson.”

“poetisk till sin karaktär”? Lägg till detta FFLH:s syfte ovan: “vill påverka framtiden”, och vi snackar både Janne Josefsson och Leni Riefenstahl.

Roy Andersson är känd för tre saker: Han är reklam –och spelfilmsregissör och han är en trogen vänstergängare.  

Alla Anderssons filmer, reklam –och spelfilmer efter genombrottsfilmen En kärlekshistoria (1970) har präglats av ett extremt formspråk. Han förde över ton och stil från filmfloppen Giliap till sin senare mycket lyckosamma reklamfilmskarriär. Som spelfilmsregissör gjorde han comeback med den omtalade Sånger från andra våningen (2000). Också denna präglad av ett formspråk från Anderssons reklamfilmskarriär. Ovanpå detta har regissören lagt till ett nästan löjligt schablonmässigt symbolspråk som inte ens kan få en idiot att tänka annat än “vänster”. Jublet från kultur-och mediaetablissemanget visste förstås inga gränser. 

Sålunda, Forum för levande historia vet vem man anlitar för skattepengar som skapare av sin utställning. En pålitlig vänsterman, och en skicklig propagandist. 

Jag kan avstå från Roy Anderssons utställning i Göteborg, men det kan inte de säkert tiotusentals skolbarn i Västsverige som framöver kommenderas dit på skoltid. Resultatet, kan jag förutspå, är att dessa elevers redan inskolade självhat över att vara svenskar ytterligare kommer att spädas på av Roy Anderssons övertydliga och ideologiserande poetik om “Sverige och förintelsen”.

Gustafsson i Säffle, april 2007

Kaplan och Ruwaidas extremism

De mljöpartistiska riksdagsmännen Yvonne Ruwaida och Mehmet Kaplan beklagade sig över (som man menar) islamofobin inom SÄPO på DN-debatt i söndags (070422).  

Att halvpalestiniern Ruwaida och fullblodsmuslimen Kaplan använder sina inflytelserika positioner för att agera mot samhällets minsta försök att förbereda sig mot den militanta islamismen, är väl förståeligt. Det är inte orimligt att se att deras intressen på vissa punkter skiljer sig åt från samhällets huvudfåras. Att de sedan använder riksdagsmannatribunen för att få utrymme på DN-debatt kan de heller inte klandras för.  

Men bör vi acceptera vad de skriver? Nej, givetvis inte.  

En övning ska genomföras i Stockholm för att stärka samhällets krishanteringsförmåga inför eventuella kommande terroristattentat. Ruwaida och Kaplan skriver:

”Scenariot kallas för ’Terroristangrepp med massförstörelsevapen’ och är rakt igenom byggt på islamofobiska antaganden. Terroristerna i övningen kallas “bogalandier”, men det är helt uppenbart vilka som avses. “Bogalandierna” bor i miljonprogramsområden, deras religion är uppdelad i två huvudströmningar som har stridigheter sinsemellan, och de protesterar mot ockupation av helig mark i ’Bogaland’. Parallellerna till muslimer och islam är inte särskilt långsökta. Svenska institutioner ska alltså lära sig att bekämpa muslimer.” 

En terrorattack, som har den bakgrund som krisberedskapsmyndigheten beskriver i citatet ovan, och som resulterar i terrorangrepp från en militant islamistisk gruppering – innebär sannerligen inte att ”svenska institutioner ska lära sig att bekämpa muslimer”, som firma Kaplan & Ruwaida beskriver det. De skriver “muslimer” i plural – i allmänhet. Detta infantila retoriska lågvattenmärke lurar troligen inte ens ett dagisbarn.  

Poängen med artikelförfattarnas inlägg är att försöka lura i svenska folket att det inte finns ett konstant terrorhot mot Sverige. Det finns ett sådant hot mot samtliga demokratiska västländer med stora inhemska populationer av muslimer. SÄPO vet att det finns omfattande islamistisk verksamhet i landet. Därför är det deras skyldighet att vidta åtgärder som kan motverka detta.

Jag behöver inte ta upp utrymme här för att redogöra för denna ytterst problematiska organisering. Några snabba sökningar på nätet visar att inte ens Kaplan och Ruwaida borde kunna undgå detta. I förbifarten kan man dock nämna att socialdemokraternas kvinnoförbundsordförande, Nalin Pekgul, gjorde stor affär av islamismen i förorten när hon flyttade därifrån förra året. Hon var orolig för sina barns attityder. För inte längesedan sände uppdrag granskning flera dokumentärer om islamismen i Sverige. Stockholmsmoskens problem med extremister är en annan historia….. 

Det är SÄPOs förbannade skyldighet att undersöka hur islams extrema yttringar ser ut i Sverige, när vi nu faktiskt vet hur starka sympatierna för politisk islam är på många håll, hur gillande många genomsnittsmuslimer ser på bin Ladin, hur stark judehatet är i den muslimska kulturen i Sverige, och så vidare. BBC beskriver den alarmerande attitydutvecklingen inom islam i västvärlden på sin hemsida. Och så här kan man fortsätta.

Ändå har dessa två ingen skam i kroppen, när man - som riksdagsmän - menar att Sverige ska avhända sig rätten till självförsvar. Problemlösning a la Miljöpartiet? Skyl över och glöm bort - tills det smäller!                                     

Gustafsson i Säffle, april 2007                 

PS. Mehmet Kaplan är främst känd för att ha ställt sig på islamisternas sida mot yttrandefriheten i förra höstens kampanj mot Jyllands-Posten. Yvonne Ruwaida har redan exponerat sin moral när hon för några år sedan schavotterade i medierna efter att ha handlat för 275 000 på riksdagens kort utan att redovisa detta. Ruwaida är även ledamot i styrelsen för snedskjutargänget (pinnglassjägarna) Centrum mot rasism. DS.

Röda Boethius kokar soppa på spik

Den allt tröttare vänstergängaren Maria Pia Boëthius skriver idag (070812) i en artikel på Svenskans Brännpunkt om Ingmar Bergmans forna nazisympatier.

Hur denna tunna soppa har fått publicering förvånar. Milt sagt.

Boëthius menar att Bergman högersympatier är för dåligt utredda och att kulturetablissemanget blundar för detta i nekrologerna över regissören.

Att Bergmans omdömeslöshet hände för drygt 60 år sedan, och att det är något som Bergman många gånger bett om förlåtelse för, och erkänt skam för, hindrar inte Boëthius från att spotta på den nu hädangångne.

I sak har Boëthius ingenting att komma med som inte är känt förut. Så för att dra in pengar till hyran eller någon annan orsak så säljer hon pinsamt nog skräptexten i Svenskan på helt “återvunnet” material.

Bergman tog, som han sagt och skrivit många gånger förut,  alltså helt avstånd från nazismen när förintelselägren avslöjades. Det upprepade också Bergman i intervjuerna med Boëthius som hon hänvisar till.

Det här vet Boëthius, så för att göra sig intressant smyger hon in några vulgära “teasers” i texten, smutsiga antydningar om att revolutionerande nytt material ska finnas i det oredigerade intervjumaterialet, Boëthius skriver:

”Det där är ur den godkända intervjun. ­Någonstans på vinden har jag hela intervjun - komplett med allt det Ingmar Bergman valde att stryka. Han tyckte om att tala med mig om den tiden, därför att jag var insatt och kunde ställa utmanande frågor; men när det var dags för publicering ­inträdde regissören, som censurerade sina egna ord. Själva överenskommelsen var att han skulle få läsa allt och få lov att redigera sig själv vilket jag respekterade. Någon gång ska jag ge hela den ocensurerade intervjun till en modig forskare - om det ännu finns några.”

Boëthius´ antydningar är rena rama struntpratet, det kan vi vara 100 procent säkra på. Med tanke på nivån av mediekåthet som Boëthius besitter så finns det inte en chans att kvinnan frivilligt skulle överlämna en saftig Bergmanskandal till någon annan. Det hindrar som sagt inte Boëthius från att töntigt skriva: ”Någon gång ska jag ge hela den ocensurerade intervjun till en modig forskare - om det ännu finns några.” Det är en lika uppenbar som patetisk bluff.

Det här är ena benet som motiverar Boëthius artikel. Det andra benet som texten haltar fram på gäller kulturetablissemangets, som Boëthius menar, avsiktliga blundande mot Bergmans förflutna. Boëthius skriver:

”Men varför stryker den samlade kulturen ut Bergmans nazisympatiserande förflutna? Mig påminner det om Milan Kunderas berättelse om hur Trotskij i Sovjet retuscherades bort från ett pampfotografi; endast skinnmössan fanns kvar. Vad är det för kulturmaffia som ägnar sig åt sådan censur? I en demokrati? Vad ­säger det om takhöjden? Om civil­kuraget? Det som Bergman själv hade.”

Kulturelitens “negligering” av Bergmans förflutna skulle kanske kunna bero lite på just de aspekter jag tog upp i början av den här texten. Möjligen? Det vill säga: tidsaspekten, och att Bergman många gånger offentligt uttryckt skam för sin Hitlerbeundran.

Det är liksom inte mycket mer att tillägga? Bergman har inte precis gömt den här mörka historien.

Boëthius är och förblir en pellejöns. En vänsterns obotligt oseriösa pellejönsa.

Under hela sitt vuxna liv har Maria Pia Boëthius varit djupt insyltad i vänsterprojekt. Av alla de slag. Från den ner-haschade hippierörelsen på 60-talet till Feministiskt Initiativ idag.

Det har dock inte förhindrat Boëthius att under åren knipa i stort sett total käft om sina kulturkollegors involvering inom vänsterns alla schatteringar.

Om hon verkligen velat engagera sig mot intellektuellas engagemang i extremism så skulle hon till exempel helt nyligen ha kunnat lägga ner lite möda på att bemöta den moderna vänsterns olika hyllningar av Jan Myrdal, vid dennes 80-årsdag. Denna politiska psykopat som hyllat varje massmördare till vänster som en historiskt intresserad person kan tänka ut.

Myrdal är den värste, men många, många fler finns. Antalet Stalin- Mao- och Pol Pot-beundrare från vänsterrörelserna från 70-talet som idag besätter viktiga positioner inom politik, media och kultur, kan räknas i tusental.

Men Boëthius ger sig på Bergmans 60+ års gamla synder.

Hur denna oseriösa människa gång på gång kan tråckla sig in i mainstreammedias publikationer är obegripligt. Att hon får publicera sig på Aftonbladet kultur är begripligt; och att hon får skriva på ETC kan man förstå. Men SvD?

Obegripligt.

Gustafsson i Säffle, augusti 2007

Bitter Edvardson attackerar Bergman

Svenskan följer idag upp gårdagens luftiga anti-Bergmanartikel av Maria Pia Boëthius. Nu är det Svenskans ärevördiga skribent Cordelia Edvardson som får tillfälle att breda ut sig i ett ganska grunt resonemang om Ingmar Bergmans knepigare sidor. Inledningsvis resonerar hon omkring några incidenter då hon som ung journalist personligen fått möta det bergmanska förnedrande stålet.

Vid inget av dessa tillfällen ger Edvardsons anekdoter intryck av att Bergman särskilt siktat in sig på personen Edvardson. Hon har uppenbarligen bara varit på fel plats vid fel tillfälle, och på något sätt misshagat den Store.

Edvardsons anekdoter är skäligen ointressanta (även om de funkar som snaskig men senkommen skvallerjournalistik). Att åtskilliga konstnärer ibland eller ofta kan uppvisa både människoföraktande, cyniska och ibland till och med sociopatiska drag är verkligen inget nytt.

Båda de uppkomna situationerna som Edvardson refererar till, skulle lämpligast ha lösts genom att journalisten Edvardson på plats, där Bergmans utbrott utspelade sig, gett tillbaka med den snillrika prosa hon blivit känd för. Vid uppenbara och flagranta överträdelser av uppförandenormer, så är åtminstone undertecknad uppfostrad att medelst återgäldande (plus ränta) disciplinera sociala ogärningsmän. Varför skulle Bergman undantas från detta?

Nej, bättre då att 30-40 år senare gnälla på vederbörande just efter dennes död i en av Sveriges största tidningar. Tydligen? Fegt.

I vilket fall som helst verkar Edvardsons uttalande om sin egen storartade tolerans i artikeln inte särskilt trovärdigt:

”Jag bör kanske förutskicka att jag har mycket lätt, allt för lätt tycker några, att glömma och förlåta oförrätter i allmänhet.”

Efter den mildare anklagelseakten mot Bergman i första delen av Edvardsons artikel kommer den betydligt allvarligare andra halvan, vars nyckelstycke om nazismen lyder:

”Kanske finns här också förklaringen till den märkliga bekännelse som Bergman avlade i sin självbiografi. Där berättade han öppet om hur han, som ung svensk intellektuell, grät av sorg när han nåddes av Führerns (Hitlers) dödsbud. Det är inte bekännelsen som sådan som är så häpnadsväckande, snarare så hedrar den honom. Det förbluffande är hans förklaring att han sedan länge har förlåtit sig själv denna (nazistsympatiernas) ungdomssynd. Han tycks inte har slagits av tanken att han kan ha fått det där med skuldens och förlåtelsens lag om bakfoten. Den som lät sig förföras av en ideologi som stämplar en viss sorts människor som ’Untermenschen’ har inte rätt att förlåta sig själv. Det är offren som, i fall de känner för det, kan utdela förlåtelsen. Denna skuldens och förlåtelsens lag gäller även konstnären i hans/hennes egenskap av medmänniska.”

Det är bara så töntigt.

Ska varje person som hyst en förtjusning i en totalitär ideologi, men utan blod på händerna, gå runt och be de konkreta offren för denna ideologi om ursäkt? Edvardson menar verkligen det.

Låt oss räkna. Hur många nazister, fascister och kommunister och socialister har vi på planeten till dags dato? Som kan sägas vara öppna eller förstulna försvarare av totalitära ideologier? Ett par miljarder? Minst någon miljard uttalade anhängare ändå rimligen.

I dagens läge med den totalitära islamismen, så tillförs naturligtvis några hundra miljoner ytterligare som uttalat stöder jihadismen.

Och så här kan man fortsätta.

Ni fattar själva. Ska dessa - om de omvärderar sin ideologiska hållning - inte ha rätt att göra detta bara?

