Jämlikhetens dödförklaring
Det är förunderligt hur den sanning som varje häst- eller hunduppfödare känner till skall ha så svårt att slå igenom när det gäller oss människor. Dvs sanningen att en stor del av våra egenskaper och vårt beteende ligger i våra sen årtusenden nedärvda gener.
Ungefär så suckar Thomas J. Bouchard Jr, ihop med fyra medarbetare, när de lägger fram resultaten av drygt tio års studier av enäggstvillingar. Det sker i en artikel i Science den 12 oktober 1990. Dess titel är "Ursprunget till psykologiska skillnader mellan människor: Minnesota-studien av tvillingar som fostrats isär". Denna sammanfattning av över hundra olika forskningsresultat borde snarast översättas och bli obligatorisk läsning för alla politiker, lärare, samhällsdebattörer, jounalister och kulturskribenter. Ty den visar att dessa inte har någon betydelse, nja,, i alla händelser inte den stora betydelse som de själva gärna vill tro. Det är bara deras gener som betyder något.
Tvillingar eller i något enstaka fall trillingar, som skiljts åt i livets begynnelse är sällsynta. Tidigare finns bara tre ordentliga studier av dem. Nu redovisar Bouchard & Co resultaten av ungefär femtio timmars medicinska och psykologiska test på var och en individ i över hundra sådana par. Från dessa generaliserar de, troligtvis med rätta, till mänskligheten.
Enäggstvillingar är kopior av varandra. De föds med samma gener och samma arvsanlag. Växer de då upp på olika håll, i olika familjeförhållanden, kan man få en test på om det är arvet eller miljön som spelar störst roll för den vuxne individens personlighet. Om det är det genetiska arvet som är viktigt, bör likheterna vid vuxen ålder vara stora; om det är kultur och miljö, små.
Detta är inte bara en psykologisk testfråga utan en av de djupaste skiljelinjerna mellan en konservativ människosyn och en radikal. Styrs historien av en oföränderlig "mänsklig natur" eller kan vi, genom att med kulturella medel söka omskapa samhället, också förändra den mänskliga naturen? Ingalunda är frågan heller ny. "Många och hårda öden drabbade städerna under dessa inre slitningar, öden som förekommit och alltid skola förekomma så länge människonaturen är oföränderlig." Orden gäller inte Rumänien eller Etiopien i dag. De är Thukydides, vår förste moderne historieskrivare, och har 2400 år på nacken.
Vad som däremot är nytt är de starka beläggen för att den konservativa grundsynen är vetenskapligt mest välgrundad, oavsett hur de socialistiska delarna av våra själar må rysa. Bouchard & Co drar två huvudslutsater av sitt material: "(I) genetiska faktorer utövar en uttalad och genomträngande påverkan på beteendevariationer, och (II) effekten av att uppfostras i samma hem är, i fråga om psykologiska egenskaper, försumbar."
Som i drygt ett hundratal likartade, men mindre och metodiskt mindre väl genomförda, tidigare studier av intelligens, visar Minnesotaforskarna här att lite drygt två tredjedelar av skillnader i intelligens mellan individer är genetiskt nedärvd. Om du själv har adopterats bort till en kulturellt torftig mijö med usla skolor, och din enäggstvillingbror har fostrats hos en professorlig akademiledamot med tillgång till elitskolor, så är ni vid vuxen ålder ändå ungefär lika intellgenta som ni varit om ni gemensamt vuxit upp i endera miljön.
Bouchards siffror är aningen högre än i tidigare studier. Det förklaras med en skillnad i materialet. Tidigare studier har mest sysslat med barn och ungdom. Denna med vuxna individer. Och, visar det sig, det kulturella inflytandet under ungdomen minskar och arvet slår hårdare igenom ju äldre vi blir. Det är detta som kan förklara skillnaden mellan tidigare studier, som säger att femtio à sextio procent av våra intelligensskillnader är medfödda, och denna, som säger att sjuttio procent är det.
En lång rad andra psykologiska drag, ej bara när det gäller psykologisk kapacitet av olika slag utan också läggnings- och smakfrågor, har studerats på samma sätt, Nästan överallt, t o m när det gäller estetiska, religiösa och politiska attityder, finner man häpnadsväckande stora likheter mellan enäggstvillingar, intressant nog lika stora om de uppfostrats ihop eller isär! Detta ger ytterligare ett belägg för att det är generna som slår igenom.
Men miljön då, spelar den och kulturella faktorer ingen som helst roll? Jo, det gör den naturligvis, men slumpartat och osystematiskt. De likheter mellan enäggstvillingar som fostrats ihop, som miljön kan ha skapat, kan blott mätas till några få procent, inte ens till en tiondel av de genetiska effekterna. Miljöns effekter för att skapa våra personligheter tycks, i jämförelse med vårt genetiska arv, vara försumbara!
Polacken Kopernikus heliocentriska världsbild publicerades 1543, samma år han dog. Det var nog tur för honom, ty den inkvisition som hade den andliga makten i Polen lyckades i tvåhundra år i hans hemland förhindra varje allvarlig diskussion om det förhatliga faktum att solen inte snurrade runt Vatikanen. Bouchard är nog dömd att bli behandlad på ett likartat sätt av dagens massmediala inkvisition. Ty också hans resultat berövar människorna en del av den makt och det förnuft, som de älskar att tro sig utrustade med. Det är djuret i oss, icke något upphöjt kulturellt förnuft, som främst formar vår identitet!
Det finns redan en studie, M. Snyderman och S Rothmans The IQ Controversy, som klart dokumenterat att massmedia systematiskt har snedvridit vetenskapliga resultat, när det gäller arvets betydelse för intelligensen. Och en av Sveriges största kulturredaktioner1 är så avgrundsmässigt okunnig i desssa frågor, att den nyligen upphöjde Hans och Greta till Europas paradexempel på bouchardska enäggstvillingar. Vilket är absurt, då sådana givetvis måste vara av samma kön.
Varför är denna typ av kunskap så förhatlig för radikaler? Djupast sett, tror jag, därför att den slår mot deras grundtanke, den, att de är bättre och förnuftigare än dagens herrar, de förhatliga kapitalisterna. Deras tro, att bara de själva får makten skall allt bli bättre, blir genom denna forskning lika illa underbyggd, som tron på Godots återkomst. De tvingas inse att också de lider av en djuriskt nedärvd mänsklig natur, som under socialistiska fanfarer kan leda till stalinism. De nödgas förstå, att liberala maktfördelningsteorier är oändligt mycket mer välgrundade än varje form av proletariatets eller någon annans diktatur.
Det har en tid varit populärt att tillvita Alva och Gunnar Myrdal en diktatorisk vilja att manipulera fram en ny mänsklig natur i svenska folket under 30-talet. Dessa kritiker glömmer då att åtskilliga skolor under mellankrigstiden levde i nån form av optimistiskt rus om möjligheterna att med kulturella medel snabbbt förbättra människans natur. Prometeus andra gåva, den blinda förhoppningen, var gemensam för dem; blott medlen skilde ryska kommunister (revolution, äganderätten) från amerikanska socialingenjörer (tekniska framsteg) och svenska socialdemokrater (skola, välfärd).
Det är emellertid denna barnatro som övervintrande marxister liksom socialdemokrater, som ibland tycks tro att sanningen är vad man kommer fram till i MBL-förhandlingar, nu slutgiltigt måste uppge. Bouchard & Co:s väl genomförda forskning har förpassat sådan optimism till historiens avfallsberg.
Det finns åtskilliga andra konsekvenser, om man tar Bouchards sanningar på allvar. Bara två exempel.
För ett tag sen klagade en amerikansk Moskva-ambassadör över att det var farligt svårt att rekrytera intelligenta undgomar till UD. De gick alla till näringslivet. Om det nu är sant, att alla inte kan bli lika intelligeta oavsett vilken skolpolitik ett land bedriver, följer det att begåvningsgruppen är begränsad. Om då en viss del av samhället, t ex den med höga inkomster, lyckas locka till sig en stor andel av dessa högt begåvade individer, då ökar denna dels relativa makt. Om politiken, däremot, får ett så lågt anseende, att ingen intelligent ungdom vill ta i den, då kommer framtidens grundlagar att skrivas av och för ABB och Volvo. Hur går det då för demokratin?
