10 april 2011

Humanekologi och arkeofuturism

”Den [överdrivna ekonomiska aktiviteten] strider helt mot vår vetenskapliga kunskap om den ändliga resursbas och sköra ekologi som vi är beroende av för vår överlevnad […] En värld där allting helt enkelt fortsätter som vanligt har redan blivit otänkbar. För när allt kommer till kritan är välstånd något som måste gå före materiella hänsyn. Välståndet ligger i vår livskvalitet och våra familjers hälsa och lycka. Det består av vår förmåga att blomstra som människor – inom en ändlig planets ekologiska gränser. Utmaningen för vårt samhälle är att skapa de betingelser som gör detta möjligt. Det är vår tids viktigaste uppgift.” - Professor Tim Jackson, medlem av brittiska regeringens hållbarhetskommission

Någon har sagt att människan behöver jorden men att jorden inte behöver människan. Det är en humanekologiskt[1] korrekt slutsats. Av detta följer att vi måste leva i samklang med naturen, annars går vi under. Egentligen är detta inget nytt. Det är en urgammal visdom inom de flesta kulturer.

Emellertid har denna visdom attackerats av det moderna projektets sämsta sidor. Dvs den linjära tron på en ständig utveckling, övertron på att bakom hörnet väntar alltid något nytt och bättre. Förändring som självändamål, för att sammanfatta (sen)modernitetens själva väsen.

Historiskt sett har förändringar skett då något fungerat dåligt eller då något verkligt nyttigt har skapats. Hjulet, plogen, sågen, boktryckarkonsten och telefonen är exempel på detta.

LÄS MER!

 

Uppdateringar 2010

9 december 2010

Japans befolkningspolitik som globalt föredöme - annars går människan under

”Våra barn kommer att fråga: om ni visste att det skulle hända, varför gjorde ni inget?” William Rees, professor i humanekologi[1]

Miljöfrågan är något som vi alla har att förhålla oss till. Människans överlevnad kräver ett fungerande ekologiskt system. I d

et följande ges en förenklad introduktion till två viktiga miljöbegrepp och deras betydelse: bärkraft och tärkraft. Den förra är en inom ekologin vedertagen term synonym med bärförmåga. Det beskriver det antal individer, såväl människor som djur, som jordens ekosystem klarar av att hantera innan det påverkas negativt.

Professor Gunnar Adler-Karlsson har delat upp bärförmåga i de två nämnda begreppen i syfte att understryka samspelet mellan människa och natur. Bärkraft betonar då naturens och jordens förmåga medan tärkraft betonar människans i huvudsak negativa inverkan på den. I sin oerhört viktiga bok Ondskans biologiska ursprung (2008) tar han också upp en grundläggande och på samma gång busenkel ekologisk regel att ta hänsyn till: det måste råda en balans mellan bärkraft och tärkraft. Eller ännu tydligare: antalet tärande människor får inte överstiga bärkraften.

Tanken är ingalunda ny. Thomas Malthus lanserade den redan vid slutet av 1700-talet. Dryga halvseklet senare använde Darwin den i sitt teoribygge om evolutionen. Och på sextiotalet fastslog framstående evolutionsbiologen Bernard Campbell att människan då hade nått gränsen för hur många vi kan bli. Sedan dess har vi blivit ett par miljarder fler med allt vad det innebär av tärande på jordens resurser.

På sistone har denna insikt beaktats även vid högre instanser. Enligt Världsnaturfonden hade vi redan i augusti förbrukat det som jorden klarar av att ge oss under detta år. Resten av året lever vi på reserver, och kan så göra ett tag till. Men om några decennier tar sannolikt även de slut, i synnerhet om prognoserna för befolkningstillväxten står sig, vilket det mesta talar för. Kring 2050 är vi 9 miljarder. Den dagen är det inte längre olja, mineraler, gränser, religion, makt eller annat som står på spel. Då är det krig för den grundläggande överlevnaden som gäller. Evolutionärt inriktade forskare såsom Garret Hardin och Tatu Vanhanen menar att kampen om sådana resurser, mat och vatten, är den främsta om vilken framtiden kommer att stå.

"Knappheten på resurser gör kampen för överlevnad oundviklig och permanent, i vilken kamp många människor kommer att falla ner till lägsta möjliga överlevnadsnivå och även under denna." Tatu Vanhanen, citerad ur Ondskans biologiska ursprung

Man kan i förbifarten konstatera att den kampen alltid funnits med i människans historia; klasskampen är inte den primära.

Det tycks som om Kina och framförallt Japan, möjligen också Finland, är några av de få länder i världen som förstått vikten av att det måste råda en balans mellan bärkraft och tärkraft. Kina har sedan 1979, då enbarnspolitiken infördes, haft som uttalat mål att inte bli fler. Lagen om att man får skaffa endast ett barn per familj har bidragit till att dess befolkning är uppskattningsvis 400 miljoner färre än vad man annars skulle ha varit. Kina arrenderar och/eller har köpt upp stora arealer åkerjord i Afrika där omkring en miljon kineser arbetar med matproduktion för sitt folk. I ett evolutionärt scenario är det inte osannolikt att Kina kommer att försvara denna mark med vapenmakt och hänvisning till ingångna avtal, den dagen hungrande afrikaner kräver jorden tillbaka.

Finland och Japan har båda en negativ befolkningsutveckling, dvs färre än 2,1 barn per familj, i kombination med en liten invandring. Japan med sina 128 miljoner invånare är med europeiska mått nästintill radikalt. Trots en tilltagande befolkningsminskning vägrar man invandring; hellre får robotar, som används alltmer, hjälpa till att ta hand om de gamla. Man anpassar sig för att minska befolkningen, kanske ner mot de 65 miljoner som prognoser pekar mot, varför det naturligtvis inte finns anledning att syssla med (permanent) invandring.

Fyra svenska forskare från olika discipliner har tagit upp miljö- och befolkningsfrågan i en viktig artikel på DN-Debatt (14/3 2010, se även fotnot 2). Man lyfte fram ovannämnda evolutionära förklaringsmodeller och satte fingret på prognosen om att jordens population inom några årtionden uppgår till 9 miljarder. Detta kräver "en exploatering av merparten av de kvarvarande odlingsbara ytorna på jorden". Slutsatsen blir att en minskande befolkning krävs, både regionalt och globalt, för att undvika framtida konflikter. Kvartetten kritiserade också politikers och ekonomers tal om att vi måste bli fler för att kunna ta hand om den växande skaran åldringar:

"Men de som är unga nu blir gamla en dag. Med ökande befolkning blir det således allt fler gamla att ta hand om – med konsekvensen att befolkningen fortsatt skulle behöva öka, vilket är en omöjlighet."