Det här är en bisarr kristen (?) skulddiskussion som åtminstone jag inte är kapabel att föra. Eller inte intresserad av att föra.

Borde inte Edvardson vara glad för varje person som överger en totalitär åsiktsriktning? Det är hon givetvis, allt annat är struntprat. Den enkla sanningen är bara den att, just Bergman tänker hon inte förlåta, för han jävlades med henne för 35 år sedan.

Stå för det istället. Och snacka inte strunt.

Gustafsson i Säffle, augusti 2007

”Afrosvenskarna” vs Tintin

Det finns tydligen ett riksförbund för svenskar med bakgrund i Afrika ("afron"). Det hade jag ingen aning om men det är väl egentligen självklart. Var de okända förut så har i alla fall ”afrosvenskarnas riksförbund” nu fått sitt mediala genombrott. Enligt deras hemsida är det följande intressenter som finansierar verksamheten: Integrationsverket, Stockholms läns landsting, Stockholms stad och Allmänna arvsfonden.

Offentliga medel alltså. Inte alls förvånande.

I verksamhetsplanen ovan kan man läsa vad ”afrosvenskarna” i förbundet (för offentliga medel) sysselsätter sig med. Det är HIV/AIDS i Afrika, det är kronofogdesproblemet i Sverige (afron är överrepresenterade), ett annat projekt heter “Rediscover Africa”, vilket - återigen med svenska skattemedel - syftar till ”att skapa en mer initierad och positiv afrikabild bland våra unga”.

Naturligtvis handlar en hel del av förbundets verksamhet om antirasism och integration - för alla vet vi väl hur oerhört rasistiskt Sverige är?

Det är i gränserna av det här arbetet som någon/några afrosvenskar lyckats få ögonen på klassikern Tintin. Enligt tidningskällor ska de anse att Tintin är “hets mot folkgrupp” och de har anmält ett seriealbum “Tintin i Kongo” till JK och de kräver att det 76 år gamla albumet tas bort från bokhandlare och bibliotek. De menar:

”Albumet framställer afrikaner som mindre vetande och inkapabla att ta hand om sig själva. De faller på knä för Tintin och kallar honom “En stor vit man”. Det är en klassisk kolonial rasistisk skildring av afrikaner, säger Kitimbwa Sabuni.” (Sabuni är ännu en släkting till nuvarande integratiosministern, en farbror till integrationsministern arbetar sedan tidigare som verksamhetschef på Centrum mot rasism.)

Varför inte helst totalförbjuda Tintin i Kongo? Är det hets mot folkgrupp, så är det väl? Det kan väl inte vara mindre hets mot folkgrupp för att det säljs till vuxna?

Nej det är man inte intresserad av. Man vet att det juridiskt är svårt att genomföra, men man vet att man får upp Tintin på den PK-styrda slaktbänken bara genom att “som afro-offer” nämna att man känner sig kränkta av Tintin. Det är ganska subtilt, men det har skett så många gånger nu så man vet hur mekanismen fungerar. Man är inte ute efter att förbjuda utan för att stigmatisera. Resultatet blir detsamma.

Det offentliga står i osynlig givakt för att snarast genomföra ordern från ”afrosvenskarnas” skattefinansierade förening. I detta nu, när ni läser detta, ränner åtskilliga bibliotekarier och bokhandlare nervöst runt i hyllorna och kontrollerar - inte om de har Tintin i Kongo i hyllorna - utan för att ordentligt kontrollera att exemplaren är borta. För den här städningen har de gjort tidigare. Så funkar det i landet Sverige.

Inte ett dugg förvånande kräver Kitimba Sabuni också att förlaget som ger ut Tintin ska ”be om ursäkt” till sveriges afron. Det hör alltid till dramaturgin, i de här fallen.

Och varför sluta där? Varför inte gå igenom hela Tintin-seriens 24 album och riktigt ordentligt undersöka samtliga saker som någon grupp kan känna sig upprörd av?! Varför denna snikna etnocentrism från “afrosvenskarnas” sida att bara se till Hergés schablonisering av negrer? Om man går igenom albumen del för del, får snart sagt jordens alla kulturer någon släng av sleven: kineser, amerikaner, fransmän, engelsmän, latinamerikaner, etc. Varför sätta afron i en så känslig särställning här? Dessutom borde väl vi som vita européer självfallet begära att Tintin helt förbjuds eftersom han är en så fullblodsrasist. Vi är ju inte rasister, och vägrar - jag säger det igen: VÄGRAR sammankopplas med nazistfascisten Tintin. Förbjud! Blotta hans existens på bokhyllorna är en oblyg stämpling av alla européer som rasister!

Och den stora frågan är: vad gör vi med hela det övriga västerländska litterära arvet i både serieform och i bokform?

Ta en annan serieklassiker, Asterix. Hur många kulturer, inklusive de nordiska (”Asterix och vikingarna”) har inte albumskaparna Uderzo och Goscinny brutalt förlöjligat i sin serie böcker! Här är ett axplock: Italienare, egyptier, britter, spanjorer, schweizare, korsikaner, indianer och belgare.

Så förbjud för guds skull!

Jag hoppas alltså att den högintelligente afrosvensken och tintinteoretikern Kitimba Sabuni, förstår att sådant här bara kan göras principiellt och generellt, och inte bara kan gälla ett album som han själv anser sig störd av. Så nästa steg blir att på bred front gå igenom hela den västerländska litteraturen skriven före PK-erans start 1968. Tillsätt 2000 personer som för statlig lön får börja scanna världslitteraturen i jakt på allt som någon grupp kan tänkas känna sig stött av. Ge dessa legitimerade PK-kommisarier extraordinära befogenheter, en fet tuschpenna att stryka över med, och en rejäl kanna kaffe. Då kan det äntligen kanske bli lite ordning på torpet!

Själv har jag inlett min egna personliga lilla räddningsaktion av hotad litteratur, som fått en egen skyddad tillvaro i bokhyllan. De senaste fynden jag hittat på bibliotekens utgallringar är William Cody: “Buffalo Bill”, vars tredje kapitel heter: “Jag blir familjeförsörjare vid elva år och skjuter min första indian”; och en annan är Niloebibliotekets klassikerserie om “Livingstones resor”. Det här är litteratur som kommer att vara helt omöjlig att få tag på on 10-20 år förutom hos en och annan entusiast som mig själv.

Och nu måste jag ut och handla Tintin. Asterixalbumen har jag redan.

Gustafsson i Säffle, augusti 2007

Tillägg av Reaktion.nu: Den sorts angrepp på Tintin som Gustafsson beskriver är inte ett för Sverige isolerat fenomen. Under augusti har ett flertal länder i Europa drabbats av denna attack på ”vitheten”, vilket ger det hela karaktären av att det varit en samordnad aktion. Oavsett hur det är med den saken så lär de afrikaner, som på detta sätt går emot en av européernas främsta hävdvunna friheter, inte åtnjuta ökad tolerans. Snarare tvärtom, såsom i fallet med muslimska protester mot yttrandefriheten, vilket i de flesta europeiska länder har spätt på skepsisen mot muslimer.

Om Tintin kan klandras så borde exempelvis även alla tv-kanaler klandras för att man sänder från VM och OS, där svarta löpare kammar hem seger efter seger i varenda löpgren. Sådana sändningar bekräftar ju de rasteoretiska stereotyperna om att svarta är duktiga på att springa. Kanske var det med den motiveringen som Hitler under Berlin-OS 1936 höjde sin högerarm till salut för Jessie Owens (den svarte löpare som vann fyra OS-guld).

Owens tar upp Hitlers hyllning i sin självbiografi från 1970 där han bl a skriver: "When I passed the Chancellor he arose, waved his hand at me, and I waved back at him. I think the writers showed bad taste in criticizing the man of the hour in Germany."

Det var alltså inte så, vilket propagandan tutat i folk, att Hitler lämnade arenan i raseri när Owens vann. 

Slavoj Zizek om filmen 300, vänstern och den hedonistiska lössläpptheten

På Aftonbladets kultursida (070506) skriver den slovakiske (vänster) filosofen Slavoj Zizek om Zack Snyders film 300. Den handlar om de 300 spartanska krigarna som år 480 f Kr offrade sig själva vid Thermopyle och stoppade Xerxes invaderande persiska armé. Filmen har kritiserats för att förhärliga den värsta sortens patriotiska militarism, vilket kopplats ihop med de senaste årens spända förhållande mellan USA/västvärlden och Iran samt händelser i Irak.

Zizek vänder sig mot denna beskrivning. Istället jämför han perserna med
USAs imperliastiska tendenser på den globala arenan. Vilket ur nationalistisk är intressant eftersom vänstern normalt sett negligerare denna aspekt. Zizek skriver:

”Det finns två viktiga poänger här: den första gäller själva berättelsen som sådan. Den handlar om ett litet och fattigt land (Grekland) som invaderas av en mycket större stats armé (Persien), en stat som på den tiden var betydligt mer utvecklad och hade en mycket mer avancerad militär teknologi – är inte de persiska elefanterna och stora eldpilarna antikens version av högteknologiska vapen? När den sista överlevande gruppen spartaner och deras kung Leonidas dödas av de tusentals pilarna – är det inte då på sätt och vis som om de blev ihjälbombade av teknosoldater som använder sofistikerade vapen på säkert avstånd, likt dagens amerikanska soldater som avfyrar missiler från hangarfartyg långt bort i Persiska viken?”

Zizek tar upp att Xerxes

”när han försöker övertyga Leonidas om att acceptera den persiska dominansen”, då försöker han locka ”Leonidas att underkasta sig genom att lova honom fred och sinnliga njutningar om han ansluter sig till det persiska globala imperiet. Det enda han avkräver honom är en formell knäböjande gest, ett tecken på att han erkänner den persiska överhögheten – om spartanerna går med på detta så ska de ges högsta styresrätt över hela Grekland.”

Zizek frågar sig om detta inte är precis vad president Reagan krävde av den
sandinistiska regeringen i Nicaragua? Sandinisterna skulle bara säga ”vi ger oss” till USA. (Jfr vad USA idag avkräver Irak, Iran och andra stater, reaktion.nu:s anm.).

”Och framställs inte Xerxes hov som ett slags mångkulturellt paradis av alternativa livsstilar? Alla deltar i orgier där, olika raser, lesbiska och bögar, etc. Och liknar då inte spartanerna, med sin disciplin och anda av självuppoffring, i mycket högre grad något i stil med talibanerna som försvarar Afghanistan mot den amerikanska ockupationen, eller elitsoldaterna i Irans revolutionsgarde, redo att offra sina liv i händelse av en amerikansk invasion? Grekernas främsta vapen mot denna överväldigande militära överlägsenhet är disciplin och andan av självuppoffring...”

Zizek fortsätter:

”I dagens samhälle, där hedonistisk lössläppthet är den härskande ideologin, börjar det bli hög tid för vänstern att (åter)erövra disciplinen och andan av självuppoffring: det finns ingenting i sig fascistiskt i dessa värden.”

”Men vad ska man då säga om det absurda förhållandet att ideal som värdighet, frihet och förnuft upprätthålls genom extrem militär disciplin, en disciplin som också stipulerar att svaga barn ska överges? Denna ’absurditet’ är helt enkelt frihetens pris – friheten är inte gratis, som de säger i filmen. Friheten är inte något som ges, den erövras genom en hård kamp där man måste vara beredd att riskera allt. Spartanernas skoningslösa militära disciplin är inte bara den yttre motsatsen till den atenska ’liberala demokratin’, utan dess inre förutsättning; det är den som ligger till grund för demokratin: förnuftets fria subjekt kan endast utvecklas genom en skoningslös självdisciplin.”

”Sann frihet är inte en valfrihet på betryggande avstånd, som i valet mellan jordgubbstårta eller chokladtårta; den sanna friheten sammanfaller delvis med nödvändigheten, man gör ett verkligt fritt val först när valet sätter själva ens existens på spel – man gör det därför att man helt enkelt inte kan handla annorlunda. När det egna landet är ockuperat av främmande trupp och en motståndsledare uppmanar en att ansluta sig till kampen mot ockupanterna, så lyder argumentet inte: ´Du är fri att välja’, utan: ’Inser du inte att detta är det enda du kan göra om du vill bevara din värdighet?’”
Slavoj Zizek AB (070506)

Läs de orättrogna i stället!
I en recension i Gefle dagblad (050527) går samhällsvetaren och författaren Lasse Ekstrand hårt åt det politiskt korrekta anslaget i kulturskribenten Björn Sandmarks bok Vägen till Mitteleuropa. Några utdrag:

”För den som läser kultursidorna i Expressen är Björn Sandmark ett välbekant namn. För Sandmark är Centraleuropa - Mitteleuropa, som det heter i Tyskland - ej i första hand ett geografiskt område, utan ett förhållningssätt, en mentalitet, ett kynne.

I det svenska intellektuella klimatet känner sig Sandmark allt mer hemlös, antyder han. Med detta kan man förstås känna sig starkt befryndad. Problemet med Sandmark är hans politiska korrekthet; han vet vad som är rätt att tänka, vilka författare man bör se upp med, vilka de är som inte riktigt passar i den påbjudna diskursen.

Boken, som är en samling av gamla och nyskrivna artiklar, kan därför läsas som ett slags bruksanvisning för vilka det är okej att känna valfrändskap med. Sandmark kan sina pappenheimare. Dem man bör hålla distans till är sådana som Botho Strauss, nykonservativ och därmed olämplig; Peter Handke, för han höll olyckligt nog på serberna under de senaste, blodiga balkankrigen; nestorn Martin Walser. Den sistnämndes varning för en instrumentalisering av Auschwitz var direkt opassande. Dessutom är han inte värdig Nobelpriset. Nähä?!

[---] Sandmark vevar på: Heideggers modernitetskritiska filosofi, åtminstone delar av den, var vidrig; han var ju nazist, gubevars. Jörg Haider är populist och främlingsfientlig. Vi har hört det förut, det är standardgods. Det blir bara förutsägbart och tröttsamt. [---] Trots ambitionen att vara osvensk i sin analys är nog Sandmark genom det raster han lägger över dem han ägnar uppmärksamhet en typiskt svensk, samtida vänsterintellektuell. En välanpassad sådan.

Ingen centraleuropé. I den svenska konformitetskören platsar han. Som introduktion eller kommentar till angelägna författarskap är boken umbärlig.