Om begåvade kvinnor vill "förverkliga sig själva" och därför väljer karriären framför barnafödandet, kommer, relativt sett, antalet barn till dumma kvinnor att växa. Om då produktivitet, vilket några forskare visat, ökar med den genomsnittliga intelligenkvoten, kommer ett land, som i en generation pressar ut kvinnorna i karriären, att i nästa bli uppköpt av Japan, där kvinnorna är så intelligenta att de stannar hemma och föder intelligenta barn.
För min hälsas skull bör jag nog lägga till, att detta icke är min, och icke heller Bouchards tes. Den har framförts av en i dessa sammanhang extra förargelseväckande men dödsallvarlig professor, H J Eysenck.
Själv drar jag gärna två slutsatser och gör ett framtidsscenario av denna genetiska determinism.
Hatet förvandlas till tragik!
Det är min första slutsats. När vi människor, som vi gjort tvärs igenom historien, tror att världens många olyckor och lidanden förorsakas av våra fiender eller motståndare, och att de skulle försvinna om "vår" grupp finge makten, då hatar vi lätt våra onda fiender. Inser vi däremot att dessa olyckor måhända är följden av vår nedärvda allmänmänskliga natur, och skulle växa fram oavsett vilken grupp som sitter vid makten, då förvandlas vårt hat till en känsla av tragik inför människans villkor.
Vår kamp bör då mera riktas inåt än utåt!
Det är min andra slutsats. Den gäller nog individer såväl som partier, företag och nationer. Om det är generna som i stort styr vårt beteende och därmed våra samhällen, bör vår stora kamp inte handla om hur vi skall kunna slå ihjäl våra motståndare, utan hur vi gemensamt med dem skall kunna sublimera vår nedärvda aggressivitet för att behärska de onda drifterna i oss och befrämja de goda. Någon liten frihet har vi nämligen!
Där får såväl politiker som samhällsvetare ett projekt, som räcker för full sysselsättning de närmsta hundra åren!
Avslutningsvis ett litet scenario.
Genkonungen, Herren över den "genom"2 som människorna nu skall söka kartlägga, ler när han betraktar folks jämlikhetssprattel under ledare som Jesus, Franciskus, Lenin, Branting och Ingvar Carlsson. Han vet att hans gener till minst 99,9 procent var likadana för tvåtusen år sen och att de - oavsett all genmanipulation - till 99,9 procent kommer att vara likadana också år 4000 efter Kristus.
Människans natur kommer icke att ha förändrats.
Däremot kommer hennes verktyg att vara oändligt mycket mer raffinerade. Och han vet att hennes instrument återverkar, förvisso inte på hennes natur, men väl på hennes sociala beteende, så som atombomben skapat fred i Europa efter 1945. Det är därför fullt möjligt att hon år
4000 A
D har lärt sig leva och samarbeta i en enda värld, långt fredligare och rikare än i dag, i vilken allas människovärde äntligen också blir respekterat. Detta har hon i så fall uppnått, inte trots utan tack vare ojämlikheten. Hon har nämligen lärt sig att nyttja denna på bästa sätt, till allas fördel. Det har hon lyckats med just därför att en viss ojämlikhet i makt och rikedom, liksom i intelligens och ledarförmåga, tas som fullkomligt självklara yttringar av den grundläggande, genetiskt nedärvda och därför ofrånkomliga ojämlikheten mellan människor.
Genkungen frågar sig, om människorna nu skall inse att Bouchard & Co måste anses ha gett dödsstöten åt realismen i alla drömmar om perfekt jämlikhet. Och han frågar sig, om de är mogna och har andlig styrka nog för att leva med denna insikt.
Gunnar
Adler Karlsson
---------------------------------------------
1. Givetvis Dagens Nyheters under en redaktör vid namn Arne Ruth.
2. Svenska Dagbladets kulturredaktör strök i originalartikeln de två sista bokstäverna i detta ord, "genom", som så sent som 1991 inte ens var känt för Sveriges kulturredaktörer i sin biologiska betydelse, dvs som summan av DNA-innehållet i alla gener i vilken form av liv som helst. I februari 2001 publicerades människans genom, 2002 musens. Därvid fann man bl.a. att 99 procent av musens gener har samma funktion hos dem som hos oss. Mössen har dock ett halvdussin extra gener för att lukta sig fram till goda ostar, människan ett halvdussin extra gener för den intelligens, med vars hjälp vi kan tillverka extra goda ostar. I övrigt är det i stort sett samma sak! (GAK tillägg i jan. 2003)
IQ Will Put You In Your Place
Imagine several hundred families which face few of the usual problems that plague modern society. Unemployment is zero. Illegitimacy is zero. Divorce is rare and occurs only after the children's most formative years. Poverty is absent - indeed, none of the families is anywhere near the poverty level. Many are affluent and all have enough income to live in decent neighbourhoods with good schools and a low crime rate. If you have the good fortune to come from such a background, you will expect a bright future for your children. You will certainly have provided them with all the advantages society has to offer. But suppose we follow the children of these families into adulthood. How will they actually fare?
A few years ago the late Richard Herrnstein and I published a controversial book about IQ, The Bell Curve, in which we said that much would depend on IQ. On average, the bright children from such families will do well in life - and the dull children will do poorly. Unemployment, poverty and illegitimacy will be almost as great among the children from even these fortunate families as they are in society at large - not quite as great, because a positive family background does have some good effect, but almost, because IQ is such an important factor.
"Nonsense!" said the critics. "Have the good luck to be born to the privileged and the doors of life will open to you - including doors that will let you get a good score in an IQ test. Have the bad luck to be born to a single mother struggling on the dole and you will be held down in many ways - including your IQ test score." The Bell Curve's purported relationships between IQ and success are spurious, they insisted: nurture trumps nature; environment matters more than upbringing.
An arcane debate about statistical methods ensued. Then several American academics began using a powerful, simple way of testing who was right: instead of comparing individual children from different households, they compared sibling pairs with different IQs. How would brothers and sisters who were nurtured by the same parents, grew up in the same household and lived in the same neighbourhood, but had markedly different IQs, get on in life?
The research bears out what parents of children with unequal abilities already know - that try as they might to make Johnny as bright as Sarah, it is difficult, and even impossible, to close the gap between them.
A very large database in the
United States
contains information about several thousand sibling pairs who have been followed since 1979. To make the analysis as unambiguous as possible, I have limited my sample to brothers and sisters whose parents are in the top 75 per cent of American earners, with a family income in 1978 averaging £40,000 (in today's money).
Families living in poverty, or even close to it, have been excluded. The parents in my sample also stayed together for at least the first seven years of the younger sibling's life.
Each pair consists of one sibling with an IQ in the normal range of 90-110 ,a range that includes 50% of the population. I will call this group the normals. The second sibling in each pair had an IQ either higher than 110, putting him in the top quartile of intelligence (the bright) or lower than 90, putting him in the bottom quartile (the dull). These constraints produced a sample of 710 pairs.
How much difference did IQ make? Earned income is a good place to begin. In 1993, when we took our most recent look at them, members of the sample were aged 28-36. That year, the bright siblings earned almost double the average of the dull: £22,400 compared to £11,800. The normals were in the middle, averaging £16,800.
These differences are sizeable in themselves. They translate into even more drastic differences at the extremes. Suppose we take a salary of £50,000 or more as a sign that someone is an economic success. A bright sibling was six-and-a-half times more likely to have reached that level than one of the dull. Or we may turn to the other extreme, poverty: the dull sibling was five times more likely to fall below the American poverty line than one of the bright. Equality of opportunity did not result in anything like equality of outcome. Another poverty statistic should also give egalitarians food for thought: despite being blessed by an abundance of opportunity, 16.3% of the dull siblings were below the poverty line in 1993. This was slightly higher than
America
's national poverty rate of 15.1%.