Man anför en lösning av traditionalistiskt snitt:

"Några kanske invänder att befolkningsminskning ökar risken för social isolering. Vi tror det är precis tvärtom. Det öppnar vägen för nya nätverk med kusiner, sysslingar, kusinbarn, gammelfarbröder och så vidare. De färre barn som föds kommer att tas väl om hand och må bra när de är älskade, får tid och omtanke och är omgivna av kloka och stabila vuxna."

Kvartetten vänder sig alltså implicit mot politikers förordande av massinvandring för att ta lösa åldringsfrågan. Inte bara det - de ger en traditionalistisk lösning på saken. Detta kan kompletteras med att ungdomar som inte längre behöver göra värnplikten (som enligt Sverigedemokraterna bör återinföras) istället får göra en form av "allmän solidaritetsplikt" där man tar hand om just de gamla. Förutom det ur miljöhänsyn pragmatiskt riktiga skapas på detta sätt en naturlig interaktion mellan den äldre och yngre generationen. Man kan också tänka sig att det, i kontrast till det senmoderna "hedonistiska" levnadssättet, krävs ett återupprättande av traditionella normer och värden med ansvarstagande och eftertänksamhet samt respekt för livet och naturen.

Sammanfattning, reflektion och slutsats

I Sverige såväl som inom EU-sfären talar politikerna om att "vi måste blir fler". Mot bakgrund av givna bild ter sig den strävan som närmast mardrömslik. Politikerna tänker kortsiktigt, för konsumtionens och den ekonomiska tillväxtens skull. För miljöns och människans egen skull pekar det mesta istället på att vi måste konsumera miljövänligare och bli färre.

Med en mindre befolkning skulle förvisso den "ekonomiska tillväxten" minskas, räknat i absoluta tal. Tittar man relativt på saken ser man emellertid att exempelvis Sveriges ekonomi och konkurrenskraft var mycket stark för 40-50 år sedan, med några miljoner färre invånare; Sverige har visserligen gott om bärkraft men sett ur konfliktperspektiv bör inhemskt barnafödande stimuleras framför import av potentiella konflikter. Vad anbelangar invandring och konsumtion kan det anmärkas på att många invandrare lever på bidrag som inte används för konsumtion i Sverige; istället sänds stora summor till släktingar i de ”forna” hemländerna parallellt med att man semestrar eller rentav av bor där stora delar av året (frågan hur stora summor det handlar om kräver en ekonomisk granskning).

Beträffande miljöförstöringen kommer tekniken att göra stor nytta för planeten som har en enorm kapacitet att återhämta sig; fler människor innebär emellertid ett ohållbart slitage. Tekniken har också gett oss större och fler skördar. Men det sker på bekostnad av att jordarna slutligen utarmas. Födan är alltså inte oändlig.

I ett längre perspektiv - inom en relativt snar framtid(?) - torde Japans befolkningspolitik bli en ledstjärna för alla världens länder. Ingen kommer ifrån det faktum, att det måste finnas en balans mellan tärkraft och bärkraft, mellan det som vi tar och det som jorden kan ge utan att resurserna tar slut. Livet är ingen självklarhet.

John Järvenpää

[1] Rees i SvT/Vetenskapens värld (vecka 47). I programmet gav diverse forskare en samlad bild av befolkningsökningen och dess konsekvenser. Några fakta som togs upp. Det finns inte mer vatten nu än när jorden skapades. Av det livsviktiga vattnet på jorden är bara 2,5 procent sötvatten varav ungefär 1 procent är tillgängligt för människan. Av detta använder industrin det mesta för tillverkning av saker som ska konsumeras. Det slösas med sötvatten och runtom på jorden rapporteras om sjunkande grundvattennivåer samt förorenat vatten. Drygt en miljard saknar tillgång till rent vatten. För att skapa en hållbar utveckling krävs mindre konsumtion, förbättrad teknik och minskat barnafödande.

[2] I DN-Debatt 14/3 2010 ger fyra forskare - Cecilia Boldemann, docent, Karolinska institutet; Magnus Henrekson, professor, vd Institutet för näringslivsforskning (IFN); Stig-Olof Holm, lektor i ekologi; John Tempel, sociolog - en skrämmande bild av framtiden: "Om nuvarande födelsetal på cirka 2,6 barn per kvinna fortsätter kommer kommer vi enligt FN-rapporten 'World Population to 2300' att vara cirka 134.000 miljarder människor (nej, det är inget tryckfel) år 2300. Med 2,35 barn per kvinna blir vi 'bara' omkring 36 miljarder år 2300." "Miljöförstörelsen har främst två orsaker: snabb, resurskrävande ekonomisk tillväxt och jordens växande befolkning."

 

5 oktober 2010

Svenska folket ger SD rätt i sak

”Galenskap hos en enskild människa är ovanlig – men i grupper, partier, nationer och tidsåldrar är galenskapen regel.” - Nietzsche

Den hysteri som utmärkt ledarsidor, tidningsrubriker, artiklar, radio och tv-inslag samt Facebook efter SDs inträde i riksdagen är nog ett av de mest skrämmande exemplen på masspsykos som skådats i modern tid. Åtminstone i så kallade demokratier. Om systemet tillåtit det hade dessa hysteriker varit de första som anmälde sig för att ”ta itu med” de utpekade, de klentrogna och fredlösa. Hannah Arendts resonemang om ”ondskans banalitet” kommer här till sin rätt. Hon argumenterade övertygande för att det var till synes vanliga, hyggliga människor – trogna den rådande normen – som förvandlades till vandaler och mördare under Hitlers regim.

De mest extrema har associerat till den regimen och (indirekt) hävdat att med SD i riksdagen kan en dylik komma att återuppstå. Emellertid ger själva sakfrågan, den om minskad invandring, föga stöd för det påståendet. 1930-talets Tyskland led nämligen inte av något invandringstryck. Och självfallet har SD inte för avsikt att bygga några nya koncentrationsläger. Så har heller inte skett i något av de europeiska länder där partier av SDs kaliber, och betydligt radikalare för den delen, finns representerade i de högsta politiska församlingarna.

Det enda land i Europa där liknande läger initierats på senare år är forna Jugoslavien. Efter Titos envälde mynnade landet ut i ett mångetniskt kaos med krig och etniska rensningar. Ytterst sett är det den sortens samhälle som SD menar kan bli följden av okontrollerad massinvandring. Följaktligen är det mångkulturalisterna – med deras tro att man hursomhelst kan blanda upp otaliga folkgrupper utan att problem uppstår – som kan skyllas för att driva på en utveckling mot konflikter och våld.