Fast det är klart, man kan ju vända på det och gå på tvärs mot den rättrogne; de författare Sandmark markerar mot BÖR man snarast läsa. Strauss, Handke, Walser - läs dem! Där finns Centraleuropa!"
Lasse Ekstrand

Big Business as a supporter of anti-racism

This is one of the most insightful passages on the issue of race. How ironic that a left-anarchist is far more honest about the question than self-styled ”conservatives” in this country.

It also sheds light on the fact of why establishment conservatives are ”anti-racists” who say that ”race doesn't matter. ”To the plutocracy, a human being is not a creature with a mind, a culture, or any kind of identity, but simply a unit of production and consumption. Therefore race naturally ”doesn't matter” to those who think in strictly economic terms.

Because of that, Multinational corporations are usually amongst the biggest supporters of anti-racism you will find anywhere. Its important to understand the link between late capitalism and antiracism, how we went from being producer to consumer societies. Late capitalism is a grossly inefficient economic system. It produces far more junk than anyone can possible consume. So it sets out in search of new markets. In fact, the advertising industry is constantly creating new markets from scratch, simply by creating needs where they previously did not exist before. And this is another one of the big reasons there is so much emphasis on 'diversity' and 'tolerance' these days. Business likes to create all sorts of fetishes and lifestyles in order to create new markets. Also, the vast majority of potential consumers in this world are non-Europeans. Western markets are typically highly saturated as well. Businesses are targeting and appealing to this demographic.

Incidentally, this is what unites the capitalist and the marxist mindset. Far from being polar opposites, both rely on the same simplistic model of ”economic man” divorced for culture and history. As such, both capitalism and Communism are united not so much by being inhumane, but by being inhuman.

-------------

Question: Professor Chomsky, one issue where I've noticed that activists get kind of a good press in the United States -- and it seems out of sync with what we usually see -- is coverage of people protesting South African apartheid (official system of racial segregation and white supremacy, the legal basis for which was largely repealed in 1990-91). I'm wondering if you have any ideas why coverage of that might be a bit more positive.

”I think you're right: anti-apartheid movements in the United States do get a pretty good press -- so when some mayor or something demonstrates against South Africa, there's usually kind of a favorable report on it. And I think the main reason is that Western corporations themselves are basically anti-apartheid by this point, so that's going to tend to be reflected in the media coverage.

See, South Africa had been going through an internal economic transformation, from a society based on extractive industry to one based on industrial production -- and that transformation has changed the nature of international interests in South Africa. As long as South Africa was primarily a society whose wealth was based on extracting diamonds, gold, uranium and so on, what you needed were large numbers of slaves, basically -- people who would go down into the mines and work for a couple years, then die and be replaced by others. So you needed an illiterate, subdued population of workers, with families getting just enough income to produce more slaves, but not much more than that -- then either you sent them down in to the minds, or you turned them into mercenaries in the army and so on to help them control others. That was traditional South Africa. But as South Africa changes to an industrial society, those needs also are beginning to change: now you don't need slaves primarily, what you need is a docile, partially educated workforce.

Something similar happened in the United States during our industrial revolution, actually. Mass public education was introduced in the United States in the nineteenth century as a way of training the largely rural workforce here for industry -- in fact, the general population in the United States largely was opposed to public education, because it meant taking kids off the farms where they belonged and where they worked with their families, and forcing them into this setting in whcih they were basically trained to become industrial workers. That was a part of the whole transformation of American society in the nineteenth century, and that transformation is now taking place for the black population in South Africa -- which means for about 85 percent of the people there. So the white South African elites, and international investors generally, now need a workforce that is trained for industry, not just slaves for the mines. And that means they need people who can follow instructions, and read diagrams, and be managers and foremen, things like that -- so slavery is just not the right system for the country anymore, they need to move towards something more like what we have in the United States. And it's pretty much for that reason that the West has become anti-apartheid, and that the media will therefore tend to give anti-apartheid movements a decent press.

I mean, usually political demonstrations get very negative reporting in the United States, not matter what they're for, because they show that people can do things, that they don't just have to be passive and isolated -- and you're not supposed to have that lesson, you're supposed to think that you're powerless and can't do anything. So any kind of public protest typically won't be covered here, except maybe locally, and usually it will get very negative reporting; when it's protest agaisnt the policies of a favored U.S. ally, it always will. But in the case of South Africa, the reporting is quite supportive: so if people go into corporate shareholder meetings and make a fuss about disinvestment [withdrawing investments from South Africa to pressure its government], generally they'll get a favorable press these days.

Of course, its not that what they're doing is wrong -- what they're doing is right. But they should understand that the reason they're getting a reasonably favorable press right now is that, by this point, business regards them as its troops -- corporate executives don't really want apartheid in South Africa anymore. It's like the reason that business was willing to support the Civil Rights Movement in the United States. American business had no use for Southern apartheid, in fact it was bad for business.

See, capitalism is not fundamentally racist -- it can exploit racism for its purposes, but racism isn't built into it. Capitalism basically wants people to be interchangable cogs, and differences among them, such as on the basis of race, usually are not functional. I mean, they may be functional for a period, like if you want a super exploited workforce or something, but those situations are kind of anomalous. Over the long term, you can expect capitalism to be anti-racist -- just because its anti-human. And race is in fact a human characterstic -- there's no reason why it should be a negative characteristic, but it is a human characteristic. So therefore identifications based on race interfere with the basic ideal that people should be available just as consumers and producers, interchangable cogs who will purchase all the junk that's produced -- that's their ultimate function, and any other properties they might have are kind of irrelevent, and usually a nuisance. ”
 

Noam Chomsky, Understanding Power: The Indispensable Chomsky (New York: The New York Press, 2002), pp.88-89)

Humanisternas antihumanistiska agerande

Ett för Göteborgs-Posten ovanligt inlägg publicerades i oktober (071026) på dess kultursida, när kulturskribenten Torgny Nordin gick i polemik mot förbundet Humanisterna, som gjort till sin mission att stoppa kristendomen.

”För en tid sedan begåvades vi med ett nytt bokförlag i Sverige. Fri tanke är dess namn och vid presentationen som hölls i Hedengrens bokhandel i Stockholm redogjorde de som står bakom projektet - Björn Ulvaeus, Eva Ortmark och förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark - om syftet med det hela.

[---] Efter några kortare anföranden blev det Christers tur. Det är nämligen så man säger inom den organiserade ateismen i vårt land: Christer. Inte Christer Sturmark från förbundet Humanisterna, nej, en så utförlig beskrivning av den store ledaren tycks överflödig - och snudd på otillbörligt. För landets troende ateister finns bara en profet och hans namn är Christer.”

Nordin tar upp att bokförlaget lanserat en översättning av ateisten Sam Harris bok ”Brev till en kristen nation” där han sägs gå till skarpt angrepp mot den amerikanska kristna högern:

”I Brev till en kristen nation är det i själva verket så kallade liberala kristna som står i centrum för attacken. Dessa "liberala" anses särskilt ondskefulla eftersom de säger sig acceptera hela vår moderna världsuppfattning, men ändå håller fast vid tanken på att tillvaron rymmer dimensioner bortom det empiriskt verifierbara.

[---] Ateismens apostlar rider nu till storms mot religiöst tänkande med samma frenesi som någonsin den katolska inkvisitionen, bara kniptängerna och glödbäddarna saknas. Men varför predika sekularism i ett av världen mest sekulariserade länder? Och - vilket är nog så relevant - varför alls bry mig om att syna företeelsen?”

Härefter följer en jämförelse av humanismens olika innebörder. Nordin visar på ett galant sätt att Humanisternas åberopande av begreppet är humbug.   

”Att Christer Sturmark och förbundet Humanisterna skapar sig en fruktansvärd fantasibest med det enda syftet att få dräpa den må vara hänt, värre då deras försök att ta humanismen på entreprenad.

De kallar sig alltså för Humanisterna, men deras uttalanden och tankar grundas i stort sett enbart på naturvetenskapliga argument.

Humanismen har en historia som är tillgänglig för alla som kan läsa. När vi talar om humanism menar vi dock inte bara en viss tidsepoks värderingar, utan ett förhållningssätt som ingalunda förpassats till historieböckerna. Att vända sig mot alla former av förnedrande behandling av människor är ett grundläggande humanistiskt värde, liksom avståndstagande mot alla tankar och idéer som beskriver människan som styrd av sin biologiska natur eller sociala strukturer. Frihet och subjektivitet är centrala filosofiska begrepp inom humanismen - och har därvidlag spelat stor roll inom kristna och kristet inspirerade tankekonstruktioner, marxismen exempelvis.

[---] Det andra problemet med Humanisterna är deras förakt för de människor i vårt land för vilka religionen, på ett eller annat sätt, står för en tolkning av tillvaron som för dem skänker mening och sammanhang. Att kritisera kreationism och andra tokerier, liksom religiösa ledares och institutioners maktutövning är en sak, en god sak till och med, men att ge sig på individer och raljant avfärda deras religiositet som idioti är något helt annat.

[---] Ändå är det just vad förbundet Humanisterna traktar efter: förbud, regler, tabun. Och det är just därför som de är lika skrämmande som de religiösa fundamentalister de säger sig vilja bekämpa. Att oförsonligt ge sig på individer som i religionen uppfattar något värdefullt är så långt från humanism som man rimligen kan komma. Problemet med denna nya oförsonlighet är förstås att den inte alls är ny, tvärtom liknar den bra mycket den gamla vanliga oförsonligheten som historien är så full av. Och som vi känner bara alltför väl:”

Torgny Nordin (GP-kultur 072026)

Tillägg av reaktion.nu: För ett tag sedan hade GP (070625) ett annat "märkligt" uppslag, om den tyske filosofen Jurgen Habermas med anledning av hans bok Mellan naturalism och religion. Det var märkligt såtillvida att Habermas yttrade följande, vilket säkerligen förvånat en stor del av hans anhängare: "Kristendom och inget annat är den yttersta grunden för frihet, samvete, mänskliga rättigheter och demokrati [...] Allt annat är postmodernt pladder."     

Mattias Karlsson (SDs partisekreterare) om svenskhet och Zlatan

Sedan jag i en radiointervju mycket motvilligt besvarat frågan om huruvida jag, med utgångspunkt från definitionen att ”svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet och som av sig själv och andra uppfattas som svensk”, uppfattar Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic som svenskar, har landets ledarredaktioner och politiskt korrekta bloggare tävlat om att idiot- och rasistförklara såväl mig som det sverigedemokratiska partiet.

Det som i vanlig ordning har varit utmärkande för kritiken är att den har varit uteslutande emotionell och helt befriad ifrån sakargument. Föga förvånande har man också valt att övertolka mitt uttalande å det grövsta, då det faktum att jag inte uppfattar Zlatan som en typisk svensk har tagits som intäkt för att jag också vill sparka ut, inte bara Zlatan utan alla icke-svenskar, ur såväl landslaget som landet, och att jag skulle ogilla dessa som personer, vilket naturligtvis inte är fallet.

Med en fåfäng förhoppning om att kunna väcka en bredare och mer konstruktiv debatt om svenskheten och att åtminstone någon av mina kritiker är intresserad av att även kritisera mig på en mer begåvad nivå tänker jag här redogöra för de faktorer varpå jag grundade min, uppenbart kontroversiella, högst personliga och ifrån partiet frikopplade, uppfattning att Zlatan Ibrahimovic inte är en typisk svensk.

Det mest väsentliga i sammanhanget är förstås hur Zlatan uppfattar sig själv och detta är det förstås bara han som kan svara på. Då jag ännu inte haft möjlighet att resonera med honom kring saken, blir jag för att kunna göra en bedömning, tvungen att utgå ifrån den information som finns att tillgå i ämnet.

En helt övervägande svensk identitet?
Enligt uppgifter från Aftonbladet 2005-09-09 hade Zlatan ända till vuxen ålder ett bosniskt medborgarskap vid sidan av det svenska. Enligt samma artikel begav sig Zlatan vid 17 års ålder ned till Bosnien för att ansöka om en plats i det bosniska landslaget. Den enda anledningen som anges till att han inte kom att representera den bosniska nationen istället för den svenska var att den bosniska landslagsledningen vid det tillfället inte var tillräckligt intresserad och att det enda Zlatan kunde acceptera var en plats i A-laget. Flera år senare beklagade han, i en bosnisk tidning, det faktum att han kommit att representera Sverige istället för Bosnien med orden: ”Det vore super om jag kunde spela för Bosnien. Hade jag bara kunnat hade jag spelat med dem på en gång, men nu är det för sent. Nu måste jag koncentrera mig på andra saker.”

Vid direkta frågor har Zlatan gett utryck för att han har en delad nationell identitet eller ingen nationell identitet alls. Svaren han givit har varit att han ”ser sig själv som både svensk och jugoslav” (Sydsvenskan, november 2000) samt: ”Vaddå svensk eller kroat? Zlatan är Zlatan.” (Metro 2004-10-11). I den nämnda artikeln från Sydsvenskan sägs det att han talar sitt ”modersmål” med föräldrarna och att han som sin favoritmusik anger ”min egna jugoslaviska musik”.

En av de vanligaste och kanske djupast rotade manifestationerna av den nationella identiteten speciellt i idrottssammanhang, är att tillsammans med sina landsmän sjunga nationens nationalsång. När Zlatan, av tidningen Gringo, fick frågan om varför han som ende landslagsspelare aldrig sjöng med i den svenska nationalsången innan landskamperna utan istället stod och tuggade tuggummi, svarade han på följande sätt: ” Jag har alltid tuggummi innan. Jag sjunger aldrig den för att jag kan inte den och har aldrig tänkt på det”. (Aftonbladet 2005-12-21)

Frågan kan som tidigare nämnts bara besvaras av Zlatan själv, men mot bakgrund av ovanstående uppgifter förefaller det mig inte helt orimligt att han inte anser sig ha en helt övervägande svensk identitet.

Som jag påpekade i mitt föregående blogginlägg, så är det givetvis helt irrelevant i politisk mening huruvida en enskild individ är svensk eller inte, precis som det knappast spelar någon större roll ifall en isolerad individ fuskar med skatten. Om däremot en betydande del av befolkningen inte längre delar en gemensam identitet eller struntar i att betala skatt, så kommer det att ha en avgörande inverkan på vårt samhälle och i detta perspektiv torde frågan därför vara politiskt högintressant.

