Valet 2010: Svenskarnas vara eller icke vara

[

”Målet, som är den vita rasens avskaffande, är så önskvärt att det är svårt att tro att det skulle möta motstånd från andra än övertygade vita rasister.”
(Historieprofessor Noel Ignatiev, i tidskriften Race Traitor okt/92)
 
2006 års val ledde till ett maktskifte. Den borgerliga alliansen ersätter socialdemokraterna, som med egen majoritet eller med andra partiers hjälp styrt Sverige under nästan hela 1900-talet. Emellertid har nyheterna och kommentarerna på debatt- och ledarsidor mest kretsat kring Sverigedemokraternas framgång. Partiet fick omkring 200 mandat i hälften av Sveriges kommuner, det tar plats i tre landsting och fick tre procent i riksdagsvalet med drygt 160 000 röster.
 
I de flesta västeuropeiska parlament finns invandringskritiska partier representerade, många med betydligt radikalare program än SD. Sett ur det perspektivet är SDs valresultat ingen framgång. Men med svenska mått är det ett politiskt genombrott. Likaså är det ett ekonomiskt genombrott för partiet, som nu kan räkna med omkring 40 miljoner i kommunalt och statligt stöd under den kommande fyraårsperioden. För ett parti som tidigare fått förlita sig på sina medlemmars bidrag och ideella arbete betyder detta naturligtvis oerhört mycket.

Vad står då SD för, skiljer sig dess politiska program från den bild som gängse medier och politiker målar upp? I det följande jämförs SD med riksdagspartierna. Politiska och massmediala strategier mot partiet tas upp.
 
Nationalismen
Jämfört med riksdagspartierna ligger SD klart närmast den idéströmning som kallas nationalism. Förenklat handlar denna idé om att nationen – det av andra länder erkända och avgränsade territorium över vilken staten har kontroll – rymmer en eller ett fåtal folkgrupp(er) med ett gemensamt språk, en gemensam övergripande kultur bestående av lagar, regler, seder, traditioner, historia etc. Den nationella värdegrunden är ofta traditionellt baserad. Hit hör normer, värderingar och egenskaper såsom ansvarstagande, trygghet, mod, stolthet, hederlighet, ärlighet och tron på kärnfamiljen som samhällets grund.
 
Naturen, som för Sveriges del utgörs av skogarna, sjöarna, fjällen, sommarängarna, björkarna och den nordiska faunan, är en viktig del i det nationalistiska idébygget. Den svenske nationalisten och korporatisten Per Engdahl (1909-1994) tar i en ledare i den korporativa tidskriften Vägen framåt (augusti 1988) upp vad som enligt honom kännetecknar det typiskt svenska. Bortsett från det negativa draget avundsjuka lyfter han fram naturkänslan 

samkänslan med det svenska landet, det sinne för svenska naturen, som bär upp svensk lyrik alltifrån Wivallius hyllning till våren och Bellmans landskapsmåleri i versrytm och musik fram till Harry Martinssons tolkning av det svenska landskapet och Evert Taubes hövålms-doftande Calle Schewen. Det var inte slagfältets heroism, som gjorde svensk 1600-talsdikt odödlig, det var naturupplevelsen på våra nordliga breddgrader, ”Den blomstertid nu kommer” och ”I denna ljuva sommartid”.     

Nationalismen stadgar att folket har rätt att bestämma över sitt lands framtid och öde utan inblandning av andra länders aktörer. Sålunda är nationalismen för folkrätten och avvisande till imperialismen. Däremot är den för samarbete mellan länder, annars kunde man ju exempelvis inte bedriva handel, kommunicera, resa osv.
 
Nationalismen avvisar även rasismen, dvs den ideologi som på biologisk grund delar in människosläktet i mer eller mindre värda kategorier, vilket i sin tur motiverar diskriminering, förtryck och t o m utrotning av ”den andre”. Däremot hävdar nationalismen att varje folkgrupp har rätt att sätta sig själv främst, inom den egna nationen. Utanför den egna nationen har man emellertid ingen rätt att sätta vare sig själv eller sitt folk i första rummet, utan då måste man respektera det andra landets samhällsstruktur, inte minst om man funderar på att bli medborgare häri. Man har ingen rätt att kräva att det nya landet ska ändra sitt regelverk och normsystem bara för att man själv känner sig förfördelad. Inte ens om man objektivt sett är det kan man, ur nationalistisk, eller det sunda förnuftets, synvinkel kräva något sådant. Alla länders normsystem har ju varsamt slipats fram under hundratals, ibland tusentals år och anpassats för respektive länders förutsättningar. Att ett land ska kuna vara världens alla folk till lags är inte möjligt ens i idéernas värld.
 
Nationalismen menar att en gemensam värdegrund inom nationen skapar en känsla av tillit och sammanhang. Detta underlättar dialog och problemlösning vilket tangerar den demokratiska principen om samtal. Den norske statsvetarprofessorn Öivind Österud är en av flera nationalismforskare som argumenterar övertygande för att nationalism och demokrati är varandras förutsättningar. Andra forskare tillika professorer på detta spår är sociologen Anthony D Smith, filosofen Roger Scruton och idéhistorikern Christopher Lasch.
 
Sammantaget mynnar dessas resonemang ut i att nationalismen kan ses som en politisk överideologi, vars essens fångades redan på 1930- och 40-talet av den svenska socialdemokratins absoluta portalfigurer, Per Albin Hansson: ”…hur mycket som än skiljer partierna åt - ett förena dem, ett är gemensamt, och det är fosterlandet. [---] en svensk kan ha sina sympatier i syd, öst eller väst och ändå vara framförallt svensk.” Under andra världskriget avslutade han alla sina tal med maningen ”Varen svenske!”       
 