De gamla riksdagspartiernas avsky mot SD kan beskrivas med sociologen Robert Michels närmast klassiska begrepp ”oligarkins järnlag”. Det visar på ett förträffligt sätt hur partierna utvecklat en fascistisk hållning. Dels genom att överge intellektet till förmån för ett känslobaserat omfamnande av myten, den mångkulturella myten. Dels genom den antidemokratiska, elitistiska hållningen: Vi vet bäst, vår idé är sann och rätt – SD har fel. Proffstyckarna har lagt till att de som röstade på partiet är lågutbildade kufar. Detta förakt för praktisk lagda människor är besynnerligt när man betänker att praktiker ju betraktas som stolta arbetare när de lägger sin röst på sossarna eller vänstern. Men när de gör det för SD förvandlas de till paria.

Poängteras ska, att ett sådant folkförakt skiljer sig från den ursprungliga, italienska fascismen som hyllade arbetaren. Den italienska varianten var också ärlig i avståndstagandet från demokratin. Man dömde ut demokratin därför att den inte premierade de främsta – en aristokrati som är bäst lämpad att styra landet – utan tenderade att släppa fram osjälvständiga, inkompetenta hycklare. Vi ser sådana drag hos svenska politiker som prisar mångkulturen men själva bosätter sig långtifrån mångkulturella områden.

Den antidemokratiska attityden handlar inte bara om den utfrysning som riksdagspartierna aviserat ska gälla för SD, och som visar att makten i sig är ett självändamål för dem. Den visar sig framförallt i nämnda sakfråga: begränsad invandring. Mona Sahlin m fl har orerat om att 94 procent minsann inte röstat på SD (ett ”argument” som kan användas mot flertalet partier vilka ju fick mellan 5-7 procent). Det underförstådda budskapet är att en överväldigande majoritet ska ha röstat för de gamla partiernas linje, dvs fortsatt massinvandring.

Emellertid visar talrika opinionsmätningar som gjorts de senaste 20 åren att en stor del, 45-70 procent av svenska folket, vill minska invandringen och/eller anser att det finns för många invandrare i landet. Alltsomoftast har en klar majoritet ansett detta. Den senaste undersökningen i denna riktning presenterade i våras av SOM-institutet, Samhälle-Opinion-Media, vid Göteborgs universitet. Den pekar på att 36 procent anser att det ”finns för många utlänningar i Sverige”. Ytterligare 31 procent instämmer ”delvis” i påståendet. Vilket ger totalt 67 procent. Kontentan av denna och andra studier är att i sak har SD svenska folket med sig i den för partiet avgörande frågan.

Invandringsfrågan är avgörande inte bara för SD utan i praktiken även för samtliga partier. Här kommer man in på de sakfrågor som inför valen listas som viktiga. Invandringen hamnar sällan högt på dessa. Istället är det jobben, skolan, sjukvården, kriminalpolitiken, välfärden mm som toppar listorna. Emellertid gör sig invandringen gällande i princip samtliga dessa frågor. Tittar man på arbetstillfällen så har massinvandringen bidragit till ökad arbetslöshet. Vilket i sin tur innebär uppbärande av socialbidrag och skenande offentliga utgifter. Mångkulturella skolor har avsevärt mer problem än mer homogena dito. Skolk, mobbning, misshandel och trakasserier är vanligare och invandrarlever har av naturliga skäl svårare att nå fullständiga betyg. De 100-tals skolor som unders senare satts i brand har företrädesvis funnits i invandrartäta områden. Vid grova våldsbrott är i synnerhet utomeuropéer – ej östasiater såsom japaner, koreaner och taiwaneser – kraftigt överrepresenterade. Inom sjukvården torde därmed de flesta våldsfall ha koppling till invandringen.

Inom princip varje område finner man ett likartat samband. Följden är att den offentliga välfärden belastas. Ekonomiprofessor Bo Södersten har påtalat att kostnaderna för svensk invandringspolitik ”blir alltmer av det absurdas teater”. ”I ett läge där den svenska välfärdsstaten krackelerar är den linjen knappast längre hållbar” (DN Debatt 030328).

Invandringen kan alltså inte frikopplas och ses som ett specifikt, avskilt område (annat än själva immigrationen som sådan). Nej, invandringen är en metafråga, en fråga som berör alla områden. Även anhängarna av mångkultur erkänner frågans genomgripande karaktär i och med att man anser att invandringen berikar Sverige. Det vansinne som präglat Sverige i samband med SDs intåg i riksdagen kommer att mattas av. De gamla riksdagspartiernas ansvarslösa politik kommer att sättas under luppen. Hur långt denna normalisering kommer att gå återstår att se.

 

20 september 2010

Att bryta den mentala fångenskapen - SD mot de extrema

Så har Sverigedemokraterna trätt in i riksdagen med uppemot sex procent av rösterna. Bakgrunden är följande: Sverige har fört den mest extrema invandringspolitiken i Västeuropa. Man har tagit emot flest per capita av alla jämförbara västländer. Endast ungefär 5 procent är flyktingar i egentlig mening, enligt Genevékonventionen. Större delen av de övriga är vad forskningen kallar ”ekonomiska migranter” innebärande att man kommer hit för att få en bättre ekonomisk tillvaro. Uppemot 90 procent av de asylrelaterade invandrarna som kommit de sista 10 åren har saknat giltiga id-handlingar. Vi vet alltså inte vilka de är, vad det är för slags människor vi har att göra med.

Det mest extrema är emellertid hur ett lands ledarskikt frivilligt kunnat låta detta ske. Hur man frivilligt övergett ett tryggt framgångskoncept - folkhemstanken - till förmån för en sådan extrem omvälvning som de senaste 20-30 årens massinvandring inneburit (något som skett parallellt med att traditionella, rekorderliga normer skuffats undan till förmån för en urartad, oreflekterad tolerans). En förklaring är att överheten inte har frågat medborgarna om de ville detta. Det har inte förts någon öppen och saklig debatt i denna fråga där man naturligtvis borde ha diskuterat konsekvenserna. Vilka blir följderna av storskalig invandring ur social, demografisk, kulturell, demokratisk, ekonomisk, frihetlig och trygghetsmässig synvinkel?