Opportunity
, clearly, isn't everything. In modern
America
, and also, I suspect, in modern
Britain
, it is better to be born smart and poor than rich and stupid. Another way of making this point is to look at education. It is often taken for granted that parents with money can make sure their children get a college education. The young people in our selected sample came from families that were overwhelmingly likely to support college enthusiastically and have the financial means to help. Yet while 56% of the bright obtained university degrees, this was achieved by only 21% of the normals and a minuscule 2% of the dulls. Parents will have been uniformly supportive, but children are not uniformly able.
The higher prevalence of college degrees partly explains why the bright siblings made so much more money, but education is only part of the story. Even when the analysis is restricted to siblings who left school without going to college, the brights ended up in the more lucrative occupations that do not require a degree, becoming technicians, skilled craftsmen, or starting their own small businesses. The dull siblings were concentrated in menial jobs.
The differences among the siblings go far beyond income. Marriage and children offer the most vivid example. Similar proportions of siblings married, whether normal, bright or dull - but the divorce rate was markedly higher among the dull than among the normal or bright, even after taking length of marriage into account. Demographers will find it gloomily interesting that the average age at which women had their first birth was almost four years younger for the dull siblings than for the bright ones, while the number of children born to dull women averaged 1.9, half a child more than for either the normal or the bright. Most striking of all were the different illegitimacy rates. Of all the first-born children of the normals, 21% were born out of wedlock , about a third lower than the figure for the
United States
as a whole, presumably reflecting the advantaged backgrounds from which the sibling sample was drawn. Their bright siblings were much lower still, with less than 10% of their babies born illegitimate. Meanwhile, 45% of the first-born of the dull siblings were born outside of marriage.
The inequalities among siblings that I have described are from 1993 and are going to become much wider in the years ahead. The income trajectory for low-skill occupations usually peaks in a worker's twenties or thirties. The income trajectory for managers and professionals usually peaks in their fifties. The snapshot I have given you was taken for an age group of 28-36 when many of the brights are still near the bottom of a steep rise into wealth and almost all the dulls' incomes are stagnant or even falling. . . .
The inequalities I have presented are the kind you are used to seeing in articles that compare inner-city children with suburban ones, black with white, children of single parents with those from intact families. Yet they refer to the children of a population more advantaged in jobs, income and marital stability than even the most starry-eyed social reformer can hope to achieve.
You may be wondering whether the race, age or education of siblings affects my figures. More extended analyses exist, but the short answer is that the phenomena I have described survive such questions. Siblings who differ in IQ also differ widely in important social outcomes, no matter how anyone tries to explain away the results. Ambitious parents may be dismayed by this conclusion, but it is none the less true for all that.
A final thought: I have outlined the inequalities that result from siblings with different IQs. Add in a few other personal qualities: industry, persistence, charm, and the differences among people will inevitably produce a society of high inequalities, no matter how level the playing field has been made. Indeed, the more level the playing field, and the less that accidents of birth enter into it, the more influence personal qualities will have. I make this point as an antidote to glib thinking on both sides of the
Atlantic
and from both sides of the political spectrum. Inequality is too often seen as something that results from defects in society that can be fixed by a more robust economy, more active social programmes, or better schools. It is just not so.
The effects of inequality cannot be significantly reduced, let alone quelled, unless the government embarks on a compulsory redistribution of wealth that raises taxes astronomically and strictly controls personal enterprise. Some will call this social justice. Others will call it tyranny. I side with the latter, but whichever position one takes, it is time to stop pretending that, without such massive compulsion, human beings in a fair and prosperous society will ever be much more equal than they are
now.
Charles
Murray
(The Sunday Times,
UK
, May 25 1997).
Rewiev by Philippe Rushton: IQ and the Wealth of Nations, Richard Lynn and Tatu Vanhanen,
Westport,
CT
: Praeger (2002), 256 pp
The Bigger
Bell
Curve: Intelligence, National Achievement, and The Global Economy
This is a book that social scientists, policy experts, and global investment analysts cannot afford to ignore. It is one of the most brilliantly clarifying books this reviewer has ever read. IQ and the Wealth of Nations does for the study of human diversity and achievement among nations what The Bell Curve did for IQ and achievement in the
USA
. The central thesis is that the IQs of populations play a decisive role in the economic destinies of nations. With concise logic, Richard Lynn (professor emeritus of psychology at the
University
of
Ulster
in
Northern Ireland
), and Tatu Vanhanen (professor emeritus of political science at the
University
of
Tampere
in
Finland
), systematically document their stunningly straightforward and yet greatly overlooked hypothesis.
IQ and the Wealth of Nations analyses the relation between national IQ scores and measures of economic performance. In one analysis of 81 countries for which direct evidence on national IQs is available, mean national IQ correlates 0.71 with per capita Gross National Product (GNP) for 1998, and 0.76 with per capita Gross Domestic Product (GDP) for 1998. Other analyses consistently demonstrate national IQs predict both long term (1820-1922) and short term (1950-90; 1976-1998) economic growth rates measured variously by per capita GNP and GDP (mean rs ~ 0.60). Regression analyses of the 81 countries, and then of 185 countries, including 104 whose national IQs are estimated by averaging those from adjoining countries, shows the national differences in wealth are explained first, by the intelligence levels of the populations; second, by whether the countries have market or socialist economies; and finally, by unique circumstances such as, in the case of Qatar, by the possession of valuable natural resources like oil.
The book has a lucid, expository style. Chapter 1 reviews the various theories advanced over the last 250 years to explain why some countries are rich while others are poor. These include climate theories (temperate zones are said to be best), geographic theories (an East-West Axis is said to be best), modernization theories (urbanization and division of labor are said to be good), dependency theories (exploitation and peripheralization of poor nations are said to be bad), neoliberal theories (market economies are said to be good), and psychological theories (cultural values like thriftiness, the Protestant Ethic, and motivation for achievement are said to be good). While some of these theories almost certainly account for some of the disparities between countries, IQ scores turn out to be the single best predictor.
Chapters 2 to 4 discuss the nature of general intelligence, defined as a single unitary construct underlying performance on many specific cognitive tasks. A review of the literature shows that an individual's intelligence is an important determinant of his or her educational attainment, earnings, economic success, and other significant life outcomes. In the United States and Britain, the correlation between IQ and earnings is approximately 0.35, an association the authors argue is causal because: IQs predate earnings, are moderately heritable, are stable from 5 years of age onwards, and predict not only the earnings obtained in adulthood, but educational level and many other positive outcomes along the way. It makes sense that intelligence determines earnings because more intelligent people learn more quickly, solve problems more effectively, can be trained to acquire more complex skills, and work more productively and efficiently. Nations whose populations have high IQ levels also have high educational attainment and relatively large numbers of individuals who make significant contributions to national life, including the social infrastructure conducive to economic development. Conversely, nations with low levels of intelligence have low levels of educational attainment and relatively few individuals who make significant positive contributions to the social infrastructure. Low intelligence leads to a number of unfavorable social outcomes including crime, unemployment, welfare dependency, and single motherhood.
Chapter 5, the "Sociology of Intelligence," provides the first analyses of IQ at the group level, analyzing sub-divisions within nations such as those of cities, districts within cities, and regions. For example, studies carried out using the 310 administrative districts of
New York City
in the 1930s, found correlations of 0.40 to 0.70 between average IQ scores (gained from tests administered to children in schools) and measures of per capita income, educational attainment, welfare dependency, juvenile delinquency, mortality, and infant mortality. Similar studies carried out in regions of the British Isles,
France
, and
Spain
in the 1970s corroborate these relationships.
Chapters 6 to 8 (and their appendices) provide the critical core of the authors' analyses. These chapters describe in detail the variables and procedures by which the very testable hypotheses are tested and confirmed. The main IQ data are those published from 81 countries in the scientific literature over the previous 70 years. These are standardized to a British mean IQ of 100 with a standard deviation of 15, along with adjustments made for the secular increases in IQ which average 2.5 points a decade since the 1930s. The IQ data turn out to be highly reliable and valid. For example, in 45 countries for which there are two or more IQ measures, the inter-correlation is 0.94; in 38 countries for which there are data from international studies of achievement in mathematics and science, the correlation with IQ scores is 0.87.