Existerar svenskheten?
Grundtanken med radioreporterns fråga om Zlatans svenskhet var att pröva och konkretisera sverigedemokraternas svenskhetsbegrepp och att jag skulle ikläda mig rollen som en av de ”andra” svenskarna. Att vägra svara på en sådan fråga hade säkerligen varit den mest smärtfria utvägen, men om inte ens jag, som ledande sverigedemokrat och programförfattare, kan göra en personlig bedömning av andras svenskhet hur skall man då kunna begära att andra svenskar skall kunna göra det och vad blir svenskheten och partiets definition av densamma värd om vi signalerar att en sådan bedömning är omöjlig att göra?

Begreppet svenskhet är idag starkt ifrågasatt och större delen av landets elit tycks vara övertygade om att det inte finns något som kan kallas svenskhet eller svenskar i kulturell bemärkelse. För dessa personer är svenskhetens enda innebörd att man är bosatt inom det administrativa område som råkar kallas Sverige eller möjligtvis att man bott här så länge att man erhållit medborgarskap inom detta administrativa område. Konsekvensen av ett sådant tänkande är naturligtvis att Usama bin Laden efter några års vistelse i landet skulle vara exakt lika svensk som Lasse Berghagen eller att Lennart Jähkel, efter några års vistelse i Sydafrika skulle vara exakt lika sydafrikansk som Nelson Mandela.

För mig personligen är svenskheten något mycket mer än så. Förutom en upplevd identifikation och känsla av samhörighet med den svenska historien och naturen samt tidigare, nu levande och kommande generationers svenskar, vilket bland annat får mig att vilja delta i nationella högtider och traditioner, består den också av en uppsättning reella och observerbara beteenden, attityder och värderingar, som förvisso är föränderliga, men ändå trögrörliga och djupt rotade i en historisk tradition. För att bli övertygad om svenskhetens existens räcker det egentligen att åka utomlands (eller till något av våra invandrarghetton). Genom att se att andra folk har byggt och fortfarande bygger samhällen som skiljer sig ifrån det svenska och möta människor som i sitt levnadsmönster avviker från mig själv och merparten av alla andra människor jag mött under mitt liv i Sverige, så inser jag att svenskheten måste existera. Även om vi vore helt kulturellt neutrala, så skulle även detta vara unikt i förhållande till andra folk och utgöra en specifik svenskhet i sig.

En av de främsta auktoriteterna på området svenskhet är, Åke Daun, professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, som har forskat i ämnet under mer än 30 år.

Daun är i likhet med mig övertygad om att det finns en förhållandevis stark och högst reell svenskhet som man måste förhålla sig till. ”Enligt Åke Daun skiljer sig svenskar och andra skandinaver på ett speciellt sätt från andra etniska grupper i landet” (…) ”Individen kan förändras snabbt men inte samhällen, där handlar det om generationer.” (Dagens Nyheter 2005-10-06) ”Vissa drag förenar många människor som delar en historisk bakgrund, men varje individ är ändå unik”. (…) ”Svenskarna liknar sina landsmän mycket mer än exempelvis italienare och tyskar” (föredrag för Mjölkfrämjandet, ”omdaning 2003”).

I detta ställningstagande får Daun också stöd av en rad författare och sakkunniga. (Se t ex Gillis Herlitz, ”Svenskar –Hur vi är och varför”, Jean Phillips-Martinsson, ”Swedes as others se them”, Richard D Lewis, ”När kulturer krockar”) En av dessa är, Göran Hägg, docent i litteraturvetenskap, samhällsdebattör och författare till boken ”Svenskhetens historia”, som menar att: ”Svenskhet är inte något man föds med utan något man kan lära sig. Alla svenskar är naturligtvis inte lika men det finns vissa drag som är typiska.” (Beyan.net, 2004-10-18)

Hårresande kriterier?
Med ovanstående som utgångspunkt angav jag i all hast kriterierna attityd/mentalitet, språk och kroppsspråk vid min bedömning av Zlatans eventuella svenskhet. Blotta tanken att det skulle finnas något specifikt svenskt i dessa avseenden har av mina belackare beskrivits som fullständigt hårresande och helt idiotiskt. Några andra eller bättre kriterier som kan tänkas ha betydelse för identifieringen med- och uppfattningen av en persons nationalitet, vid sidan av erhållet medborgarskap, har dock inte presenterats av kritikerna. De skulle således betrakta Usama bin laden som svensk om han fick medborgarskap i landet.

Det kriterium som renderat mig de allra mest hånfulla omdömena har varit kroppsspråket. Enligt en avhandling i sociologi vid Lunds universitet förhåller det sig dock så att: ”det icke verbala språket förmedlar 90% av de intryck vi får av en annan person. Ansiktsuttryck kan vara likartade över hela världen men när det gäller kroppsspråk kan man inte generalisera överhuvudtaget. Kroppshållning och maner är starkt relaterade till sin ursprungskultur.” (Med spanskt kroppsspråk i Sverige -En studie i spanjorers syn på kroppsspråket i Sverige, Lunds Universitet, Sociologiska Institutionen, Dysell, 2002).

Enligt samma undersökning beskriver invandrare i Sverige, svenskarnas kroppsspråk i förhållande till det egna som ”frånvaron av kroppsspråk” och en fransk föreläsare i ämnet har beskrivit svenskarnas kroppspråk som ”stelt och orörligt” (VF 2001-04-21) Enligt Göran Hägg kan detta bero på att ”Svenskar tror att man inte har något kroppsspråk. Vi visar lika mycket känslor som andra folk men inte lika tydligt. Vi har ett begränsat register av miner och koder som för en utomstående är svår att uppfatta.” (Beyan.net, 2004-10-18). Enligt Åke Daun har detta sin grund i att svenskarna på grund av sin homogena historia utvecklat en s.k. lågkontextkultur, där det inte behövts några yviga gester och symboler för att man skall förstå varandra.

Daun menar att just kroppsspråket har en avgörande betydelse för uppfattningen av en persons svenskhet. Daun menar att svenskar hos andra ”föredrar samma neutrala ansikts- och kroppsspråk. Och ska man bli en del av en svensk grupp gäller det att följa kollektivets regler från första stund. Det erbjuds sällan en andra chans. Man ska uppträda som de andra, inte sticka ut för mycket.”

Enligt fotbollsexperten Bojan Djordic är vare sig Fredrik Ljungerg eller Zlatan Ibrahimovic typiska svenskar i det här avseendet. Enligt Djordic är: ”Svenskar ofta coola och gör inget väsen av sig på planen. En medel-svensson är tyst och kämpar. Men spelar man i spanska ligan eller i balkanländerna är det gester hela tiden.” (…) Ett kritiserat utbyte av aggressiva gester mellan Zlatan och Ljungberg förklarar han på följande sätt ” Ljungberg är precis som Zlatan en osvensk spelartyp och visar känslor på planen.” (Aftonbladet 2005-06-06)

Språkets betydelse
Språkets betydelse för identifikationen och integrationen är något som har debatterats flitigt på senare år. Enligt Åke Daun måste man i Sverige ”tala utan brytning för att räknas som svensk” av andra svenskar (UNT 2004-10-06). Enligt tidningen Vår bostad (2001-08-08) talar Zlatan ”spaggemalmöitiska” som sägs vara en ”skånsk variant på rinkebysvenska”. Agneta Furvik som är journalist och medieforskare i Malmö och som har forskat på mediernas rapportering kring Zlatan, tror att just språket kan vara orsaken till att svenska journalister ser Henrik Larsson, men inte Zlatan Ibrahimovic som svensk och därmed behandlar dem olika.

Furvik skriver:

”Språket har haft en konstituerande och avgörande betydelse för de föreställda gemenskaperna, som antropologen Benedict Anderson tydligt har visat, och spelar en större roll för de föreställda gemenskaperna än vad vi i allmänhet vill tro. (…). Det är faktiskt så att ett namn som Zlatan Ibrahimovic betraktas inte som svenskt. Han kan inte definieras in i en svenskhet för att han heter som han gör och pratar som han gör. Jag tror att det har lika stor betydelse – eller större – som att han ser ut som han gör. Det är intressant att jämföra med en annan svensk landslagsspelare, Henrik Larsson. Han har en pappa från Kap Verde och en mamma från Sverige. Han är svart. Men han heter Henrik Larsson och pratar vad som uppfattas som en helt vanlig skånska. Han låter och uttrycker sig som det som uppfattas som en helt vanlig svensk kille. (…) Skillnaden i hur Ibrahimovic och Larsson behandlas (av media, Min anm.) är uppenbar. Det är absurt att samtidigt som det blir ett jävla liv om att Ibrahimovic inte kan spela en U21-landskamp för att han har ont i ljumskarna, och det dras sådana enorma nationalistiska växlar på det, pågår det en kampanj i Aftonbladet om att Larsson ska komma tillbaka till landslaget. Vädjande och helt respektfullt. Jag tror att det handlar om att Larsson uppfattas som svensk och Ibrahimovic gör det inte.” (Tidningen Mana, 2006-01-04)

Svensk mentalitet
Att det skulle finnas värderingar och attityder som omfattas av alla svenskar är det väl knappast någon som tror. Åke Daun och många andra forskare menar dock att det bland den svenska befolkningen finns en hel uppsättning s.k. kontrastiva egenskaper. Med kontrastiva egenskaper menas att t ex en viss attityd eller egenskap, i förhållande till andra folk, är så pass utbredd bland svenskarna att den kan sägas vara typisk för svenskarna och därmed också påverkar den generella bilden av svenskheten både hos svenskarna och andra.

Några av de vanligaste exemplen på sådana attityder är relativ blyghet och anspråkslöshet, konformism och en vilja att följa normer och underordna sig gemensamma regler, konflikträdsla och kompromissvilja.

Ska man tro mediabilden av Zlatan, så omfattar han inte någon av dessa karaktäristika. Zlatan säger själv att han ”aldrig går efter normerna” (Café 2004-02-24). Hans f.d studierektor beskriver honom som den stökigaste elev hon haft på 30 år (Vår bostad 2001-08-08). Han har varit inblandad i en rad offentliga konflikter och är känd för sin självsäkerhet och förmåga att framhäva sina goda egenskaper.

Hycklarnas parad
Som framgår av ovanstående torde min uppfattning om Zlatans svenskhet, vara tämligen väl förankrad i vetenskapen och den allmänna uppfattningen. Trots detta har det, som tidigare nämnts, gett upphov till en enorm upprördhet bland den svenska journalistkåren. Av den anledningen kan det vara intressant att titta på hur denna kår själva har rapporterat kring ämnet.

Nedan följer ett axplock:

”Zlatan är inte bara osvensk till namnet, utan också till attityden.” (…)” En stöddig invandrargrabb som skulle ha kunnat bli gangsterkung i Rosengård om han inte råkat vara en gudabenådad fotbollsspelare.”
http://www.varbostad.se/vab/index.asp?URL=/vab/2001/aug/zlatan_01.asp

”Jag tror att Zlatan kom fram som något väldigt osvenskt” (…)”en kaxig invandrarkille från Rosengård.” -Mats Olsson, Expressens sportkrönikör, till SVT- Sport.
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=50913&a=602756&lid=puff_602756&lpos=bild

”Kvällspressen vet att det är Zlatan vi vill se. Han kan göra det oförutsedda. Han är irrationell, går sin egen väg. I det är han totalt osvensk.”
http://www.gd.se/Article.jsp?article=85908

”Fotbollen har sin Zlatan, travsporten har sin Lutfi. Och de är inga vanliga Svenssons precis”
http://www.svd.se/dynamiskt/sport/did_12255149.asp

”Jag har alltid tyckt om Zlatan, framförallt den tidiga upplagan. Med en charmig personlighet (osvensk om ni så vill)” (Michael Pettersson, redaktör, Svenska fans. Dvs samma organisation som meddelade att man tyckte det var ”fruktansvärt” och”kände sorg i hjärtat” över att jag inte uppfattade Zlatan som typisk svensk)
http://www.svenskafans.com/italien/artikel.asp?id=131561

”Han är härligt osvensk” –Utförsåkaren Johan Brolenius om Zlatan
http://expressen.se/1.62974

”Ljungberg är precis som Zlatan en osvensk spelartyp och visar känslor på planen”
http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,655987,00.html

”- Zlatan. Han är så jävla rolig, osvensk och härlig” –Ståupparen Mårten Andersson http://www.ltz.se/artikel_standard.php?id=292622&avdelning_1=124&avdelning_2=0&avdelning_2_author=207,215,105

Sydsvenskanjournalisten, Niklas Orrenius, som själv refererat till Zlatan i termer av osvenskhet i samband med ett längre reportage om sverigedemokraterna ångrade sig senare och beskrev sitt eget och journalistkårens ständiga referat till Zlatans osvenska sätt med följande ord: ” Att beskriva fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic som osvensk är verkligen formulär 1A. Det är trött journalistik.”. (Sydsvenskan 2004-03-27)

Som tidigare nämnts har journalisten och mediaforskaren, Agneta Furvik, skrivit en avhandling om riksmediernas rapportering kring Zlatan. Furviks slutsats är att dessa medier genomgående behandlar Zlatan som en icke-svensk: ”Sammanfattningsvis har jag funnit att texterna om Ibrahimovic i stor utsträckning framställer honom bärare av egenskaper som konstruerar en medial bild av honom som en Annan, som icke-tillhörande en svensk föreställd gemenskap” (”Om fotboll och dess föreställda gemenskaper”, IMER, Furvik, 2004)

DN.s ledarskribent, Henrik Berggren har läst Furviks avhandling, men delar inte hennes uppfattning att den negativa rapporteringen kring Zlatan skulle grunda sig i en dold rasism bland journalistkåren, istället tycks han mena att orsaken till att rapporteringen kring Zlatan ser ut som den gör, är att denne inte har en typiskt svensk attityd som är svår för svenska journalister att förhålla sig till: ”Det handlar knappast om rasism - i så fall skulle såväl Henrik Larsson som halva U 21-landslaget stå i skottgluggen. Snarare om en avvikelse från föreställningen om ett slags folkhemsk svenskhet: att inte förhäva sig, att inte visa sitt missnöje öppet, att alltid vara beredd att inordna sig i gruppen - helt enkelt inte ta för mycket plats.” (DN 2004-06-16)

Må den som är fri från skuld kasta första stenen eller åtminstone presentera ett begåvat argument…

Mattias Karlsson, SD-kuriren nr 2/07

 

Dansk recension av svenska böcker
I SVERIGE har ingen större svensk dagstidning recenserat någon av John Järvenpääs, Janne Millds eller Lars Janssons böcker. Ett omnämnande gavs dock indirekt i Sydsvenskan i juli 2002, då en kulturskribent frågade sig: ”Får vem som helst skriva vad som helst?”