Överheten har alltså kört sitt eget race. Hade man satt sig in i frågan hade man snabbt kunnat konstatera att den statsvetenskapliga forskningen är enig i att mångkulturella samhällen är mer problematiska än samhällen med en hög grad av homogenitet. Världsledande forskaren Robert Putnam har i den främsta av studierna, E Pluribus Unum (2007), visat att tilliten - det kitt som håller ihop samhällen - minskar i takt med graden av heterogenitet.

För svensk del vet vi att arbetslösheten, bidragsberoendet, kriminaliteten och utanförskapet är högre, ofta avsevärt högre, bland vissa invandrargrupper än bland den inhemska befolkningen. Man ser också alltfler tecken på konflikter mellan invandrargrupper. Somalier som slåss sinsemellan klanerna eller somalier och exempelvis irakier mot varandra. Dylika beteenden förekommer också hos ex-jugoslaver i sviterna av Balkankrigen. Konflikter har också blossat upp mellan muslimer och judar där många judar i Malmö inte längre vågar bo kvar. I Södertälje ser man motsvarande tecken mellan kristna araber och muslimer.

För svenskarnas del är det mest oroväckande den utsatthet som stora skaror på goda grunder idag känner - i sitt eget hemland, det enda ställe i världen där de borde kunna vara trygga; det är liksom det som är tanken med att överhuvudtaget ha avgränsade territorium i form av länder. Tiotusentals svenskar har de senaste åren utsatts för personrån, åldringsrån, gruppvåldtäkter, misshandel och trakasserier som begåtts av framförallt utomeuropéer. År 2006 visade en sociologisk c-uppsats vid Lunds universitet att ungdomar som ger sig på svenskar gör det med motiveringen ”Vi krigar mot svenskarna”.

Andra tecken på en liknande krigföring ser man numera varje vecka i olika invandrartäta delar av Sverige. Det handlar om bilbränder och skolbränder, som de senaste fem åren uppgår till flera tusen, samt attacker mot räddningspersonal. I normala fall är de fredade - i krigssituationer. Men icke i Sverige i fredstid.

Med tanke på den extrema situation som präglar Sverige är det märkligt att SD inte kommit in tidigare. Detta kan dock förklaras med att partiet, pga att det på ett konkret sätt vill råda bot på nämnda problem, betecknats som just extremt - fastän det ju är de i riksdagen ingrodda partierna som fört en extrem politik ovanför medborgarnas huvuden. VP-ledaren Lars Ohly var under valvakan inte bara extremistisk, nej han var uppenbart hatisk mot det faktum att SD nu äntrar riksdagen. Vad vi sett är alltså en projicering av de ingroddas extremism.

Ironisk är också deras konservatism - med alla medel ska SD hållas utanför inflytande och extremismen ska bestå. Ett av de märkligaste uttalandena fällt av bland andra Mona Sahlin gällde att 94 procent inte röstat för SD. Samma påsteående kan emellertid tillämpas på de flesta partier vilka ju hamnat runt 5-7 procent. Att använda ett sådant "argument" vittnar om en odemokratisk hållning.

Vad SD i praktiken lyckas åstadkomma i riksdagen återstår att se. Helt klart har partiet många vettiga förslag som kan normalisera läget och stabilisera Sverige. Men extremisterna har ju sagt att de inte vill samarbeta utan istället fortsätta föra en extrem politik.

Hursomhelst kan SD sannolikt att bidra till att bryta den mentala fångenskap som de ingrodda riksdagspartierna och den politiska korrektheten försatt oss i. Därmed är ett första, oerhört viktigt steg taget. Ett steg bort från extremism till ett normalt fungerande samhälle. Ett samhälle där brottsoffren står i fokus och där en ansvarsfull invandringspolitik förs. Ett samhälle med värdighet där likhet inför lagen råder - svenskarna omfattas idag inte av lagen om hets mot folkgrupp - och där oliktänkande slipper utsättas för massmedial häxjakt, uteslutas ur fack och riskera att bli av med sina arbeten.

Må alla hederliga nu ta sitt ansvar och bekämpa extremismen.

 

12 augusti 2010

Fegheten inom oss upprätthåller sveket

”[H]ur kan man bortse från de negativa konsekvenserna i form av våldsbrottslighet och växande otrygghet? Hur kan man vara så cynisk, hjärtlös och i avsaknad av empati med de drabbade? Hur kan man göra sig så blind för tecknen på att vårt samhälle går mot upplösning?” - Jan Milld

Vitbok: Mångkulturellt facit – en sammanfattning är författaren och mångsysslaren Jan Millds tredje bok om invandringen och dess konsekvenser på en rad områden: socialt, kulturellt, demografiskt, ekonomiskt, demokratiskt, politiskt mm. Som titeln antyder är boken ett sammandrag på 184 sidor av en längre bok om ca 700 sidor. Den längre versionen kan laddas ned gratis på adressen www.vitbok.se.

Milld har alltsedan 60-talet en gedigen vänsterbakgrund, idag betecknar han sig som ekodemokrat. I början av 90-talet, då han var aktiv i miljöpartiet, märkte han att alla frågor kunde diskuteras öppet. Alla utom en, invandringen. Det fick honom att själv börja studera ämnet. Han fann att den bild som riksdagspartierna och media hade i frågan stämde föga överens med verkligheten.

I de tre böckerna liksom i de otaliga artiklar Milld skrivit – allt utlagt på hans hemsida www.bgf.nu - framkommer att konsekvenserna av invandringen överlag är utomordentligt negativa. Den förda politiken har egentligen inte, annat än marginellt, medfört något positivt för Sverige. Att framhålla exotisk mat som exempel på mångkulturell välsignelse kan göras endast av den som ämnar äta sig igenom tillvaron.

I Mångkulturellt facit underbygger Milld, som vanligt, resonemangen på ett på grundligt sätt. Han gör det med hjälp av den uppsjö av fakta, rön, rapporter, statistik och böcker som allmänheten inte får ta del mer än fragmentariskt, om än ens det, eftersom media istället dränker medborgarna med irrelevant information samt propaganda om mångkulturens påstådda förtjänster (även om verkligheten börjat komma ifatt och det blivit allt svårare att dölja den).

Ett frapperande exempel på detta mörkläggande gäller den gängse bilden av diskriminering. Riksdagspartierna står här bakom DOs svartvita syn enligt vilken Sverige och ytterst även svenskarna diskriminerar invandrare på alla upptänkliga plan. Milld visar hur samma krafter som envist hävdar att det inte finns något ”vi och dom” med emfas verkar för en dylik uppdelning när det gäller att påvisa diskriminering. Han visar också att det i själva verket är svenskarna som stundom diskrimineras. Detta är uppenbart inte minst beträffande hetslagstiftningen som svenskarna de jure inte har möjlighet att åberopa; likheten inför lagen har satts ur spel. Ett annat exempel gäller det s k äldreförsörjningsstödet, ÄFS. Det ger nyanlända invandrare över 65 år – sådana som överhuvudtaget inte bidragit till den svenska ekonomin – mera i försörjning än vad en del svenska pensionärer, som arbetat stora delar av sina liv, kan få.

