EU - ett medel för förtryck

”Tack för den upplevelse jag fått från detta möte. Jag trodde inte att något som detta var möjligt och jag har inte upplevt något liknande under de senaste 19 åren. Jag trodde att vi levde i en demokrati, men det är verkligen post-demokrati som styr EU. Ni nämnde de europeiska värderingarna. De viktigaste är frihet och demokrati. Medborgarna i EUs medlemsstater är bekymrade över friheten och demokratin, framför allt. Men demokratin och friheten förlorar mark inom EU i dag. Det är nödvändigt att sträva efter dem och kämpa för dem.” (Tjeckiens president Václav Klaus vid Conference of the Presidents of the European Parliament, 5 decmeber 2008)

---

Du sköna nya värld: Genetisk korrigering av tankar och känslor                                                                                                            ”Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”                                          Artikel 19, FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna

”Tack för den upplevelse jag fått från detta möte. Jag trodde inte att något som detta var möjligt och jag har inte upplevt något liknande under de senaste 19 åren. Jag trodde att vi levde i en demokrati, men det är verkligen post-demokrati som styr EU. Ni nämnde de europeiska värderingarna. De viktigaste är frihet och demokrati. [----]Men demokratin och friheten förlorar mark inom EU i dag. Det är nödvändigt att sträva efter dem och kämpa för dem.”                                                                                                                                Tjeckiens president Václav Klaus vid Conference of the Presidents of the European Parliament, 5 december 2008

”Nästan alla livets aspekter är uppbyggda på molekylär nivå, och utan att förstå molekyler kan vi bara skapa oss en mycket grovhuggen bild av själva livet.”                       Nobelpristagaren Francis Crick (1916-2004)[1]

Den Europeiska Unionen bildades som ett svar på de två världskrig som skakat Europa. Freden skulle säkras liksom demokrati och frihet. Å ena sidan marknadens fria rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Å andra sidan friheter som faktiskt kan kullkasta denna rörlighet. Fria tankar, åsikter, yttranden, möten och politisk frihet hör hit. 

Allt detta var kraftigt begränsat i DDR och Östeuropa där många människor längtade efter västs frihetskoncept. Efter murens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps åren därpå kom denna dröm att förverkligas. Sedan dess har flertalet gamla öststater gått med i EU. 

Frihetsvisionen har med tiden kommit att vidgas. EU kritiserar gärna andra regioner och länder för deras brist på friheter och mänskliga rättigheter. Och flera EU-länder är allierade med USA som krigar på olika platser i världen. Syftet sägs vara att bekämpa terrorism och sprida frihet och demokrati.[2]

Vad de flesta inte känner till är att varje år åtalas och/eller fängslas tusentals EU-medborgare inom unionens gränser för att de yttrar sig förvisso fritt - men ”fel” - enligt många EU-länder, främst västliga. I de allra flesta fallen handlar det om s k hatbrott. Emellertid kan det ganska lätt konstateras att yttrandena alltsomoftast inte alls har med hat att göra. Istället handlar de om en befogad oro inför framtiden, grundad på kritiskt och självständigt tänkande. 

”Hatbrott” hänger samman med hetslagstiftning och den i sig paradoxala termen yttrandefrihetsbrott. Dessa lagar används i mycket liten omfattning mot personer som använt våld grundat i hat mot personer som tillhör minoritetsgrupper. Nästan uteslutande tillämpas lagarna mot individer som yttrat sig, och ytterst tänkt ”fel”, i frågor som tangerar den av EU omhuldade mångfalden: invandring, islamisering, mångkultur, förintelsen och hbt, homo-, bi- och transsexualitet. 

 

Vi har att göra med tankebrott

Att människor fängslas för att de tänkt ”fel” innebär att vi har att göra med ett ”tankebrott” snarare än ett yttrandefrihetsbrott. Vilket i sin tur innebär att tankefriheten inskränks när yttrandefriheten gör det. Mot detta kan invändas att man alltid kan vara fri i tanken, även om yttrandefrihet inte råder. Emellertid är saken mer komplicerad än så – tankefrihet och yttrandefrihet går nämligen hand i hand.

Vi kan börja med att konstatera det logiska, att ett yttrande föregås alltid av en tanke. Ofta sker det i kombination med känslor eller rentav att känslan kommer först. Metaforiskt sett har vi att göra med en kedja som länkas samman enligt principen känsla ― tanke/åsikt ― yttrande. Känslan kan sägas vara utesluten hos de tänkare vilka mejslar fram objektiva utsagor och sanningar som ”Alla människor dör” liksom matematiska formler som 2+2=4. 

Kedjan ska inte tolkas som att tanken är fullständigt analog med åsikten, även om det ofta är så, utan främst att de är närbesläktade. Som bekant krävs det tankerbete för att man ska kunna bilda sig eller ta ställning till en åsikt. En begränsning av åsiktsfriheten är därför också en begränsning av tankefriheten.  

Förvisso är vi alltid fria att tänka fritt. Men vågar vi inte dryfta känsliga eller tabubelagda frågor med andra eller skriva ner våra tankar, i rädsla för att innehållet ska granskas och leda till straffåtgärder, så kommer några nya och intressanta tankar inte att nå ut i offentligheten. När yttranden censureras på detta sätt blir effekten att nya tankar inte skapas; istället skapas det som John Stuart Mills varnade för i sitt försvar yttrandefriheten: ett monopol på sanningen. Därmed inskränks tankefriheten. Den som ändå yttrar sig utifrån sitt fria tänkande kan följaktligen betecknas som tankebrottsling.

Oavsett vad man anser om resonemanget är det skamligt att en organisation som EU, vilken säger sig värna friheten, låter fängsla människor som yttrar sig politiskt inkorrekt. 

Om någon däremot uppmanar till våldshandlingar i specifika situationer kan det emellertid vara rimligt att dömas (jfr Mills analogi med den hungriga och uppretade folkmassan som utanför brödförsäljaren hetsas av demagogen). Men då inte för hat(brott), som enligt lagtexten omfattar bl a den svårtolkade termen ”missaktning”, utan för uppvigling. Hat är en känsla, en allmänmänsklig egenskap. Ska denna och liknande känslor – agg, motvilja, ilska – kriminaliseras får hela EU-regionen göras om till ett jättefängelse. 

 

Global skillnad i synen på felaktiga tankar  

Hatbrott är ett unikt västerländskt fenomen. Övriga världen är jämförelsevis besinnad och tillåter sina respektive folk att hysa känslor. Några hatbrottslagar har man inte, även om där finns andra tankebrott som leder till fängelse eller t o m döden – att öppet deklarera att man tänker lämna islam är i somliga länder belagt med dödstraff. 

Det finns en på samma gång tydlig och intressant skillnad mellan EUs och övriga världens motiv för att kasta människor i fängelse för felaktiga tankar. EU straffar de som värnar ett traditionellt Europa som bevisligen var mera tryggt och stabilt, mindre konfliktfyllt och mindre stress- och ångestfyllt än dagens; i försvaret av det traditionella ingår kritik av den nämnda mångfalden, en kritik som alltså omdöpts till hatbrott. Länder som Kina låter istället straffa de som vill upplösa den, delvis traditionellt baserade, stabilitet som råder i landet. 

Själva inskränkningen av yttrandefriheten kan även den relateras till synen på det traditionella. I Sverige censureras svenska flaggor och fornnordiska symboler i skolorna. Ungdomarna förbjuds att bära dem medan knark-, sex- och våldsförhärligande symboler accepteras. Sedvanliga musikstycken som Nationalsången och Den blomstertid nu kommer har förbjudits i många skolor. I Kina är det tvärtom. Nationella symboler och sånger används talrikt medan västerländsk drog- och sexualmoral censureras.

En begränsning av yttrandefriheten knuten till övergripande EU-nivå bevittnades den 11 september 2007. Då höll flera europeiska och nationalistiska politiker verksamma inom EU-parlamentet en demonstration i Bryssel, där man tog ställning mot islamiseringen av Europa (som enligt flera forskare är i antågande och radikalt kommer att förändra våra samhällen). Några hundra personer hade trotsat stadens borgmästare Freddy Thielemans som lagt in sitt veto mot protesten. 

Polisen ingrep då mot demonstranterna. Under brutala former arresterades flera toppolitiker såsom ledaren för ett av Belgiens största partier, Vlams belang. Händelsen tystades ned i svenska och flertalet utländska medier. I samband med demonstrationen uttalade sig Europarådets generalsekreterare, Terry Davis, via pressmeddelande 590/2007, återgivet i Brussels Journals 070913:

”The self-proclaimed defenders of European values say that the Mayor has violated their rights under the European Convention on Human Rights. The freedom of assembly and the freedom of expression are indeed essential preconditions for democracy, but they should not be regarded as a licence to offend. I will not enter into the discussion about whether the march should have been allowed or not, but I note that the protesters’ reading of the Convention is selective to say the least.”

Europarådets generalsekretare menar alltså att demonstranterna gör högst egna tolkningar av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, när de håller en dylik demonstration. Enligt Davis antyder konventionen att demonstrationer och yttrandefrihet inte är till för att användas så att vissa känner sig förorättade. Emellertid är konventionen mycket tydlig på denna punkt, såväl felaktigheter som kränkningar är tillåtna (HD-dom, Mål nr B 1050-05 gällande Åke Green, där HD hänvisar till flera, äldre, utslag i Europadomstolen). Terry Davis slingrande med orden ger en vink om att EU de facto är på att upphäva konventionen.

 

EU inför ramlag mot tankebrott  

EUs nya konstitution, som delvis har antagits och kommer att fullbordas i och med Lissabonfördraget, innefattar en för medlemsländerna gemensam ramlagstiftning redo att användas mot tankebrottslingar. Denna konstitution, som Sveriges riksdag antog den 20 november, förbjuder alla EU-medborgare att offentligt sprida tankar, bilder, skrifter och annat material som ”innehåller uttryck för rasism eller främlingsfientlighet”. Bland mycket annat föreslås näringsförbud, i praktiken rätt att försörja sig, för den som ändå gör det (citaten från svenska EU-hemsidan1 och 2).

Lennart Palm, professor i historia, är en av ytterst få som offentligt har regerat mot ramlagen. I Svenska Dagbladet (070223) konstaterar han:

”Med den nya lagen riskerar tvivlarna fängelse. Vad detta innebär för viljan att granska dagens stormaktspolitik säger sig självt. Det är hög tid att reagera. Internationellt har redan starka invändningar rests mot den ökande politiska inblandningen i historieskrivningen. Regeringen bör naturligtvis med kraft bekämpa detta censurförslag.” 

Palms uppmaning har inte hörsammats. Det svenska Justitiedepartementet skriver i en Rådspromemoria/bilaga till EU-nämndens sammanträde, daterad 2007-04-04: ”Den svenska regleringen tillgodoser rambeslutets krav på ett lägsta maximistraff på mellan ett och tre års fängelse” (den svenska hetsparagrafen har idag ett maxstraff på fyra, min anm).     

EU vill alltså inskränka tankefriheten genom att hänvisa till ett av vår tids mest missbrukade begrepp: ”rasism”. Tilltaget är väl känt genom historien, pregnant beskrivet i Orwells klassiker 1984, där sanning blir till lögn och frihet blir slaveri.    

 

Attack på Västerlandets grundvalar

Mångfalden och framförallt islams utbredning är i sammanhanget central. Medan det är i sin ordning att kritisera, ja föraktfullt håna kristendomen, en av Västerlandets grundvalar, riskerar kritiker av islam att fängslas. Flera islamkritiker har dessutom hotats, misshandlast och t o m mördats. Ritualmordet på konstnären Theo van Gogh 2005 är det mest kända fallet.

Detta har skapat en rädsla som får politiker att fatta minst sagt märkliga beslut. I Storbritannien måste polisen numera täcka tassarna på de hundar som ska göra husrannsakan hos misstänkta brottslingar med muslimskt påbrå. Hundarna anses nämligen vara smutsiga, enligt islam. Vilket är i enlighet med att icke-muslimer betraktas som otrogna hundar. I de svenska kommunerna Nyköping och Oxelösund beslutade kommunledningen nyligen att förbjuda kristna kors på kyrkogårdarna. Politikerna ansåg att korset kan uppfattas kränkande för bl a muslimer.

Rädslan återspeglas också i den resolution som i mars 2007 antogs av FN-organet Human Rights Council. I princip förbjuder den kritik av islam. En av de få i Sverige som regerade häremot var statsvetaren Lisbeth Lindeborg. I DN-Debatt (070603) konstaterade hon att internationella juridiska experter, från både muslimska och icke-muslimska stater, liksom från Human Rights Watch dömde ut resolutionen ”som skadlig för grundläggande mänskliga rättigheter, yttrande- och tryckfrihet”. Förvisso är resolutionen inte bindande men det faktum att den antogs är illavarslande. Lindeborg konkluderar: ”Att FN på detta sätt ger fundamentalisterna fritt fram är skandalöst. Lika illa är att medierna knappt tagit upp denna brännande fråga.”

Det synes rimligt att EUs ramlagstiftning syftar till att korrelera med resolutionen. I alla händelser kan ramlagen knytas till mångfalden, en mångfald som inte omfattar de europeiska ursprungsbefolkningarna. Deras frihet, kultur och traditionella levnadssätt är under attack med motiveringen att de är mer eller mindre rasistiska, fientliga, inskränkta, förtryckande och närmast onda.   

I Västerlandets angrepp mot den egna, traditionella värdegrunden – det filosofen Roger Scruton kallar oikofobi och hans kollega Pascal Bruckner benämner självhat eller masochism, medan renodlade invandringskritiker använder begreppet etnomasochism – ingår också att upplösa heteronormativiteten. Dvs den genom historien och i varje samhälle typiska grundvalen mellan man och kvinna vilka skaffar barn och därmed bildar en kärnfamilj. I alla västliga EU-länder finns oerhört mäktiga hbt-grupper som går i bräschen för dess upplösande. 

Här kan nämnas Skottlands hbt-lobby. Under 2007 fick den igenom ett förbud mot att i det offentliga rummet använda ord som återspeglar det heteronormativa, t ex mamma och pappa. Ledarskribenten på Världen idag, Mats Tunehag, var nog den enda svenske skribent som skrev om det (Världen idag 071029): 

”Den offentliga sjukvården i Skottland har gett ut en skrift med riktlinjer till sina anställda om hur man ska bemöta homo-, bi- och transsexuella personer. För att de inte ska ”diskrimineras” måste sjukvårdspersonalen välja sina ord. Man får inte säga ’äktenskap’ eller ’man och hustru’ eftersom det skulle kunna uppfattas som kränkande och exkluderande. Istället bör man säga ’partner’ för att undvika några problem. Vidare ska läkare och sjuksköterskor inte säga ’mamma’ eller ’pappa’ utan ’vårdnadshavare’, av just samma skäl. Man får inte ’diskriminera eller kränka’.”