Hennes fråga säger en hel del om det svenska debattklimatet.

I Danmark där öppenhet råder har böckerna emellertid tagits upp. Den ansedda tidningen Weekend-Avisen, som är knuten till Jyllands-Posten, hade den 1 augusti 2002 en lång artikel om de tre böckerna. Recensionen var skriven av Frede Vestergaard och såg ut som följer:

”DE SOM ÄR KRITISKA mot den förhållandevis stora invandringen till Sverige från tredje världen har sedan slutet av 80-talet i den svenska offentliga debatten blivit betecknade som högerextrema, främlingsfientliga, antidemokratiska och fascister. Därför har de inte fått plats med sina synpunkter och åsikter i det offentliga rummet. Detta skulle i så fall vara liktydigt med att legitimera rasismen, lyder motiveringen.

En av de kritiska är Jan Milld. Han är intressant, mycket p g a att alla hans meriter är helt i sin ordning. Han tillhörde tidigare vänsterflygeln. Han var ordförande för den socialdemokratiska studentklubben vid Stockholms universitet under åren 1968 till 1969 och som sådan med om att uppvakta den dåvarande justitieministern, till förmån för en utvisningshotad utlänning.

EFTER MILITÄRKUPPEN i Chile 1973 stödde han de många chilenare och senare också uruguayanska socialister, som på Olof Palmes initiativ fick möjlighet att få asyl i Sverige. (”De kom icke till Sverige som kravmaskiner”, skriver han.)

På 80-talet var han bl a engagerad i fredsrörelsen och arbetade även med antirasistiska projekt. Han gjorde också ett mellanspel i Vänsterpartiet (som tidigare hade namnet Kommunisterna, fram till strax innan Berlinmurens fall) och var sedan aktiv socialdemokrat i många år.

1992 blev han emellertid medlem i Miljöpartiet därför att han fann Socialdemokraternas miljöpolitik icke trovärdig. I början av 90-talet blev invandringspolitiken efterhand allt viktigare för honom eftersom Miljöpartiet i september 1993 antog ett förlag till ny flyktingpolitik. Denna gick ut på att man skulle ge asyl i Sverige till människor som flydde från svält och miljöförstörelse, alltså inte bara människor som var kvalificerade för att få stanna enligt FN:s flyktingkonvention. Därför lämnade han även sitt medlemskap i detta parti.

Tillsammans med tre andra medlemmar, som delade samma uppfattning i flyktingfrågan, stiftade han därefter en förening med namnet ”Blågula frågor”. Tillsammans med Anders Sundholm, en likaledes mångårig aktiv socialdemokrat innan han också blev miljöpartist, är Jan Milld en ledande kraft i föreningen, som bl a utger en tidskrift och har en välbesökt hemsida på Internet (www.bgf.nu), med information och dokumentation om den förda invandringspolitiken. (Antalet invandrare plus andragenerations invandrare som fötts i Sverige steg med 574 000 bara mellan åren 1989 ­ 2000.)

VAD HÄNDER nu med kritiker som kommer med bakgrund från t ex vänsterpartier, som Jan Milld och Anders Sundholm? Får de möjlighet att komma till tals med sina synpunkter i den allmänna offentliga debatten i krönikor och artiklar, som kort och gott går ut på att man kraftigt ska bromsa inflyttningen av främmande? Eller avvisas de också som rasister och främlingshatare? Ja, faktiskt! Det blir de också!

Boken Dialog om invandringen handlar bara indirekt om invandringen, men mera om hur svårt det är i Sverige att komma fram med några som helst kritiska åsikter om den förda invandringspolitiken. I första hand handlar den om demokrati och den offentliga debatten i Sverige, och som sådan är boken utomordentligt intressant, även om det förekommer en lång rad uppräkningar av exempel på hur det, trots deras vänsterorienterade utgångspunkt, vistas sig vara omöjligt, både för honom och andra medlemmar i föreningen att komma till tals. Eller då det trots allt ändå skett, deras åsikter och synpunkter stigmatiserats och förvrängts, samtidigt som de stämplats som rasister.

De upplever att folk inte vill sitta med i debattpaneler tillsammans med dem. De upplever att folk tillvitar dem synpunkter och åsikter som de inte har, för att därefter begrava dem. Eller att folk i en debatt ljuger om faktiska förhållanden utan att acceptera tillrättalägganden. De upplever att de inte får t ex hyra allmänna möteslokaler och om detta varit möjligt, deras möten systematiskt avbrutits och störts av s k antifascister, särskilt om mötena varit utlysta offentligt.

Invandring och demokrati Av sociologen John Järvenpää. Med undertiteln Politisk korrekthet i Sverige 1988­2001.

Boken är en akademisk/sociologisk genomgång av begreppet Politisk Korrekthet, i relation till inskränkningen av invandrings- och multikulturdebatten i Sverige, som verkligen kan rekommenderas.

JÄRVENPÄÄ VISAR i sin bok, att det i den svenska invandringspolitiska debatten har skapats ett politiskt korrekt debatt- och handlingsmönster, där det ständigt förekommer nyspråk och nytolkningar, på samma sätt som beskrivs i boken ”1984”, av Gorge Orwell. Tidigare definierade begrepp får nytt innehåll och ny mening. Exempelvis beskrivs det som en kulturell berikning att det svenska samhället rekommenderar (och med skattemedel finansierar) modersmåls-/hemspråksundervisning i 103 olika språk!”

- Detta bidrar till att främja en demokratisk utveckling och till ett bättre samhällsklimat”, heter det från politiskt debattörer! Men icke ett ord om att den svenska integrationspolitikens biverkningar istället har resulterat i att andragenerationsinvandrarna inte betraktar sig som en del av det svenska samhället, men just som ”andragenerationsinvandrare” i såväl svenskarnas som i egna ögon, med sina paraboler inställda i riktning mot Mellanöstern.

Att ställa samma krav på invandrarnas sociala normer och kvinnosyn mm, som på svenskarna anses som diskriminering av invandrarna (fadersmordet på Fadime i början av 2002 har dock satt igång en viss debatt om invandrarnas kvinnosyn). Och att det svenska språket icke längre är den avgörande grunden för den sociala gemenskapen i den geografiska begränsningen som heter ”Sverige”, bekräftas av att t ex det svenska körkortsprovet, sedan januari 2002, kan avläggas på 12 olika språk!

Mångkultur eller välfärd? Av Lars Jansson, lektor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg.

BOKEN ÄR ett försök att få fram en så noggrann redovisning som möjligt, över hur mycket det mångkulturella samhället kostar, i form av mindre välfärd för svenskarna. Lars Jansson visar att bruttokostnaderna för den offentliga sektorn kostar upp till 267 miljarder svenska kronor, medan inkomsterna för samma sektor i form av direkta och indirekta skatter samt sociala avgifter endast uppgår till 117 miljarder kronor.

Att intäkterna är så låga beror på den mycket höga arbetslösheten bland invandrarna. Till motsats ger den låga sysselsättningsgraden bland invandrarna mycket stora utgifter, till bl a dagersättningar och annan offentlig försörjning av dem. Detta ger ”nettoomkostnader” på 150 miljarder kronor (räknat på 1999 års uppgifter). I inkomsterna ingår dock de beräknade lägsta skatteintäkterna mm på knappt 30 miljarder kronor som kommer från invandrarna själva som arbetslösa.

Ser man bort från detta blir nettokostnaden 120 miljarder kronor, motsvarande till ca åtta procent av den svenska BNP. Det låter genast mycket högt. Den 22 april ­02 skrev fyra framträdande svenska invandrarforskare, med professor jan Ekberg och Bo Södersten i spetsen, en krönika i DN om den svenska integrationspolitiken, som de beskrev som ”det största misslyckandet under ett kvarts sekel” (se; www.dn.se ). Här angav de invandringens nettoomkostnader till 30 miljarder kronor, svarande mot två procent av BNP. De två olika uppgifterna om kostnaderna går dock ej att jämföra. De fyra forskarna ställer endast invandrarnas skatte- och avgiftsbetalningar mot de utgifter som specifikt bara rör invandrarna.

DEN METODEN menar Lars Jansson är felaktig. Hans argument är, att de 1,7 miljoner invandrare och andragenerationsinvandrare i Sverige, i beräkningarna i vart fall också måste ha bidragit till finansieringen av utgifter som icke är invandringsspecifika, t ex polis, militär och domstolsväsendet, offentliga investeringar och en räcka andra utgifter som inte kan räknas till bestämda grupper i samhället. Det finns därför ingen mening med att jämföra invandrarnas skatte- och avgiftsinbetalningar med de utgifter som endast har med invandrarna att göra. Synpunkten är inte helt orimlig. Men å andra sidan är storleken på de svenska försvarsutgifterna helt oberoende av antalet invandrare i Sverige.

Det måste vara önskvärt för svenskarna, att debatten i landet just var så fri, att uppgifter som Janssons kunde diskuteras och rimligheten i dessa kunde bekräftas eller avfärdas. Boken som utkom i början av juni 2002 har emellertid såväl som författaren, blivit fullständigt ignorerad av de stora svenska riks- och lokaltidningarna. Den intressanta frågan är, om svensk media och den svenska politiska eliten fortfarande kan förhindra en offentlig debatt om landets invandringspolitik? Det samma försökte man i Holland, men med resultatet att ett par artiklar i Dagbladet Information i början av oktober 1999, fick ett iögonfallande lyckigt resultat. Med de dramatiskt höga röstetalet på invandringskritiska partier i kommunalvalet 2001 och parlamentsvalet 2002, måste visa att det icke längre är möjligt att hindra debatten, om väljarna menar att den är viktig och avgörande.
Frede Westergard
ÖVERSÄTTNING: Bo Hofvander

Bokmässan 2002
Jan Milld kommenterar bokmässan 2002, där han själv, John Järvenpää och Lars Jansson medverkade tillsammans i en monter med texten Tabubelagda böcker.

”RASISTISKT PÅ BOKMÄSSAN”. Så löd rubriken till en liten nyhetsartikel i Göteborgs-Tidningen den 22/9 -02: ”Får rasister ställa ut på Bokmässan? skriver GT och fortsätter:

”En del människor hajar till när de ser en liten monter med ett främlingsfientligt budskap. Tre män står till tjänst bakom disken. De har skrifter och flygblad. Samt en dansk flagga på bordet. Men alla tre visar sig vara svenskar, varav två från Göteborg och en från Stockholm. Bokmässans styrelseordförande Bertil Falck inspekterade montern i går. Han gillar inte det männen står för men säger samtidigt: - Vi bedömer inte budskapet så allvarligt att det går att kasta ut dem. Som liberal anser jag ju att vi ska ha högt i tak och värna det fria ordet. Men vi är ändå tveksamma till om de ska få ställa ut nästa år. - Man bör också tänka på att till Bokmässan kommer det upplysta människor som inte lockas av främlingsfientliga budskap och som kan argumentera emot.”

Bokmässan i Göteborg är den största i sitt slag i Norden och har varje år fått allt fler besökare. I år fanns närmare 1.000 olika utställningsmontrar. En av dessa montrar avvek alltså från de övriga. Den hade ”Tabubelagda böcker” som rubrik och där stod Lars Jansson, John Järvenpää och jag. Vi har i år skrivit varsin bok, med invandringen som gemensam nämnare.

Vi fanns alltså där i egenskap av författare till våra respektive böcker, i syfte att göra reklam för och sälja dessa. På vårt bord fanns de tre böckerna ett faktablad som kort presenterade dem. På väggen satt några texter om invandringens kostnader.

Ett annat syfte fanns samtidigt med i bilden. Mot bakgrund av att så mycket av det som borde vara självklart i en demokrati visat sig inte vara det i Sverige år 2002 blev vår närvaro på mässan ett sätt att testa, och försöka tänja, gränserna. Med den lilla danska bordsflaggan ville jag signalera Danmark som demokratisk förebild. Den var också tänkt att väcka nyfikenhet och inbjuda till frågor. Så fungerade den också, men vanligare var att människor ville - ofta ganska aggressivt - markera sitt avståndstagande. Vi mötte hela skalan av reaktioner. Det är fantastiskt hur uttrycksfullt kroppsspråket kan vara! Två tjejer i grannmontern blev helt fascinerande över detta. Deras reflexion var att vi skulle ha dokumenterat skådespelet med dold kamera. Säkert är att om vi hade gjort det, då sutte vi nu på ett värdefullt råmaterial för TV!

Det blev fyra intensiva utställningsdagar i Göteborg. Berikande dagar, får man säga. Det var intressant som en livserfarenhet, det var givande genom att det lärde oss en del om argumentering med olika typer av människor.

Trots att jag själv har färska erfarenheter av stormiga torgmöten kom ett tillfälle då jag blev ställd. Svarslös. Det var när 4-5 aggressiva ungdomar i allt högre röstläge bombarderade oss med ”frågor” som i själva verkat mest var smädelser. Särskilt upprörda blev de över ett diagram på baksidan till min bok, som visade hur antalet afrikaner ökat explosionsartat sedan 1960-talet.

En ung flicka spände ögonen i Lars Jansson och skrek upprepade gånger ut sin avsky, alltmedan hon jonglerade med några av våra böcker. Med låg röst tillhöll jag henne att tala i vanlig samtalston. Efter att hon och hennes kompisar måst konstatera att hon inte förmådde detta dröp de iväg. Innebörden av deras reaktion var att fakta som visar på en dramatisk etnisk omvandling av vårt land är ovidkommande. Sådant ska inte ens få diskuteras, här ska inte få finnas plats för invändningar.

Strax efter denna incident dök två mässvakter upp. Vår monter hade blivit anmäld, tydligen av de unga upprörda. Vakterna fick ett exemplar av vårt info-blad, för att mässansvariga skulle granska det. Där fanns ju inget att anmärka på.