Gällande den förmenta diskrimineringen på arbetsmarknaden redovisar Milld SNS’s rapport Bortom etnicitet skriven av Farboi Rezania m fl 2007. Dess slutsats:

”Vår undersökning visar att etnicitet inte spelar någon större roll för att få arbete. [---] Genom en enveten upprepning har en rad aktörer lyckats etablera föreställningen om den diskriminerande arbetsgivaren som en ovedersäglig sanning. Det betyder däremot inte att denna föreställning stämmer med verkligheten.”

Fram till mitten av 70-talet var förvärvsfrekvensen högre bland invandrare än bland svenskar. Milld hänvisar till forskare som anger flera skäl till den förändrade situationen. Att många invandrare idag inte har arbeten beror på övergången från arbetskraftsinvandring till asylrelaterad dito. Inte sällan saknar de senare den kompetens som krävs för att få mer avancerade jobb. Samtidigt har globaliseringen lett till att många företag flyttar utomlands vilket leder till färre arbetstillfällen på hemmaplan. Slutligen har Sverige tagit emot alldeles för många människor i förhållande till antalet arbeten.

Flera gånger blickar Milld tillbaka i tiden för att jämföra gårdagens Sverige med samtiden. Härvid citeras en av det svenska försvarets skrifter, Om kriget kommer, som behandlar landsförräderi. I den kan bl a läsas: ”Delta inte i propaganda mot Sverige. Motarbeta den istället. Det är landsförräderi att gå fienden tillhanda!” Skriften är från 60-talet då statsminister Tage Erlander, efter raskravaller i USA, konstaterade: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om befolkningen utan också i många andra avseenden.”

När man idag lyssnar till Erlanders partikollega Mona Sahlin kan man istället få höra diametralt motsatta påståenden som att svenskar är ”så avundsjuka på invandrargrupper” eftersom de enlig henne har ”en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop [dem]. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker?” Reinfeldt har under sin tid som statsminister sagt: ”Ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån.” När moderate politikern Agneta Östman-Wenger inför valet 2006 uttrycket sig försiktigt positivt om sitt eget folk utsattes hon för ett häftigt påhopp av dåvarande partisekreterare Sven-Otto Littorin som blev så ”förbannad så att jag kokar. Man säger inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat.” Agneta Östman-Wenger gick själv ur partiet.

Fallet Östman-Wenger, som är ingalunda unikt, sätter fingret på de mekanismer som bidrar till att skapa och bibehålla det politiskt korrekta (för)trycket. Milld anger rädslan för utstötning som den främsta – att inte följa strömmen leder till utstötning. Han radar upp så många citat och ageranden från organisationer, opinionsbildare, forskare, riskdagpartierna och massmedia, att han sammantaget lyckas teckna bilden av ett intressekomplex som medelst mörkläggning, åsiktsförtryck och ensidighet har drivit en gemensam linje för att omvandla Sverige till en mångkultur.

Milld tar upp brottsligheten som av politiskt korrekta forskare och politiker anses bero på – diskriminering. Ett synsätt enligt vilket individen själv inte har ansvar för sina gärningar utan kan skylla på samhället, det svenska. Milld redovisar hur ökningen av våldsbrott sett ut från 1950 fram till dags dato. År 1950 låg antalet misshandelsfall på 7 400. Fram till 2009 hade siffran stigit 12-faldigt till 86 000. År 1950 var antalet anmälda våldtäkter 350, 2009 var den siffran 5 900.

Invandrare, särskilt från Mellanöstern och nordafrikanska länder, står för en kraftig överrepresentation vid samtliga grova våldsbrott: mord, våldtäkter, personrån, åldringsrån etc. Som förklaring till denna överrepresentation nämner Milld bl a deras annorlunda kulturer och livsstilar, som ofta är väsensskilda från de svenska och nordeuropeiska sätten att leva. Känslosvall och högljuddhet hör normalt till beteenderepertoaren i dessa områden varav en del dessutom präglats av krig och konflikter. Hederskulturer som innebär att man lätt blir kränkt av diverse saker, och där hedern kan återupprättas enkom med hämnd och våld, är även det ganska utbrett. Synen på kvinnan är alltsomoftast radikalt annorlunda, hon står lägre i rang än mannen och har färre rättigheter. Islam är en ytterligare faktor innebärande att icke-muslimer inte ses med blida ögon av muslimer. ”Otrogna” är en typiskt nedsättande benämning som inom islam används för att definiera icke-muslimer. Detta kan jämföras med kristendomens, Nya testamentes, kärleksbudskap som präglat det nordiska sinnelaget, och som innebär en hög grad av tolerans och att konflikter löses med samtal.

Milld är noga med att inte utmåla alla invandrare som ett homogent kollektiv. Han jämför nämnda siffror med vad invandrare från olika länder uppvisar. Invandrare från länder som Kina, Taiwan och Japan har en avsevärt lägre brottsparticipation än vad alla andra invandrargrupper, inklusive de nordiska, har.

Milld kastar även ljuset på det stora antalet skolbränder, flera hundra bara under de senaste åren, som vanligtvis sker i invandrartäta områden. Varje svensk är idag medveten om att räddningstjänsten, brandkår och ambulans, ofta behöver polisbeskydd för att kunna utföra sitt jobb. Demografiskt tar Milld fasta på det faktum att svenska folket kommer att bli en minoritet och bytas ut mot invandrade folk (om inte en radikal kursändring sker inom en mycket snar framtid). Han använder begreppet ”avsvenskningen” för att åskådliggöra hur denna process redan kommit dithän att invandrare helt tagit över områden som tidigare bebotts av svenskar, områden som ibland liknar krigshärdar dit räddningspersonal – som i krigstider åtnjuter ett särskilt skydd – alltså ej vågar sig in utan polisbeskydd.

Detta, tillsammans med allt annat som redovisas i boken, får Milld att dra följande nedslående slutsats:

”Antalet offer för misshandel och våldtäkter har ökat varje år och nått nivåer som hör krigstider till. Det blir ingen överdrift att säga, att det nu pågår ett lågintensivt krig i Sverige – riktat mot vårt samhälle och vårt folk.”