Trots dess negativa klang är nationalismen på sätt och vis den mest naturliga av alla ismer, eftersom nästintill alla människor i dagsläget tillhör olika nationer där politikens uppgift är att värna sitt lands bästa. Invandringen är i det avseendet en grundfråga där SD skiljer sig från riksdagspartierna. Teoretiskt sett kunde helt fri invandring vara det bästa för Sverige: om tio miljoner kineser invandrade hit och alla arbetade vore det kanske bra för Sverige, rent ekonomiskt.
 
Men för nationalisten, och antagligen flertalet människor, är ekonomi inte allt, långtifrån. Svenskarnas gemensamma språk, kultur, historia, sociala struktur osv skulle riskera att trängas undan av den nya majoriteten invandrare. Nästan all historisk erfarenhet uppvisar ett sådant mönster. Nationalismen menar därför att majoritetsaspekten alltid måste vara förbehållen ett lands ursprungsbefolkning. (I Sverige finns tre ursprungsbefolkningar: de etniska svenskarna, samerna och tornedalsfinnarna, varav de två sistnämnda alltid utgjort två ytterst små minoriteter.) Att den regeln inte har efterlevts genom historien beror främst på att den moderna nationalismen är ett sentida fenomen, som konstruerades främst under 1800-talets senare del.
 
Riksdagspartiernas oikofobi
På sin hemsida och i sina skrifter ger SD många exempel på hur anhängarna av mågkulturalismen, till vilken riksdagspartierna räknas, nedvärderar det som genom seklena – bl a med kulturellt närstående invandrares hjälp – har formats till ”den svenska värdegrunden” såsom denna ovan beskrivits.
 
I statliga skrifter beskrivs svensk kultur nedvärderande i termer av ”omänskliga konstruktioner” som måste ”atomiseras” och ”lösas upp” (ds 1996:74). I en av samtliga riksdagspartier antagen proposition (Sverige, framtiden och mångfalden prop: 1997/98:16) kungörs att svenska folket saknar ”en gemensam historia” pga ”omfattande invandring”. Det är ungefär som att säga, att indianerna inte skulle ha någon egen historia för att de har trängts undan av andra folk.  
 
Roger Scruton har lanserat begreppet oikofobi för att beskriva ett sådant agg mot det egna. SD är motståndare till oikofobin, för vilket man anklagas för att vara reaktionära bakåtsträvare. Partiet är dock inte emot alla förändringar av den egna värdegrunden utan man motsätter sig tendensen att förändra även sådant som fungerar bra. Därmed blir förändring ett självändamål.
 
Sd och lagen
I och med valresultatet tog SD-politiker plats som nämndemän i olika domstolar, bl a i de nyinrättade migrationsdomstolarna där invandringsrelaterade ärenden avgörs. SD-nämndemän får alltså vara med och besluta i sådana ärenden. Partiets belackare har invänt med att rättssäkerheten nu sätts ur spel. Emellertid kan sådana anklagelser likaväl användas mot dem som anför dem. De tycks ju mena att endast nämndemän med politiskt korrekta åsikter ska ha rätt att ta ställning i ärendena. SD har tydligt tagit ställning för att migrationsdomstolen inte är en arena för politisk agitation.

SD har också tydligt tagit ställning för att lagen ska följas. Detta kontrasterar starkt mot 30 procent av riskdagens ledamöter, flertalet vänster- och miljöpartister, vilka häromåret sade sig vara för civil olydnad (Metro 990531), dvs att bryta mot demokratiskt fattade lagar.

Inför valet 2006 gjorde vissa medier stort nummer av att SD har dömda kandidater i sina led. Misskrediteringen bortser från en av rättsstatens grundläggande principer, den att man efter avtjänat straff har sonat sitt brott och ska ges en ny chans i livet. Att SD däremot tycker att kriminella invandrare ska utvisas beror på att man anser att Sverige har ansvar endast för etniskt svenska brottslingar, som av naturliga skäl inte kan utvisas.  

Trygghet och frihet
SD värnar lag, ordning och trygghet. Trygghet och Tradition, löd huvudparollen i partiets valmanifest 2006. Enligt nationalistisk filosofi är tryggheten frihetens förutsättning. Saknas trygghet på gator och torg, så saknar individen frihet att vistas där. Saknas ordning och arbetsro i klassrummen, så minskar elevens möjlighet att lära sig läsa, skriva och tänka kritiskt, de viktigaste instrumenten för att skapa fria och självständiga individer befriade från stress och konsumtionshysteri, samtida tendenser som SD vill motverka.
 
Sd blickar alltså tillbaka mot traditionella värderingar dit även räknas hög arbetsmoral, för att trygga välfärden. Det mesta av partiets tillbakablickande har koppling till traditionell socialdemokrati. I slutet av 1920-talet talade Per Albin Hansson om samarbete mellan ”en i anda och sanning samhällsvårdande konservatism och en socialdemokratisk iver att bereda trygghet och välstånd åt alla”.
 
Utfrysning av sd
Efter valet har flera politiker sagt att man ska frysa ut SD, och inte ha något som helst samarbete med det. Senast skedde detta I april 2010 där M och S i Stockholm i ett gemensamt utspel klargjorde att man absolut inte ska samarbeta med SD. Om partiet lägger fram ett förslag om hur man t ex kan förbättra situationen för de boende i ålderdomshem, så finns alltså risken att det röstas ned - av princip. Vilket givetvis drabbar åldringarna. SD kan då peka på att de andra partierna inte bryr sig om de äldre, eller vilken grupp det än må vara som drabbas av ett röstande.

Att partierna likriktar sig för att hålla SD borta är ett demokratiskt problem. Tanken med demokratin är ju att partierna ska vara tydliga alternativ för väljaren. När man likriktar sig ges väljaren signalen att maktinnehavet i sig är viktigare än att infria de löften man gett henne. På detta sätt framstår SD som det enda oppositionspartiet.    