Ett direktiv inom ung vänster är att ”bemöta rasisterna”, varhelst de dyker upp. Alltså även med argument, där man inte lyckas blockera mötesplatsen. Detta tog en flicka fasta på, och det blev en lång och intressent ordduell med John Järvenpää. Flickan var både påläst och besjälad av en iver att missionera för gränslöshet. Hon hade rest i Indien och såg sig själv som ”världsmedborgare”. Hennes argumentering byggde dock till stor del på en nidbild av oss invandringskritiker, och snart hamnade hon på defensiven. Jag tror att John lyckades sätta myror i huvudet på henne.

Många besökare ansåg i och för sig att ”integrationen” måste lyckas bättre, men att invandringen ändå kan fortsätta i oförminskad takt. Problemet med hög arbetslöshet bland nyligen invandrade löser sig, menade en kvinna, bara vi ordnar arbete åt dem. Jag gjorde liknelsen vid ett badrum där en vattenledning sprungit läck. Man börjar då inte med att torka upp på golvet, man börjar med att försöka täta läckan. Den liknelsen gick inte hem.

En ung svensk gjorde ett starkt intryck. ”Det är kört för Sverige”, menade han, uppgiven. Han var lågmäld och verkade uppriktigt ledsen. Som ung svensk med begåvning och utbildning såg han nu bara ett perspektiv: att emigrera.

De invandrare som kom fram var nästan undantagslöst negativa, ofta oförstående till att vi som svenskar överhuvudtaget ägnar oss åt denna fråga. Denna brist på empati förundrar mig! Även om man inte delar våra åsikter borde kunna ha förståelse för att ursprungsbefolkningen i ett land som Sverige - med sin stora fjärrinvandring - ändå har synpunker på vad som sker.

Ett udda inslag under tredje dagen var en man med ett upprop från Amnesty, för fängslade författare i Iran. Där fanns redan många namnteckningar. Mannen - som var invandrare - bad oss att skriva på. Han verkade litet uppskruvad och tycktes ha negativa förväntningar. Texten krävde dock inte att iranierna skulle till Sverige, bara att regimen upphör med sitt förtryck. Det var naturligtvis inget problem att ställa sig bakom detta - vi skrev på alla tre. Mitt signerande förevigades på bild av mannen, som medförde en kamera. Innan mannen gick frågade han ”Är inte ni mot invandrare?” Nej, svarade vi unisont. Vi vill ju bara ha en klokare invandringspolitik.

Just när vi höll på att plocka ihop efter denna dag kom en journalist från GT. Anledning: vår monter hade på nytt blivit anmäld, denna gång av Folkpartiet. Journalisten frågade: ”Är ni rasister?” Jag motfrågade genast : ”Vad lägger du in i begreppet ’rasism’?” Det kunde han inte svara på. För säkerhets skull gav jag då ändå ett ”nej” till svar. Det visade sig att detta inte räckte. Artikelrubriken handlade likväl om ”rasism” på bokmässan. När journalisten kom var m.a.o. domen över oss redan fälld. I det läget fanns ingenting vi kunde säga eller göra för att undgå rubriken ”Rasister på bokmässan”.
Jan Milld, november 2002

www.bgf.nu

Påbjuden attityd – ”svenskarna är värdelösa”

Vid ett möte i november fällde centerledaren Maud Olofsson följande yttrande, återgivet i Östra Sörmlands-Posten (071108): ”Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån.”

Hur kom det sig att Maud Olofsson inte fick några kritiska frågor i samband med sitt famösa uttalande? Hon hade ju en publik framför sig och hon fällde sitt uttalande i samband med en frågestund, så möjligheter fanns rimligen att fråga henne hur hon menade.

En förklaring kan ligga i att syftet med hennes utsaga egentligen aldrig var att säga något i sak, om historiska fakta. Utsagan skulle inte uppfattas som ett påstående om verkligheten - sant eller osant är ju ovidkommande för den renlärigt korrekta.

Nej, det handlade om att påbjuda en bestämd attityd, eller att påminna om en redan påbjuden attityd. Olofsson gjorde en positionering och en markering av politisk korrekthet: vi svenskar ska känna oss obetydliga, vi får inte tro att vi är något.

En sådan förminskning är nämligen nödvändig för att befrämja Det Stora Projektet, om att förvandla Sverige till ett "mångkulturellt" land. Endast om vi till fullo inser hur värdelösa vi är, och alltid har varit, kan man vara säker på att vi avstår från att lägga synpunkter på den pågående upplösningen av vårt samhälle.

Om någon i publiken hade ställt en kritisk fråga till Maud Olofsson under frågestunden, då skulle vederbörande direkt ha avslöjat sina tvivelaktiga värderingar och sin opålitlighet. Vederbörande skulle ha mält sig ur pk-gemenskapen av självklar konsensus.

En sann demokrat ställer inga frågor...

Janne Milld, november 2007

”Sverige en enpartistat”

I tidskriften DSM nr 3/03 intervjuar Jan Gillberg den tidigare chefredaktören på DN, Hans Bergström, nu utvandrad till USA. Det visar sig att den nya positionen ger Bergström möjligheter till en frispråkighet som han inte haft under sin tid på DN.

På framsidan rubricerar DSM artikeln: ”Sverige har blivit en ENPARTISTAT och ingen reagerar”. Bergström anser att det sker en farlig utveckling ur demokratisk synpunkt:

”Det gäller inte minst inom rättsväsendet. Dels genom utnämningspolitiken, dels genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare resurs. Vi kan se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i det svenska samhället.”

Ex-redaktören menar att det rör sig om ”mycket subtila mekanismer” och att:

”...Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt koncensussamhälle, där utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka. Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att stoppa någon. Det finns betydligt subtilare metoder - vilka som kan komma ifråga för olika tjänster, vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.

Man får när det gäller demokrati modell Sverige inte glömma att det inte bara handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har också att göra med en mentalitetsförändring hos folket.”

Gillberg knyter så an till vad han skrivit i ett tidigare DSM-nummer om att Sverige är på väg att bli ett ”Soviet Light”. Bergström:

”Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet. Det ena är att det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte. Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet som breder ut sig.”

I detta sammanhang har medierna en ”stor roll”:

”Det finns här en viktig utvecklingsfaktor, nämligen skapandet av en journalistkår. Tidigare var det en föreställning att man hade olika tidningar med olika uppdrag med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från slutet av 60-talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades journalistiken till en journalistprofession som skulle ha en ensartad utbildning och stå för ett och samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta perspektiv.

Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade på journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer i medierna...”

”Det är märkligt att en journalistkår och medier som har som självbild att man ägnar sig åt kritisk granskning av makten samtidigt förhåller sig så okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige. Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre storheter. Där finns makten, folket och journalisterna som har till uppdrag att berätta för folket att det är bedraget av makten. En onekligen ganska enkel världsbild.

Att en kår med denna självbild är så okritisk i förhållande till den ideologi och de synsätt som bär upp makten i Sverige är rätt underligt.”

Hans Bergström förvånas av ”bristen på medborgerlig vrede” inför vissa förändringar:

”En sådan förändring är att vi inte längre har ett fungerande polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver polis så finns det ingen att skicka. Samma ute i landet där poliskontoren läggs ner i en utsträckning att stora områden blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande rättstryggheten på detta sätt försvinner borde det vara en så stor sak att det borde väcka reaktion. Det handlar ju om en av det ordnade samhällets mest grundläggande funktioner.”

”En annan fråga utöver detta med rättstryggheten som inte fått det genomslag man kunde förvänta är frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet haft en systematisk och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och kompetensskolan samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen i skolarbetet...”

Han förundrar sig över att nedrustningen inte mer drabbat det statsbärande partiet - en majoritet av folket vill ju ha en annan slags skola.

Förmögenhetsbeskattningen den dåliga satsningen på forskning i Sverige ser han som:

”...en direkt följd av att bidragsutgifter tränger ut allt annat i statsbudgeten. Man vågar inte göra just någonting åt sjukförsäkringen och de skenande sjukskrivningstalen av rädsla för att få en strid med facket. Till detta kommer de låsningar som ligger i de fördomar som styr jämlikhetspolitiken, den fördelningsfundamentalism som präglar Sverige och som slår ut alla andra värden och realiteter.

Sammantaget har detta gjort att framtidsfrågorna - det som handlar om forskningen och tillväxten - inte finns i centrum för den politik som förs i Sverige...”

Under Tage Erlanders tid som svensk statsminister härskade ett annat synsätt:

”Erlander var... mycket noggrann med att före satsningarna på den offentliga expansionen... ta reda på om det fanns en tillväxtgrund som kunde bära expansionen....

...någon gång 1968-70 förändrades synen på tillväxtpolitiken. Man nedmonterade till exempel den svenska kunskapsskolan med argumentet jämlikhet. Ingen fick bli förmer än någon annan.”

Bergström konstaterar vidare:

”En sak som är för lite uppmärksammad är att tidigare upplevde alla att detta ändå var det land dom skulle bo och verka i men också påverka. Upplevde man att det gick snett i det här landet så var det här man måste protestera och göra sig gällande. Nu har man existrategier på det personliga planet. Jag är själv ett uttryck för detta.”

”Socialdemokratin har kombinerat två saker som fått betydelse för detta: Det ena är ett totalt öppnande av utförsäljning till utlandet av svensk industri och inga kontroller av kapitalrörelser. Det andra är ett skattesystem som gör att det inte finns möjlighet för svenska ägare att konkurrera med utländska ägare samtidigt som villkoren för den privata beskattningen gör att det är mycket attraktivt att lämna landet. Sammantaget har detta gjort att vi fått en dramatisk exitrörelse. Av de 500 omsättningsmässigt största svenska företagen är nu drygt hälften utlandsägda...”

DSM-artikeln kommenteras av Carin Stenström i ”Världen idag”, nr 30/03:

”Senaste numret av DSM innehåller en intervju som rimligtvis borde varit ett huvudämne på debatt- och kultursidor denna sommar. Det är DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström som i ett långt samtal med Jan Gillberg gör en skrämmande analys av den politiska situationen i Sverige. Är detta verkligen inte intressant? Är det inte värt ett referat eller en ledarkommentar? Jo, förvisso.

Bergström är en person med stora kunskaper om det svenska samhället. Han har hört till den innersta kretsen i folkpartiet, han är fil dr i statskunskap, han har som chefredaktör för Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter nära följt den svenska maktutövningen. Och han är uppenbart skakad, i så hög grad att han beslutat att lämna Sverige.”

”Det som skrämmer Bergström och får honom att misströsta om Sveriges framtid är det faktum att landet i praktiken förvandlats till en enpartistat och den gradvisa, odramatiska anpassningen till detta som vi alla är en del av. Vi vet inte, menar Bergström, vilka enorma maktmedel en regering har utan att behöva gå till parlamentet.

Till detta kommer att Sveriges konstitution är som gjord för en enpartistat. Vi har ingen uppdelning mellan den lagstiftande församlingen och den exekutiva makten. Vi har inga motkrafter som balanserar varandra. Staten har kontroll över och kan styra kommunerna. Vi har en utnämningspolitik...”

”För samhället viktiga medelklassgrupper, som lärare och sjuksköterskor, har proletariserats, berövats sin yrkesstolthet. Det handlar enligt Bergström om en politiskt medvetet åstadkommen mentalitetsförändring som gått mycket långt och som är mycket svår att återställa.”

”…media är så anpassat, så lyhört för maktens signaler, det som ryms av åsikter är endast det som bekräftar makten. Den opinionsbildning som ges utrymme och uppmärksamhet är inte sällan pseudoradikalitet som kräver inskränkningar i frihet och mångfald. Men när en av landets tyngsta opinionsbildare ger en beskrivning av läget i Sverige sluts ögon och öron. Så får man inte säga, då har man yttrat sig en gång för mycket, sällat sig till dem som gjort sig omöjliga i media, genom att säga sanningen.

Det är naturligtvis ett symptom på lägets allvar att Bergström som chefredaktör för Dagens Nyheter aldrig skulle ha kunnat uttrycka sig som han gör i DSM. Det som kan sägas i den lilla tidningen, som få läser, kan inte sägas i den stora tidningen, med en möjlighet att verkligen påverka samhället. Det är naturligtvis ytterst oroande.

Vad hade egentligen hindrat honom, han hade ju faktiskt makten att göra det? Men han styrdes uppenbarligen av 'mycket subtila mekanismer'...”

Vicious Anti-Europeanism Roils the US

For several years now, but especially since the terrorist attacks on 11 September, the establishment American Right has been conducting a sneer campaign against Europe and Europeans. George Bush’s visit to Germany, France and Italy has done nothing to curb it. On the contrary: the very fact that Bush chose Berlin as the venue in which to hint that he has abandoned any immediate plans for a military strike against Iraq will have intensified the American Right’s resentment of the Euroweenies. If the hawks don’t get their war, they will almost certainly lay much of the blame at the feet of the cynicism and cowardice — and pathological anti-Semitism — of Europe.

There are traditional conservatives in America who are sympathetic to Europe. But the Right that now calls the shots in the United States and has the ear of the President is by no means traditionally conservative. It is neo-conservative, and puts its message across in such powerful organs of opinion as Rupert Murdoch’s Weekly Standard, the National Review and the Wall Street Journal. What unites the neo-cons is the belief in the moral need for an American empire and a deep distrust of Europeans, who might obstruct this enterprise.

Underlying the neo-con case against Europe is the sometimes petulant conviction that Europeans do not understand democracy and are therefore indisposed to join wholeheartedly in a global struggle against terrorists. This is updated Manichaeism and is epitomised by Bush’s warning that those who are not for his war against terrorism must be against it, and are thus legitimate targets of anti-terrorist action.

France is the country most despised by the Euro-haters, in spite of the strong bonds that existed between the infant Unites States and France; indeed, America would never have achieved her independence had it not been for French military might — and reckless French expenditure. Jonah Goldberg, a senior editor of National Review and a television conservative celebrity, has an especially low opinion of the people he has called the ‘cheese-eating surrender monkeys’. On 26 April he observed, ‘France is still a menagerie of left-wing jackassery. Le Pen’s strong showing just increased the biodiversity a bit.’ France’s absurd political system, moreover, would be a danger to democracy, if the US were to follow anything so grotesque. Late last year, Goldberg, already annoyed that Europeans were not falling into line behind American foreign policy, said that Europeans could be ‘jerks’. He explained that he was using the term ‘to describe a broad coalition of self-hating intellectuals and effete bureaucrats who have either abandoned their national identities out of embarrassment (as in Germany) or are using a new European identity as a Trojan Horse for their own cultural ambitions (i.e., the French and Belgians)’. Furthermore, added Goldberg, Europeans had so much more to feel ashamed about than do Americans: ‘America really doesn’t have a colonial past like Europe’s. Sure we kicked Latin Americans a bit, but that hardly amounts to running whole countries for centuries.’