Detta knyts till begreppet förräderi; Milld tillstår att det är ”ett starkt ord, men vad kan bättre beskriva den samhällsupplösning som åstadkommits i Sverige” där ”gränserna öppnats för en storskalig invasion…”.

Avsnitten om våldsutvecklingen är speciellt skrämmande. Millds redogörelse väcker många funderingar varav följande kanske kan belysa saken än mer: Om man under andra världskriget ställde frågan till Londons civilbefolkning om huruvida de var rädda för tyskarnas bombningar av staden, skulle de flesta naturligtvis ha svarat jakande. Samtidigt fanns det i tyskarnas räder en tämligen hög grad av förutsägbarhet, något som i sig är trygghetsspakande. Britterna visste att man låg i krig och när sirenerna började tjuta visste alla att man skulle söka skydd. Det intressanta är att jämföra detta med graden av förutsägbarhet i dagens mångkulturella samhälle. Svenskarna har svårt att se samband mellan våldsutvecklingen och den förda politiken och många förnekar fakta av rädsla för att verka intoleranta. Talrika studier visar att människors rädsla för att drabbas av våld liksom deras känsla av otrygghet har ökat stadigt de senaste 20 åren. Graden av förutsägbarhet kan således sägas vara lägre i Sverige i fredstid än i England under andra världskriget.

I en undersökning från 2009, The Unknown Warriors av journalisten Nicholas Pringle, fick brittiska krigsveteraner svara på frågor rörande samhällsutvecklingen i Storbritannien efter kriget. Nästintill samtliga svarande, 149 av 150, är mycket besvikna. En stor majoritet knyter detta till massinvandringen och omvandlingen av landet till mångkultur. Många känner sig förråda av sitt lands politiker. En veteran uttrycker detta med orden:

”Vi slogs och dog för vårt land men nu är vi rädda för att gå ut på kvällen. Vårt land ges bort till utlänningar […] Vår kultur vittrar sönder i en eskalerande takt och vi är nästan förbjudna att prata om detta.”

Från andra europeiska länder såsom Norge och Frankrike kommer liknande utsagor från krigsveteraner vilka slogs mot nazismen. De menar att invandrare, företrädesvis muslimer, är på väg att ta över deras länder med politikernas goda minne. Till skillnad från konventionell krigföring och dess militära ockupation använder kritiker av massinvandringen termer som ”civil ockupation” eller ”kolonisation” för att beskriva skeendet.

Tar man hänsyn till dessa utländska betraktelser ter sig Millds slutsats om förräderi som rimlig. För den ärlige läsaren räcker det emellertid med att ögna igenom Mångkulturellt facit för att instämma i hans konklusion. Priset för detta svek kommer våra barn och barnbarn att få betala i form av än mer våld och otrygghet – ett scenario likt de värsta kåktäderna i Braslien, Mexiko och Sydafrika kan bli följden – om inget görs nu.

Milld har på ett sakligt och begripligt sätt, på en välskriven och enkel men likväl icke torftig svenska, gett oss en lättöverskådlig och mycket viktig bok. Den rekommenderas å det varmaste till alla som vill ha ett facit på sveket. De som redan har insikten bör införskaffa boken och ge bort till de mindre vetande. Släkt, vänner och bekanta torde inte ha något emot att få lite omväxling till det politiskt korrekta dravel som de dagligen serveras.

Oaktat detta ska Milld ha en eloge för sitt mod och lidelsefulla engagemang. Där har vi alla något att lära oss, ty rädslan och fegheten inom de flesta av oss är det som ytterst upprätthåller sveket. Det minst fega varje ansvarstagande medborgare kan göra är att vägra ge sin röst till något av riksdagspartierna i höstens val.

 

27 juli 2010

"Inget man förväntar sig"

Varje sommar spelas i Göteborg världens största fotbollsturnering för ungdomar, Gothia Cup. Lag från hela världen är på plats. Analogt finns spelare från hela världen i diverse svenska lag. På flera orter finns numera även fotbollslag med i princip bara utomeuropeiska invandrare i lagen.

Föräldrar i etniskt svenska lag har vittnat om hur hett det kan gå till när man möter vissa invandrarlag. Hos de senare händer det relativt ofta att antingen spelare eller deras föräldrar brusar upp på ett för det nordiska sinnelaget främmande sätt. De gapar, skriker och kan ibland gå till handgripligheter för att deras lag förlorat eller när man tycker att domaren dömt fel. Den som följt sommaren fotbolls-VM har kunnat observera den fallande skala som finns gällande filmningar, gnäll, uppkäftighet, hetlevrat spel och utåtagerande. Lag från nordliga breddgrader såsom Japan, England och Tyskland ägnar föga tid åt sådant. För att tala med tyske proffsspelaren Mattias Concha som konstaterar att tyskarna ”ödslar inte tid på att gnälla eller filma” (DN-sport 4 juli). Men ju längre söderut man kommer, desto mer ifrågasättande och hetsigt uppträdande ser man hos lagen. Titta bara på Spanien eller sydamerikanska lag.

För USA och Västeuropa gäller det beskrivna approximativt även när man granskar grova våldsbrott såsom misshandel, våldtäkter och mord. I Sverige råder en mycket kraftig överrepresentation hos utomueuropéer, i synnerhet från nordafrikanska och arabiska länder (Mauricio Rojas DN-Debatt 051212, där han presenterar siffror från BRÅ, se även tidigare uppdateringar).

En förklaring är att dessa länders kulturer ofta präglas av högljuddhet och känslosvall. Inte sällan har man dessutom har en hederskultur som det i alla lägen gäller att upprätthålla och försvara. För ett tag sedan exemplifierades detta med dödsmisshandeln på en parkeringsplats i Landskrona, där en libanes retade sig på ett pensionerat svenskt par påtalade att han blockerade en p-plats. Det slutade med att han slog ihjäl 78-årige Inger. Inför rättegången krävde försvarsadvokat Leif Silbersky att hans klient skulle försättas på fri fot. När det inte skedde vid omförhandlingen i Lunds tingsrätt blev libanesens familj och vänner ursinniga. De skrek och gormade, spottade och kastade en penna mot åklagaren som begärde omhäktningen (libanesen dömdes men går fri i väntan på hovrättsförhandlingarna i höst).

Liknande beteenden kan iakttas i samband med s k hedersmord där det är regel att familj, släkt och vänner sluter upp bakom den som i hederns namn mördat, oftast egna familjemedlemmar som man ansett brutit mot traditionen, t ex när dottern eller systern haft ett förhållande med en svensk man. Senaste exemplet är 16-åringen i Västerås som under våren stenade sin svenska flickvän till döds för att hon blivit gravid. Det retade upp 16-åringens varpå ynglingen dödade flickan; mycket talar för att han gjorde det för att upprätta hedern. Om detta har etablissemangsmedia tigit medan Nationell idag som enda tidning rapporterat om saken.