The widespread though rarely stated assumption of economists and political scientists that the peoples of all nations have the same average level of intelligence turns out to be seriously incorrect. To the contrary, the evidence clearly reveals that there are considerable national differences in average intelligence level. The highest average IQs are found among the Oriental nations of North East Asia (IQ = 104), followed in descending order by the European nations of Europe (IQ = 98), the nations of North America and Australasia (IQ = 98), the nations of South and Southwest Asia from the Middle East through Turkey to India and Malaysia (IQ = 87), the nations of South East Asia and the Pacific Islands (IQ = 86), the nations of Latin America and the Caribbean (IQ = 85), and finally by the nations of Africa (IQ = 70).
One of the most surprising aspects of these data is how few nations have IQs as high as the British average of 100 (only 15 out of the 81, or less than 20%) and how many nations have IQs of 90 or less (40 out of the 81, almost 50%). The mean IQ of the 81 nations based on averaging the 7 regional IQs listed above is
90, a
serious problem if the book's conclusion is correct that IQ = 90 is the threshold for having a technological economy. However, even if all the IQs turn out to be underestimates, it is likely that the rank-order among the nations will remain highly similar.
The range of IQs can be considerable within a geographic or political boundary. For example, in Latin America and the Caribbean, IQs range from
72 in
Jamaica
to
96 in
Argentina
and
Uruguay
and appear to be determined by the racial and ethnic make-up of the populations. Some racially mixed countries were assigned IQs proportionate to the IQs known for the various groups that make up the country. Thus, the national IQ for
South Africa
is given as 72 based on the weighted average for Whites, Blacks, Coloreds, and Indians (e.g., Owen, 1992).
For some (not all) analyses, 104 of the countries had their IQs estimated by averaging those from the most appropriate neighboring countries. For example,
Afghanistan
's IQ was estimated by averaging those from neighboring
India
(IQ = 81) and
Iran
(IQ = 84) to give an IQ of 83. The tables provided in IQ and the Wealth of Nations will be invaluable for researchers wishing to analyze subsets of the data or to extend them with additional data. Of course, the authors are aware that their data on both national IQs and economic indicators are only estimates and will contain errors. Their stunning results, however, leave little doubt that the margins of error were small enough to make the exercise meaningful. Error variance is typically randomly distributed and so works to diminish the strength of the associations between variables.
Although the correlations between IQs and economic performance are high, some countries had higher or lower per capita incomes than expected from their national IQs. These results are also informative. An analysis of those countries that deviate most from a regression line shows that a major additional factor for economic success consists of whether countries have market or socialist economies. A third contribution to wealth is the unique circumstances a country finds itself in.
Some of the countries with a large positive residual, and therefore a higher per capita income than would be predicted from their IQs, are Australia, Austria, Barbados, Belgium, Canada, Denmark, France, Ireland, Qatar, Singapore, South Africa, Switzerland, and the U.S. With the exception of
Qatar
,
South Africa
, and
Barbados
all of these are technologically highly developed market economies and their higher than predicted incomes could be attributed principally to this form of economic organization. Qatar's exceptionally high per capita income is principally due to its revenue from oil exporting, which is actually managed and controlled by corporations and people from European and North American countries.
South Africa
's much higher than expected per capita income derives from the high performance of the industries established and managed by the country's European minority. Similarly,
Barbados
's high positive residual can be traced to its well-established tourist industry and financial services, which are owned, controlled and managed by American and European countries.
Some of the countries with a large negative residual are
Bulgaria
,
China
,
Hungary
,
Iraq
,
South Korea
, the
Philippines
,
Poland
,
Romania
,
Russia
,
Thailand
, and
Uruguay
. Some of these are present or former socialist countries.
Iraq
has suffered from losing the Gulf War and a decade of UN trade sanctions. The
Philippines
have had a large amount of ethnic conflict, which other studies show results in decreased growth (across countries, a 1 SD increase in ethnic conflict is associated with a 0.30 SD decrease in growth rate; Easterly & Levine, 1997).
Chapter 9 contrasts IQ theory with its competitors, explains anomalies, and provides historical accounts of particular nations and regions. For example, two significant exceptions to the view that a tropical climate is detrimental to wealth are
Singapore
and
Hong Kong
, which lie in the tropical zone but are among the richest countries in the world. Two exceptions to the view that a temperate climate is beneficial are
Lesotho
and
Swaziland
, which lie slightly south of the Tropic of Capricorn, but are among the poorest countries in the world. The explanation for these differences can be understood in terms of intelligence theory: the people of
Singapore
and Hong Kong belong to the ethnic group with the highest IQs, while the people of
Lesotho
and
Swaziland
belong to the ethnic group with the lowest IQs. Historical vignettes are presented to explain how geographical isolation in central Asia (e.g.,
Tajikistan
) may hinder economic development, and how economic fluctuations in
Britain
,
Germany
, and
India
have coincided with their governments' commitments to a market economy.
Modernization theories, according to which all nations would evolve from subsistence agriculture through to various stages of urbanization and industrialization, have worked for Western Europe and the Pacific Rim but have failed for the four remaining groups of nations (South Asia, the Pacific Islands, Latin America, and sub-Saharan Africa). IQ and the Wealth of Nations proposes that modernization theories worked for Western Europe and the Pacific Rim because these nations have appreciably the same or somewhat higher IQs than in the United States but they did not work for the other four groups of nations because these have lower IQs than those in the United States.
One of the most perplexing problems for the general theory is why the peoples of
East Asia
with their high IQs lagged behind the European peoples in economic growth and development until the second half of the 20th Century.
China
's science and technology were generally more advanced than
Europe
's for around two thousand years, from about 500 B.C. up to around
1500 A
.D. In engineering, for example,
China
had canal systems, including canal locks, centuries ahead of
Europe
. In agricultural technology, the Chinese were the first to invent the collar and harness for horses (250 B.C.), and the chain pump for lifting water for irrigation (
80 A
.D.). They also invented the wheel barrow (240 B.C.), which did not appear in
Europe
until
1250 A
.D. In printing and paper making, the Chinese invented making paper from bark (
105 A
.D.), printing from engraved wooden blocks (
650 A
.D.), printing with movable type (
1040 A
.D.), and color printing for paper money (
1100 A
.D.). In military technology, the Chinese invented the stirrup (
475 A
.D.) enabling soldiers on horseback to sit securely in the saddle and attack enemies with swords and lances, gunpowder (
1044 A
.D.), rockets (
1200 A
.D.), bombs producing shrapnel (
1230 A
.D.), small firearms shooting bullets from bamboo and metal tubes (
1260 A
.D.), and cannons (
1280 A
.D.). In
Europe
, gunpowder wasn't used until the 1300s. In marine technology, the Chinese built ships with rudders (2000 B.C.), and the magnetic compass for navigation at sea (
1100 A
.D.). Still other Chinese inventions included: cast iron (300 B.C.), iron chain supported suspension bridges (
580 A
.D.), spinning wheels (
1035 A
.D.), water powered mechanical clocks (
1080 A
.D.), and porcelain (
840 A
.D.). In mathematics, the Chinese invented the decimal point (1350 B.C.), and negative numbers (100 B.C.). In the 15th century Chinese inventiveness in science and technology came to an end and from that time on virtually all the important advances were made by Europeans, first in Europe and later in the
U.S.
, perhaps because while Europeans developed the market economy, the Chinese stagnated through authoritarian bureaucracy and central planning.
The failure of
Japan
to develop economically until the late 19th century is largely attributed to a regulated economy and isolation from the rest of the world. By 1867-
68 a
revolution occurred and the new rulers embarked on a program to modernize
Japan
by adopting Western education and technology, and by freeing up the economy by transforming state monopolies into private corporations. Much of the Japanese economic success in the 20th century was built by adopting inventions made in the West, improving them, and selling them more competitively in world markets.
Japan
thereby built up its motorcycle, automobile, shipbuilding, and electronics industries. Although it is sometimes asserted that the Japanese have not made any significant scientific and technological innovations of their own, this underestimates their technological achievements. Philip's Science and Technology Encyclopedia (1998) lists a number of important discoveries and technological innovations made by the Japanese: the fiber-tipped pen (1960), "bullet" trains traveling at
210 km
per hour, much faster than any Western trains (1964), laser radar (1966), quartz watches (1967), VHS video home systems (1976), flat screen televisions using liquid crystal display (1979), video discs (1980), CD-ROM (read only memory) disks (1985), digital audio tape (1987), and digital networks for sending signals along coaxial cables and optical fibers (1988).