An even smarmier National Review hand, Victor Davis Hanson, expressed his unhappiness in February at the unprecedented level of hostility voiced towards America by an array of European intellectuals. Hanson blames this hostility on envy (one of the chief vices of Europeans, according to the American Right), on aristocratic socialism, and on the sheer incapacity of Europeans to grasp the magnitude of American virtue. Envy is a vice that it is impossible to quantify, but Europeans whom I know insist that they do not envy the United States. Some, indeed, pity her. As for the charge of socialism — that’s a bit rich coming from the citizen of a country where the average family of four pays about 40 per cent of their earnings in taxes, and where a highly centralised federal government wields more power than ever.

But it is in the matter of American virtue that Hanson most clearly reveals his condescending attitude. This virtue, he argues, was made manifest in the disinterested way in which a million American soldiers stopped the bloodletting in the first world war, although two decades later deviant states in Europe forced the US to enter another European struggle. But the US, like the Europeans, was a sanguinary belligerent in the Great War and helped to draft the punitive postwar peace that had something to do with later European hostilities.

In the case of the second world war, Hanson insists that ‘all [European countries occupied by Nazi Germany] were liberated only due to the efforts of muscular and unsophisticated Americans’. That is typical of the arrogant, ahistorical rhetoric of much of the American Right. It is an insult to the British, French, Polish and other troops fighting in the West.

The Weekly Standard, meanwhile, never ceases to urge the American executive to browbeat Europeans into moral submission. Two senior editors, Robert Kagan and William Kristol, consider that American dominance of Europe is necessary because America has a moral mission to bring democratic values to the rest of the world, while making common cause with other exemplary democracies, particularly Israel and occasionally Great Britain. European opposition to American expansion is not something that the Weekly Standard finds acceptable; and one of the most comprehensive investigations of this problem has come from another senior editor, Fred Barnes, who last week explained, as his headline had it, ‘Why Bush has given up on Europe’. Paraphrasing Kristol, Barnes notes, ‘America is nationalist, religious, and martial, while Europe is post-nationalist, post-Christian, and pacifist. Unlike the decayed Europeans, America, especially President Bush, believes that the nation state is the main actor in world affairs.’

The charge that the Europeans are wimps runs in tandem with the charge that Europeans are right-wing fascist thugs. In the days following the first phase of the French présidentielle, on 21 April, when it looked as if the ‘extreme right’ nationalist Le Pen was riding high, almost all of the establishment conservative columnists in the US were foaming against the extreme rightists, who supposedly incarnated European nationalist traditions. In the Washington Post George Will and Charles Krauthammer both blamed European conservative nationalists for the atmosphere leading to the vandalism committed against Jewish sites in Belgium and France. On 2 May, Will called attention to ‘Anti-Semitism’s Boom’ in the Old World. ‘Since 1945 Europe produced the truly remarkable phenomenon of anti-Semitism without Jews,’ he wrote. Citing the ‘watery anti-Semitic populism’ of Le Pen and the criticism by some European leaders of Ariel Sharon’s military occupation of Palestinian towns, Will prepared his readers for the worst: ‘European anti-Semites, driven by totally irrational hate, attacked Israel, because with so many Jews “concentrated in one place” it was possible to resume the eradication of world Jewry.’

A few days earlier, Krauthammer had contrasted America’s preference for ‘morality over realpolitik’ and its ‘principled support for Israel’ with France’s love of nuance and contempt for simplisme. ‘What we are seeing,’ maintained Krauthammer, ‘is pent-up anti-Semitism, the release — with Israel as the trigger — of a millennium-old urge that powerfully infected and shaped European history. What is odd is not the anti-Semitism of today but its relative absence during the past half-century. That was the historical anomaly. Holocaust shame kept the demon corked for that half-century. But now the atonement is passed. The genie is out again.’ So much for those who disagree with the self-proclaimed American voices of morality! Calling them Nazis and gutless pacifists is the way in which our visible Right deals with Europeans who question their foreign policy.

Most of our right-wing columnists, in the aftermath of April’s French election, enlisted the French Premier Lionel Jospin to rally his pro-democratic leftist troops to le grand escroc, Jacques Chirac, to save France from the supposed fascist and Holocaust-denier Le Pen. Having done extensive research on Le Pen, I find no evidence that he is a négationniste — as opposed to someone who tactlessly reacted to being baited by a leftist journalist in 1987 — when he described the Nazi Holocaust as a detail of the second world war. Le Pen has since regretted saying this, and has always supported the Gaullist position on the German occupation of France. By contrast, Jospin, addressing the French National Assembly on 12 November 1997, doggedly refused to recognise the crimes of Stalin, lest he offend the communists in his coalition. As a further expression of his democratic moderateness, Jospin proclaimed the Bolshevik Revolution as one of the great events of our century.

American neo-conservatives pretend to mourn the passing of European nation states. They cannot be sincere in this. The last thing they want Europeans to be is nationalistic, at any rate in a way that is incompatible with American interests. With the exceptions of the US and Israel (and a compliant Britain), neo-conservatives fear and detest nation states and are willing to ally with the Left to keep nationalists, particularly those associated with the anti-immigration European Right, from getting to first base. Not that these critics believe in an American nation state in any traditional sense. What they want is an embattled American empire carrying out their wish list.
Paul Gottfried

Gottfried is a professor of humanities at Elizabethtown College in Pennsylvania and the author of After Liberalism: Mass Democracy in the Managerial State (Princeton).

Lars Jansson om invandringens ekonomi
Nedan tre inlägg av universitetslektor Lars Jansson, författare till boken Mångkultur eller välfärd? Inläggen var införda i Borås Tidning, som var svar på vänsterpartiets Lennart Andreasson som tidigare hade smutskastat Janssons bok - utan att ha läst den!

INVANDRING EN DÅLIG AFFÄR
Lennart Andreasson har uppenbarligen inte läst min bok: Mångkultur eller välfärd? Därför blir nästan allting fel i hans framställning i BT den 1/10, som innehåller mycket smutskastning, invektiv och struntprat. Jag tillbakavisar hans kränkande uttalanden om mig. Jag är fullständigt oberoende av politiska organisationer. Mina beräkningar står på en solid vetenskaplig grund och får självfallet studeras, kritiseras och användas av vem som helst.

Boken handlar främst om invandringens ekonomiska konsekvenser. Valet av beräkningsmodell bygger på tre viktiga beslut i riksdagen:

-att välfärden skall vara solidariskt finansierad,
-att invandrarna ej skall särbehandlas (integrationspropositionen)
-och att invandrarna beviljas permanenta uppehållstillstånd utan någon karenstid som i andra länder (i Danmark 7 år).

Därtill kommer att invandrarbefolkningen ökat kraftigt, med ca 500 000 personer netto efter utvandring under 1990-talet. Enligt SCB kan den beräknas utgöra 25 procent av befolkningen redan omkring 2010.

Av detta följer att samtliga skattefinansierade kostnader inom den offentliga sektorn (1130 miljarder kr 1999) bör ingå i kalkylen. Alla dessa kostnader betalas av skattebetalarna inkl. invandrarna. Jan Ekberg tar ej med alla kostnader i kalkylen och han redovisar endast skillnaden mellan kostnader och intäkter och aldrig de värden, som skillnaden bygger på. Han bortser även från riksdagens beslut enligt ovan.

Det är viktigt att skilja mellan kostnader och hur dessa är finansierade. Jag redovisar en separat kostnadskalkyl och en separat finansieringskalkyl på normalt sätt. Tvärtemot vad LA insinuerar finns det en fullständig redogörelse för vad invandrarna betalar i olika skatter i min bok (kapitel 7). De betalade 117 mdkr år 1999.

Dessa skatter är dock ej öronmärkta för att finansiera invandringen utan de utgör en del i finansieringen av de nämnda 1130 mdkr för den offentliga sektorn. Men de räcker inte till att finansiera mer än knappt hälften av vad invandringen kostar. Ansvaret för detta åvilar regering och riksdag.

Invandringen kostade 267 mdkr år 1999 [en siffra som Jansson korrigerat till 240 miljarder, red anm] av vad hela den offentliga sektorn kostade. Denna jämförelse är viktig för att riksdagen och andra beslutade församlingar skall kunna prioritera. I relation till BNP uppgick kostnaden till 7 procent 1990 och ökade till 13,5 procent 1999. Samtidigt med kraftiga nedskärningar i välfärden fördubblades andelen resurser för invandringen.

Den offentliga sektorn tillfördes 324 mdkr i nya resurser under 1990-talet. Av dessa användes 51 procent för att finansiera invandringen. Majoritetsbefolkningen fick dela på 49 procent av ökningen. Är detta en rimlig fördelning? Inga av alla dessa viktiga jämförelser finns i Jan Ekbergs beräkningar eller går att beräkna med hans nettokostnadsmodell. Den duger helt enkelt inte längre.

Mariana Buller har helt rätt i att invandringen har trängt undan välfärd bl a till pensionärer. Det är välkänt och väl dokumenterat i regeringskansliet att pensionärerna förlorade 100 mdkr i pensioner under 1990-talet, räknat i reala termer. Inte en enda krona kommer att betalas tillbaka.

LA påstår att invandringen varit en mycket ”lönsam affär”. Mina beräkningar visar att så inte är fallet. Jan Ekbergs beräkningar visar också, att under de senaste 17 åren har invandringen varje år visat stora underskott (förluster), som svenska skattebetalare har fått betala. Invandringen torde vara det mest olönsamma projekt (efter Stålverk 80 som aldrig byggdes), på vilket svenska politiker satsat skattepengar. De 12 procenten-heter högre skatt som svenskarna betalar mer än invånarna i andra EU-länder går i sin helhet till att finansiera invandringen.

Denna kommer även i fortsättningen att vara olönsam, därför att arbetsmarknaden är för liten i förhållande till den överdådiga invandringen. Vänsterpartiet har ett stort ansvar för detta, eftersom partiet drivit fram en orimligt stor invandring. Som framgår av boken liksom av Finansutskottets betänkande (2001/02:FiU20) kring vårbudgeten har följden blivit en verklig arbetslöshet på minst 15 procent.

Det saknas fortfarande ca 270 000 jobb för att vi skall komma upp i samma sysselsättningsnivå som vi hade 1990. Svenskarna får allt svårare att konkurrera om jobben pga det favoriserade stöd som invandrarna får av staten.

Ett annat exempel på favorisering är det nya äldreförsörjningsstödet, som främst har tillkommit för att ersätta socialbidrag till invandrare över 65 år. Människosmugglarna kommer att utnyttja detta till att styra personer som är 65 år till Sverige och som saknar pension. Utan att de arbetat en enda dag i Sverige får de upp till 10 000 kr skattefritt per mån. Det är mer än vad många ATP-pensionärer har i dag, trots att de arbetat hela livet i Sverige. Märk väl att över 80 procent av dem som får stanna i Sverige icke är flyktingar och därför ej har skyddsbehov (Se DI 30/8).
Lars Jansson (BT 021008)


SÅ RÄKNAR LARS JANSSON
Lennart Andreasson (LA) bemöter den 14/10 inga uppgifter i min artikel den 8/10 i BT med saklighet. Det stärker självfallet mina fakta och min argumentation. I stället fortsätter han sin smutskastning och misskrediteran de tramsprat om mig personligen, som jag ej tänker bemöta. Dessutom tar han till lögnen som generellt hjälpmedel.

LA försöker dra uppmärksamheten från det som allmänheten och jag är intresserad av, nämligen en seriös debatt om invandringens ekonomi. Brist på kunskaper är nu delvis avhjälpt med min nya bok, Mångkultur eller välfärd? där många uppgifter är helt nya och sensationella för Sverige.

Grunden för mina beräkningar är riksdagens beslut om solidarisk finansiering, ingen särbehandling av invandrare och ingen karenstid vid beviljande av uppehållstillstånd. Underlagen är kommunernas och statens bokslut. Dessa ljuger inte. Jag hävdar på dessa grunder att alla kostnader för den offentliga sektorn måste tas med i kalkylen.

Några viktiga skillnader i jämförelse med Jan Ekbergs kalkyl är följande. Han utelämnar ca 135 mdkr/år i sin kalkyl (1995). (I en doktorsavhandling i nationalekonomi vid Göteborgs universitet 2000 utelämnar forskaren 252 mdkr/år i sin kalkyl enligt min beräkning. I den amerikanska immigrations-forskningen är det vanligt att man gör likadant). Konsekvensen blir att det är lätt att visa överskott eller för låga underskott i kalkylen över invand- ringens ekonomi. Därför blir allmänhet, regering, riksdag och media vilseledda liksom LA.

Vän av ordning måste självfallet fråga sig vem skall betala de miljarder som utelämnas. Det vore fullt möjligt att göra lika olämpliga kalkyler för andra samhällsfunktioner, t ex skolan eller sjukvården. Vem skulle ha glädje av att man utelämnar 50 mdkr i en kalkyl över vad sjukvården kostar? Troligtvis endast den som vill lura någon.

Den principiella skillnaden ligger i om man betraktar invandringsprojektet som ett kortsiktigt projekt eller långsiktigt. I sistnämnda fall skall samtliga kostnader med i kalkylen. Däremot finns det andra kalkylsituationer där man bör utelämna vissa kostnader.

Andra förklaringar är att Ekbergs kalkyl främst bygger på den invandring som skedde fram tom 1990. Min kalkyl avser 1999. Stora kostnadsökande förändringar skedde under 1990-talet, t ex att invandrarbefolkningen ökade med ca 500 000 personer netto efter utvandring.

Dessutom redovisar Ekberg endast skillnaden mellan kostnader och intäkter, dvs underskott, och aldrig de kostnader och intäkter, som ger upphov till underskottet (artiklar i DN i april och i SvD i augusti/sept.). Hans kostnadsberäkning slutade dock på ca 100 mdkr i början på 90-talet. Det är principiellt fel att kalla nämnda skilnad för en kostnad. Den bör kallas för underskott eller förlust. Därför blir LAs jämförelser vilseledande. Han jämför äpplen och päron utan att förstå skillnaden.