Diverse krönikörer och enskilda politiker har å andra sidan sagt att det gäller att ta debatt med SD och punktera partiets argument i invandringsfrågan, som är dess huvudfråga. I de debatter som SD medverkat i har framkommit att både riksdagspartierna och SD är överens om att invandringspolitiken har misslyckats (fast de förra helst använder det mindre laddade begreppet integration). I viss mån instämmer vissa av riksdagspartierna i SDs påtalande att detta bidragit till ökad arbetslöshet och därmed ökade socialbidragskostnader samt ökad kriminalitet bland vissa invandrare.

Det är själva lösningen som skiljer SD från övriga partier. Dessa anser att Sverige ska fortsätta ha en massinvandring – 2008 och 2009 utfärdades omkring 100 000 uppehållstillstånd per år, att jämföra med Finlands ca 350 (år 2006) - medan SD istället förespråkar en kraftig minskning av invandringen, för att lösa de befintliga problemen.
 
Partiet anser att flyktingar ska hjälpas främst i sina närområden, och man förespråkar frivillig repatriering, något som riksdagen redan bifallit, men gjort ytterst litet åt att förverkliga. Enligt FN-organet UNHCR är ”repatriering den mest ideala lösningen på ett flyktingsproblem” (SOU-bilaga 1996:55, s 30). Den flyktinginvandring som ändå kommer att finnas, ska enligt SD ske enligt genomströmningsprincipen. Den innebär att man ger flyktingar temporärt skydd, istället för permanent, till dess att förhållandena i hemlandet stabiliserats, varpå de återvänder med förnyande krafter och ny kunskap för att hjälpa till med återuppbyggnaden av hemlandet. Detta är i linje med nationalismen där man som individ förväntas att ställa upp för sitt land och dess utveckling. I november 2006 gjorde SDs kommunfullmäktige i Oskarshamn dock avkall på genomströmningsprincipen när man sade ja till att ta emot 40 flyktingar permanent.
 
Under alla omständigheter anser partiet det vara ohållbart, inte minst ekonomiskt, att fortsätta med en omfattande invandring i ett läge med hög arbetslöshet och där en stor del av produktionen flyttar utomlands. SD refererar gärna till Lars Jansson, lektor i ekonomi vid Göteborgs universitet, som i sin bok Mångkultur eller välfärd? (2002) kom fram till att invandringen för 1999 kostade samhället 240 miljarder. Beräkningen har utsatts för kritik. Likväl har hans slutsats – att Sverige berikar andra folk till kostnad av mindre välfärd - antytts i andra sammanhang. Ekonomiprofessor Bo Södersten har påtalat att kostnaderna för svensk invandringspolitik ”blir alltmer av det absurdas teater”. ”I ett läge där den svenska välfärdsstaten krackelerar är den linjen knappast längre hållbar” (DN Debatt 030328).
 
Nyliberalismen göds av antinationalismen
Härtill kan läggas att nuvarande invandring leder till ökad konkurrens på arbetsmarknaden med lönedumpning som följd, vilket ofta drabbar redan svaga grupper. (Inför 2006 års val gick Kommunistiska partiet på sina valaffischer i Göteborg ut med liknande varningar. Partiet förespråkade även bojkott av Israel, något som SD inte gör, och som vanligtvis brukar rendera anklagelser för antisemitism.) Så har skett i USA där en stor majoritet av de svarta motsätter sig fortsatt invandring. SD tar upp detta, vilket även LO gjort genom drivandet av Vaxholmsmålet till Europadomstolen. Skillnaden är att när SD gör det klassas det som rasism. (I december 2007 kom Europadomstolens utslag gällande Vaxholm. Byggnadsfackets blockad mot det lettiska företaget Laval underkänns. Bl a menar domstolen att blockaden är en inskränkning av friheten att tillhandhålla tjänster. Initierade bedömare menar att arbetsmarknaden därmed öppnas för lönedumpning.)
 
Mot SDs inställning i dylika frågor invänder moderaternas partistyrelse med det löjliga påståendet att ”Sverigedemokraterna vill isolera Sverige från omvärlden” (partisekretare Per Shlingmann om moderaternas policy mot sd, i tidskriften Expo, nätupplagan 061129). Av riksdagspartierna ligger moderaterna närmast den nyliberala hållningen, där nationerna har avskaffats och människan reducerats till en konsument och producent utan religiösa, kulturella, etniska eller historiska rötter. Regeringens förslag om att värva välutbildad arbetskraft från fattiga länder utanför EU, vilket bidrar till brain drain, dvs utarmning av det andra landets humankapital, är i linje med detta. Regeringen bryr sig inte om att den kompetensen behövs i sitt eget land, som följaktligen hamnar än mer på efterkälken.
 
Även socialdemokraterna har drivit igenom beslut som gynnar den nyliberala riktningen. Det under år 2000 inrättade PPM-systemet innebar att staten, som tidigare stått som garant för en någorlunda rättvis pension, tvingade in oss alla i den globala aktiemarknaden byggd på vinnare och förlorare. Om 20-30 år kommer dagens ”fattigpensionär” att framstå som lyckligt lottad.
 
En av den moderatledda regeringens första åtgärder var att höja avgiften till a-kassan med ca 300 kronor i månaden. När så skedde predikerade underteckand att det det sannolikt leder till att många tycker det blir för dyrt att vara med i både facket och a-kassan. Detta har också skett: facken har förlorat tiotusentals medlemmar vilket gynnar nyliberalismens strävan att lösa upp individens band till kollektiva enheter. Det enda kollektiv nyliberalismen erkänner är det abstrakta världsmedborgarskapet, ett ouppnåeligt ideal enligt vilket individen förväntas förstå, respektera och känna samhörighet med jordens alla människor.
 
Vänstern är visserligen för vissa kollektiv såsom facket och staten. Men den moderna vänstern har även bidragit till att smutskasta och lösa upp kollektiva enheter såsom nationen, allmän värnplikt, folket och familjen till förmån för individen. Nationalismen förkastar inte individualiteten – snarare stimulerar den individens inneboende kreativitet och strävan efter självförverkligande samt längtan efter att tillhöra ett större sammanhang – utan den förstår att ensam inte är stark.        
 