African nations are at the other extreme to
China
and
Japan
in levels of national IQ and this may explain why they are such a major anomaly for modernization theory. The low rate of economic growth of African countries following their independence from colonial rule in the 1960s is one of the major problems in developmental economics. During the years 1976-98, the average rate of economic growth per capita GNP of the 41 nations of sub-Saharan
Africa
for which data are available is much lower than in the rest of the world. Many of the African countries even suffered negative per capita growth rate since 1960 (see also Easterly & Levine, 1997). Several economists have quantified all possible factors such as climate, ethnic diversity, geography, mismanagement, unemployment and the like and compared the situation to elsewhere in the world, especially
Asia
, and have concluded that these factors do not provide a complete explanation and that there is some "missing element." Some have identified the low level of "social capital," i.e., the widespread corruption and lack of trust in commercial relationships, poor roads and railways, unreliable telephones and electricity supplies, and the prevalence of tropical diseases such as malaria. IQ and the Wealth of Nations suggests that the missing link is IQ, and that some of the factors identified by economists as contributing to the low economic growth in sub-Saharan Africa are themselves attributable to a low level of intelligence in the populations. For example, the poor telephone services and electricity supplies, the low agricultural yields, and the poor advice given by government advisory boards are themselves due to the low average levels of IQ. With a cognitive capacity of IQ = 70, the populations of
Africa
cannot be expected to match the rates of economic growth achieved elsewhere in the world.
In chapter 10, the final chapter, various predictions are made. One clear prediction is that future growth is most likely in those countries with the largest negative residuals, that is, whose national IQ scores are high but whose present economic performance is weak. The countries of the former Communist Blocs -- such as
Russia
,
Poland
,
Bulgaria
, and
Romania
, and the People's Republic of
China
, and
Vietnam
-- are obvious possibilities. This chapter also lists some of the factors (both environmental and genetic) that might raise IQ scores, and so alleviate the problem. These include better nutrition, education, and health, and also ending the dysgenic fertility wherein the lowest IQ people produce the most children. For example, fertility figures from countries such as Brazil, the Dominican Republic, and Nicaragua show that among parents with secondary education in the late 1990s, the average number of children produced lies between 1.8 and 2.2, while among women with the least education, it lies between 5.0 and 6.1. Thus the least educated are having two to three times the number of children of the most educated. Since educational levels in these countries are to some degree correlated with intelligence, their demographic trend is strongly dysgenic.
The final conclusion of IQ and the Wealth of Nations is that national differences in IQ are here to stay, as is the gap between rich and poor nations. Hitherto, theories of economic development have been based on the presumption that the gaps between rich and poor countries are only temporary, and that they are due to various environmental conditions that could be changed by aid from rich countries to poor countries, and by poor countries adopting appropriate institutions and policies. It has been assumed that all human populations have equal mental abilities to adopt modern technologies and to achieve equal levels of economic development. The authors call for the recognition of the existence of the evolved diversity of human populations. J Philippe
Rushton
Department Psychology, Uiversity of Western Ontario, Canada (in press, 22 October
2001, in
Elsevier Science journal)
References
Easterly, W. & Levine, R. (1997).
Africa
's growth tragedy: policies and ethnic divisions. Quarterly Journal of Economics, 112, 1203-1250.
Owen, K. (1992). The suitability of Raven's Standard Progressive Matrices for various groups in
South Africa
. Personality and Individual Differences, 13, 149-159.
Philip's Science and Technology Encyclopedia (1998).
London
: Philip.
Recension av
John Järvenpää:
Onsdskans biologiska
ursprung,
Gunnar Adler-Karlsson,
Förlag: Arena (2008), 215 sid
Ondskans biologiska
ursprung
”Som man väl fruktar
farliga vilddjur, men
utan att hata dem, så
förhåller jag mig inför
människor.”
Arthur Schopenhauer,
filosof (1788-1860)
”Knappheten på resurser
gör kampen för
överlevnad oundviklig
och permanent, i vilken
kamp många människor
kommer att falla ner
till lägsta möjliga
överlevnadsnivå och även
under denna.”
Tatu Vanhanen, professor
i samhällsvetenskap som
i sin forskning förenar
samhälle och biologi
”Den allra viktigaste
frågan i samtida
filosofi är denna: Hur,
och i vad mån, kan vi
förena en viss
uppfattning som vi har
av oss själva som
medvetna,
eftertänksamma, fria,
sociala och politiska
varelser med en värld
som helt och hållet
består av omedvetna,
meningslösa partiklar i
kraftfält? Hur förena
... det vi tror om oss
själva med det vi vet
vara fakta från fysik,
kemi och biologi?”
John R Searle, ledande
neurobiologisk filosof
(Citaten ur Ondskans
biologiska ursprung
av Gunnar
Adler-Karlsson, 2008.
Arena.)
Inledning:
personporträtt och
bibliografi
Gunnar Adler-Karlsson,
född 1933, är inte
vilken professor som
helst. När han 1968 lade
fram sin
doktorsavhandling om hur
amerikanarna agerat
framgångsrikt i det
kalla kriget, ledde det
till att han blev
persona non grata.
Orsaken var att GAK på
ett fåtal sidor tagit
upp familjen Wallenbergs
affärer med tyskarna
under andra
världskriget. Att f d
handelsministern och
internationellt
framstående
vetenskapsmannen Gunnar
Myrdal, som 1974 fick
Nobelpriset, handlett
GAK hjälpte inte.
Pressen på att överge
sanningen låg kvar och
GAK valde att lämna
Sverige.
Han fortsatte studera
vid både Harvard och
Berkeley. Ett tag
arbetade han vid ett
FN-organ och han
föreläste i en rad
länder. GAK erbjöds en
professorstjänst i
samhällsvetenskap vid
universitetet i
Roskilde. Han tackade ja
och stannade i Danmark
mellan åren 1974-88.
Sedan bar det av till
den vackra italienska ön
Capri där han köpte upp
en bit mark och bildade
The Capri Institute, som
blev bas för hans
fortsatta forskning. På
Capri har GAK skapat
Filosofins park,
den förmodligen enda av
sitt slag i Europa. Här
kan man ta del av och
reflektera kring tankar
av historiens stora
tänkare.
Beträffande hans
avhandling, Western
Economic Warfare
1947-1967, så
omnämndes den 34 år
senare, i internationell
litteratur, som ”the
classic” bok om det
kalla kriget (Alan P
Dobson, 2002: US
Economic Statecraft for
Survival 1933-1991,
s 24. Routledge).
Ett 20-tal böcker har
GAK också skrivit under
resans gång. Den första,
Funktionssocialismen
från 1967, handlar om
hur man kan överbrygga
dikotomin mellan
kapitalism och
socialism. GAK
framhåller att det kan
göras med sunt förnuft:
staten bör ha ansvaret
för vissa saker medan
kreativa entreprenörer
sköter annat. Boken
inspirerade åtskilliga
politiker och trycktes
i flera upplagor, från
Japan till Argentina.
På 80-talet kom han att
få upp ögonen för
biologins roll i det
mänskliga (sam)spelet,
både på individ- och
samhällsnivå. Med
boken Adrenalinstinna
hannar från 1985
satte han fingret på hur
adrenalin och
testosteron får i
huvudsak män att sträva
efter toppen och makten
med allt vad det
innebär, och då inte
bara i positiv
bemärkelse.
År 1997 kom
Superhjärnornas kamp
där GAK tog steget från
hormoner till neuroner,
hjärnan och
intelligensens roll i
utvecklingen. Tesen han
driver är att de
samhällen som lyckas få
de mest intelligenta att
samarbeta, eller
samtänka,
kommer att lyckas bäst i
den globala kapplöpning
som ständigt pågår. Det
är en darwinistisk
kapplöpning mellan
länder om idéer, teknik,
pengar och – makt. Målet
för superhjärnorna,
alltifrån mobilföretag
till militära
supermakter, är att slå
ut sina konkurrenter och
bli herre på täppan;
inom det militära
handlar det naturligtvis
inte i första hand om
att tillintetgöra
konkurrenterna i fysisk
mening utan om att visa
att man besitter
överlägsen kunskap och
har de bästa vapnen.