Som jag visar i min bok (kapitel 3, 6 och 7) finns det rimliga förklaringar till kostnadsskillnaderna mellan Ekbergs och mina kalkyler, dvs mellan 100 och 267 mdkr/år.

Med en dåres envishet upprepar LA lögnen att jag inte redovisat vad invandrarna betalar i skatter. Hela kapitel 7 ägnas åt alla skatter som de betalar (117 mdkr 1999). De räcker dock inte till att finansiera mer än ca hälften av vad invandringen kostar.

Min yrkestitel är universitetslektor, som jag vid behov använder tills jag lägger näsan i vädret. Däremot är det en lögn från LA att jag skulle gett sken av att nu vara anställd vid Handelshögskolan. Varför skulle jag göra det? Däremot använder jag deras förnämliga bibliotek. Jag har inget otalt med min förre arbetsgivare, Göteborgs universitet, där jag var anställd i ca 25 år.

LA påstår att jag skulle deltagit i ett regionmöte med kontaktombud hos Spi på Hindåsgården och dessutom varit föredragshållare, vilket inte är sant. Men vad skulle det ha varit för fel i det? De som har behov att läsa min bok är bl a politiker.

Jag har aldrig varit med i ett politiskt parti eller i någon politisk organisation. Folkviljan var en liten, ideell organisation av några hundra svenskar och invandrare, som var oroade över den sociala och ekonomiska utvecklingen i Sverige. Nu tycks nästan hela svenska folket känna likadant.

Varför har Sverige hamnat på 17:e platsen i välfärdsligen mot 4:e plats 1970? Sverige producerar mindre per invånare än samtliga våra grannländer och ett dussin andra länder i Europa. Invandrarbefolkningen har ökar mycket snabbare än antalet nya jobb. Bristen på jobb och överskottet på arbetskraft är viktiga orsaker. Detta förhållande fanns inte 1970.

Boken har tillägnats ”allas våra barn och barnbarn”. Dessa får nämligen bära konsekvenserna av massinvandringen - socialt, kulturellt och ekonomiskt. Låt dem få del av boken!

Det har skett en snabb och långtgående förändring av den svenska befolkningens etniska sammansättning. Regering och riksdag har inte på ett tydligt och trovärdigt sätt motiverat denna. Svenskarna kan komma i minoritet i städer som Malmö och Södertälje inom relativt kort tid.

Ur folkrättslig synpunkt skall inte den inhemska befolkningen behöva låta sig trängas undan och förlora sin suveränitet till andra folk. Svenskarna riskerar att bli en minoritet i sitt eget land. Innan dess kan våldsamma etniska konflikter bryta ut av den typ vi känner från många områden i världen. Därför bör utvecklingen ifrågasättas ur folkrättslig synvinkel.

I samband med rättegången i Bryssel har liknande frågor kommit upp huruvida presidenten Slobodan Milosevic haft rätt att ändra de etniska proportionerna mellan olika folk.
Lars Jansson (BT 021019)


MER AV JANSSON
”Forskarna Jan Ekberg och Lars Andersson visar i sin bok (Ds 1995:68), att kostnaden för invandringen i början av 1990-talet uppgick till 100 miljarder kr/år. Om detta skriver jag på sidan 63.”

”Dessutom visar jag i min bok, s 64, att Jan Ekberg i en artikel i Journal of Population Economics 1999 lämnar alternativa uppgifter, nämligen att kostnaden skulle kunna ha varit så hög som 126 mdkr i stället för 100 mdkr och nettokostnaden så hög som 39 mdkr redan i början av decenniet.”

”Begrepp som främlingsfientlighet och rasism hör till den dagliga dosen av invektiv hos triumviratet. Att vara kritisk till invandringspolitiken är ej detsamma som att vara främlingsfientlig eller rasist. Man kan kritisera skolpolitiken utan att bli kallad skolfientlig. Man kan kritisera sjukvårdspolitiken utan att bli betraktad som vårdfientlig etc.”

”Inkomstförlusterna på 28 mdkr beror på att regeringarna inte vidtog åtgärder för att eliminera dem. De följde inte FNs förslag 1992 att enbart bevilja tillfälliga uppehållstillstånd för jugoslaverna. Sverige beviljade 27 procent av alla tillstånd pga humanitära skäl i Europa, trots att Sverige enbart har ca 2,5 procent av befolkningen. Och de reducerade inte invandringen till samma nivå som i övriga Europa. Dessa bortvalda alternativ var viktiga skäl till förlusterna.”

”Min bok handlar väsentligen om en växande ekonomisk konflikt mellan massinvandringen och välfärden. Med nuvarande invandringspolitik kommer ännu större nedskärningar i välfärden att bli nödvändiga. Invandrarbefolkningen ökar varje år med en stad av drygt Landskronas storlek (ca 48 000 personer). Vi har stor arbetslöshet, minst 15 procent enligt min bok och offentliga källor, vilket främst beror på bristande anpassning av invandringspolitiken till arbetsmarknaden.

Invandringens kostnader har stigit över alla bräddar och uppgår till ca 25 procent av vad hela den offentliga sektorn kostar. Den relativa kostnaden i relation till BNP har nästan fördubblats under 1990-talet. Av totalt nytilllförda resurser om 324 mdkr till den offentliga sektorn under decenniet användes 51 procent till att finansiera invandringen. Är detta rimligt? Allt är skattefinansierat. Svenskarna betalar ungefär 12 procentenheter som andel av BNP i högre skatter än genomsnittet i övriga EU-länder. Hela denna merskatt går åt för att finansiera invandringen, som utgör ett klart hot mot välfärden. Detta särskilt som 74 procent av hela invandrarbefolkningen på 1,8 miljoner får sin service och utkomst genom skattefinansiering.”

”Människosmugglarna utnyttjar den generösa invandrings- och välfärdspolitiken. Minst 80 procent är ekonomiska migranter, kriminella och krigsförbrytare. Den generösa invandringspolitiken, som saknar motsvarighet i övriga Europa, utgör ett klart hot mot välfärden.

Min bok utgör ett inlägg i debatten om Sveriges framtida ekonomi, särskilt den offentliga. Jag är ingalunda ensam om att hysa oro för utvecklingen. Läs vad två av våra främsta professorer i nationalekonomi nyligen skriver. Bo Södersten i DN den 24/7 om ”Svenska modellen fungerar inte” och i SvD den 4/9 om ”Välfärdsstaten kollapsar” samt Assar Lindbeck i DN den 13/10 om ”Sverige är inne i en ond cirkel”. Den som inte av ideologiska skäl blundar ser tydliga kopplingar mellan boken och dessa artiklar.”
Lars Jansson (BT 021115)

Arma skattebetalare!
I sin debattartikel i Sundsvalls Tidning 2005-08-01 fyller Robert Gidehag på sin katalog över invektiv mot oppositionen inom Skattebetalarnas Förening, där han arbetar som VD. Eftersom jag själv varit aktiv inom föreningen under de senaste fyra åren, mesta tiden som oppositionell, är det med ett leende jag känner igen Robert Gidehags ridderliga attacker mot de allt ondare krafter som ifrågasätter hans fögderi.

Redan i Robert Gidehags artikel 2005-07-08 utgjordes oppositionen av ”främlingsfientliga krafter” och ”grupperingar utan respekt för grundläggande demokratiska spelregler”. 2005-08-01 är vi dessutom ”mindre rumsrena” och härstammar från ”extrema organisationer” som ägnar oss åt ”infiltrationsförsök”. Då Gidehag vill ge igen mot debattören Sture Åström, som yttrade sig efter Gidehags första artikel, används ordet ”idiot” - om än föregånget av det vänligare ordet ”nyttig”. Men det blir värre. Cellnycklarna skramlar när Gidehag påstår att hans syn på de oppositionella medlemmarna delas av ”en stor del av Sveriges ledande nyhetsredaktioner” - ”liksom av polisen.” Gidehag avslutar med att varna läsarna för att ”sövas av desinformation från Sture Åström” och riskera att ”väckas av stöveltramp.”

Sundsvalls tidningsläsare måste fråga sig vad i hela friden som pågår i föreningen. Ja, inte särskilt mycket egentligen. Och just detta är problemet.

Under de senaste åren, då de offentliga kostnaderna för flykting- integrations- och etableringspolitiken blivit allt mer uppmärksammade, har allt fler medlemmar undrat varför Skattebetalarnas Förening inte analyserar och kritiserar även dessa kostnader. Många medlemmar har krävt att offentliga utgifter skall granskas förutsättningslöst, utan skygglappar för sådant som kan vara politiskt känsligt. Men föreningsledningen, dominerad av aktiva moderater, har svarat hånfullt och nedlåtande, i andemeningen att de oppositionella medlemmarna var helt ensamma om sina kritiska åsikter. Men vid årsstämman 2004 kallade föreningsledningen för säkerhets skull in en grupp medlemmar som var organiserade ungmoderater, med Tove Livendal i spetsen. Därigenom säkerställdes att kritiska motioner om föreningens strutspolitik blev nedröstade av stämman.

Inför nästa årsstämma, 2005, hände ungefär samma sak, med undantag av att även oppositionen denna gång hade kallat på politiska hjälpväljare. Stämman blev en en ganska meningslös kraftmätning mellan vilket politiskt parti som kunde rekrytera flest aktiva medlemmar till Skattebetalarna. På ena sidan kämpade Moderaterna, som ville hindra en kritisk granskning av flyktingpolitiken och därför röstade på den sittande styrelsen. På andra sidan mobiliserade Sverigedemokraterna, som ville att föreningen skulle syna flyktingpolitiken och därför stödde oppositionen. Självklart vann Moderaterna, som hade tillgång till betydligt större resurser, massmedias stöd och inte minst föreningskansliets intensiva kampanjarbete inför stämman. Kampanjen har beundrats i PR-tidningen Resumé och då det gäller ”desinformation” vet Gidehag att han är den siste som skall yttra sig. Det faktum att oppositionen, trots den väldiga motelden, fick så mycket som 1/4 av rösterna är ett tecken på att Skattebetalarnas medlemmar förmodligen är minst lika kritiska mot svensk flyktingpolitik som allmänheten i genomsnitt.

Att, som Gidehag, se ifrågasättandet av flyktingpolitikens kostnader som en polisiär angelägenhet är en typisk ryggmärgsreaktion inom de övre kretsarna av den Stockholmska maktsocietet som Gidehag vill tillhöra. Att det pågående medlemsraset i Skattebetalarnas Förening kommer att fortsätta känns som en ganska säker prognos.

Det är få missnöjda skattebetalare som vill utsätta sig för risken av svavelosande bannbullor av det slag som Robert Gidehag levererar i Sundsvalls Tidning. Och de skattebetalare som är nöjda med hur skattepengarna hanteras har väl knappast någon anledning att bli medlemmar i Skattebetalarna för att manifestera den saken. För dem räcker det rimligen att rösta på Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt i riksdagsvalen. Stackars förening.
Carl Lundström, missnöjd ständig medlem i Skattebetalarnas Förening


Tillägg av reaktion.nu: I april 2005 avhöll Skattebetalarnas förening, som är Sveriges största privata föreningar, sin årliga stämma i Malmö. Inför stämman hade några personer i föreningen, en grupp som kallade sig för förnyarna, verkat för att invandringens kostnader skulle föras upp på dagordningen. Förnyarna hade i flera år försökt få föreningen att uppmärksamma denna fråga, men utan resultat.

Inför stämman i Malmö hade man därför kontaktat ledande personer i partiet Sverigedemokraterna för att uppmana dessa att få en del av sina medlemmar att gå med i föreningen och på så sätt påverka röstningen av ny styrelse i stämman. Förnyarna hade ett antal kandidater med i denna röstning. Denna ”kupp” avslöjades dock innan stämman. Den sittande styrelsen, som alltså inte vill ta upp kostnadsberäkningar för invandringen, uppmanade sina vänner tillika medlemmar i föreningen att åka till stämman för att rösta mot förnyarna. Det blev den mest välbesökta stämma någonsin med närmare ett tusental personer. Förnyarna misslyckades med att ta över styrelsen, man lyckades endast uppbringa 267 röster mot 673.

I det efterföljande numret av Skattebetalarnas tidskrift Sunt Förnuft (nr 4/05) skrev föreningens vd, Robert Gidehag på ledarplast under rubriken ”En seger för demokratin”. Istället för att med ett ord nämna vad förnyarna ville - att få upp invandringens ekonomi på tapeten - ägnade Gidehag sin text åt den politsik korrekta metoden att associera. Förnyarna kopplades ihop med vad Gidehag anser vara ”extremistgrupper”

”som fick polisen att välja att ha både ridande polis och civilspanare på plats samt upprätta en särskild utrymningsplan. De som inte vill bli förknippade med detta bör givetvis ta avstånd - inte använda dess grupper för att föröka få gehör för sina åsikter.”

Att de polisära insatserna var omfattande berodde dock inte på att förnyarna utgjorde något fysiskt hot mot stämman, det intryck som Gidehag tycks vilja förmedla. Polisens närvaro berodde istället på hot från extrema invandringsförespråkande grupper som hotat att störa stämman.

Gidehag skrev vidare att Skattebetelarna driver frågor som i grunden är ”klassiskt frihetliga” såsom ”mer av individuellt självbestämmande, mindre kollektvism och alla människors rätt och skyldighet att ta ansvar över sitt eget liv. Det vill säga så långt från de värderingar kuppmakarna står för som man kan komma.” Själva huvudartikeln i Sunt förnuft tog även den upp stämman. Enligt tidningen ansåg flera av förnyarna, att Skattebetalarna borde driva en främlingsfientlig politik. Varpå Ica-handlaren Harry Franzen fick ge röst åt denna ståndpunkt: ”Jag har en kompromiss och föreslår att föreningen ska utreda flyktingkostnaden och hitta effektiviseringar för att få ned kostnaderna för flyktingpolitiken.”

Franzen är i alla händelser ett mycket dåligt exempel på den extremism som Gidehag och Sunt förnuft försöker mana fram av förnyarna. Franzen har nämligen i många år kämpat för ökat självbestämmande och individens frihet mot just kollektivsim (och byråkrati).