Nämnas bör också att såväl vänstern som högern drivit på för en politik där vi går från ett rationellt förhållningssätt, där tanken föregår handlingen, till ett impulsivt förhållningssätt där känslan föregår handlingen. Att inte tänka på konsekvenserna av sitt handlande utan handla impulsivt passar nyliberalismens konsumism som handen i handsken.
     
Medborgarskap och lojalitet i mångkulturella samhällen 
Nationalismen förkastar alltså tanken på världsmedborgarskap. Häromåret röstade riksdagspartierna för ”dubbelt medborgarskap” för invandrare, vilket nationalismen likaså förkastar. Inte främst för att det är ojämlikt, eftersom invandrare i och med det får fler fördelar än svenskarna, och inte heller för att det gynnar nyliberalismens mål. Nej, viktigare för nationalismen är tilliten i samhället, vilket förutsätter medborgare med en gemensam identitet och lojalitet, och inte minst ett gemensamt mål: att verka för landets bästa.
 
SD vill knyta medborgarskap till språkkunskaper. Partiet förordar att de invandrare som är här, eller tänker söka sig hit, i största möjliga mån ska anpassa sig efter svenska lagar och seder. Att behärska svenska språket är ett minimikrav för att få medborgarskap. Detta går emot riksdagspartiernas bifall av den mångkulturella politiken enligt vilken svenskarna ska anpassa sig efter invandrarna (prop 1997/98:16). SD menar att invandrare, för att få medborgarskap, inte bara avhåller sig från brott, utan också har grundläggande språkkunskaper samt kännedom om svenska lagar och värderingar för att få medborgarskap. Idag ges det till individer som inte kan ett ord svenska eller har minsta kännedom om svenska samhällsförhållanden. Förvisso lovade folkpartiet att införa krav på språkkunskaper i valet 2002, ett löfte som man bröt men tog upp även inför 2006 års val.

SDs hållning i invandringsfrågan grundar sig främst i idén om att det finns ett värde i sig att bevara specifika folkslag och kulturer, det må vara den chilenska, egyptiska, japanska - eller svenska. Detta är linje med den nationalistiska tanken. Partiet tycks inte dela den politiskt korrekta uppfattningen att alla invandrare som bosätter sig i Sverige och/eller erhåller medborgarskap med automatik blir svenskar. Omvänt gäller att en svensk som flyttar till Kina inte omedelbart blir kines, lojal med kinesiska värderingar.
 
Det finns numera rikligt med material som visar att stora skaror aldrig blir lojala med det nya land som de flyttar till, inte ens om de från början har nära band med detta land. Under 2006 utkom etnologen Marja Ågren med sin studie Är du finsk... eller? Hon har intervjuat vuxna barn till finska arbetskraftsinvandrare vilka kom hit under 1950- och 60-talet. Flertalet av dem ser sig inte som svenskar. Hennes resultat blir än märkligare när man beaktar, utöver att de intervjuade fötts här, att Finland historiskt sett har en högre grad av likhet och samhörighet med Sverige än de flesta andra länder och invandrargrupper. De två har varit ”ett land” i närmare 700 år. Därefter har länderna under 1900-talet haft en demokratisk och kristen grund, och de båda folkslagen är utseendemässigt relativt lika. 
 
Detta ger en vink om att det i regel blir än svårare att integrera människor ju mer de, eller deras föräldrar, skiljer sig från det nya land de bosätter sig i. Flera av de islamister som utförde terrordåden i Spanien 2004 och London 2005 var födda och uppvuxna i respektive länder. De var välutbildade och ansågs vara välintegrerade. Ändå valde de att döda oskyldiga spanjorer respektive britter. Opinionsmätningar visar att omkring 20 procent av brittiska muslimer sympatiserade med dessa illdåd. I en undersökning från 2001 svarade uppemot 70 procent av muslimerna i första, andra och tredje generationen, att man är mer lojala med islam än Storbritanniens regelverk.
 
SDs folkhemstanke
SDs politik syftar till att skapa en relativt hög grad av etnisk och kulturell likhet i samhället, en ram inom vilken man låter den individuella mångfalden och kreativiteten stimuleras och frodas. Pragmatiskt sett handlar detta om att sådana samhällen är mer stabila och mindre konfliktfyllda än mångkulturella. Solidariteten och känslan av gemenskap är vanligtvis starkare, och därmed ökar medborgarnas vilja att ställa upp för landet, att betala skatt och följa uppsatta lagar och regler, allt i enlighet med det nationalistiska antagandet. Statsvetenskaplig och socialpsykologisk forskning om gruppdynamik stödjer detta antagande.

Vernon Bogdanor, professor vid Oxford och en av Storbritanniens främsta statsvetare, har uttryckt saken på följande sätt (Dagens Nyheter 031123): "Det går att hävda att känslan av samhörighet beror på hur homogent ett samhälle är. En hög invandringsnivå kan då hota den samhörighetskänsla på vilken välfärdsstaten vilar". Harvardprofessorn Robert D Putnam, en av världens främsta statsvetare, offentliggjorde under 2007 resultaten från en mycket omfattande, flerårig studie vilken visar att människor i mångkulturella samhällen litar mindre på varandra, visar mindre solidaritet med sina grannar och engagerar sig mindre i samhällslivet. Trots att Putnam i sju års tid vänt och vridit på sina resultat för att finna andra - utslagsgivande - variabler än den etniska, så kunde han inte det. Och han har erkänt att det smärtat honom eftersom han tror på det mångkulturella samhället.

Trots denna forskning pläderar politikerna för det mångkulturella, och man gör det med hjälp av floskler. Ett bland otaliga exempel är statsminister Fredrik Reinfeldt (Svd 071129): ”Det sprids en sorts föreställning att det mångkulturella samhället inte fungerar. [---] Våra motmedel måste vara att visa att det mångkulturella samhället fungerar bättre. Det är ett mer spännande och mer intressant samhälle.” 