En annan illustration gäller Frankrike samma år. Där dömdes den franske parlamentspolitikern Christian Vanneste till böter och skadestånd på 120 000 kronor, för att han sagt att heterosexualiteten är ”moraliskt överlägsen” den homosexuella livsstilen. Domen är i enlighet med en hatbrottslag mot homofobi som antogs i landet 2004.

Den 6 juli 2006 fällde Sveriges Högsta Domstol, HD, fyra ungdomar för hets mot folkgruppen homosexuella (som enligt tillgänglig forskning inte är en folkgrupp eftersom de finns inom alla etniska grupper samt saknar möjlighet att reproducera sig). Straffet blev skyddstillsyn, villkorliga domar och dagsböter för att ungdomarna delat ut ett flygblad kritiskt mot den homosexuella livsstilen. Det förhållandevis milda straffet förringar inte på något sätt konsekvenserna av domen. HDs utslag är prejudicerande och innebär en kraftig begränsning av yttrandefriheten, en hörnsten i varje demokratiskt samhälle. HD var oenig, tre mot två justitieråd. 

Försvarssidan hävdade att avsikten med att dela ut flygbladet i skolan var att initiera debatt, något som HD delvis instämde i. Riksåklagare Stefan Johansson, som drev ärendet, ansåg att följande ordalydelser utgjorde missaktning för gruppen homosexuella och därmed också hets mot folkgrupp: 

”Samhället har på några få årtionden svängt från ett avståndstagande från homosexualitet och andra sexuella avarter till ett omfamnande av denna avvikande sexuella böjelse. Din antisvenska lärare vet mycket väl att homosexualitet har en moraliskt nedbrytande effekt på folkkroppen och kommer villigt att försöka framhäva det som något normalt och bra. [---] Berätta att HIV och AIDS tidigt framträdde hos de homosexuella och att deras promiskuösa leverne har varit en av dom främsta orsakerna till att denna moderna pest fått fäste. [---] Berätta att homosexlobbyn i sina organ även försöker avdramatisera pedofili och fråga om denna sexuella avart borde legaliseras” (HD-dom, Mål nr B 119-06). 

Utifrån gällande lagstiftning och dess förarbeten kommer HD fram till att dessa avsnitt sammantaget tillvitar homosexuella en ”vanhedrande åsikt”. Detta hänger samman med ett resonemang om att en minoritetsgrupps ”goda namn och rykte” inte får kränkas. Flygbladets innehåll utgör ett ”angrepp på deras rättigheter” och det bidrar inte ”till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor…”. 

RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, ett av de mäktigaste organen för hbt-lobbyn, har under många år strävat efter att inskränka yttrandefriheten. I anslutning till domen uttalade sig dess dåvarande vice ordförande Anna-Karin Skantz. Hon tangerade detta med gott namn och rykte, när hon påstod att det är ”är bara att byta ut ordet ’homosexuell’ mot till exempel ’jude’ eller ’svart’ så ser man genast att uttalandena är lögnaktiga och kränkande…” (DNs nätupplaga 060706). 

Skantz påståenden om lögn har inget stöd vare sig av HD eller av riksåklagaren, vilka inte tagit ställning till om/förnekat att flygbladets innehåll skulle vara osant. Inte heller har Skantz stöd av faktiska förhållanden. Det är ovedersägligt att hiv och aids tidigt spreds bland hos homosexuella, som enligt många rön har en promiskuös livsstil. Därmed kan det inte uteslutas att homosexuella bidragit till att sprida smittan. Att homosexualitet är en sexuell avart är likaså sant, statistiskt sett. 

Vad gäller frågan om pedofili finns det forskning som visar på en kraftig överrepresentation från homosexuellas sida (Blanchard m fl 2000). Det synes som om Skantz inte vill att sådana fakta ska få föras fram. Vilket väl beror på att de inte upprätthåller homosexuellas ”goda namn och rykte”. 

HD har alltså inte förnekat att flygbladets innehåll skulle vara osant. Man har endast tagit ställning till om dess innehåll var ”omotiverat kränkande” och ”missaktande”, och kommit fram till att så var fallet. Som nämnts ville två av justitieråden ”hellre fria än fälla” med motiveringen: 

”Med beaktande av det skydd för yttrandefriheten som kommer till uttryck såväl i 2 kap. 1 § första stycket 1 och 12 § andra stycket regeringsformen som i artikel 10 Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som sedan den 1 januari 1995 gäller som lag här i Sverige, finner vi att det inte kan anses föreligga tillräckliga skäl för en fällande dom. De tilltalade skall därför frikännas från ansvar.”

Göran Lysén, professor i folkrätt, menade att domen ”självklart” kommer att underkännas av Europadomstolen. ”Om värre saker inte sades än de citerade, så blir det snart väldigt tyst i Sverige” (DN 060708). 

Hursomhelst har domen överklagats till Europadomstolen. Dess utslag kan definitivt komma att avgöra den europeiska yttrandefrihetens vara eller icke vara.

 

Hetslagens absurditeter och likheter med DDR  

I januari 2006 gav jag ut boken Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering. Kapitel 10 ägnas helt den svenska varianten av hatbrott och lagparagrafen hets mot folkgrupp. Jag visar att den mera bygger på en individs känslor och upplevelser av att ha utsatts för missaktning, hets och hat, än av objektiva kriterier och fakta. Det som en person anser vara kränkande eller hatfullt behöver inte alls uppfattas så av en annan, snarare tvärtom. Lagen utgår från att alla individer inom ett kollektiv, t ex folkgrupp, tänker och känner likadant. Vilket vore sant endast om de vore klonade. Dessutom är likheten inför lagen undergrävd. Hetsparagrafen omfattar nämligen inte vita, heterosexuella svenskar som därmed anses sakna känslor i samma utsträckning som andra folkslag.

I boken citeras juris professor Jacob Sundberg. Han menar att lagen har ”påfallande parallellitet” till ”den rättsteknik som odlades i DDR”. Där tillämpades bestämmelsen ”hets mot staten” för att döma och fängsla kritiker av det kommunistiska systemet. Lagen var ”helt godtycklig” i händerna på myndigheterna. Den svenska hetsparagrafen med dess uttryck ”missaktning” skapar enligt Sundberg en liknande godtycklighet, varför den kritik ”som brukade riktas mot DDR låter sig tydligen lika väl riktas mot Sverige”.

 

Från sociala till genetiska styrmedel?

I Politisk korrekthet konstaterar jag att socialt (för)tryck och politisk korrekthet inte tystar människor. Inte ens fängelse gör bevisligen det, även om de allra flesta naturligtvis kniper igen under dylika hot. Vidare noterar jag, med hänvisning till ett amerikanskt forskarlag lett av John Hibbings som studerat 8000 tvillingpar, att vår åsiktshållning tycks vara ”fast förankrad i arvsmassan”.  Även andra forskare har börjat antyda detta. I USA är de båda genetikerna Jonathan Cohen och Joshua Greene fullt sysselsatta med att skapa en ”moralisk karta” över vårt sinne. 

Sociala styrmedel tystar alltså inte, har aldrig gjort det, vilket åtminstone delvis verkar bero på att våra tankar och åsikter kan härledas till våra gener. Detta leder till frågan om huruvida framtidens tankebrottslingar kommer att utsättas för någon sorts genetisk korrigering av sina tankar; att jämföra med kemisk kastrering av våldtäktsmän, som tillämpas i vissa länder.      

Låt oss knyta resonemanget till det främsta av alla tabun: ifrågasättandet av vissa delar av den etablerade versionen av Förintelsen. Medan övriga mångfaldsfrågor ännu kan kritiseras och etablissemangsmedia ibland släpper fram negativa synpunkter på dem, så tillåts ingen som helst kritik av denna historiska händelse, som tagit sig närmast religiösa övertoner. Förintelsekulten, ett begrepp använt av bl a intellektuella med judisk bakgrund såsom Israel Shamir, Gilad Atzmon och Edward Skidelsky, speglar den religiösa hållningen. Den har inkvisitionens karaktär där de orättrogna fryses ut, blir av med anställningar, hånas och bespottas, åtalas och kastas i fängelse. Allt med systemets – medias, politikernas och EUs – goda minne.

I tidskriften Moderna Tiders majnummer 2002 skriver filosofen Edward Skidelsky om hur dagens liberalism ”fungerar som surrogat” såväl för kristendomen som andra äldre tiders, traditionella dygder. ”Vi förkunnar jämlikhetens, frihetens och toleransens värderingar för världen, men vi har ingen aning om vilken auktoritet vi stöder oss på.” Mot slutet av texten antyder han att surrogatet i själva verket tagit formen av just ”förintelsekulten”:

”Eftersom vår civilisation inte längre vilar på ett positivt ideal kan den bara definiera sig själv negativt. Detta förklarar Förintelsens alltmer framskjutna plats i den politiska retoriken. Förintelsemonument och minnesdagar är riter i en ny statsreligion. [---] Förintelsekulten är betecknande för vår civilisations negativa karaktär.”

Det ligger mycket i detta. EUs minnesdag för Förintelsen, som avhålls den 27 januari varje år, riktar fokus inte på besegrandet av nazismen utan på alla européers förmenta kollektiva skuld för denna fruktansvärda händelse; även länderna som slogs mot nazismen inkluderas. Denna skuld kan botas endast genom massinvandring och inrättandet av mångfaldens samhälle.

I Sverige har inrättats den statliga myndigheten Forum för levande historia, som i dess arbete för mångfald tar sin utgångspunkt i just Förintelsen. Fd statsminister Göran Perssons skriver i sin bok Min Väg. Mina Val (2007, sid 256f) om myndighetens tillkomst och syfte:

”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig händelseutvecklingen när jag stod där i riksdagens talarstol 1997. Jag är stolt över projektet. Dels var det en helt ny politisk metod som föddes där i talarstolen i riksdagen: en moralisk samverkan mellan politiker, myndigheter, skola och familjer som jag tror att vi ser alltför sällan i Sverige. Det behövs stora övergripande och sammanhållande projekt som gör att vi håller ihop för det goda, och mot det onda. Komplexiteten i att göra sådana moraliska uppdelningar får inte stå i vägen för behovet att ibland kunna komma överens om att alla skall dra sitt strå till stacken.”

En ”ny politisk metod” byggd på ”en moralisk samverkan” där hela samhället står som ett ”sammanhållande projekt” för ”det goda, och mot det onda”. Det är stora ord, ord som etsat sig fast i det politiskt korrekta etablissemanget. Utifrån Förintelsen byggs den moral på vilken det nya samhället och den nya människan skapas: om mångfalden inte tillåts kommer nya Auschwitz att uppstå. För att citera den svenske toppolitikern Andreas Carlgren, som bl a varit generaldirektör för Integrationsverket: ”Så länge ett land inte älskar sina homosexuella kan vi inte vara säkra på att nya koncentrationsläger inte byggs” (Aftonbladets söndagsbilaga 970209).

Det finns en viktig skillnad mellan forna tiders inkvisitioner och den som omgärdar förintelsekulten. Förintelsen rör inte metafysiska trosföreställningar utan är en historisk händelse vilken kan undersökas med vetenskapliga principer och metoder. 

Den brittiske historikern David Irving har sin forskning kommit fram till slutsatser som avviker från den gängse bilden, något som även forskare med judiskt påbrå har gjort. T ex har Daniel Goldhagen i sin uppmärksammade bok Hitler´s Willing Executioners (1995:521) noterat att ”oaktat den både vetenskapliga och populära föreställningen om Förintelsen var gasningen i själva verket ett bifenomen i det tyska massmordet på judarna”.

Hösten 2005 greps Irving av österrikiska myndigheter för uttalanden han gjort i landet 16 år(!) tidigare på basis av sin forskning. Detta ska jämföras med att preskriptionstiden för mord i många västländer ligger på omkring 25 år, andra grova brott såsom våldtäkt, rån eller misshandel brukar ligga på runt 10 år. Inför själva (hatbrotts)rättegången sade sig Irving ha ändrat ståndpunkt till förmån för den officiella linjen. Irvings meningsmotståndare invände dock med att förändringen inte speglade hans ”innersta tankar” (Expos hemsida 051129). I februari 2006 dömdes Irving till tre års fängelse.[3]

Att i samband med en rättegång hänvisa till någons ”innersta tankar” är ytterst problematiskt. Det innersta, det en person egentligen tänker, ligger ju bortom det bevisbara. Emellertid tycks en skrämmande förändring vara på väg. De senaste rönen inom neurologin visar nämligen att tankeläsning, förvisso endast enklare sådan, nu är möjlig.[4] I dessa försök har avancerade hjärnkameror och andra mätinstrument kopplats på försökspersonernas hjässor varpå de gått igenom diverse tester. I samtliga fall har mätinstrumenten, i olika utsträckning, indikerat vad de har tänkt. Säkrast var tankeläsningen då försökspersonerna fick läsa ett antal på förhand stipulerade ord och sedan tänka på ett av dem. Med 80 procents säkerhet angav instrumenten korrekt svar, alltså det ord som personerna faktiskt tänkt på. Forskningen är än så länge i ett initialt skede, men den intresserar många, bl a amerikanska armén. 

 

Den Nya Människan

Vi har alltså forskningen om våra åsikter ”förankrad i arvsmassan” samt rönen om tankeläsning. I en inte alltför avlägsen framtid kommer forskarna kanske att kunna identifiera de strukturer i hjärnan som makten anser tänker ”fel”. Och då fängelse inte biter på tankebrottslingar synes det logiskt att man börjar korrigera det ”felaktiga” tänkandet. En variant är att i hjärnan koppla ett mikcrochips som ger den dömde stötar då denne är på väg att tänka politiskt inkorrekt. En annan variant är någon form av precisionsriktad lobotomi; förvisso inte så kraftfull som den som Jack Nicholsons rollfigur utsätts för i Gökboet – det vore för inhumant. Så för att legitimera det hela behöver makten naturligtvis förvrida språket. Med nyspråk skulle man säga att individen nu är fri, fri från hat och därmed en god, humanistisk medborgare.