Vilket ger diverse
fördelar samt insikt hos
konkurrenten om att det
inte är lönt att sticka
upp.
Några år senare kom
Tankar om västvärldens
vishet (2000) där
GAK filosoferar kring
realism och idealism och
hur dessa alltsedan
antiken har präglat
västerlandet. I
självbiografin En
uppblåst bakteries
memoarer (2003) gör
GAK upp med dem som
smutskastat, tystat ned
eller demoniserat honom
genom åren.
En av dessa var kände
opinionsprofilen Gustaf
von Platen som dock kom
att ångra sig:
”Jag hade avfärdat
(Gunnar Adler-Karlsson)
som en tokstolle och
medlöpare till den
yttersta vänstern i
stället för att inse att
han är en personlig
tänkare, en filosof som
går i ingens ledband och
som älskar att formulera
djärva, originella och
gärna förargelseväckande
teser”
(ibid, s 125).
Utöver detta har otaliga
artiklar publicerats av
GAK, antingen i diverse
skrifter eller på
Capri-institutets
hemsida
www.philosophicalpark.org.
Förra året publicerade
GAK Ondskans
biologiska ursprung,
en bok som han själv
tror är hans ”sista
allvarliga bok”. Boken,
som inte omnämnts med
ett endaste ord i
etablissemangspressen,
kan sägas vara en logisk
följd av hans tidigare
alster. GAK utgår från
den religiösa tillika
politiska dogmen att vi
alla är lika, utrustade
med samma kapacitet,
intelligens och fria
vilja. Detta synsätt, i
synnerhet gällande
intelligensen, dominerar
i stort sett all
verksamhet, åtminstone i
väst.
Emellertid menar GAK med
hänvisning till de
senaste rönen inom
genetik och
neurovetenskap, att vi
är biologiskt
differenta. Vi har olika
kapacitet, både
individuellt och
kollektivt, mellan könen
och mellan folkgrupper.
De mest
intelligenta har
historien igenom
manipulerat massorna,
skapat mera makt och
privilegier åt sig
själva. Detta, liksom
det faktum att alla djur
inklusive människan
behöver ett revir där
man har trygghet och
mat, är en naturlig del
i evolutionen där de som
är ”fittest”, bäst
anpassade för att
hantera utmaningar,
klarar sig bäst.
De flesta människor är
ganska nöjda när de
uppnått det basala: mat,
god hälsa, en partner
(och barn), trygghet och
hyfsad standard (även om
avundsjukan alltid
ligger och lurpassar).
Men somliga, mestadels
män som omkring sig
samlar ett antal
superhjärnor, nöjer sig
inte med det utan
strävar efter mer. GAK
anför statistik som
visar hur historien gått
från tiotusentals
alfahannar, hövdingar,
furstar och kungar till
allt färre ledare som
styr över allt större
områden. Han
redovisar även en för
tillfället paradoxal
tendens, att alltfler
länder tillika
superhjärnor gör anspråk
på nationell suveränitet
men att ledarna för de
stora entiteterna EU,
USA, Kina och Ryssland
utgör giganterna som
påverkar övriga världen.
Evolutionen
diskriminerar
Samtidigt med denna
utveckling har världens
befolkning ökat markant,
särskilt från det att
kapitalismen fick
någorlunda fria tyglar
på 1700-talet. Snabbast
har ökningen varit sedan
andra världskrigets
slut. De första 50 åren
efter kriget ökade
människan från dryga två
till sex miljarder.
Snart är vi sju och runt
2050 nio miljarder,
enligt FN.
Detta är, menar GAK, ett
”biologiskt mirakel”.
Men ett mirakel som
också kan leda till vår
undergång eftersom
alltfler människor
innebär att jordens
resurser tärs. Ju fler
vi blir, desto mer kamp
om dessa resurser blir
det. En kamp på liv och
död, allt enligt
evolutionens första
princip, den om
överlevnad.
I en sådan kamp står vi
oss själva närmast. Vi
är biologiskt
programmerade att
premiera våra egna barn,
och i förlängningen vår
egen släkt, framför
andra. Evolutionen
diskriminerar den andre.
Med bland andra
välrenommerade
genetikern William D
Hamiltons forskning som
stöd, menar GAK att de
minskande resurserna
kommer att leda till
mera släktskapsaltruism,
diskriminering och
etniska konflikter.
GAK sammanfattar på sitt
tydliga och lakoniska
sätt: "Detta är rätt
och slätt kärlek till
våra egna barn och till
vår egen familj, till
våra ’blodsförvanter’.
För att upprepa,
diskriminering är,
djupast sett, ett
uttryck för kärlek till
våra egna barn!”
Den ”fria viljan” och
rovdjuret inom oss
Så långt är GAK
övertygande, hans tes
kan bevisas och den är
lätt att följa. Desto
knepigare blir det då
han fastslår att
människan har föga av
fri vilja - när vi dödar
varandra i krig, när
testosteronstinna män
slår ihjäl varandra på
gatan eller när de kör
alldeles för snabbt och
farligt med sina bilar.
Sådant är enligt GAK
inte uttryck för ondska
utan för det han kallar
”biologisk tragedi”. Med
det menas att människan
har mycket lite av fri
vilja, att det inom oss
bor ett rovdjur med
starka känslor och
instinkter som vårt
intellekt har svårt att
råda över – människan
borde därför heta Homo
Sapiens Praedator.
GAK argumenterar för att
vi måste sluta använda
begreppsparet ”onda” och
”goda” eftersom det
upprätthåller ”det
hatskapande” synsättet
att vi har rätt och ni
har fel. Detta i sin tur
får till följd att
varaktig samexistens
aldrig kan uppnås.
Istället för ont och
gott borde man använda
termerna ”biologiska
tragedier” respektive
”mirakel”.
GAK talar väl för sin
sak men tycks alltför
lätt vifta bort den
stora skillnaden mellan
människa och övriga
(dägg)djur, nämligen
människans förmåga att
reflektera över och
känna skam, sorg och
skuld över sina
beteenden samt förmågan
att korrigera dem.
Därmed har människan,
åtminstone delvis, en
fri vilja att dämpa sin
rovdjursnatur och avstå
från elaka handlingar.
Djuren däremot
accepterar tillvaron
sådan den är, tankar på
exempelvis hämnd finns
inte utan tillvaron
handlar helt enkelt om
överlevnad, att sprida
sina gener och att
vara. Det senare
illustrerat av lejonet
som efter en måltid
ligger och jäser i
skuggan under ett träd.
Visserligen har högre
primater mer än så. De
har ett utvecklat
känsloliv, de umgås och
leker på ett medvetet
plan, använder redskap
och har sex för nöjes
skull. Människans högre
intellekt, förmåga till
djupare reflektion och
avancerad problemlösning
saknar de dock.
Förvisso tillstår GAK
att människan har en del
fri vilja att tygla sin
natur med. Trots allt
har ju naturen utrustat
henne med betydligt mer
cortexbark, området där
intelligensen finns, än
andra djur. Men jämfört
med vår rovdjursnatur
och ”känslohjärna” är
cortex så oerhört mycket
yngre, några miljoner år
skiljer dem åt (GAK har
vid andra tillfällen
hänvisat till
Nobelpristagaren Rita
Levi-Montalcini, som
menar att den urgamla
känslohjärnan eller den
”arkaiska hjärnan” lurar
oss att tro att vi är
klokare än vad vi är).
Detta liksom alla krig,
allt dödande, all
brutalitet och alla
elakheter som vi
dagligen utsätter
varandra för, är grunden
till hans slutsats om
människans svaga, fria
vilja. Vi vet att vi ska
vara hyggliga men har
svårt att vara det.
Det judiska exemplet -
från offer till förövare
För att motverka
människans undergång
måste vi, enligt
agnostikern GAK, ta till
oss delar av den kristna
doktrinen: vi måste
erkänna våra brister och
kunna förlåta, och vi
får aldrig skada
varandra. GAK sällar sig
här till filmskaparen
Ingmar Bergmans ord om
att ta avstånd från den
världsbild som Bibelns
gamla testamente
förmedlar.