SDs tankar om homogenitet har tydligt influerats av den traditionella socialdemokratins folkhemstanke, som förfäktade likformighet på det offentliga planet. Statsminister Tage Erlander var en varm anhängare av assimilation. I samband med raskravalller i USA 1965 sade han: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden.”

I det nästintill etniskt homogena Japan är den här sortens tankar alltjämt vanliga. Som exempel kan nämnas toppolitikern Taro Oso, som bl a varit utrikesminister och partisekreterare för ett av landets största partier LPD, liberaldemokratiska partiet. Namnet till trots är det ett nationalistiskt och konservativt parti. Hösten 2007 kandiderade Oso till posten för premiärminister. Han har gjort sig känd för flera, med västerländska mått, kontroversiella påståenden såsom ”Japan är lyckligt lottat som består av en civilisation, ett språk, en kultur, en ras” (veckotidningen Nationell idag, nr 8/07). I Kina har sedan mitten av 2000-talet pågått forskning som strävar efter att att bevisa att de olika folk som lever där har ett nära biologiskt släktskap med varandra. Forskare inom området menar att mänsklighetens ursprung finns i Kina och för att finna stöd för sina teser jämför man blodgrupper, mäter skallar och studerar gener (tidskriften Axess, nr 9/07). Såväl Japan som Kina kan sägas vara anhängare av ett slags folkhemstanke, fastän ländernas kulturella förutsättningar gör att denna naturligtvis tar sig andra uttryck än den svenska gjorde.

En av folkpartiets f d riksdagsmän tillika forskaren Mauricio Rojas, framhåller att SD värnar den traditionella folkhemstanken, ”en gemenskap baserad på likhet och djup samhörighet, en varm och solidarisk familjekänsla av den typ som på sin tid kunde mobiliseras av Per Albin Hansson och socialdemokratin”. Vidare konstaterar han att partiet motsätter sig ”den kallhamrade kapitalismen”, och att man ser en fara i globaliseringen, som många människor tycker är otrygg. Allt detta gör att partiet är ”vänsternationalistiskt och inte högerextremistiskt”. (Mer korrekt är att säga att partiet värnar en balanserad  marknadsekonomi, där staten förvaltar infrastruktur, ekonomi/penning, försvar, utbildning etc samt skyddar individens medborgerliga rättigheter samtidigt som man betonar hennes skyldigheter och förpliktelser gentemot samhället; SD är även emot utförsäljning av svenska folkets kollektiva egendomar såsom skogs- och malmbruket, vilket påminner om flera av dagens sydamerikanska länder vilka förklarat krig mot kapitalismens utsugning av ländernas naturtillgångar.) Rojas menar att de etablerade partiernas förnekelse av det svenska (oikofobin, min anmärkning) är en grundval för partiets framgång. SD är inte rasistiskt men delvis fientligt mot vissa invandrargrupper, främst muslimska (Rojas i Expressen 060928).
 
Lika barn leka bäst
Om rasismen har Rojas rätt. Inte heller är partiet främlingsfientligt, däremot appellerar dess politik till en rädsla och misstro mot främlingen, den andre. Dessa är naturliga känslor till skillnad från rasismen som är en ideologisk konstruktion. Sociobiologisk och evolutionspsykologisk forskning visar att misstron och rädslan, delvis också fientligheten, ligger latent hos alla jordens folkgrupper. Mångkulturalism i den svenska versionen bygger på idén, att bara vi tvingas leva tillsammans så löser det sig. Paradoxalt nog har närvaron av den andre istället väckt till liv känslor och tankar hos svensken om vem man är, vilken grupp man tillhör, vad den andres närvaro betyder osv. Detta till skillnad från 1950-talet då Sverige var mycket homogent, och gemene man inte behövde fundera i dessa banor.
 
Då var det naturliga att välja en partner som var lik en själv, vilket gällt genom evolutionen i stort. Kaka söker maka eller lika barn leka bäst, som ordspråken säger. Så är fallet än idag, där uppemot 90 procent väljer partner utifrån rasendogamiska principer, dvs vita väljer vita, svarta väljer svarta osv. Detta gäller även, kanske framförallt, de retoriska anhängarna av mångkulturalismen, de verksamma på kultursidor, inom politiken etc vilka valt en partner med samma hudfärg som de själva. Dessa val är uttryck för en sorts ”omedveten rasmedvetenhet”, medan det rasblandade paret är väl medvetet om de rasmässiga aspekterna av sitt val.       
 
Den latenta, biologiska misstron går inte att kommendera bort. Detta faktum kan kanske förklara statens inrättande av gummiparagrafen hets mot folkgrupp som används för att kväsa kritiker av det mångkulturella experimentet, ehuru flertalet kritiker inte bygger sin kritik på biologisk grund. Härtill kommer social utfrysning och avskedande av människor, inte minst Sverigedemokrater, vilka mist jobbet endast för sina åsikters skull. Fackförbund vägrar försvara de avskedade och många förbund har uteslutit SDare. Samtidigt tar dessa fackförbund parti för arbetare som stulit på jobbet, kränkt åldringar och utvecklingsstörda, förvarat narkotika på arbetsplatsen osv. På sin hemsida klargör SD-politiker att en viktig del i stärkandet av demokratin är att se till just ”fel” åsikt inte ska anses vara värre än en faktiskt, kriminell handling.
 
Trots detta försvar av yttrandefriheten är partiet internt avvisande mot politiska kandidater som t ex låter sig publiceras i tidningar, såsom Nationell idag, som av etablerade media har stämplats som mer extremt än SD. Sådana kandidater, hur kompetenta de än må vara, utesluts eller utsätts för starka påtryckningar av partiet. Att SD på detta sätt låter massmedia styra spelet istället för att stå upp för sina kandidaters rätt att nyttja yttrandefriheten beror på att man vill accepteras av etablerade media.
 