Scenariot sammanfaller den linjära – såväl marxistiska som liberala – synen på utveckling där vi i upplysningens namn lämnar bakom oss det inskränkta och ”onda”: etnicitet, nation, kärnfamilj, religion och andra kollektiva identiteter och markörer vilka genom historien gett människor identitet, trygghet och stabilitet. Framför oss påstås vänta det ”goda”, den toleranta och fria människan, den lyckliga och icke-ifrågasättande individen. Frihet för denna nya människa handlar till stor del alltså om att lämna bakom sig det förflutna. Hegels ”tes-antites-syntes” har härmed nått sin slutdestination; utvecklingen är fulländad, några nya antiteser behövs ej. 

Med likartade motiveringar övervakar makten och planerar ytterligare övervakning av våra liv – för att försvara ”friheten”. Ironiskt nog har denna övervakning införts parallellt med den ökade mångfalden och globaliseringen: övervakningen är ju ofta ett svar på invandrade islamisters terrordåd, samt den stora överrepresentationen som invandrare står för vid grov brottslighet. Mångfalden och invandringen, som enligt propagandan skulle ge oss mer frihet.

Skulle genforskningen inte komma längre än till den enklare formen av tankeläsning, så har man redan idag identifierat de områden som reglerar känslor av olika slag. Som nämnts är hat en av dessa. Vid anställningsförfaranden till offentliga yrken i Skottland används redan idag instrument som på liknande sätt mäter en arbetssökandes grad av fördomar. Syftet är att säkerställa en tolerant yrkeskår.     

Vid en framtida haträttegång skulle en misstänkt på motsvarande sätt exponeras för det som åklagaren anser utlösa ”hat”. En hjärnkamera används för att registrera eventuellt utslag av hat i det område i hjärnan där det huserar. Emellertid torde det stora flertalet av de åtalade då frias eftersom deras kritik alltsomoftast är saklig och välunderbyggd och syftar till att komma sanningen närmare. Smidigare då att behålla det sociala styrmedlet och, vilket EU är på väg att göra, utvidga lagtolkningen för att så fälla kritikerna för deras förmenta hat.         

 

Sammanfattning och slutsatser

EUs och västvärldens fokusering på andra länders brist på friheter är således en gigantisk projicering av det egna hyckleriet. Intressant är att jätteländer som Kina, Ryssland och Indien har öppnat upp, inte för den sunda marknadens men för den råa kapitalismens friheter, medan det alltså står sämre till med de tankeorienterade friheterna. Tendensen är att EU har slagit in på en liknande väg med mera marknad och mindre tankefrihet. Världen likriktas vilket gynnar kapitalismen, alla länder strävar ju nu efter ”ekonomisk tillväxt”. I detta sammanhang bidrar rasismanklagelsen, åtminstone i väst, till att lösa upp människors kollektiva identiteter och göra dem till rotlösa individer, ett tomrum som förväntas kunna fyllas med kapitalismens premiss: konsumtion. 

Emellertid är det långtifrån säkert att USA lyckas repa sig från den kris som landet försatt sig i. En kris som man, för att ta sig ur, kräver en gemensam ansträngning och samarbete mellan de olika folkgrupperna. Den välrenommerade statsvetaren Robert Putnams genomgripande studie E Pluibrus Unum från 2006 visar dock tydligt att denna mångfald snarare lett till splittring och minskad tillit mellan grupperna, vilket följaktligen talar för en dålig prognos. Om istället Kina och/eller Ryssland blir nya, vägledande supermakter är det inte osannolikt att övriga världen tvingas ta efter deras syn på mänskliga rättigheter. Denna är inte alls så individorienterat som den västliga från vilken den skiljer sig radikalt.[5]

En annan mycket trolig utveckling inom EU de närmaste årtiondena är att muslimerna blir i majoritet (se t ex Israeli 2007, Brewer 2006, Heinsohn 2003, Buchanan 2002) och islam den nya normen vilken EUs befolkningar får rätta sig efter. Det får dramatiska effekter på samhällena, vilket getts flera exempel på i denna text. Kortfattat kan sägas att sharia är den grundval som gäller för alla islams utövare och den påverkar alla som lever inom det geografiska område där den tillämpas. För EUs del innebär den sådant som demokratins avskaffande och kraftigt försämrade livsvillkor för kvinnan. Den får även till följd att kristna, judar och hbt-grupper inte kommer att få det lätt, för att uttrycka det milt.

Saken kan sammanfattas med att EUs härskarskikt biter sig i svansen när den i frihetens och toleransen namn banar väg för islamiseringen – den paradoxala följden blir ju att friheten och toleransen avskaffas.     

För att rädda friheten måste alla öppet våga stå för sina tankar och åsikter. Den pålagda självcensuren är det främsta tecknet på att ett totalitärt tankesätt har ockuperat sinnet. Vidare måste vi alla försvara även de misshagligas rätt att tänka och yttra sig fritt. I annat fall väntar mental fångenskap och fulländad befolkningskontroll av aldrig tidigare skådat slag, en oslagbar mix av Orwells övervakande Storebror och Huxleys genetiska perspektiv. Du sköna nya värld.            John Järvenpää, december 2008

---

Demokratin avskaffas i demokratins namn
HUR POSITIVT värdeladdat är inte ordet ”demokrati”! Hur ofta hänvisar inte politiker, publicister och andra opinionsbildare till "demokratin" som både målet och medlet för all god samhällsutveckling!
Problemet i såväl Sverige som flertalet EU-länder är att samma politiker och journalister som ideligen använder ordet för att beteckna de egna åsikterna, sympatierna och intentionerna inte respekterar - eller förstår - demokratins mest grundläggande principer.

Förvisso har själva begreppet kunnat betyda olika saker i olika tider och sammanhang men de flesta som idag kallar sig demokrater torde i princip kunna sluta upp bakom definitionen i Nationalencyklopedin: ”När de formella rösträttsvillkoren är uppfyllda måste också vissa andra betingelser föreligga för att ett styrelseskick skall vara demokratiskt: yttrande- och organisationsfrihet är nödvändiga för att man genom opinionsbildning och politiska partier skall kunna organisera de röstberättigade så att de kan påverka val och beslut.”

Är inte detta självklarheter i dagens Sverige och Europa? Inte alls.

I november förra året förbjöds det flamländska nationalistpartiet Vlaams Blok, Belgiens största parti, av landets högsta domstol med motiveringen att det var "rasistiskt". Detta eftersom partiet motsätter sig den stora icke-europeiska invandringen. I Belgien används ordet "rasism" i offentliga sammanhang lika slarvigt och godtyckligt som i Sverige.

Efter förbudet av Vlaams Blok omorganiserades den flamländska rörelsen under det nya namnet Vlaams Belang. Det senaste draget från de belgiska makthavarnas sida är att strypa partistödet. Till saken hör att belgiska partier dessutom är förbjudna att motta donationer från privatpersoner överstigande 125 euro. Bidrag från företag och organisationer är helt förbjudna. Alltså har den belgiska maktapparaten gjort det inte bara praktiskt utan i princip även teoretiskt omöjligt för det mest framgångsrika oppositionspartiet, landets största parti, att finansiera sin verksamhet.

Naturligtvis kan ett sådant land inte med rätta kallas demokratiskt. Men det hela har förlöpt utan att någon svensk etablissemangspolitiker indignerats över EU-landet Belgiens brist på demokrati, utan att annars samvetsömma proffsdebattörer bekymrar sig. Den här gången är det nämligen inte muslimska fundamentalister eller kommunister någonstans långt borta som sätter demokratin ur spel; det är kristdemokratiska, liberala, miljöpartistiska och socialistiska partikollegor i Europa. Då tigs det.

Till saken hör givetvis att det i detta avseende bara är en gradskillnad mellan Sverige och Belgien.

I Sverige och övriga västeuropeiska länder har vi under decennier vant oss vid demoniseringen av alla personer och rörelser som kritiserat den stora invandringen, eller omvandlingen av våra länder till vad som på offentligt nyspråk kallas "mångkulturella" samhällen. Det har skapat ett klimat där de som hyser avvikande uppfattningar i dessa frågor betraktas och behandlas som politisk paria. Alla som har någon erfarenhet av det vet hur omöjligt det de facto är att bedriva förutsättningslös opinionsbildning på invandringspolitikens område.

Invandringskritikiska organisationer har under lång tid fått vänja sig vid att många medlemmar måste vara anslutna i hemlighet eftersom medlemskap kan medföra uteslutning ur facket eller avsked från deras arbeten, vänja sig vid osakliga angrepp i media utan möjlighet till genmäle, tvingats till en katakombtillvaro där möten inte kan utlysas offentligt, lokaler måste hyras anonymt etc.

Vad säger det förresten om den svenska demokratin att opinionsundersökning efter opinionsundersökning de senaste decennierna har visat att en klar majoritet av svenska folket vill begränsa invandringen medan samtliga riksdagspartier sluter upp bakom den generösa invandringspolitiken?

Belgien är först ut med att rakt av förbjuda sin demokratiska nationalistiska opposition, men samma hot har under längre tid vilat latent över franska Front National. Också det nyligen framgångsrika tyska nationaldemokratiska partiet NPD stod för ett par år sedan inför ett förbud. Det kunde avvärjas först i sista stund sedan NPD kunnat bevisa att de högt uppsatta partiföreträdare som av staten misstänktes för att "ha glorifierat nationalsocialismen" (ett allvarligt brott i Tyskland), var avlönade provokatörer från den tyska säkerhetstjänsten. En pinsam historia för det tyska politiska etablissemanget.

Risken är stor att dessa oskick och missbruk genom centralistisk lagstiftning kan komma att införas i hela Europa.

I SvD 20-1 rapporteras under rubriken Högerextrema mister partistöd att den kristsociale senatorn Francis Delperée pläderade för strypandet av partistödet till Vlaams Belang med motiveringen att "demokratin ska inte försvara dem som angriper den". Varken Vlaams Blok eller Vlaams Belang har angripit demokratin som samhällssystem. Det den belgiske senatorn implicit gör gällande är att kritik av den förda invandringspolitiken även är ett angrepp på demokratin med stort D. Alltså att demokratin inte i grunden handlar om tron på majoritetsprincipen och alla människors rätt att framföra sin mening utan istället kännetecknas av en uppsättning politiskt korrekta uppfattningar. Samma förvirring råder bland de svenska politiker som talar om den specifika demokratiska "värdegrunden". Är bara den demokrat som anser t ex att den icke-europeiska invandringen är till gagn för svenskarna och de andra europeiska folken, eller att homosexuella parförhållanden bör jämställas med heterosexuella? Vad innebär i så fall det - att den som inte delar dessa åsikter hänvisas till per definition icke-demokratisk eller anti-demokratisk politisk verksamhet? Vad får det för konsekvenser på sikt?

Den demokratiska devisen framför andra är väl den som tillskrivits Voltaire: "Jag avskyr det du säger men är beredd att dö för din rätt att säga det."

Idag pratas det kanske mer än någonsin om demokrati, men verklig demokrati förutsätter yttrandefrihet. Kanske kan man inte hoppas på att någon är beredd att dö för den, bara att så många som möjligt känner igen den innan den är död.
Jonas De Geer, januari 2005

---

Den 9 november - från nazistiska vidrigheter till demokratisk kollaps
DEN 9 NOVEMBER brukar förknippas med nazisternas vidriga attacker på judar, judiska butiker och synagogor i Tyskland 1938. Den 9 november är också inristad i Europas kollektiva minne som den dag då Berlinmuren föll 1989. Gemene man trodde att friheten därmed blev garanterad i Europa. Tyvärr blev det inte så. Efter murens fall har en av de viktigaste friheterna, den om rätten att yttra sig, för varje år blivit hårdare ansatt. Enligt uppgift sitter i Tyskland fler människor i fängelse för sina åsikters skull än vad som var fallet innan muren föll, då kommunisterna styrde Östtyskland. Kritik av mångkulturalismen och invandringen eller ifrågasättande av den etablerade historieskrivningen om andra världskriget kan leda till internering.

Inom storpolitiken döms man ännu inte till fängelse för "fel" åsikter, men man stöts ut och marginaliseras på olika sätt. Vi såg det år 2000 då Jörg Haiders parti FPÖ blev Österrikes näst största parti med 27 procent av rösterna. Partiet fick ingå i regeringsbildningen vilket fick EUs ministerråd att frysa ut Haider såsom förment främlingsfientlig. Det genomfördes också bojkotter mot Österrike, och i protest mot det fullt ut demokratiska valresultatet kallade Israel hem sin ambassadör från Österrike.

Denna höst har den av Italiens regering föreslagne EU-kommissionären Rocco Buttligione frysts ut och fråntagits den plats som väntade honom i EU-kommissionen. I den utfrågning kommissionen gjorde av honom förklarade Buttligione att han anser att äktenskapet har inrättats för att mannen ska skydda kvinnan och avkomman. Han sade också att homosexualitet är en synd. Men han tillade att dessa privata åsikter inte skulle påverka hans politiska arbete. Ändå fick han inte ämbetet. Hade han varit oärlig och ljugit, hade han fått det, vilket säger en hel del om hyckleriet i det moderna, liberala samhället.

Exemplen visar på de konformistiska tendenser som frodas inom EU. Det handlar inte bara om att medlemsländerna ska sudda ut sina nationella markörer och likforma alltifrån sina valutor till banaliteter som gurkor och jordgubbar. I lika hög grad handlar det om att likforma EU-medborgarnas tänkande. Vi ska klonas att tänka likadant. Ett av de mest skrämmande exemplen på detta gigantiska kloningsprojekt uppdagades i Belgien tisdagen den 9 november.

Den 9 november år 2004 beslöt högsta domstolen i Belgien att kriminalisera och förbjuda ett av landets största politiska partier, det demokratiska och nationalistiska partiet Vlaams Blok. I det senaste valet, som hölls i juni 2004, erhöll partiet över en miljon röster, drygt 24 procent av väljarna. Därmed blev Vlaams Blok det största partiet i Flanderns delstatsparlament (Belgien är sedan 1993 en förbundsstat). Belgien, som blivit beryktat för pedofiliskandaler på högsta politiska nivå, kan därmed sägas ha avskaffat demokratin. Ett av demokratins huvudkriterier är ju medborgarnas rätt att organisera sig politiskt, bilda partier och med dessa delta i allmänna val.

Inte en enda ledarskribent i Sverige har tagit avstånd från domen eller ens kommenterat den. En motsvarande svensk medietystnad tycktes först lägra sig efter mordet på filmaren Theo van Gogh i Holland. van Gogh bragtes om livet av en muslim som inte tålde att han använde yttrandefriheten för att kritisera delar av islams kvinnosyn. I andra länder, som Holland och Danmark, väckte mordet genast starka reaktioner såväl i medierna som på gräsrotsnivå.