Den världsbilden – öga
för öga och tand för
tand, att människan som
Guds avbild är härskare
över jordens
(begränsade) resurser
samt bilden av judarna
som det av Herren
utvalda folket att leda
övriga världen -
appellerar enligt GAK
till djupt rotade
biologiska instinkter.
Dessa är urgamla och har
betydligt mer tyngd ӊn
det vi kallar
intelligens eller
rationalitet”.
GAK använder främst
judars inblandning i
diverse projekt för att
åskådliggöra sin tes om
den biologiska tragedin.
Poängen med detta är att
ett folk som under
tusentals år förföljts
och diskriminerats själv
kan utveckla dylika
beteendemönster när de
kommer i maktställning.
Med i huvudsak judiska
källor visar GAK att
judar dominerade den s k
ryska revolutionens sex
första år, 1917-1923,
där omkring åtta
miljoner ryssar miste
livet. Han refererar
till Yuri Zlezkine som i
sin studie Det
judiska seklet (The
Jewish Century,
Princeton University
Press, 2004 s 183)
citerar en judisk
författare som skrivit
följande härom:
[En] ”tidigare
undertryckt älskare av
frihet hade förvandlats
till tyrann av ’aldrig
tidigare skådad
despotisk nyckfullhet’;
den självutplånande
förhandlaren hade blivit
chef över ’de värsta
huligangängen’; den
principfaste humanisten
dömde till tvångsarbete
för ’ekonomiskt
spionage’ och andra
fantasibrott; pacifisten
och vapenvägraren
harangerade trupperna
och anförde ’stora
militära trupper’...”
GAK ger flera samtida
exempel på brutalitet
från judars och Israels
sida, inte minst i
behandlingen av
palestinierna. Han kunde
ha fyllt på sin lista
med än fler judiska
källor, t ex professor
Israel Shahaks studie
Jewish history, Jewish
religion (Pluto
Press, 1994; på svenska
Foenix förlag, 1996).
Shahak tar upp att
Talmud och andra heliga
judiska skrifter är
fyllda av agg och rentav
hat mot gojim,
icke-judar. Och han
visar hur dessa källor
påverkar många judars
mentalitet och Israels
politik av idag.
GAK kunde även ha
refererat till Hain
Coen, på 50-talet medlem
av Israels Högsta
domstol. Coen har talat
om ”den bistra ödets
ironi som har lett till
samma biologiska och
rasistiska lagar som
nazisterna propagerade
för och som inspirerade
de ökända
Nurnberglagarna, nu
tjänar som grund för
definitionen av
judendomen i staten
Israel” (J Badi, 1960,
Fundamental laws of
the state of Israel,
s 156).
Nobelpristagare på
krigsstigen
Emellertid är GAKs
främsta exempel nog så
tungt. Det utgörs av
matematikern Robert J
Aumann som 2005 fick
Nobelpriset i ekonomi.
Han fick det för ”en
mycket mörk världsbild”
som ansågs vara baserad
på s k spelteori.
Emellertid visar GAK att
den i stora stycken är
baserad på Bibelns/Gamla
testamentets Jesaja
2:2-4, som Aumann
citerar ur i
sitt tacktal. Här
pläderas å den ena sidan
för fred men
dessförinnan är krig
nödvändigt – ända till
dess ”det finns en
central regering – en
Herre erkänd av alla”.
Aumann tillfrågades av
en journalist om vad
hans forskning kan vara
bra för. Han svarade att
han hoppades att den
skulle hjälpa Israel att
överleva. GAK finner det
anmärkningsvärt att
Aumann inte talade om
att skapa fred mellan
judar och palestinier.
Det mest
anmärkningsvärda var
emellertid sättet på
vilket Aumann i sin
Nobelföreläsning
blandade hebreiska med
engelska. I den engelska
versionen uteslöt han
vissa ord. Däremot fanns
dessa med i den
hebreiska versionen,
nämligen i partiet där
han talar om att den Gud
som vi alla måste
underkasta oss är
judarnas gud, Jahweh.
Ingen fred innan dess
sålunda. GAK konkluderar
med att han ser Aumann
mera som en soldat i
Israels arme än som
vetenskapsman. Och det
skrämmer honom.
Sibi Imperare – att
härska över sig själv
Ett av människans
främsta mål borde enligt
GAK vara
självkontroll. Här
hänvisar han till gamla
anor, närmare bestämt
den romerske tänkaren
Seneca som redan för ca
2000 år sedan utropade:
Sibi imperare maximum
imperium est – att
härska över sig själv är
den högsta formen av
makt. Kejsare Marcus
Aurelius gjorde detsamma
omkring 165 e Kr, och
använde detta motto för
sitt folk såväl som för
sig själv: ”... gör
aldrig dig själv till
vare sig tyrann över
eller slav under någon
annan.”
Omsatt till samtiden
menar GAK att de
styrande måste vara
ödmjuka inför sina
brister. De måste lära
känna sig själva, sluta
tro att de står över
andra människor,
undertrycka sina
instinkter och alltid
tänka efter före de
handlar. Makt
korrumperar och det
gäller att vara medveten
om det. Ledarna måste
också utveckla en global
moral enligt vilken vi
aldrig får skada
varandra. För att
säkerställa detta måste
enligt GAK ett globalt,
övergripande maktorgan
skapas.
En identitär invändning
är att ett sådant
maktorgan skulle öka
risken för en global
tyranni. Det identitära
alternativet är istället
en värld med talrika,
fria och självständiga
småstater vilka
samarbetar och samtänker
för en fredlig samvaro.
Redan de gamla grekerna
visste att demokrati -
med folkvilja och
naturliga hierarkier (ej
att förväxla med
slaveri), som GAK
förordar - fungerar
endast på småskalig
nivå.
Sammanfattning och
diskussion
Ovanstående är
naturligtvis en
förenkling av GAKs
spännande och
tankeväckande bok. Som
torde ha framgått
argumenterar han främst
ur biologisk synvinkel.
Möjligen hade hans ord
vägt tyngre om han
tydligare betonat
samspelet mellan arv och
miljö. Utöver detta samt
att boken bitvis har en
något spretig
disposition finns där
inte mycket att invända
mot. Ju mer man funderar
över GAKs ståndpunkt att
människan har föga av
fri vilja och till stor
del styrs av hennes
urgamla rovdjursnatur,
desto mer finner man som
bekräftar detta.
Frånsett de mest brutala
– krig, mord, våldtäkter
och misshandel – är
vardagen fylld av
beteenden där ytterst
människans biologi tycks
få henne att agera som
hon gör, ibland med
livet som insats. Till
det senare hör extrema
sporter som
bergsklättring,
fridykning och rally.
Otrohet, gräl,
spydigheter, skitsnack,
avundsjuka, svartsjuka
och spelmissbruk torde i
någon mening vara
uttryck för den ofria
viljan. Vi att vi ska
vara hyggliga, och vi
vet att man
ska tänka till en gång
extra innan man
agerar. Ändå gör vi
tvärtom. Teori och
praktik hänger inte
ihop.
Spel och shopping har
alltmer kommit att
betraktas som sjukdomar,
vilket per definition är
något man inte kan rå
för, och behandling
erbjuds för detta.
Sjukdom i traditionell
mening kan definitivt
spåras till molekylär
nivå. Likaså självmordet
vilket bevisas av att
människor med de allra
bästa yttre
förutsättningar ändå tar
livet av sig. Orsaken är
att deras inre kemi är i
en fruktansvärd obalans.
Jakt, fiske och skytte
liksom de flesta fysiska
aktiviteter innebär
adrenalin, känslor och
instinkter. Detsamma
gäller vår individuella
känsla för estetik,
färg, form, bok- och
musiksmak; delvis kan
detta knytas till
uppväxtmiljö, ”det
sociala arvet”, som
formar oss vid sidan av
normer, massmedia,
kultur mm (om det
sociala är såpass stark
som ”miljöskolans”
anhängare hävdar, hur
mycket fri vilja har
individen då?)
Personkemin, vilka vi
fungerar ihop med, samt
egocentrismen där vi
tenderar att (be)döma
världen utifrån oss
själva, är inget vi kan
råda över.