En mångkulturell värld
Som nämnts förespråkar SD en relativt hög grad av etnisk och kulturell likhet. Omsatt i ett globalt perspektiv innebär detta att man betonar vikten av att upprätthålla en nationalstatlig mångkulturell värld, där varje land bevarar och utvecklar sin nationella särart i ett harmoniskt samarbete mellan alla världens nationer (att jämföra med att man på individnivå respekterar varandras integritet). Enligt nationalistisk filosofi gynnas den globala freden bäst av detta.
 
Här tycks partiet återigen ha inspirerats av Per Albin Hansson. I en artikel från 1904 sammanlänkade han internationalism och patriotism på följande sätt: ”För att internationalismen skall bliva en verksam sammanbindningslänk mellan de olika nationerna, får icke det nationella folklynnet undertryckas eller nationens säregna förhållanden avskaffas.”   
 
SD är för ett samarbete mellan EU-länderna men motståndare till EU som sådant. Skälet är att det suddar ut ländernas suveränitet och särart, i en process som alltmer påminner om f d Sovjetunionens centraliserade och byråkratiska apparat. Emellertid är partiet inte konsekvent på denna punkt (dvs värnandet av en mångkulturell värld med suveräna stater) då man inte klart tar avstånd mot USAs agerande som världspolis, utan snarare har stöttat den.
 
Inte heller tar partiet avstånd från Israels rasistiska behandling av palestinierna, vilket ur historisk-nationalitisk synvinkel är egendomligt. Dagens Israel, ”den judiska staten”, tillhörde palestinierna fram till 1948. Då beslutade FN under märkliga omständigheter, att landet skulle tillfalla världens judar. Därefter har Israel, som bekant, olagligt ockuperat ytterligare palestinska områden.
 
Omsatt till Sverige ser ett liknande scenario ut som följer: om 70 år erkänns delar södra Sverige vara ett muslimskt land. Muslimerna som bor där inför sharia samt diskriminerar och utför rensning mot svenskar och andra som inte sluter upp bakom islam. (Israel är snäppet värre eftersom man i princip exkluderar alla som inte främst på genetisk grund tillhör ”det utvalda folket”. Dvs betoningen på ”folk” och inte på själva den judiska tron innebär att man inte kan välja att bli en del av judendomen på samma sätt som inom kristendomen eller islam vilka är öppna för alla människor som vill dela tron). SD kommer inte att tillåta detta. Med tanke på det starka inflytande som Israel/USA har på världspolitiken är det förståeligt att partiet inte markerar mot Israel. Ur nationalistisk eller för den delen ur principiell humanistisk synvinkel är det dock förkastligt. 
 
Sharia i Sverige?
SD pekar på att omkring en halv miljon människor med muslimsk bakgrund idag befinner sig på svensk mark. Inför valet 2006, liksom i en omtalad debattartikel i Aftonbladet hösten 2009, framhöll partiordförande Jimmie Åkesson att redan nu ställer muslimska grupper krav på särlagstiftning. Han menar att än så länge kan majoritetssamhället tackla det, men det blir inte lika lätt om 40-50 år då muslimerna kan vara flera miljoner. Man kan rösta in sig i de demokratiska församlingarna, avskaffa demokratin och införa sharia, grundvalen för varje muslim.
 
I Ekot (Sveriges radio, kvart-i-fem, 060921) avfärdade forskaren Helene Lööw SDs argument med att sannolikheten för att det finns en muslimsk sammansvärjning är lika stor som att det finns judisk sammansvärjning. Nu har SD inte pratat vare sig om några muslimska eller judiska sammansvärjningar. Partiet pekar endast på att muslimska grupper idag ställer krav som kommer att kunna genomföras om muslimerna blir i majoritet, med följen att Sverige radikalt förändras.
 
Forskning ger stöd för att en sådan förändring är på väg. I Malmö är sedan 1999 invandrare i åldersgruppen 0-17 år i majoritet (Björkman m fl 2005:45) och Mohammed är det vanligaste namnet på nyfödda pojkar. Uträkningar baserade på statistik från FN visar att svenskarna kommer att bli en minoritet i sitt eget land någon gång mellan åren 2056 och 2117 beroende på graden av invandring och nativitet (Björkman m fl 1994:23). Thomas Lindh, framtidsforskare på Institutet för framtidsstudier i Stockholm, menar att redan 2050 kommer dagens Sverige ”inte längre att finnas” eftersom mer än hälften av Sveriges befolkning då kommer att ha invandrarbakgrund främst från Mellanöstern och Nordafrika (Metro Stockholm 050929). ”Inslaget av blonda, blåögda minskar” och framtidens Sverige har ”kraftiga muslimska inslag”, noterar Lindh vidare.
 
Situationen är densamma i USA, där de vita med säkerhet blir en minoritet under detta århundrade, troligen redan kring 2050. Carol Swain, svart forskare om ”vit nationalism” vid Vanderbilt University anser att en öppen diskussion om amerikansk invandringspolitik har undertyckts. Därmed har grunden lagts för långvariga raskonflikter. Den dagen de vita blir en minoritet i USA kommer de, förutspår Swain, att se sig själva vara ”under attack. Och det är logiskt. Om jag vore vit skulle jag känna mycket rädsla och ovisshet.” Detta och att man inte ens pratar om det är förklaringen till att vit nationalism utgör en så stor lockelse för vanligt folk (Swain i den amerikanska tidningen The Nation 060826, www.thenation.com/doc/20060828/moser).
 
Politiskt korrekt tolerans
Inte heller i Sverige diskuteras vad som händer när svenskarna blir i minoritet. Riksdagspartierna tycks tro att allt ordnar sig, bara vi – med betoning på vi: svenskarna/de vita – är toleranta. F d integrationsminister Jens Orback (s) sade följande efter ritualmordet på Theo van Gogh, utfört av en islamist: ”Vi måste vara öppna och toleranta mot islam och muslimerna, för när vi blir i minoritet kommer de att vara det mot oss” (gratistidningen Sverige i Centrum, nr 2/05).
 