Snart visade det sig emellertid svårt för svenska ledarskribenter tillika liberaler att sopa denna attack på yttrandefriheten och individens rätt till liv under mattan. Dock var mordet på (den vite) van Gogh i sig inte tillräckligt för att man skulle fördöma det och ta parti för yttrandefriheten. Den utlösande faktorn var istället att det framkom att van Goghs medhjälpare till den islamkritiska filmen, den i Somalia födda parlamentsledamoten och feministen Ayaan Hirsi Ali, dömts till döden av de muslimer som medverkade i mordet. I samtliga ledarartiklar kopplades mordet på van Gogh ihop med Ayaan Hirsi Ali och hennes liberala kvinnosyn.

Att försvara islams kvinnosyn mot liberalismens dito blev alltså till slut ohållbart även för svenska skribenter. Kanske blev det också ohållbart att i längden rationalisera och för sig själva ljuga om mångkulturens "berikande" förtjänster.

Expressens politiske redaktör PM Nilsson dödförklarade på ledarplats den 14 november den radikala mångkulturen som idé. Han drog lans för liberalismens kvinnosyn och menade att muslimer måste anpassa sig till denna. Också flera andra skribenter har försvarat rätten att kritisera islam. Detta torde egentligen inte vara ett dugg kontroversiellt. Men i det konformistiska Sverige, där de sociala utfrysningsmekanismerna är särdeles starka, är det dock att betrakta närmast som en sensation.

Emellertid har ingen skribent vågat röra vid den centrala aspekten, nämligen att muslimerna under detta århundrade med all sannolikhet kommer att föröka sig i sådan takt att de kan rösta fram muslimska majoriteter i de europeiska parlamenten och därigenom ersätta den västerländska jämställdheten med sharialagar. Endast indirekt antyddes detta i en artikel av Lars Åberg på Göteborgs-Postens kultursida den 14 november. Åberg hade intervjuat den i Frankrike verksamma aktivisten Sihem Habschi. Hon arbetar med att varna för islam och menar att framgångsrika företrädare för islam duperar västerländska politiker och medier för att till slut kunna avskaffa demokratin och införa sharia.

Ingen svensk skribent tycks heller ha satt fingret på att det redan finns ett fyrtiotal islamiska stater med inriktningar för alla de fem till åtta större grenarna av islam. Frågan är om det alls är rationellt för en muslim att söka sig till västerlandet för att utöva sin tro. Här uppstår ju problem eftersom synen på religion, jämställdhet mellan könen osv skiljer sig från islams och att dess utövare därför inte kan praktisera sin tro till fullo. Däremot kan de göra det i någon av de redan existerande fyrtio islamiska staterna i vilka fred och stabilitet råder i de allra flesta fall.

Mordet på van Gogh, dödsdomen mot Ayaan Hirsi Ali och intervjun med Sihem Habschi inbegriper en aspekt som förmodligen gjorde det lättare för de svenska proffstyckarna att ta ställning: förutom att de båda kvinnorna är liberala feminister är de färgade.

Denna aspekt - detta politiskt korrekta privilegium - finns däremot inte med beträffande förbudet mot Flanderns största parti, vars pigment hos flertalet medlemmar och väljare är av ljus kulör. Allt tyder därför på att ingen svensk ledarskribent eller riksdagspolitiker kommer att ta parti för yttrande- och organisationsfriheten i Belgien. Ingen kommer att fördöma kriminaliseringen av Vlaams blok, som några dagar efter förbudet bytte namn till Vlaams belang för att kunna fortsätta sitt politiska arbete.

Hade partiet behållit det gamla namnet, så hade kriminaliseringen kvarstått eftersom beslutet inte gick att överklaga. Då hade fraktioner av partiet sannolikt utvecklats i militant riktning. All erfarenhet visar ju att om man inte får arbeta öppet och demokratiskt, blir våld den enda återstående vägen. Sydafrika under apartheid är kanske ett av de tydligaste exemplen.

Namnbytet visar på ett storslaget beteende som etablissemanget i grunden torde avsky. Det visar hur ett nationalistiskt parti förenar sin grundidé med ett fredligt vägval som svar på en odemokratisk behandling. Etablissemanget kan inte längre hävda att nationalism är synonymt med våld.
John Järvenpää, november 2004
-----------------------------------

NEDAN FÅR DU ta del av två yttranden av Vlaams bloks/Vlaams belangs partiledare Frank Vanhecke. Det första gjordes på partiets hemsida den 9 november direkt efter förbudet. Det andra gjordes den 14 november av det nya partiet Vlams belang:

Idag, 9 november, blev vårt parti, Vlaams blok, dömt till döden. Denna eftermiddag fastställde Belgiens högsta domstol den dom som utfärdades av Appelldomstolen i Gent den 21 april, i vilken det slogs fast att Vlaams blok är en kriminell organisation. För att kunna skydda våra medlemmar från att bli åtalade är vi nu tvungna att upplösa partiet. Vad som hände i Bryssel idag är unikt i Västvärlden: aldrig förr har en regim som kallar sig demokratisk kriminaliserat landets största parti.

Vlaams blok stöddes av nästan en miljon väljare vid det senaste valet i juni. Vi erhöll 24,1 procent av rösterna i Flandern, där 60 procent av den belgiska befolkningen bor. Belgien har röstplikt och inget annat parti stöddes av fler människor. Vårt parti har växt kontinuerligt de senaste två decennierna. Sedan 1987 har vi gått framåt i tolv på varandra följande val. Belgien, som grundades 1830 av franska revolutionärer, är en artificiell konstruktion som domineras av den franskspråkiga socialistiska minoriteten i Vallonien. Huvudmålet för vårt parti är Flanderns frigörande från Belgien. Flandern är den marknadsorienterade, holländskspråkiga och politiskt marginaliserade norra delen av landet.

Vi är den demokratiska rösten för det växande antal flamländare, som på ett helt och hållet fredligt sätt, vill göra slut på Belgien. Vårt starka väljarstöd skapar panik hos det belgiska etablissemanget. En nyligen presenterad väljarundersökning genomförd av den Brysselbaserade tidningen Le Soir och den franskspråkiga statstelevisionen RTBF (24 oktober) visade att stödet för Vlaams blok bland de flamländska väljarna då låg på 26,9 procent.

Helt i strid med principen om att politiska partier skall bekämpas genom valurnorna har den belgiska regimen trakasserat Vlaams blok med rättsliga processer i mer än ett decennium . Det belgiska parlamentet, där de franskspråkiga är överrepresenterade, ändrade 1999 landets konstitution i syfte att begränsa yttrandefriheten. Man röstade även igenom en rad lagar vars enda syfte var att kriminalisera och tömma vårt parti på ekonomiska resurser, däribland en antirasism- och en antidiskrimineringslag där begreppet diskriminering är så luddigt definierat att varje individ skulle kunna bli åtalad för att bryta mot dessa lagar. (Dessa ökända lagtexter kan läsas på vår hemsida www.flemishrepublic.org.)

Enligt Belgiens ondsinta nya lagar kan varje medlem och medarbetare i en organisation som förespråkar "diskriminering" [en term son används lika godtyckligt i belgien som i sverige och övriga EU, Reson Prods anmärkning] straffas med böter eller fängelse. Man har dessutom infört omvänd bevisbörda, så att den anklagande parten inte behöver bevisa att den åtalade "diskriminerar" eller förespråkar "diskriminering", utan tvärtom att den senare måste bevisa sin oskuld.

Sedan 1993 har makten att väcka åtal i brott gällande diskriminering och rasism förflyttats till ett statligt organ som lyder direkt under Premiärministern, det så kallade "Centret för lika möjligheter och kampen mot rasism" (CEOFR). Detta organ har nu fått stöd av Högsta domstolen, som består av politiskt tillsatta ledamöter varav hälften är franskspråkiga.

Har vi då någonsin gjort oss skyldiga till diskriminering baserad på rastillhörighet? Nej, men detta spelade ingen roll för det belgiska etablissemanget och deras politiska domstol. Domen mot oss baserades enbart på utdrag ur enskilda texter som CEOFR har försett domstolen med. Dessa utdrag hämtades från en antologi bestående av inte mer än 16 texter och som publicerades av Vlaams bloks lokalavdelningar mellan åren 1996 - 2000. Enligt domstolen var det som stod i texterna inte nödvändigtvis osant, men våra "intentioner" sades vara av kriminell natur. Domen från Gent som fastställdes av högsta domstolen, slog fast att intentionen med våra texter var att bidra till en hatkampanj (Detta trots att en del av dem helt enkelt bara var citat från officiell statistik gällande brottsstatistik och socialbidragstagande och att en artikel som handlade om kvinnornas situation i fundamentalistiska muslimska samhällen var författad av en kvinnlig Vlaams blok medlem med rötterna i Turkiet.)

En sådan dom som bygger på spekulationer kring våra förmodade motiv är ingenting annat än en regelrätt skandal och det faktum att den belgiska domarkåren blev tvungen att hemfalla åt denna typ av spekulationer bevisar att man inte kunde finna några giltiga skäl för att fälla oss. Vi har aldrig förespråkat, föreslagit eller praktiserat någon diskriminering. Någonsin.

Konsekvenserna av domen är trots detta mycket allvarliga. Enligt lagen är nu varje medlem av vårt parti och alla som samarbetar med det, även om denne själv inte begått något brott, att betrakta som kriminell bara genom sitt medlemskap eller samarbete. Gentdomen säger bokstavligen att: "Att göra varje person straffbar som tillhör eller samarbetar med en grupp eller sammanslutning tjänar som ett effektivt medel för att undertrycka sådana grupper och sammanslutningar, vilket varit lagstiftarnas intention. Att göra varje medlem eller medarbetare straffbar underminerar dessa gruppers och sammanslutningars funktionsduglighet och existens..."

Högsta domstolens fastställande av Gentdomen tvingar oss därmed att upplösa partiet för att kunna skydda våra medlemmar och medarbetare. Med anledning av detta kommer en partikongress att hållas nästa söndag där vi officiellt kommer att upplösa partiet. Vi kommer dock på denna kongress föreslå att ett nytt parti i Vlaams bloks anda skall bildas. Detta parti kommer, precis som Vlaams blok alltid har gjort, att kämpa för upprättandet av en självständig och demokratisk flamländsk republik, traditionell västerländsk moral och flamländarnas rätt att värna sin egen nationella identitet, sitt holländska språk och sin kultur.

Jag tackar dem som bildade vårt parti 1977 och alla dem som under de senaste 27 åren har givit det sitt stöd. De har utkämpat en god kamp. Jag tackar vår en miljon väljare. De förtjänar demokrati. Belgien tänker uppenbarligen inte ge dem det, men det tänker vi. Idag har vårt parti dödats, inte av väljarna men av domare. Vi kommer att skapa ett nytt parti. Detta parti kommer Belgien inte att kunna begrava, istället kommer det att begrava Belgien.
Frank Vanhecke, parlamentsledamot, partiledare för Vlaams blok

------------------------------------

Följande text är en fritt översatt och tolkad version av Vlaams Belangs senaste pressmeddelande och partiets nyligen antagna manifest. Denna svenska version av manifestet har publicerats på Sverigedemokraternas hemsida vars partiprogram och principer i flera avseenden liknar Vlams belangs. Anledningen till att det återges här är att Du som läsare ska få än mer inblick i vad som försiggår inom den europeiska unionen beträffande de ovan nämnda tendenserna till likriktning. Som läsare kan Du nu också själv avgöra vad partiet egentligen har för ståndpunkter istället för att ta del av mediernas dikotoma förenklingar.

Morgonen den 14 november 2004 upplöste styrelsen för Vlaams Blok vårt parti, detta med anledning av förra tisdagens dom i Belgiens högsta domstol som deklarerade att Vlaams Blok var en "rasistisk" organisation.

Trots att Vlaams blok var Belgiens största parti och innehade en tredjedel av platserna i det Flamländska parlamentet, ansåg vi oss tvungna att upplösa partiet. Enligt Belgiens antirasistlag riskerade nämligen varje medlem och medarbetare till Vlaams blok att ställas inför domstol.

Som om detta inte vore nog har privata bidrag till politiska partier olagligförklarats i Belgien. Den belgiska lagen förbjuder nämligen politiska partier att ta emot privata bidrag som är större än 125 euro och bidrag från företag är helt förbjudna. De politiska partierna i Belgien finansieras av staten. Majoriteten i parlamentet kan dock frånta ett parti dess bidrag ifall detta fälls för att vara "rasistiskt" eller om det vägrar att acceptera Den Europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande frihet tillsammans med de relaterade protokoll som ratifierades av Belgien den 4 november 1950.

Igår eftermiddag samlades tusen delegater från lokalavdelningarna till det upplösta Vlaams Blok för att starta ett nytt parti, Vlaam Belang (Flanderns intresse). Under de kommande veckorna kommer Vlaams Belang att välja sin partiledare. Under tiden har jag blivit ombedd att sända er Vlaams Belangs manifest.

Er tillgivne

Frank Vanhecke, ledamot av det Europeiska parlamentet
partiledare för Vlaams blok 1996-2004

------------------------------------

Vlaams belangs manifest
Principer
Vlaams Belang (Flanderns intresse) är den politiska rösten för den flamländska rörelsen så som den med tiden har utvecklats sig. Partiet ger röst åt den flamländska rörelsen på den politiska scenen.

Vlaams Belang är ett parti bestående av Flamländska patrioter. Det är ett redskap för befrämjandet av Flanderns nationella- och kulturella identitet. Genom sina politiska initiativ syftar Vlaams Belang till att säkerställa att statens organisation och styrelse styrs av behovet av att bevara det flamländska folkets kulturella identitet och nationella intressen. Staten är blott en struktur. I enlighet med principen om självbestämmanderätt existerar staten för att tjäna folket. Staen bör tjäna folket och inte tvärtom.

I ett kontinentalt Europeisk sammanhang kan Vlaams Belangs ideologi beskrivas som ett "Nationalistiskt högerparti" (i motstats till den kollektivistiska etatistiska "vänstern"). I ett anglosaxisk sammanhang skulle termen "konservativ" kunna användas (i motsats till "liberal"). Vi erkänner människan som en fri varelse med alla sina mänskliga kvalitèer och brister och vi motsätter oss de ideologier som förutsätter mänsklighetens "formbarhet" och som förespråkar socialt ingenjörsskap. Traditioner, dygder och moral, som har växt fram genom historien måste respekteras och ses som konstruktiva element i framtidens samhälle.