I våra nordiska grannländer däremot är det fria ordet betydligt starkare. Där redovisas etnicitet och där talas det klarspråk. Ett exempel för några år sedan får här illusterera. Efter att en dansk flicka gruppvåldtagits av invandrare, skrev landets näst största tidning Berlinske (BT 5/4 -04) på ledarplats:

”I lördags natt skedde det igen. Tre unga andragenerationens invandrare våldtar en fullständigt oskyldig dansk flicka när hon går genom centrala Århus med sina väninnor. Det bästa rådet polisen i Århus har till unga flickor är att inte gå ensamma på stan om nätterna. Ett förnuftigt råd, men samtidigt också ett uttryck för att samhället kapitulerat för den kvinnosyn och kultur som många invandrare och flyktingar tagit med sig från muslimska områden i världen. [---] ”Gruppvåldtäkter som den i Århus är inte bara ett angrepp på den drabbade flickan, det är även ett angrepp på de rättigheter och den kvinnosyn som är grundläggande i dansk kultur. Mot detta ska vi vara intoleranta.”

Tillbaka till den svenska verkligheten/dokusåpan.

I årets Gothia cup spelade IKF Göteborgs 15 och 16-åringar mot ett irakiskt lag. IFK vann och direkt efter matchen stormades planen av uppemot 300 ilskna, irakiska supportar. De attackerade IFKs spelare samt domaren. – ”De här grabbarna flydde för sitt liv, säger Jan Edmundsson, supporterpolis. De blev jagade och splittrades. Föräldrarna blev oroliga och kunde inte hitta sina barn” (GP 23/7). Enligt uppgift hade ”de irakiska fansen hade blivit provocerade av att IFK-spelaren hade kysst lagets emblem” efter att man vunnit matchen. &rdquoMen den turbulenta stämningen började redan tidigare i samband med några domslut i matchens andra halvlek, då flera irakiska spelare fick rött kort.” Publiken beskrevs ”av poliser på plats som mycket aggressiv…” (ibid)

De politiskt korrekta, de ”toleranta”, har gjort till kutym att bagatellisera invandrares våldsbeteenden. Härvid används begrepp som ”bus”, ”fattigdom” och ”diskriminering” av naiva forskare och politiker som vill ”förklara” och ”förstå”. Samtidigt skuldbelägger man svenskarna som anmodas lära sig konflikthantering för att på ett normalt sätt kunna utföra sina jobb: ambulansförare, brandkår, lärare och byggnadsarbetare. Bagatelliserandet förstärks av statens representanter där framförallt DO anser att Sverige generellt är en ”diskriminerande struktur” som kränker diverse minoriteter. Samma absurda skuldbeläggande nu. Enligt Gothia Cups pressansvarige Niclas Andersson ”var den utlösande faktorn en provokation från en Göteborgsspelare” och denne spelare har stängts av (ibid, Sportbilagan).

I radio och tv den 23 juli intervjuades IFKs pressansvarige. P4 Radio Göteborgs journalist försökte med enträgna påtryckningar få honom att erkänna att IFK-spelare provocerat och gjort fel när man manifesterade sin glädje över segern. Men IFKs pressansvarige stod på sig och vägrade göra det. Han konstaterade vidare att upplopp av detta slag är inget ”man förväntar sig” i samband med att barn spelar fotboll.

I ett normalt samhälle, med en någorlunda hög grad av etnisk och kulturell homogenitet, råder en hög grad av förutsägbarhet. Där kan man ”förvänta” sig att saker ska fungera som sig bör. Ju högre grad av etnisk och kulturell heterogenitet, desto högre grad av misstänksamhet och brist på tillit mellan folkgrupper, något som världsledande forskaren Robert Putnams studier och många andra statvetares rön visar. Härtill visar statistiken i samtliga västeuropeiska länder att utomeuropeiska invandrare är kraftigt överrepresenterade vid grova våldsbrott.

Våldets orsaker och konsekvenser kan inte längre behandlas som enskilda företeelser. De måste sättas in i ett vidare, etnologiskt och sociologiskt, perspektiv. Dessutom: om man som väljare i höstens val röstar på något av riksdagpartierna så legitimerar man en politik för än mera mångkultur och därmed mera våld. Vilket samhälle ska våra barn få? / Redaktionen

 

Uppdateringen från 5 maj

Landskrona i ljuset av nordiskt respektive semitiskt beteende

Dödsmisshandeln av 78-årige Inger i Landskrona begicks av en 23-årig invandrare med libanesiskt medborgarskap. Denne kände sig kränkt av att Inger och hennes make var missnöjda med att han blockerade en parkeringsplats. Massmedia har valt att angripa den förmenta främlingsfientlighet som man menar har uppkommit efter Ingers död. Däremot har man knappast talat alls om våldets orsaker och konsekvenser i ett vidare, etnologiskt och sociologiskt, perspektiv. Det finns därför anledning att belysa detta.

I januari skrev de ledande kommunalpolitikerna Torkild Strandberg (FP) och Cecilia Brorson (M) en text med rubriken Rädda Landskrona – sista chansen (pdf). Det är en skrämmande bild av Landskrona. På samma sätt ger statistiken kring grova våldsbrott, där utomeuropéer är kraftigt överrepresenterade, en skrämmande bild av dagens Sverige. Häromåret presenterade forskaren och dåvarande FP-politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005/06. Han konstaterar bl a att

”invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt” (DN-Debatt 051212).

Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott. Anmärkningsvärt är att det dröjde ytterligare ca ett halvår innan rapporten slutligen offentliggjordes och då i ett sådant skick att det är mycket svårt, i vissa fall omöjligt, att utläsa somliga av de av Rojas anförda siffrorna.

Andra områden där utomeuropéer är kraftigt överrepresenterade gäller arbetslöshet och uppbärande av socialbidrag. Dessa förvaltas av arbetsförmedlingarna och socialkontoren. Akademikerförbundet SSR har gjort ett antal stora studier om våld och hot riktade mot handläggare på dessa och liknande arbetsplaster. 2006 års undersökning visar att 70 procent av handläggarna ”fanns på arbetsplatser där kolleger utsatts för hot och våld de senaste åren”. I en undersökning från 2004 som berörde landets socialkontor ”framkom det att 74 procent av socialsekreterarna och deras chefer varit utsatta för hot och/eller våld någon gång i sitt yrkesliv”.