Efter att danska Jyllands-Posten hösten 2005 publicerade tolv Mohammed-karikatyrer lät SD på sin hemsida publicera en motsvarande karikatyr. Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds ansåg att sd därmed hotade svenskars liv, och i strid med lagen lät hon stänga ner hemsidan. Att tiotusentals islamister i muslimska länder samtidigt kollektivt drog alla svenskar och danskar över en kam, och satte nordiska ambassader i brand tycktes alltså inte ha berört henne lika starkt som att SD använde yttrandefriheten på ett i hennes tycke felaktigt sätt.
 
Så fungerar den politiskt korrekta toleransen. Man viker sig för hot och inskränker grundläggande friheter för att blidka individer och grupper som är allt annat än toleranta.
 
Döljer sd rasism bakom sin politik?
En del av SDs argument kan förvisso vara ett sätt att maskera en verklig rasism. Författaren Bim Clinell menar att SD har en dold agenda varpå hon associerar till nazismen (Expressen 060930). Några veckor innan valet 2006 gjordes samma sak av forskarna Rasmus Fleischer och Ulla Ekström von Essen på DN-debatt (060706; en artikel som DN inte lät Sd att genmäla på). Med den metoden – associering - kan vänsterpartiet förklaras vara ett i grunden stalinistiskt parti som vill avskaffa demokratin, införa Gulag och avrätta meningsmotståndare. Och moderaterna döljer en socialdarwinism enligt vilken den starke har rätt att härska över den svage.
 
Som framgått är SD inte emot all invandring. Partiet motsätter sig heller inte raslig eller etnisk blandning på individnivå. (Expressen 061008 hade en stor artikel om albanske Enis när han var ihop med svenska Julia, dotter till sd-politikern Jan Hansveden. Enis sa att han ”aldrig haft några problem med Julias pappa”. En av SDs toppkandidater på riksnivå, Tony Wiklander, har adopterat en flicka från Asien. Häromåret anklagades partiet för rasism eftersom man motsatte sig utomeuropiska adoptioner. Vad som inte lyftes fram var att SD såg pragmatiskt på frågan. Adopterade som inte har samma hudfärg som sina adoptivföräldrar är ofta mer vilsna, kluvna och deprimerade än adopterade vilka ser likadana ut som sina adoptivföräldrar. Detta bekräftas av Adoptionscentrum och flera studier.) Eftersom SD främst kritiserar den förda invandringspolitiken och man anser att invandrare som kommer hit är välkomna om de anpassar sig, blir anklagelsen för rasism ihålig.
 
Invandring som moraliskt dilemma
Generellt sett medför SDs politik kraftiga begräsningar av invandringen. Riksdagspartierna och flertalet opinionsbildare anser att det är rasism. Men motstånd mot invandring är i sig inte rasism, något som vissa av de mer initierade bedömarna så smått har börjat inse. I Aftonbladet (060926) skrev Yrsa Stenius bl a:

Säger man nej till fler invandrare och är negativ till den invandringspolitik som har bedrivits därför att man anser att allvarliga sociala spänningar har uppträtt i det svenska samhället i invandringens spår, är detta inte nödvändigtvis rasism.  En sådan inställning kan och bör naturligtvis diskuteras och bemötas ur många synvinklar. Den som driver sådana argument måste självfallet utveckla dem. Men om kärnan i resonemanget tar fasta på svårigheten att få stora mängder immigranter att smälta in i samhället snarare än på att invandrarna i sig själva vore ett problem, så kan jag inte tycka att synsättet är rasistiskt, skamligt eller på annat sätt illegitimt i den politiska debatten.

Som framgått varnar SD för att sociala spänningar och etniska konflikter ökar i mångetniska samhällen. Men det finns även rent demografiska aspekter i partiets syn på invandring. Man menar att massinvandringen i kombination med svenskarnas minskande födelsetal kommer att leda till att det svenska folket går samma öde till mötes som Nordamerikas indianer. Även om metoderna skiljer sig åt blir resultatet detsamma, dvs svenskarna raderas bort från mänsklighetens karta av etnisk mångfald. (Som framgått indikerar tillgängliga prognoser detta; människans inneboende rasendogami talar emot).
 
Detta tangerar en etisk-moralisk fråga: var det rätt eller fel att indianerna och andra ursprungsfolk trängdes undan, och i vissa fall fysiskt eliminerades? Svarar man ja är det konsekvent att man är för massinvandring och t o m fri invandring. Är man för dylik invandring och svarar nej så måste man, i konsekvensens namn, ompröva sin inställning.      
 
Svenskarna avskaffas?
SDs inställning är alltså att svenskarna, precis som andra folk, har rätt att finnas till, värna sin kultur och sitt land. Detta skiljer sig radikalt från riksdagspartierna vilka i enlighet med det inledande citatet av professor Noel Ignatiev för en politik som bidrar till svenskarnas och den svenska kulturens avskaffande. Utöver massinvandringen, de givna exemplen och den nämnda forskningen visar några nedslag i 2006 års valrörelse, samt händelser under 2007, på detta.
 
Som ett led i kampanjarbetet inför valet hade folkpartiet låtit trycka upp en tidning på 300 000 exemplar. Den drogs dock in eftersom man i en mening uttryckte sig positivt om den svenska befolkningen. I tidningen fanns en spalt kallad för Svensktoppen. Där listade partiet ”tio bra saker vi har kvar” i framtiden. På första plats fanns alla bra lärare och på andra plats återfanns lingon. På åttonde plats återfanns det som gjorde att man återkallade tidningen. FP hade där nämligen skrivit att en bra sak som skulle finnas kvar i framtiden var ”svenskar”. ”Några har uppfattat det som om man genom att säga att Sverige och svenskar är bra, skulle ha en annan uppfattning om något annat land eller folk”, kommenterade dåvarande partisekreterare Johan Jakobsson (Svenska Dagbladet 060902).