Identitet
1. Flamländsk självständighet
Vlaams Belang strävar efter Flanderns frigörelse från den articifiella Belgiska staten. Vårt mål är att upplösa Belgien och upprätta en självständig flamländsk stat. Denna stat skall omfatta de holländsktalande delarna av Belgien och inkludera Bryssel, som är Flanderns huvudstad, men som kommer att ha en tvåspråkig status.

2. Nederländerna och det holländska språket
Språket är ett grundläggande element i människans kulturella identitet. Vlaams Belang försvarar det holländsktalande folkets intressen närhelst det är nödvändigt, detta gäller speciellt i de språkliga gränsområdena och inom de internationella institutionerna. Partiet kommer att uppmuntra Flandern att samarbeta så nära som möjligt med Nederländerna och med Södra Flandern (De holländstalande områdena i Norra Frankrike)

3. Europa
Samarbetet mellan de Europeiska nationer som delar en gemensam civilisation och kultur innebär en historisk möjlighet till fred, stabilitet och välstånd. Vi intar dock en kritisk hållning till den Europeiska unionen med sin byråkrati och sin tendens att blanda sig i där istället folkets suveränitet borde råda. Vlaams Belang anser också att den Europeiska unionens terrritorium inte bör utvidgas bortom Europas gränser.

4. Förändra de falska mångkulturalistiska principerna
Inspirerade av vår önskan om att försvara och bevara det flamländska folkets kulturella identitet, så förkastar Vlaams Belang den mångkulturalistiska ideologins lärosatser. Det måste stå fullständigt klart för utlänningar och invandrare i Flanderna att de förväntas följa våra lagar, anpassa sig till våra värderingar och vår moral, till våra vanor och till den Europeiska civilisationens traditionella, viktiga principer såsom separationen mellan kyrka och stat, demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet mellan män och kvinnor.

För de utlänningar och invandrare som förkastar, ignorerar eller ifrågasätter ovanstående principer skall en repatrieringspolicy tillämpas genom att via lämplig lagstiftning reglera politisk asyl, nationalitet, säkerhet och utvisningar. Utlänningar som vistas illegalt i landet eller som begår brott skall repatrieras. Rösträtten skall vara förbehållen medborgare.

Värderingar och moral
1. Frihet
Mänskliga varelser är fria personer. Vlaams Belang försvarar hängivet individen från övergrepp från staten. Partiet försvarar yttrandefriheten som den främsta och enskilt viktigaste principen i samhällets demokratiska organisation. Andra principer inkluderar bland annat mötesfriheten, föreningsfriheten, utbildningens frihet, åsiktsfrihet och rätten till liv. Äganderätten och den fria företagsamheten, vilka utgör grunden för ekonomisk utveckling, sysselsättning och välstånd, är självklara friheter i vårt samhälle.

I sin politiska verksamhet kommer Vlaams Belang att respektera de rättigheter och friheter som garanteras av den Europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande frihet tillsammans med de relaterade protokoll som ratifierades av Belgien den 4 november 1950. Partiet, inklusive dess olika delar och valda företrädare, kommer också att värna om nationernas rätt till självbestämmande.

2. Lag och ordning
Myndigheterna måste respektera individens frihet och garantera lag och ordning. Vlaams Belang anser att demokrati och ett samhälle styrt av lagen utgör det bästa skyddet för personlig frihet.

Trygghet och bekämpandet av brott är nödvändiga för samhället. Myndigheterna måste garantera varje medborgares trygghet. Den kriminelles personliga ansvar måste erkännas och hans handlande betraktas som en källa till otrygghet. För Vlaams Belang är en hård linje mot brott och nolltolerans en prioriterad uppgift för regeringen och det juridiska systemet tillsammans med fängelserna måste samarbeta i detta.

3. Subsidaritet och en politik för det gemensamma bästa
Samhället bör organiseras efter subsidiaritetsprincipen. Det som kan utföras effektivt på en lägre nivå i samhället får inte flyttas över på en avlägsen och anonym myndighet som är svår att ställa till ansvar.

Regeringen och myndigheterna skall alltid agera med yttersta förbehållsamhet och förtegenhet. Vlaams Belang förespråkar lägsta möjliga skattenivå och motsätter sig alla former av utsvävningar med skattemedel. Partiet motsätter sig också politiskt motiverade utbildningsreformer.

Politik (och det gäller även vårt parti) är aldrig ett självändamål, utan ett medel för att tillvarata det allmänna intresset. Vlaams Belang förespråkar en sund syn på vilka uppgifter som skall utföras av regeringen. I detta innefattas ett större fokus på de mest grundläggande uppgifterna såsom att upprätthålla lag och ordning, aktiv reducering av allt för omfattande strukturer och lagstiftning, bekämpande av korruption och byråkrati och respekt för maktdelningen.

4. Solidaritet
Ett medmänskligt samhälle skapas inte av isolerade individer. Fria individer har sina rötter i det ramverk som utgörs av deras folk och deras kultur. Solidaritet är interaktionen mellan individen och de mindre och större gemenskaper som han är en del av.

En stark grund för solidaritetet utgörs av den sammanslutning av medborgare som förenas genom sin kulturella identitet, sin gemensamma historia och civilisation. Den omsorg som utförs av familjerna och deras engagemang för de svaga i allmänhet och de handikappade och sjuka i synnerhet är dock något som vi stöder och berömmer.

I ett sunt samhälle måste man motverka att den starke tar allt och här bör regeringen spela en avgörande roll, men utan att bryta mot subsidaritetsprincipen.

Alla generationer skall ges möjligheter att fullt ut vara delaktiga i samhället.

5. Familjen
Den traditionella familjen är hjärtat i det humana samhället. Dess förtjänster är välkända och skyddas genom äktenskapet mellan man och kvinna. Lagstiftare bör erkänna barnfamiljernas centrala roll i vårt samhälle. Deras uppgift bör vara att försöka skydda familjen istället för att försöka tillskansa sig dess funktioner. Detta är det enda angreppssättet som kan erbjuda en lösning på det brådskande problemet som de sjunkande födslotalen innebär.

---

 

Ramlagstiftning inom EU
I TIDSKRIFTEN SALT (nr 10/02) skrev Göran Englund, professor emeritus i juridik, om hur EU är på väg att fattat beslutat om en ny europeisk ordning för arrestering och utlämning mellan EU-staterna. Vissa beslut har redan fattats, och drivs besluten igenom till fullo väntar enligt Englund

en skrämmande framtidsbild. Lagstiftningsmakten i de europeiska demokratierna har enligt tradition som regel legat hos de skilda ländernas parlament. Regeringarnas uppgift har varit begränsad till att framlägga lagförslag. Men genom en överenskommelse 1997 i Amsterdam har en ny ordning införts, som i realiteten innebär en väsentlig försvagning av parlamentens inflytande. Genom s k rambeslut kan efter förslag av EU-kommissionen ministerrådet nu fatta beslut om ny lag. Inom rådet arbetar man under starkt grupptryck, som särskilt för små länder gör det svårt att hävda sina åsikter. När sedan rambesluten skall omsättas i nationell lagstiftning, kan parlamentet i praktiken bar a välja mellan att antaga eller förkasta beslutet i dess helhet. Då ett förkastande skulle innebära en stor prestigeförlust inom EU för den egna regeringen, sätts riksdagen under en press, som endast i ringa mån ger någon reell beslutsmöjlighet. Hela den rättssäkerhet, som garanterats av den svenska rättstraditionen i form av offentlig utredning, remissförfarande och lagrådsyttrande, har i stort sett gått förlorad.

Beslutet i december 2001 om en gemensam europeisk arresteringsorder har visat synnerligen obehagliga inslag i det nya systemet. Tidigare har som princip för utlämning till annan EU-stat gällt den s k dubbla straffbarheten, dvs brottet skall vara straffbart både i utlämningslandet och det land som begär utlämningen. Denna princip skall nu beträffande ett 30-tal brott övergivas. Uppenbarligen har man tagit terroristdåden den 11 september till förevändning för att forcera fram den nya lagstiftningen på ett sätt som varken givit ministrarna eller parlamenten den tid till eftertanke och diskussion, som borde ha föregått ett sådant beslut. Flertalet av brotten på den synbarligen i all hast hoprafsade listan har alls icke något med terrorism att göra och visar ofta ej heller något inre samband. De borde rimligen ha framlagts vart för sig och inte i ett paket som för parlamenten omöjliggör varje nyansering. Tydligen har man räknat med att rädslan för terrorism och angelägenheten av att bekämpa denna skall tvinga parlamenten att acceptera hela paketet av disparata brott.

Ett av de brott som absolut inte bort ingå i en paketlagstiftning är ”rasism och främlingsfientlighet”. Här hade det verkligen varit motiverat att grundligt utreda vad som skall innefattas i dessa minst sagt suddiga begrepp. I svensk debatt användes termerna närmast som glåpord, ett slags utstötningsvokabulär riktad mot människor som ställer sig kritiska till den invandringspolitik som bara på några årtionden har förvandlat vårt land från ett etniskt homogent sådant till ett etniskt starkt splittrat.

Särskilt försåtligt är emellertid att man under begreppet rasism och främlingsfientlighet även vill hänföra åsiktsförbrytelser av en helt annan karaktär, nämligen ifrågasättandet av en etablerad historieuppfattning om vissa skeenden under Andra Världskriget. Man vänder sig här mot en revisionistisk historieforskning, som ställt som sin uppgift att undersöka sanningshalten i de anklagelser som segrarmakterna riktade mot sina besegrade motståndare i den s k Nürnbergprocessen.

En gren av denna forskning inriktar sig på de påstådda folkmorden. Revisionisternas två huvudteser är här att det aldrig förekommit någon plan att utrota Europas judar (med instämmande av många av deras motståndare hävdar de att något trovärdigt dokument om en sådan icke kunnat återfinnas) och att något industriellt mördande i s k gaskammare ej heller ägt rum. Däremot bestrides inte att de även under fredstiden så brutala judeförföljelserna under kriget genom inspärrning i ghetton, arbets- och koncentrationsläger ytterligare skärptes och att summariska massavrättningar ägt rum.

Den ledande revisionistiska tidskriften är vid sidan av den tyskspråkiga Vierteljahreshefte für freie Geschichtsforschung, den sedan 1982 i Kalifornien utkommande The Journal of Historical Review. I redaktionens rådgivande kommitté ingår ett tjugotal akademiskt utbildade personer, därav flertalet med doktorsgrad. Några är universitetsprofessorer. De bor och verkar i skilda delar av världen. Något som skulle kunna betecknas som rasism och främlingsfientlighet förekommer inte i tidskriften.

Den förste revisionisten av rang var den franske socialisten professor Paul Rassinier, som i egenskap av motståndsman under den tyska ockupationen inspärrades i koncentrationslägret Buchenwald. När han efter kriget fick läsa de falska anklagelserna om gaskammare i detta läger protesterade han i ett antal skrifter, den första 1950 med titeln Le Mensonge d'Ulysse (Odyssevs lögn). Trots svåra trakasserier vidhöll han sina uppgifter.

Jag förmodar att man i första hand har Rassiniers modiga insats att tacka för att man i den etablerade historieskrivningen - med Martin Broszarts (då medarbetare, senare chef för institutet för nutidshistoria i München) erkännande den 19 augusti 1960 i die Zeit - medgiver att något massutrotningsläger aldrig förekommit på tysk mark. Vittnesmålen om sådana kammare måste följaktligen vara falska. Man begränsade därefter gasmordsanklagelserna till lägren i Polen, där de bakom järnridån då låg oåtkomliga för mera ingående granskning av fritt verkande forskare.

Revisionisterna torde även ha medverkat till att åtskilliga korrigeringar måst göras beträffande uppgifterna om Auschwitz. Man har påvisat de absolut oförenliga utsagorna från vissa huvudvittnen. Det har klargjorts att krematoriernas kapacitet omöjligen kan ha omfattat de påstådda 4 miljoner offren. För några år sedan plockade också museets ledning ner de 19 plattor, som på 19 olika språk angav denna siffra. Nu uppges siffran 1,5 miljoner, som även den är bristfälligt belagd. Nämnas bör också att historierna om tvåltillverkning av dödade judar och lampskärmar av människohud nu får anses förpassade till sagornas värld.

Om revisionisternas teser angående gaskamrarna i Auschwitz och andra polskbaserade läger i övrigt är riktiga, kan jag, som är jurist och ej själv forskat i frågan, inte med visshet uttala mig om. Det i yttrandefrihetssammanhang avgörande bör emellertid vara om man arbetar i god tro eller ej. Egentligen borde detta vara det enda kravet.

Det kan också synas rimligt att uppställa ett krav på noggrannhet och saklighet i argumentationen och en vilja att utan politisk biavsikt nå fram till sanningen. Enligt min uppfattning är det ingen som helst tvekan om att man i nämnda tidskrifter och i övrig central revisionistisk litteratur uppfyller dessa krav. Den uppfattningen har jag gemensam med en av Tysklands mest kända historiker, professor Ernst Nolte. Utan att själv vara övertygad om riktigheten i revisionisternas teser skriver han i sin 1993 utkomna bok Streitpunkte (s. 304) att revisionisterna är väl insatta i sitt ämnesområde och att de företagit undersökningar som i fråga om behärskning av källmaterialet och framför allt i källkritiken förmodligen överträffar Tysklands etablerade historiker.

Efter de många reträtter, som revisionisternas motståndare måst göra, tycker man att varje försök att genom lagstiftning stoppa en fortsatt diskussion borde vara uteslutet. Men i stället sker en ständig skärpning av repressionen, framför allt i de tre tyskspråkiga länderna och i Frankrike. Genom lagstiftning har man förbjudit allt ifrågasättande av gaskammarmorden. Den tyska högsta domstolen (Bundesgerichtshof) har fastslagit att all bevisning om motsatsen skall avvisas eftersom gaskammarmorden är ett uppenbart faktum (offenkundige Tatsache).