Det gäller också
förälskelsen, som kan
locka fram rovdjuret i
oss, ”I krig och kärlek
är allt tillåtet”. Som
GAK poängterar är det
ytterst kärleken till
våra barn som får oss
att diskriminera, att
sätta dem före allt och
alla andra. Detta
verkar, enligt mina
noteringar, gälla även
kärleken till sig själv.
Individen står sig själv
närmast vilket märks i
alla möjliga samanhang.
Överhuvudtaget tycks
alla sociala relationer
inbegripa det
”djuriska”. Enligt
neuropsykologerna
Blakemore & Frith (2003,
How does the brain
deal with social world?
Neuroreport nr 14)
är människan konstant,
ofta omedvetet, vaksam
på omgivningen för att
se om hon har att göra
med en vän eller
fiende.
Det kanske mest komiska
uttrycket för den
inneboende
rovdjursnatuen är
liberalen, den s k
tolerante, som blir
rosenrasande när han
stöter på åsikter på
tvärs med hans egna.
Förvisso slåss han inte
men han kan exempelvis
lämna tv-studion även i
direktsändning; inom
kognitiv beteendeterapi
är det vanligt att
våldsamma män får lära
sig att lämna en
konfliktsituation för
att lugna ner sig.
Jag avslutade nyligen en
universitetskurs i
neuropsykologi. En av de
viktigaste lärdomarna
var att individen
tenderar att söka sig
till det som hon har en
förprogrammerad genetisk
läggning för. Gillade vi
inte det vi gjorde så
höll vi heller inte på
med det. Det tycks mig
som det enda som
människan tycks göra
frivilligt, även om hon
egentligen inte vill, är
dels att anpassa sig
till politiskt korrekta
trender och dels att
arbeta även med det som
är tråkigt.
Att arbeta handlar om
det biologiskt
grundläggande,
överlevnad, mat på
bordet. Även
anpassningen till
politisk korrekthet
berör detta då det kan
leda till förlust av
jobb om man inte
anpassar sig. Men
framförallt handlar
anpassningen om att
människan är ett
bekräftelsesökande
flockdjur som följer
strömmen; ju fler som
tycker likadant desto
mer bekräftelse kan man
räkna med (ämnet har
behandlats i min bok
Politisk korrekthet
från 2006). Rädslan
för utstötning ur
gemenskapen är troligen
en av de absolut
viktigaste, och mest
universella egenskaper,
som människan föds med.
Förmodligen har de få
procent av
mänskligheten, som går
emot pk-trycket och
formulerar alternativa
idéer, trots risk för
fängelse, en biologiskt
rotad mekanism för
självständighet,
sanningssökande,
ärlighet och djärvhet,
kanske i en kombination
– genforskningen lär
snart ge oss svaret.
Man kan förstås invända
mot allt detta med att
människor överlag beter
sig någorlunda hyggligt
mot varandra. Samtidigt
är de flesta lagar
skapade för att reglera
de känslobaserade
misstag som ständigt
begås. Lägger vi härtill
den världsbild som
miljöskolans anhängare -
sociologer,
”humanister”,
vänsterliberaler och
likhetsfeminister m fl –
förmedlar, den bild som
mer eller mindre
förkastar biologin och
hävdar att individen,
med miljöns hjälp, kan
formas till i princip
vad sorts människa som
helst – ja, då hamnar vi
likväl i ett erkännande
av att människan saknar
fri vilja.
Slutsatsen blir att
såväl biologins som
miljöskolans premisser
inte ger särskilt mycket
utrymme kvar för den
fria viljan. Dvs att
människan i någon mening
har mindre av denna
vilja än hon tror, att
hon är ett tomt blad
alternativt ett rovdjur
eller däggdjur, om än
ett komplext och
sofistikerat sådant.
I alla händelser finns
det, som ovan antytts,
mycket som pekar på att
biologin är starkare
än miljön och den
kulturella påverkan
(världsledande
tvillingforskaren Thomas
Bouchards rön ger starka
belägg för att så är
fallet). En illustration
är det som
psykologiprofessor Kevin
MacDonald kallar
implicit whiteness.
Innebörden är att
flertalet individer ur
ett etniskt eller
rasligt kollektiv, i
detta fallet den vita,
har en latent
etnocentrism och
”rasmedvetenhet” utifrån
vilka de tenderar att –
mestadels omedvetet -
söka sig till
aktiviteter och områden
som utövas och bebos av
likaledes vita
människor; motsvarande
tendenser återfinns hos
andra folkgrupper och
raser (MacDonald, paper
winter 2006/07:
Psychology and White
Ethnocentrism). Ett
stöd för detta implicita
är att västerlandets
vita, trots en massiv
mångkulturell
propaganda, till 80-90
procent (omedvetet)
väljer partners som
också är vita. Man kan
också notera att de
flesta kvinnor skaffar
barn, trots allt
negativt som de, i
feminiseringens och
jämlikhetens namn, fått
höra att detta skulle
innebära. Den biologiska
klockan står på
traditionalisternas
sida.
GAKs världsbild är
dyster. Den ringa fria
vilja som människan
tycks ha, är den
tillräcklig för hans
botemedel: Sibi
Imperare,
självbehärskning och
ansvarsfullt beteende.
Västvärldens nuvarande
inriktning på hedonism
och individens njutning
i form av sex, droger,
spel mm stimulerar det
instinktiva, primitiva,
dock kanske inte så
mycket av rovdjuret utan
mer av lammet som är
tolerant mot den andre
(USA med sina krig, sin
hämndkultur och
dödsstraff skiljer sig
här från Europa). Denna tolerans
kan förklaras med att
väst sedan 1945, då
Auschwitz portar
öppnades, har anammat en
skuldideologi som lär ut
att ”det får aldrig
hända igen”. Normala
krav har omtolkats till
diskriminering vilket
gjort västerlänningen
konflikträdd – ingen
vill ju anklagas för att
vara en potentiell
förintelsebödel (jfr
Politisk korrekthet,
2006, kap 8-10). Den
västerländske undersåten
fostras å ena sidan till
tolerans och
icke-konflikt, å den
andra sidan till
nyckfullhet och
primitivt beteende.
Detta försvårar målet om
Sibi Imperare.
Som jag ser det skulle
begreppet ”biologisk
tragedi” i detta
sammanhang kunna ges
följande innebörd: den
urartade toleransen, där
västerlandet mer eller
mindre ger bort sina
länder till i huvudsak
muslimer, förstärker deras rovdjursnatur. Åtminstone
gäller det den hårdföra
islamisten som får en
ökad vilja till makt,
att sprida sina idéer
och sina gener. Islam
handlar bland mycket
annat om att
icke-muslimen är en
”otrogen hund” som de
facto får behandlas
illa. I detta
scenario skulle man kunna
säga att även
västerlänningens -
hittillsvarande -
handlingsförlamning kan
bädda för
en sorts ”biologisk
tragedi”, fast av omvänt
slag.
Till sist ett par ord om
samhällsövergripande
makt. För att
säkerställa att
framtidens ledare har de
”Sibi imperariska”
egenskaperna som det bra
ledarskapet kräver,
måste nya testmetoder
utvecklas. Tester som
förenar arv och miljö.
Utöver traditionella
intervjuer och formulär
kan man använda den nya
neurotekniken, bl a
magnetröntgenkameror.
Med dem kan man avläsa
vilka delar av hjärnan
som i en given
testsituation aktiveras
hos kandidaterna. På så
sätt kan man ”mäta”
graden av girighet,
impulsivitet mm. Har
kandidaten alltför
mycket sådant är han
eller hon för inte
lämplig posten.
Sammantaget är
Ondskans biologiska
ursprung en djärv
och viktig bok. I många
stycken för den oss
närmare sanningen. Den
ger nya insikter och
analytiska begrepp samt
ett långsiktigt
perspektiv som
kontrasterar starkt mot
mediernas
dagsländeperspektiv (ett
av GAKs många fyndiga
begrepp). Det är
tveksamt om
journalistkåren har
förmåga nog, intelligens
såväl som fri vilja, att
förstå Gunnar Adler
Karlsson.
John Järvenpää (september/oktober
2009)