I november 2006 besökte Fredrik Reinfeldt Ronna, en av Sveriges mest invandrartäta stadsdelar. Ett år tidigare omtalades Ronna i alla nyhetssändningar efter att kravaller startats av ett invandrargäng. Det hade kallat en svensk tonårsflicka för ”hora” och på andra sätt trakasserat henne och hennes kompis. När polisen kom till platsen för att reda ut händelsen svarade gänget med sin egen lag: stenkastning och upplopp. Tre greps och fördes till Södertälje polisstation, som senare samma dag besköts med ett automatvapen.

När Reinfeldt nu besökte Ronna tog han inte tillfället i akt och poängterade att i Sverige gäller svensk lag. Istället sade han: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån” (DN 061115).

Förmodligen syftar Reinfeldt på vikingatiden (år 800-1050) som enligt den offentliga myten var barbarisk. Nedtystat men kännetecknande för denna period var istället ett väl utvecklat jordbruk; vikingarna, som utgjorde endast ett fåtal procent av befolkningen, var skickliga båtbyggare och handelsmän. Man höll rådslag i vilka man i demokratisk anda fattade beslut i viktiga frågor (jfr antikens Grekland). Samhällena var relativt jämställda där kvinnorna hade framskjutande positioner. De bestämde över hemmen och gårdarna. I sagor beskrivs kvinnor med makt och gravar visar att det fanns rika kvinnor. Även barn som dog i tidig ålder ansågs vara värdefulla vilket framgår bl a av de vackra barngravar arkeologerna hittat.

Under 2007 har centerpartiets ledare Maud Olofsson (i Östra Sörmlands-Posten 071108) uttalat sig i samma anda som Reinfeldt: ”Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån.” I både Reinfeldts och Olofssons uttalanden erkänns att det finns såväl något svenskt (Reinfeldt) som ett svenskt folk (Olofsson), men att dessa inte har haft särskilt mycket, ja egentligen ingenting, att tillföra Sverige. Detta är oikofobi i dess renaste form, på högsta politiska nivå.        

I slutet av augusti 2006, tre veckor innan valet, klargjorde moderaterna sin ståndpunkt i frågan, att man som svensk inte får tycka om sitt eget folk. Detta efter att mellanstadieläraren och moderatpolitikern Agneta Östman-Wenger från Nykvarn reagerat på ett reportage från skolstarten i Länstidningen i Södertälje, där företrädesvis barn med invandrarbakgrund exponerades. I ett e-brev till tidningens redaktion uttalade hon sig positivt om dem som varande ”Idel mörkhåriga, söta barn med främmande namn”. Däremot tål den politiska korrektheten inte hennes konstaterande att etniskt, svenska barn nästan helt saknades på bilderna, varvid hon skrev: ”Jag älskar att se små lintottar; är det fel i ett land som ursprungligen kryllade av dessa?”
 
”Jag blir så förbannad att jag kokar”, sade moderaternas dåvarande partisekreterare, nu arbetsmarknadsminister, Sven Otto Littorin, och fortsatte: ”Man säger inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat” (Aftonbladets nätupplaga 060831). Östman-Wenger drog in sin kandidatur och sedermera gick hon ur partiet. Det parti som säger sig stå för frihet, men där man alltså inte ens får tänka fritt i frågan om man tycker om sitt eget folk.

Under 2007 fick vi en ytterligare bekräftelse på denna antifrihetliga attityd. I Halmstad förespråkade den från Iran invandrade moderate kommunalpolitikern Michael Zand, att kommunen skulle börja föra en mer restriktiv invandringspolitik. Zand menar (AB-debatt 070516) att han inledningsvis haft stöd för sitt förslag. Men efter att media uppmärksammat det 

backade alla mina politiska kollegor från sitt tidigare samtycke. Plötsligt ansåg de sig ha en helt annan värdegrund än jag. Flosklerna haglade och mina partikollegor uttryckte i en artikel i Hallandsposten att de tycker det är ”konstigt” hur jag, som själv är invandrare, profilerar mig i denna fråga. Kanske menar [de] att endast personer med svensk bakgrund ska få ha åsikter om invandringspolitik?

Det blev diskussion om huruvida Zand kunde vara kvar i moderaterna eller inte. De signaler han fick från partikollegor är att han kunde stanna kvar "bara jag ´håller tyst´om invandringspolitiken”. 

Zand beskriver vidare att han sedan kan kom till Sverige har ”sett hur ett harmoniskt välfärdssamhälle utvecklats till ett segregerat och otryggt mångkulturellt samhälle”. ”Uppenbarligen ser inget riksdagsparti denna problematik och det blir bara svårare att åtgärda ju längre massinvandringen får pågå.” Han anser invandringspolitiken vara ”ett av de viktigaste politiska områdena att reformera” och meddelar att han inte tänker låta sig ”stoppas av en nedtystande partikultur som den moderata”. Istället valde han att engagera sig i SD, vilket enligt honom fått gamla partikollegor att hävda att det kan ”leda till problem i mitt privatliv. Därmed bekänner man också sin sanna demokratisyn och sitt stöd till det strukturella åsiktsförtryck som råder i Sverige.”

Riskdagspartierna erkänner alltså att man är skeptisk till den svenska värdegrunden och det svenska folket. Man driver en politik som leder till att svenskarna inom överskådlig framtid byts ut, eller avskaffas, för att återknyta till professor Ignatiev. Historiskt sett är det unikt att ett lands ledarskikt på detta sätt går emot sin egen befolkning. 2010 blir därför ett ödesval. Väljaren har att ta ställning för svenskarnas vara eller icke vara.

John Järvenpää, december 2006 (med tillägg december 2007 och maj 2010)

 

Samtliga citat av Per Albin Hansson har hämtats från den biografi i fyra band som journalisten och historikern Anders Isaksson har skrivit om Hansson. Fullständiga referenser till de forskare och den forskning som refereras i artikeln återfinns i Järvenpääs bok Politisk korrekthet från 2006, som kan rekvireras från denna hemsida.