Dess schweiziska motsvarighet har förklarat att eftersom morden faktiskt ägt rum, är all teknisk motbevisning ovidkommande. Underdomstolarna följer - om av övertygelse eller självbevarelsedrift är ej alltid lätt att avgöra - lydigt de befängda anvisningarna. En domare (Orlet i Mannheim), som dristade sig att göra fängelsedomen för en känd revisionist villkorlig, tvingades att efter en våldsam presskampanj gå i förtidspension. Försvarsadvokater hotas av åklagare med straff om de vågar framlägga obekvämt bevismaterial. Till och med en sakkunnig har hotats med straff. Straffen som utdömes är inte bara fängelse och ruinerande böter utan även yrkesförbud och indragning av pension. Man har till och med gått så långt att man i enlighet med en under Hitlertiden införd lag låtit draga in doktorsgraden för en åsiktsförbrytare (Dr Wilhelm Stäglich).

Särskilt skrämmande är den omfattning, som konfiskation och förstörande av oönskad litteratur fått i Tyskland. Godtyckligheten i förfarandet skapar en osäkerhet hos förläggarna, som redan den innebär en effektiv repression. En mera raffinerad metod är att en myndighet (Bundesprüfstelle für jugendgefährdende Schriften) kan förklara politiskt oönskad litteratur "farlig för ungdomen" och därigenom hindra dess spridning.

Många klarar inte de utstuderade förföljelserna. Förra året tog den revisionistiska författarinnan Ingrid Weckert sitt liv. Året dessförinnan valde statsrättprofessorn Werner Pfeifenberger att genom samma förtvivlade handling undgå en process. Ett större antal personer har tvingats fly till annat EU-land, företrädesvis Spanien och Storbritannien, där förbudslagstiftningen ännu inte införts. Detta har setts med ovilja av Tyskland och andra repressiva länder. Genom sin gemensamma dominans inom unionen vill de därför nu medelst bestämmelserna om gemensam arresteringsorder tvinga övriga länder att övergiva sin skyddsfunktion.

Lagstiftningen har forcerats fram med en hastighet som lämnat föga möjlighet till eftertanke. Helt utan problem har detta i varje fall för Sveriges del ej skett. På begäran av vänsterpartiet inkallades riksdagen den 30 november 2001 till en extra debatt där justitieministern inte utan en viss ruelse redogjorde för det besynnerliga lagstiftningsförfarandet. Vid ett senare sammanträde med EU-nämnden begärde vänsterpartiet och miljöpartiet att regeringen inte skulle gå med på någon uppgörelse vid den kommande ministerrådssammankomsten för att därigenom ge riksdagen tid att granska förslaget. Senare har centerpartiet i en partimotion uttalat att visst fog föreligger för farhågor ”att regeringen kan komma att agera självsvåldigt och genom beslut i ministerrådet ställa riksdagen inför tvånget att acceptera lagstiftning under hot om sanktioner från EU:s sida”. Beslutet är emellertid fattat och det är nu bara att hoppas att man i riksdagen skall kunna uppbringa så mycket civilkurage att man vågar utmana mäktiga krafter inom EU. Ett svenskt nej skulle nämligen innebära att man tvingades omförhandla hela paketet.

EU-etablissemanget vill icke nöja sig med den gemensamma arresteringsordern. Detta skulle ju fortfarande göra det möjligt för medborgarna i länder utan åsiktsrepressiv lagstiftning att kritisera den etablerade historieskrivningen om Förintelsen. Mot den bakgrunden får vi betrakta ett den 28 november avlämnat förslag till ytterligare rambeslut, nu angående europeisk samordning av strafflagstiftningen mot rasistiska brott. Enligt artikel 4d skall - med tysk strafflagstiftning som förebild - förnekande eller förringande av bl a Förintelsen betraktas som ett allvarligt brott. Påpekas kan att inskränkningen ”på ett sätt som kan störa den allmänna ordningen” är så till den grad obestämt att det knappast kan tilläggas något reellt innehåll. Tysk rättspraxis kan i det sammanhanget lämna värdefull upplysning.

I förslagets artikel 14 uppmanas medlemsstaterna att ”se till” att brottet i 4d liksom övriga brott i artiklarna 4-5 inte betraktas som ”politiska brott, som ger rätt att avslå en framställning om ömsesidig rättslig hjälp eller utlämning”. Hur detta skall gå till förklaras ej närmare. Sverige har anslutit sig till och ratificerat FN:s flyktingkonvention och därigenom förpliktat sig att ge skydd åt politiska flyktingar. Ett klarare fall av politiskt flyktingskap än där människor kastas i fängelse för att de ej accepterar en officiellt fastslagen historieskrivning är svårt att finna.

Om den svenska riksdagen av rädsla för repressalier inte vågar stöta sig med EU-etablissemanget, kommer den alltså inom kort att tvingas besluta om nya regler för utlämning samt slå fast vad som är historisk sanning och stadga om straff för de medborgare, som vågar framföra en avvikande åsikt. Våra folkvalda har då inte endast svikit sin skyldighet att enligt internationella åtaganden ge politiska flyktingar skydd utan även berövat landets medborgare en sedan länge grundlagfäst rättighet till yttrandefrihet. Båda handlingarna är lika vanärande.
Göran Englund, i Salt nr 10/02

Englund var åren 1974-93 professor vid juridiska fakulteten i Lund.

---

Låt forskningen vara fri!
Statsminister Göran Persson vill ”komma åt” förnekarna av förintelsen, det vill säga nazisternas systematiska massmördande av främst judar. En grupp världsledande demokrater skall få i uppdrag att samla ihop erfarenheter av alla processer mot förintelseförnekare (SvD 31 januari 2001).

På ledarplats kallar Upsala Nya Tidning detta för ”ett av få konkreta förslag framfört av statsminister Göran Persson i slutanförandet vid den nu avslutade konferensen mot intolerans”. Rimligen är det därför fråga om en till syfte och metod noga genomtänkt handlingsplan. En närmare granskning ger dock inget stöd för ett sådant antagande.

Processande förutsätter lagar. Sex länder - Belgien, Frankrike, Israel, Spanien, Tyskland och Österrike - har straffbestämmelser  som kan appliceras på olika slag av förintelseförnekande.

I den svenska riksdagen har en flera partimotioner om liknande kriminalisering ej föranlett några åtgärder. Den regering som Göran Persson leder har hittills inte tagit några initiativ för att den tilltänkta juristkommissionen skall kunna får några svenska processer att studera.

Ironiskt nog har regeringen på sin Internetplats låtit publicera en inför Intoleranskonferensen presenterad rapport, som innehåller dräpande indirekt kritik av konferensvärdens utfästelse. Huvudbudskapet är att en munkavle på förintelseförnekare kan få effekter, som är rakt motsatta dem som tycks föresväva Göran Persson.

Ansvarig för rapporten är en expertertpanel som arbetat på uppdrag av ett mycket ansett forskningsinstitut. (The Institute for Jewish Policy Research: Combating holocaust denial through law in the United Kingdom.)

Expertpanelen slår fast att förnekelse eller förringande av förintelsen förolämpar och kränker judar och andra nazismens offer. Om jag fattat rätt gäller detta oberoende av förnekarnas motiv.

Gällande brittiska lagar mot underblåsande av rashets är inte tillämpliga på förintelseförnekare. Den med sakkunskap väl besatta panelen anser, att förintelseförnekande skall bemötas med upplysning och inte med lagförbud.

Ett av de skäl framstår som en klar polemik mot Sveriges statsministers förslag att engagera världsledande advokater för studier av förintelseprocessande. Rapporten påpekar nämligen, att i de länder som lagstiftat mot förintelseförnekande har det totalt sett förekommit mycket få åtal (detta gäller inte numera, red anm). Det finns heller inget som pekar på ett samband mellan å ena sidan existensen av förbudslagar och å andra sidan ”förnekelseaktivitet”.

Ett enligt expertpanelen tungt argument mot lagstiftning är att en sådan kan ses som en allvarlig inskränkning i yttrandefriheten. Det skulle strida mot brittisk lag att straffa framställningar på basis av deras faktainnehåll och oavsedda konsekvenser.

Förnekare skulle kunna få legitimitet, genom att till försvar anföra från egna undersökningar hämtade argument och fakta, som domtsolarna blev tvugna att ta ställning till.

Panelen nämner också, att ett förbud mot bestridande av folkutrotning kommer att uppfattas som favorisering av judarna, om det endast är knutet till nazisternas illdåd. Beaktas måste också Turkiets massmord på kristna armenier, Stalins Gulagarkipelag, Pol Pots utrotning av påstådda klassfiender, etc. etc. För att några skall kunna lagföras måste det finnas en otvetydig definition av begreppet förintelseförnekande. De berörda medger förekomsten av koncentrationsläger och omfattande entisk rensning. Ifrågasättandet gäller sådant som antalet döda, förekomsten av gaskamrar, vilka som bar ansvaret för dåden, etc.

Den som försöker att formulera ett förbud mot förintelseförnekande hamnar ofelbart i svårigheter. Vad bör t.ex. tillåtas ifråga om att uttrycka tvivel om antalet judiska döda? Skall man - som expertpanelen påpekar - få säga att det dödades färre än sex miljoner? Är fem, fyra eller två miljoner en lämplig straffgräns? 

Därmed är jag framme vid ett problemkomplex som den brittiska rapporten inte berör. Förintelsen är inget undantag från regeln att historiker kan dra skilda slutsatser och även vara slarviga. I Nürnbergrättegångarna fastslogs att gaskamrar kommit till användning i de koncentrationsläger som fanns på rikstyskt område och i det Österrike belägna Malthausen. I andra upplagan av Svenskt Uppslagsbok betecknas Malthausen som ett förintelseläger med gaskammare. I Bonniers Stora Lexikon på CD-skiva sägs, att Malthausen hade satellitläger med gaskamrar. Yehoda Bauer, världsledande expert på förintelsen skriver i A History of Holocaust (1982), att inga gaskamrare fanns i Malthausen. Den svenske historikern Peter Englund har i Moderna Tider (juni/juli 1992) skrivit, att gaskamrar endast fanns i några få läger i Polen. Verkliga och inbillade historiska gåtor utövar en stark lockelse på amatörforskare. I en färsk bok hävdas, att Ivar Kreuger ej begick självmord utan blev mördad. Privatspanarna kring palmemordet har bildat eget nätverk. Teorierna kring Estoniakatastrofen är många.

Mot den bakgrunden framstår det inte som särskilt konstigt att förintelsen, ett av tjugonde seklens stora trauman, attraherar många hobbyhistoriker. Här återfinns - även i Sverige - såväl utbildat folk som rena stollar. Den brittiska rapporten betonar möjligheten av ett brittiskt förnekandeförbud skulle kunna skapa yttrandefrihetsmartyrer. 

Så har också skett i länder med sådan lagstiftning. Personer har för sina skrifter dömts till stränga straff. För bl.a. den schweiziske läraren Jürgen Graf och den tyske kemisten Germar Rudolf  har detta inneburit personliga tragedier.

Statminister Göran Person talar om intolerans där sammanhanget är varken givet eller enkelt.

Ola Bruhner, Svenska Dagbladet 010218

Bruhner samarbetar med bloggaren FAS på adressen: fas.motpol.nu

---

Censurera inte historisk forskning
I Svenska Dagbladet (070223) skriver Lennart Palm, professor i historia, om Tysklands försök att införa en övergripande och gemensam lagstiftning när det gäller ifrågasättande av vissa historiska ”sanningar”, dvs det som Englund varnar för i artikeln ovan.

”I Sverige har politikerna ökat sina ansträngningar att påverka allmänhetens historiemedvetande. För 40 miljoner skattekronor per år ska myndigheten Forum för levande historia sprida sin bild av vad som hänt i gången tid.

Hittills har tyngdpunkten legat vid Förintelsen, men nu ska även kommunismens brott belysas. När man sett hur Förintelsen och Andra världskriget behandlats blir man dock betänksam: en moraliserande och ytlig historieskrivning.”

Palm ger exempel på tillrättalagd historieförmedling där
 

”många av 1900-talets stora katastrofer med sin frånvaro: när berättas om vilka politiska krafter i Europa som startade Första världskriget, urkällan till 1900-talets katastrofer? När ska USA:s systematiska brott efter 1945 uppmärksammas? Ensidigheten i mainstreams historiska fokus gör behovet av en kritisk historieskrivning akut. Men här hotar nu dramatiska ingrepp i yttrandefriheten. Det började i Frankrike 1990 med kriminalisering av en liten udda grupp historiker som i större eller mindre grad förnekade Förintelsen. 2006 straffbelades också förnekelse av Turkiets folkmord på armenierna 1915. Turkiet svarade med att förbereda kriminalisering av förnekelse av Frankrikes brott i Algeriet. Liknande lagstiftning införs i flera europeiska länder.

För närvarande lägger Tyskland fram ett förslag till EU-lagstiftning. Innebörden är att "offentligt försvar av, förnekelse eller trivialisering av folkmordsbrott, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser", begångna under de senaste 20 åren och fastslagna av en internationell domstol, ska straffas med upp till tre års fängelse i hela EU. Kontentan blir att den historiska sanningen hädanefter ska slås fast av politiker och domstolar.

[---] Med den nya lagen riskerar tvivlarna fängelse. Vad detta innebär för viljan att granska dagens stormaktspolitik säger sig självt. Det är hög tid att reagera. Internationellt har redan starka invändningar rests mot den ökande politiska inblandningen i historieskrivningen. Regeringen bör naturligtvis med kraft bekämpa detta censurförslag.”

Tillägg av reaktion.nu: Det svenska Justitiedepartementet skriver i en Rådspromemoria/bilaga till EU-nämndens sammanträde, daterad 2007-04-04: ”Den svenska regleringen tillgodoser rambeslutets krav på ett lägsta maximistraff på mellan ett och tre års fängelse.”

I en verklig demokrati skulle massmedia lyfta fram detta och ledarskribenterna gemensamt skriva under ett upprop om att stoppa förslaget. Om detta må vi inte berätta, är dock den strategi man valt. Vilket kan jämföras med hur journalistkåren tar parti för yttrandefriheten när de smutskastar människor för deras åsikter, när knark och våld förhärligas i media, eller när poliser läcker bevismaterial i pågående utredningar.

---

 

Förintelsen finns invärtes i eder: En hädisk betraktelse över vår nya statsreligion
Den 26-28 januari ägde en stor internationell konferens rum i huvudstaden, kallad Stockholms internationella forum om Förintelsen. Att säga att den uppmärksammades i medierna vore ett understatement. Konferensen dominerade under åtminstone en vecka nyhetsbevakningen, opinionsbildningen och kulturdebatten.

Inte minst kom Förintelsen, som den beskrevs och tolkades av konferensens tyngsta talare, att användas som ett sätt - ja, det bästa, det absolut nödvändiga sättet - att förstå och värdera skeenden i samtiden, alltifrån etniska motsättningar i svenska förorter till Jörg Haiders politiska framgångar. Därvidlag var konferensen inte nyskapande, men utgjorde definitivt den hittills mest kraftfulla lanseringen av Förintelsen som världsbild.
 

Det är en världsbild som inte i första hand är historiskt, eller ens ideologiskt, grundad. ”Levande historia” var en återkommande fras, men nya historiska rön lyste med sin frånvaro under konferensen. Istället var det uppenbart att seriös historieskrivning här som mest var utgångspunkten för retoriska manövrer. Efterhand tillät sig somliga kommentatorer - i sammanhanget faktiskt förvånansvärt många - att yppa en viss trötthet över det floskulösa inslaget.

Samtidigt visade de att de inte förstått vad konferensen egentligen handlade om. Retoriken var inte tom, den rymde ambitioner som går längre än historievetenskapliga syften; längre än politiska program.

Denna jättekonferens låter sig bäst förstås som ett slags kyrkomöte för vad som i praktiken nu blivit det efterkrigstida västerlandets nya statsreligion. Liksom kristendomen är Förintelsekulten en lära som förkunnar att frälsning är möjlig endast för dem som bekänner sin skuld och är beredda till bot och bättring. i Förintelsekulten är det inte Jesus Kristus som frälser världen genom sin offerdöd på korset. Istället är det den historien igenom pinade judenheten som möter sitt Golgata i de nazistiska koncentrationslägren, och genom sitt ojämförligt stora lidande frälser mänskligheten till en ny världsordning, i vilken demokrati och respekt för människovärde skall råda.

Denna seger över ondskan är emellertid alltid hotad, och därför måste vi ständigt erinra oss det judiska lidandet i koncentrationslägren, döden i gaskamrarna. Alla västerländska folk måste också erkänna att de har syndat genom tankar, ord, gärningar och underlåtelser. Förbleknar detta skuldmedvetande kan nämligen det ofattbara återupprepas: vi får aldrig glömma, det kan hända igen. Dödslägren blir vallfartsmål för inpräntandet av dessa sanningar hos ungdomen. Överlevandes vittnesmål - höjda över normal källkritisk och vittnespsykologisk granskning - förmedlar Förintelsens budskap i klassrummen. I denna Ievande historia" måste betoningen ligga på det "levande"; en personlig och starkt emotionell upplevelse av insikt. En omvändelse helt enkelt.
Man kan påpeka det groteska i det ständigt upprepade påståendet att det har gått ut alldeles för lite information om Förintelsen. Sanningen är att svensk skolungdom idag knappt har historiska kunskaper om någonting annat. just Göran Persson är f ö ansvarig för att historia avskaffades som kärnämne i gymnasieskolan.

Man kan påminna om att kommunistregimernas terror, som varit betydligt mer omfattande och drabbat långt fler människor, knappast berörts överhuvudtaget. Hur många skolungdomar får lära sig om Katyn-massakern? Hur många känner till utrotningen av ryska och ukrainska bönder, massakrerna på tyskar i östeuropa efter kriget?

Man kan peka på hyckleriet i talet om att göra upp med det förflutna, när det överallt i samhällstoppen, även i Perssons regering, finns människor som har haft alltifrån ett djupt engagemang till allmän sympati för kommunistiska terrorregimer. Göran Persson regerar dessutom med stöd av ett illa reformerat kommunistparti, vars ledare ännu viftar bort de sovjetiska förbrytelserna. Därför är det direkt motbjudande när statsministern mässar om vikten av att bekämpa historielösheten.

Allt detta låter sig sägas - och bör sägas. Men det är samtidigt att skjuta bredvid målet. Om man inser att Förintelsekonferensen och även projektet Levande historia appellerar till religiösa känslor och behov, då inser man också att rationella invändningar inte biter.
Sannolikt skulle - som framförts i debatten - ett jämförande studium av olika folkmord vara en mer fruktbar utgångspunkt för historieforskning än Förintelsens påstådda unicitet. En ung kyrka och dess adepter har emellertid bara förakt till övers för sådan ekumenik. Trosföremålet tål inga jämförelser.

Förintelsekultens religiösa drivkrafter utesluter naturligtvis inte att det även föreligger andra motiv och intressen. just för att Förintelsekulten de facto gör anspråk på en sakrosankt status blir det angeläget, om också kontroversiellt, att kunna granska dess krassare aspekter. Med andra ord: Vem gynnas?

Initiativet var Göran Perssons eget. Vad som ligger bakom statsministerns engagemang är ganska uppenbart. Det har gnagt den ambitiöse mannen att ständigt få höra om sin obetydlighet och oförmåga i internationella sammanhang jämfört med företrädare som Carl Bildt eller Olof Palme, och det finns inte så många sätt för den knappt ens engelskspråkige Vingåkers-sonen att placera sig på världskartan. Utrikespolitik förstår han inte så mycket av, men han har förstått att det finns mäktiga krafter som tycker att det aldrig kan ges tillräckligt mycket uppmärksamhet åt Förintelsen. Och att han här funnit en arena där hans politiska konkurrenter inte vågar kritisera honom utan tvärtom tvingas bedyra honom sin vördnad, är säkert en källa till stark tillfredsställelse.
 

Alf Svensson gjorde för all del ett karaktäristiskt försök att bjuda över Persson i salvelsefull historiemoralism och på samma gång chikanera statsministern. Med anledning av mediehysterin kring ”avslöjandet” att några hundra svenskar deltagit i andra världskriget på tysk sida, antydde Svensson att Sverige inte var värdigt att härbärgera ett evenemang som Förintelsekonferensen, om man inte först mer grundligt biktade svenska (läs: socialdemokratiska) försyndelser.

Persson torde dock inte ha några problem med sådana krav. Tvärtom: bruna fläckar i Folkhemmet är en god ursäkt för helrenovering. Perssons drag av gammaldags, maktfullkomlig kommunalpamp får inte göra oss blinda för att eliten i svensk socialdemokrati av idag har mer gemensamt med Blairs politiska projekt än med folkhemsbyggarnas visioner och ideal.

Att förankra systemskiftet det faktiskt är fråga om i väljarkåren är dock problematiskt. Att skambelägga Folkhemmet som nazianstucket gör det lättare för (s) att kapa oönskade band bakåt i tiden. Den som tror att Göran Persson generas av brunmålningen av Folkhemmet har misstagit väljartaktiska överväganden och personlig framtoning för solidaritet med den gamla socialdemokratin.

Inte bara i Sverige utan i alla de västländer som befinner sig i demografisk, social och kulturell turbulens ger Förintelsekulten maktmandat åt de politiska etablissemangen. Förintelsekultens demonologi - det nynazistiska hotet - legitimerar att rättssäkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter inskränks. I Sverige är den processen i full gång. Så kan man marginalisera, och om nödvändigt kriminalisera, kritiska opinioner som bärare av Förintelsens virus. Ständigt upprepas budskapet, att den som inte restlöst accepterar massinvandringen, eller ”det mångkulturella samhället” bär inom sig samma ondska som resulterade i förintelselägren.

Hur anstötligt det än kan tyckas att omnämna det, har Förintelsekulten i högsta grad även en ekonomisk sida. För hur kan de västerländska folken göra bot? jo, framför allt genom att generation efter generation fortsätta betala till judiska organisationer och direkt eller indirekt till staten Israel. Framför allt är det naturligtvis Tyskland som har fått betala för sina gärningar, men nu har turen kommit till de andra västeuropeiska länderna att betala för sina underlåtelser. Totalt handlar det om mångmiljardbelopp som utverkas från regeringar, banker och andra företag. Det kallas kompensation för Förintelsen, men exakt vart går pengarna och efter vilka principer? Med tanke på pengars korrumperande potential finns all anledning att granska transaktionerna närmare, men här har journalistiken hittills gjort halt.

Vilka andra förföljda och fördrivna folk kan, mer än ett halvsekel efter en oförrätt, räkna med ens en bråkdel av den kompensation som den judiska världskongressen, med USA i ryggen, drivit in från europeiska regeringar de senaste åren? Vem ska kompensera det fördrivna palestinska folket?

Förintelsekulten är tillräckligt etablerad för att denna artikel av många läsare kommer att uppfattas som djupt anstötlig och brännmärkas som hädisk - eller med nu gängse terminologi som hetsande, hatisk, antisemitisk; så sjukt är nämligen vårt debattklimat att all kritik - om den riktas mot fel håll - kallas för ”hets” eller ”hat”.

Det räcker idag inte att acceptera nazismens brott mot det judiska folket som ett historiskt faktum, det räcker inte att fördöma det som avskyvärt. Förintelsekulten avkräver oss långt mer än så: den gör anspråk på den slutgiltiga sanningen om Förintelsens innebörd och hur den skall gottgöras; den vill införa tankeförbud och (mental och pekuniär) betalningsplikt.

Det måste inte - får inte - accepteras okritiskt. Ett samhälle där människovärdet verkligen respekteras även utanför de makthavandes ihåliga högtidstal, förutsätter medborgare med ryggrad nog att vägra offer åt statens nya gudar.

Ledare i tidskiftens Salt, nr 3/00

---

 

"Auschwitz-budskapet" som politiskt redskap
Den israelisk-brittiske filosofen och jazzmusikern Gilad Atzmon är en de skarpaste och mest insiktsfulla kritikerna av Israels politik; han visar också att förintelsen utnyttjas för att understödja den. Sin judiska bakgrund till trots stämplas han som antisemit (i Sverige efter att han i mars 2007 talat på ett möte arrangerat av bl a socialdemokratiska Broderskapsrörelsen). Det är ett öde han delar med andra sanningssökare av judisk härkomst: Israel Shamir, Norman Finkelstein, Noam Chomzky, Israel Shahak och Norton Mezvinsky, för att nämna några. Som den amerikanske analytikern Joe Sobran har formulerat saken, så har "antisemit" förskjutits från att vara en person som hatar judar till en person som hatas av judar.

De delar av Gilad Atzmons text som här återges publicerades i Tidskrift för folkets rättigheter (nr 4/06, då med titeln "Att omtolka det 20e århundradet") och finns även på hans hemsida http://www.gilad.co.uk/ under titeln Re-arranging the 20th Century. Atzmon inleder med att västvärldens argumentation håller gradvis på att ta

"formen av en närmast pornografisk vädjan till medkänsla. Det bygger på att sprida lösryckta historier om personligt lidande. Så fort Blair eller Bush får behov av att jämna ett arabland med marken, behöver de bara förse sina supportermedier med några smärtfyllda personliga beskrivningar om en dissidentröst i landsflykt som villigt och entusiastiskt delar med sig av några hemska, livfulla detaljer från sina bekymmer i hemlandet." [---]

"En bestämd personlig berättelse kan faktiskt, utan att ens vara styrkt eller utvärderad, lätt förvandlas till en giltig anklagelse mot ett land, mot landets ledning, mot en kultur, mot ett folk och till och med mot ett helt folkslag. Uppenbarligen fungerar frasen 'det personliga är politiskt' som en effektiv politisk argumentering. Medan västvärldens politiker före Andra världskriget ville ha oss att tro att politiken måste lyftas över det personliga och sådant som må vara tillfälligheter, är det offentliga samtalet efter detta krig däremot sådant att det personliga är politiskt och inget annat" [---]

"För närvarande bestäms vårt politiska engagemang till stor del av vår reaktion på personliga berättelser. Vare sig det gäller det kvinnliga våldtäktsoffrets personliga berättelse eller en detaljerad och åskådlig beskrivning från en flykting från Haladja, är den västerländska undersåten nu övad att reagera politiskt och korrekt på varje given berättelse. I metafysiska termer har den västerländska varelsen lyckats höja sig över och lösa det gamla problemet med induktion; han är nu i stånd att lätt härleda en allmän politisk regel ur en mycket enkel enstaka utsaga. Detta är inte så överraskande, mänskliga varelser tenderar ju till syvende och sist att generalisera." [---]

"Förändringen från det personliga till det politiska låter den västerländska undersåten betrakta sig själv såsom en integrerad del i en kosmisk 'universell', och 'liberal' och 'humanistisk' ordning. Kollektivt reagerar han 'humant' med 'en enda röst'. Den empati vi upptäcker inom oss själva när vi möter en personlig tragisk händelse, är ett effektivt manipulativt verktyg som ofta används av våra demokratiskt valda ledare."
 

Efter denna mer allmänna utläggning går Atzmon in på hur förintelsen kommit att tolkas, och användas/missbrukas, på ett liknande sätt.

""Det verkar bisarrt, men det judiska samtalet både till höger och vänster ersatte sina argument med att politisera den personliga historien om Auschwitz." [---]

Atzmon påpekar att när det personliga lidandet politiseras kan det missbrukas i syfte att starta krig, förtrycka och underkuva. Det han kallar "Auschwitz-budskapet" är

"numera djupt rotat i kärnan av angloamerikansk föreställning om demokrati och liberalt tänkande. Det tycks som om västvärldens liberala undersåte övats att tro att det är lärdomen från Auschwitz som berättigar oss alla att grunda det politiska i det personliga. [---] Obestridligen har Auschwitz nu blivit själva substansen i det liberala demokratiska argumentet. Det är en tidlös händelse, en rå och banal inblick i ondskan [---] inom den ideologiska Auschwitzapparaten rör det sig alltid om en tudelning. Auschwitz förutsätter en klar tudelning mellan 'det goda' och 'det onda', mellan det 'öppna samhället' och dess fiender [.] och viktigast av allt, mellan den 'universella, humanistiska befriaren' och den ' mörke förtryckaren'." [---]

"Så fort ett samhälle villigt godkänner att ett samtal grundas på 'korrekt ' kollektiv medkänsla, förvandlas förts den så kallade medkänslan till en ren 'maning ' istället för en levande känsla. Men viktigast av allt är att de verkligt lidandes röster går förlorade."

Atzmon går därefter in på att "Auschwitz-budskapet" antagit närmast en religiös karaktär:

"Den bisarra uppkomsten av vad som kallas en israelisk 'tredje generation', unga post-förintelse-traumatiska israeler, rör just detta. Det är en form av religiös dyrkan. Att vara tredje generation är att ansluta sig till ett trossystem. Det är att vara personligt traumatiserad av ett förgånget som man aldrig har upplevt."

Atzmon menar att det hela fyller en funktion, att västvärlden behöver denna

"den judiska neurosen. Det är den mytiskt formade berättelsen [...] i en värld som förlorar sin kontakt med varje äkta abstrakt kategoriskt etiskt tänkande. Förintelsen antar formen av ett trossystem och de traumatiserade judarna gör altartjänst. Från västerländsk synpunkt fungerar judarna i rollen som redskap för att upprätthålla de liberala fundamenten och för att fylla dessa med ett oemotståndligt livfullt poetiskt uttryck. Detta kan förklara varför lagar mot förintelseförnekande genomförs i en rad länder [...] Den israeliska akademikern YesjayahuLeibovtj, som själv är en observant jude, påpekade för många år sedan att den judiska religionen är död och att Förintelsen är den nya religionen som enar judarna världen runt. Jag är böjd att hålla med om att Förintelsen är formad som en religion. Den finns där för att ersätta ett etiskt tänkande som sätter människan i centrum. Förintelsereligionen finns där för att beröva den västerländska varelsen ett äkta etiskt, humanistiskt tänkande."

Atzmon tar upp att konsumismen gjort västerlänningen till en okritisk undersåte, som villigt godtar

"ett antal färdiga uppfattningar om verkligheten" [---] Ingen förväntas fråga om Förintelsen eller om Andra världskriget. Inte heller förväntas någon fråga om vad som egentligen menas med frihet, mänskliga rättigheter eller demokrati. [---] I den nya israelitiska västerländska religionen, är blindheten vägen framåt." [---]

"Att utmana den tvivelaktiga moralen i Västvärldens befattning med Auschwitz är väsentligt för uppgiften att utmana dem som dödar varje dag i 'Auschwitzbudskapets ' namn."

---

Är vi på väg mot ett övervakningssamhälle?

EU´s åsiktspolis, EUMC, har skapats med  uppgift att övervaka och påverka våra tankar och yttranden. - Vissa folkvalda politiker påstår att det är ett missförstånd att nationalstaten skulle förlora inflytande vid medlemskap i EU.

Inflytande kan utövas på många sätt. Det är inte bara tal och procent. Det handlar också om den totalitära anda EU lägger ut över medlemsstaterna. En anda av misstro som genom övervakning och ideologiska slagord syftar till att utöva åsiktskontroll över nationalstaterna på ett sådant sätt att verkligheten i ökande grad förvrängs.

Genom att acceptera denna totalitära anda har ja-partierna för EU tagit på sig ansvaret för avveckling av demokratin i Europa och vår demokratiska rätt att tänka, tro och tala.

Europeiska Unionens åsiktspolis är sannolikt den första västeuropeiska organisation i modern tid som är upprättad med  enda uppgift att övervaka och påverka våra tankar och yttranden. Officiellt grundades den våren 2000 och benämns EUMC (The European Monitoring Centre = Det Europeiska Övervakningscenter). EUMC har sitt säte i Wien  (Rahlgasse 3) och leds av den östtyska juristen Beate Winkler, som enligt intervju i den danska tidningen Jyllands-Posten (00.05.05) anser att Holocaust var en större förbrytelse än kommunisternas ännu mera omfattande massmord.

EUMC skall inte intressera sig för vänsterflygelns förbrytelser, endast för "rasism och främlingshat", eftersom EUMC betalas av regeringar, där gamla kommunister utgör ett viktigt stöd eller är medlemmar. Årsbudgeten ligger på c:a 50 miljoner SEK (år 2000).

Beate Winkler sökte i september 2000 en kontaktgrupp i Danmark för att insamla och värdera data och statistik. Hon sade till "Welt am Sonntag" att med dessa koordineringsgrupper kan man också agera snabbare i länder som Danmark, Italien, Frankrike etc.` (Jyllands-Posten 00.09.19). Man skall inte bara övervaka, utan också gripa in med aktiva förhållningsregler.

23 maj, 1995 publicerade en slutrapport från den Rådgivande Kommissionen för Bekämpning av Rasism och Främlingshat i Bryssel (9606/1/95). Angående medieövervakning:skrivs i rapporten bl a: "För att få en balanserad rapportering rekommenderas en systematisk, kritisk övervakning av mediernas nyhetsbevakning.  Övervakningen bör inte begränsas till de tryckta medierna, utan bör även omfatta TV och radio."

Följaktligen informerades i dansk TV 00.12.11 att EU skall kunna ge ett slags "gult kort" till medlemsländer, som bryter mot god politisk latin i EU-kretsen. Beslutet kom efter uppståndelsen om Haider i Österrike och var ett resultat av EU-toppmötet i Nice."

Ett viktigt instrument för EUMC´s funktion är upprättandet av the European Information Network on Racism and Xenophobia (RAXEN). (Xenophobia = sjuklig ångest för främmande). Den utgör en integrerad del av Övervakningscentret i Wien.

Raxen-nätverket skall således vara ett instrument för systematisk insamling, statistisk bearbetning, analys och förvaring av information om xenophobi och rasism.

Centralt i all forskning är en precis definition av vad forskningen består i. En sådan definition saknas av förklarliga skäl i materialet när det rör sig om tomma politiska propagandaarbeten. Utan en definition på vad begreppen "rasism, främlingshat och xenophobi" innebär, kan man anklagas för vad som helst. En ren Kafka situation!

Europaparlamentets senaste betänkande om mänskliga rättigheter använder termen "gömd rasism". När något inte kan påvisas påstår alltså europeiska ideologer att det ändå existerar.

Politikerna har uppenbarligen inte tänkt att informera folket om vad som föregår bakom EU´s murar.

Resultatet av "forskningen" är att den ursprungliga befolkningen pekas ut som ett folk med rasistisk läggning.

Känner dessa politiker inte obehag för den pågående processen som mer och mer för dem på kollisionskurs med väljarna?

"Multietniseringen" har proklamerats som en integrerad del av det europeiska projektet. Den skall inte bara aktivt främjas via massinvandringen utan den skall också följas upp av massiv propaganda och övervakning för att övervinna det folkliga motståndet i de kristna europeiska nationerna.

Propagandan talar nu om att nationer i verkligheten är tillfälliga, för inte att säga konstgjorda. Nationen är ett reaktionärt begrepp, som avlar fram rasism och främlingshat. Den leder till folkmord och krig, som hindrar ekologiska och globala framsteg. Så ljöd det också i det forna Sovjet där den existerande verkligheten skulle avskaffas till förmån för utopin.

När den europeiska kontinenten förvandlats till ett Ragnarök till följd av historielösa utopisters önskan om "tillväxt och välstånd" och motsättningarna mellan invandrare från Nordafrika och Mellanöstern på den ene sidan och Europas nationalstater på den andra har blivit än mera hotfulla, kommer Beate Winkler och hennes anhängare att förstärka sina angrepp på de demokratiska rättigheterna. EU kommer att införa straffsanktioner mot de så kallade "främlingsfientliga" och "högerorienterade" för att tvinga folket på plats i det multikulturella paradiset.

Gertrud Galster i tidskriften Fri Information nr 1/02

---

Har ruttenheten upphört i Bryssel?

Traktaten om utvidgning av EU med tio nya stater undertecknades den 16 april 2003 vid foten av Akropolis. Vid "demokratins vagga", sa man för att förespegla att EU är en arvtagare till den forntida grekiska demokratin! En förolämpning mot de gamla atenarna!  En grekisk politiker var mera jordnära i TV och uttalade förhoppning om att EU framöver skulle bli mera öppet. Tiden är inne för en tillbakablick. Läser man Jean Monnets och Jacques Delors tankar om det EU de arbetade för ser man att det från början gällde att bryta ned nationalstaternas suveränitet och smälta ihop allt till en gemensam enhetsstat.

Bernard Connolly anställdes i EU-kommissionen 1978. Han blev ledare för kommissionens avdelning för monetära uppgifter, men blev så chockerad över hemlighetsmakeriet och händelserna i maktens elfenbenstorn att han ansåg sig tvungen att till varje pris avslöja dem. 1995 utkom hans bok "The Rotten Heart of Europe" om det "ekonomiska och politiskt perverterade samarbete", som skulle leda till EMU.

Boken väckte uppseende. Utdrag citerades i engelska massmedia den 4 september - samma dag som EU-kommissionen höll sin första presskonferens efter sommarlovet. Naturligtvis riktade journalisterna en massa frågor till kommissionen angående de avslöjanden som Connolly kom med. De kunde inte svara, eftersom de inte hade läst boken. Men en sak var de överens om: mannen skulle sparkas. Och sparkad blev han.  Samtliga dörrvakter fick hans foto och vägrade honom tillträde, innan man hade angett några disciplinära skäl. Dessa kom emellertid, och resultatet var på förhand givet.

Connolly hade skrivit boken utan tillåtelse från kommissionen. Han försvarade sig med att den inte innehöll nytt eller otillgängligt material. På 400 sidor berättade Connolly ingående och välgrundat om "Europas ruttna hjärta", valutasamarbetet och det politiska rävspelet. Euron skulle enligt hans argumentation lyfta den politiska unionen på plats. Eliten i Frankrike och Tyskland skulle dela makten. De europeiska politikerna dolde inte att de ville skapa "The United States of Europe", speciellt inte när de pratade sinsemellan eller var utanför valperioden.

Enligt Connolly argumenterade Jean Monnet ihärdigt redan från de första förberedelserna till Rom-traktaten för att nationalstaterna skulle överlämna makt till en gradvis uppbyggnad av en enhet och en samling av den effektiva byråkratiska eliten i Europas länder, så att man skapade ett kraftfält, där en union inte längre kunde stoppas. Överlämnandet av makt skulle börja med relativt okontroversiella ekonomiska funktioner och stålproduktionen för att på det viset minska oron för att den nationella suveräniteten skulle brytas ned. Man skulle se till att  makten inte skulle kunna föras tillbaka igen.  Detta garanterades genom traktatdoktrinen "acquis communitaire", som säkrade att all makt som överlämnats till EU:s samhällsinstitutioner gjordes till permanent EU-lag, medan man samtidigt strök den i medlemsländernas nationella lagtexter.

I det nya Europa är makt och ansvar tydligen åtskilda. Även där det finns formellt offentligt ansvar, är det inte lagfäst. Den europeiska Centralbanken (ECB) t ex hävdar att den är "den mest genomlysta centralbanken" i världen därför att den trycker en kommuniké efter varje möte i Rådet. Men bankens ansvar är inte lagfäst - det är helt enkelt en politik, som banken har valt av bekvämlighet".

Frankrike och de flesta andra länderna var emot den så kallade stabilitetspakten, som kunde säkra att centralbanken höll tyglarna fullständigt stramt. Frågan ströks redan vid toppmötet i Dublin 1998 Kampen om vem som skulle utse presidenten för ECB avgjordes: Det blev tills vidare Frankrike. Det blir inga rent automatiska sanktioner mot ett land med ihållande underskott.  Det krävs nu 2/3 av vågmästarrösterna från de aktivt deltagande EMU-länderna för att genomföra sanktioner. Frankrike fick dessutom godkänt ett så kallat "stabilitetsråd" och på det viset en direkt politisk roll införd i den monetära politiken genom att man nu till exempel skall formulera riktlinjer för växelkurs för Euron.

Glöm allt om den hårda, stabila Euron. Det var endast lockbete för något helt annat. Nationalstaterna skulle fråntas sin suveränitet och EU-staten skulle genomtrumfas. I övrigt kommer den rena ekonomiska stabilitetspakten, införd utan att länderna har ordning i sina ekonomier, att leda till verklig politisk instabilitet.

Den 12 februari 1998 meddelade 154 tyska ekonomiprofessorer med Wilhelm Hankel som ordförande att Europrojektet var fullkomligt utsiktslöst. Det omtalades samma dag på TV-programmet "Tagesschau" (från ARD TV). Hankel är professor i penningpolitik och utvecklingsekonomi vid Goethe Universitetet i Frankfurt am Main.

Till slut skall sägas att Connolly i dag är ekonomisk rådgivare till en rad multinationella bolag och europeiska nationalbanker.

Gertrud Galster, i tidskriften Fri Information nr 2/03

---

Åsiktscensur hotar inom EU!

Bernard Connolly, tidigare hög EU-tjänsteman (1978-1996) och författare till boken "Europas ruttna hjärta", varnar den 6 juni i ett brev till The Times för att förslaget till ny konstitution skulle kunna försvaga EU-ländernas skydd för de mänskliga rättigheterna och göra Europadomstolen till den slutliga avgörande instansen för politisk frihet i länderna.

Således kan nuvarande domstolars påbud om rätten till yttrandefrihet överspelas av EU-restriktioner vid utövande av yttrandefrihet, äganderätt och rätten att tillhöra och rösta på ett politiskt parti av eget val.

"Innebörden är solklar: att anförtro tolkningen av politisk frihet till ett politiskt organ, Europadomstolen, som kan skapa en europeisk superstat efter eget tycke, vilket skulle underminera den frihet som nu garanteras medborgarna i England genom våra egna lagar".

Varningen är riktad till den brittiska befolkningen men gäller för alla EU-länder, inklusive Sverige.

Med tanke på vad som förekommit gentemot Österrike är det inte svårt att räkna ut att EU-parlamentet har intentioner att via Europadomstolen kunna bestämma vilka politiska partier som är rumsrena och vilka som inte är det. Det behöver bara sägas, inte bevisas, att ett politiskt parti är "främlingsfientligt" så kan det bli olagligförklarat av Europadomstolen.

Bara detta är oroväckande, men det värsta får väl ändå anses vara att vi i Sverige inte har fått höra ett ljud om vad som pågår i de slutna EU-brummen. Att socialdemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna och liberalerna inte har något emot ett federalt Europa, det vet vi redan, men vi har ju EU-skeptiska partier som vänstern och miljöpartiet. De har liksom svenska media inte heller röjt dessa tankegångar med ett ord.

Vad gäller miljöpartiet har ju den tyske gröne ministern Joschka Fischer redan gått ut med varning om att inget politiskt parti skall tillåtas föra kampanjer mot EU. Men det kanske inte bekommer de gröna svenskarna? Möjligen har de bytt modersmål och ingår numera i Die Grüne? De helröda svenskarna däremot trivs väl som fisken i vattnet och är lika stumma. Tystande av kritiker, förbud mot oliktänkande och censur är ju fundamentala element i den kommunistiska ideologin.

Men oavsett partifärg är det underligt att inte de svenska EU-parlamentarikerna har gått ut och informerat om vad som pågår. Sverige som skulle "vara med för att påverka" till det bättre och som av självförhärligade svenska politiker alltid beskrivits som demokratins högborg på jorden.

Officiellt förbjudna åsikter och partier är första steget mot diktatur.

Laila Johansson, i tidskriften Fri information 3/00