I SSR-studierna sägs visserligen ingenting om angriparnas härkomst. Men med tanke på att åtskilliga invandrare får socialbidrag och därmed har kontakt med handläggare, är det inte orimligt att tänka sig att de står för en majoritet av hoten.

Siffrorna ger en vink om att det en gång så stabila och trygga Sverige är på väg att bli ett mycket otryggt samhälle. Normala tillika traditionella, nordiska beteendemönster – där folk är artiga och hyggliga mot varandra och söker lösa missförstånd och konflikter via dialog – har alltmer kommit urholkas till förmån för ilska, aggressivitet, hot och våld.

Efter Ingers död höll den misstänktes familj presskonferens i en av Landskronas moskéer. Man bad om ursäkt samtidigt som man hävdade att Ingers död var en ”olyckshändelse”. Den misstänktes advokat, Leif Silbersky, känd för att dyka upp i sensationella fall, spann vidare på detta och hävdade likaså att det var en olycka. Silbersky lyfte även fram att hans klient är en vanlig, hyvens kille som inte har begått brott förut.

Silbersky pekar här, om än omedvetet, på en viktig sak: om hans klient är en vanlig, normal person så torde hans beteende, inte att misshandla men väl att bli ilsken för minsta lilla ”kränkning”, vara vanligt i den kultur som han och hans föräldrar kommer ifrån och har präglats av. Ovan redovisade statistik indikerar att det är så. En ytterligare indikation är kurserna i konflikthantering som oförvitliga svenska arbetare tvingas gå, inte för att de betett sig illa utan för att i huvudsak personer med utländsk bakgrund har förpestat deras arbetsmiljö, t ex med stenkastning mot räddningspersonal som ofta behöver polisbeskydd för att kunna utföra sitt jobb. Högljuddhet, känslosvall och ilska är en del av beteenderepertoaren i Mellanöstern. Området är vidsträckt och hyser flera semitiska folkslag dit förutom judar räknas araber, etiopier, syrianer m fl.

Media har läckt ut uppgifter om en preliminär, men obekräftad, rättsobduktion. Enligt dessa uppgifter ska Inger ha haft ett svagt blodkärl i hjärnan. Kärlet sprack när hon föll till marken och slog i huvudet. För den genomsnittlige betraktaren, med vanligt sunt förnuft och rättsmedvetande, sprack kärlet till följd av misshandeln som därmed alltså är orsaken till hennes död. En härdad advokat skulle emellertid kunna vända på steken och hävda att Inger dog inte som en följd av misshandeln utan pga det svaga blodkärlet. Andemeningen av ett sådant resonemang är att det nog hade spruckit förr eller senare ändå.

Silbersky avvaktar tills obduktionen offentliggörs men har redan påpekat att ”ett klarläggande av dödsorsaken kan ge en mildare bedömning av vad som hänt” (Dagens Nyheter 100421). Silbersky har också krävt att hans klient skulle försättas på fri fot. När det inte skedde vid omförhandlingen i Lunds tingsrätt blev den misstänktes familj och vänner ursinniga. Man skrek och gormade, spottade och kastade en penna mot åklagaren som begärde omhäktningen.

Ur nordisk synvinkel är det makalöst att inte acceptera ett domstolsbeslut, särskilt under rådande omständigheter. Men i den arabisk-semitiska kultur som familjen kommer ifrån är det normalt – som Silbersky framhäver så rör det sig ju om en helt vanlig libanes. I dylika kulturer försvarar man i alla lägen sina familjemedlemmar vad de än gjort. I samband med s k hedersmord har det varit regel att familj, släkt och vänner slutit upp bakom den som i hederns namn mördat, oftast egna familjemedlemmar som man ansett brutit mot traditionen, t ex när dottern eller systern haft ett förhållande med en svensk man.

Det finns flera skillnader mellan detta och det typiskt nordiska beteendet. Om en svensk flicka inleder ett förhållande med en främling så kan hennes familj förvisso ogilla det, men vanligast är att man tolererar och håller god min. Om en svensk man dödar sin hustru kan han inte räkna med släktens stöd. Istället stöts han bort. Visserligen kan han förlåtas men då efter avtjänat straff. Har man gjort något så fruktansvärt förväntas man att skämmas och ta sitt straff ”som en man”. Svenska män som slår är oftast psykiskt labila eller gör det på fyllan. Något kulturellt eller samhälleligt stöd för deras beteende finns inte, vilket däremot är fallet inom en del arabstater.

Gällande Landskrona så var Inger en för den misstänkte okänd person som han kände sig kränkt av och slog till. Troligen har hans beteende att göra med att utomstående – personer utanför familjen, i synnerhet kvinnor – enligt hans normsystem inte har rätt att tillrättavisa mannen. Detta i sin tur kan spåras till antingen hederskulturen eller islam som stadgar att kvinnor är underordnade mannen och att icke-muslimer är ”otrogna hundar” som i vissa situationer får behandlas illa. Denna förklaringsmodell är i linje med familjens stöd till den misstänkte liksom deras vedervärdiga beteende vid omhäktningen.

Den misstänktes försvarsadvokat har även han semitiskt påbrå, dock judiskt sådant. Sannolikt har hans överslätande attityd – ”olyckshändelse” – mera har att göra med den blandning av grandiosa, narcissistiska personlighet som präglar många advokater vars munvighet kan manipulera och förvränga en dödsmisshandel till en olyckshändelse, än hans semitiska bakgrund. Det finns heller inget statistiskt stöd för att judar i Europa är våldsbenägna. Det aktuella fallet handlar inte heller om detta. Emellertid utmärks judarnas heliga texter av hämndmentaliteten ”öga för öga – tand för tand” riktad främst mot goyim, icke-judar. För extrema, ortodoxa judar är andra folks liv tämligen likgiltigt, något som bl a professor Israel Shahak har visat. Shahak menar att detta extrema synsätt har implementerats i det israeliska vardagslivet. Detta visar sig inte minst i staten Israels behandling av palestinierna, en politik som stöds av en stor majoritet av landets judar (analogt är majoriteten palestinier avogt inställda mot judarna).

Kristendomen som i århundraden varit ett fundament i Västerlandet och Norden har, jämfört med beskrivna traditioner, kulturer och religioner, en förlåtande kärna. Jesus, själv jude, tog avstånd från judendomens hämndmentalitet och uppmanade istället människan att vända andra kinden till. Alla gör fel men man kan förlåtas, enligt kristendomen. Både kristendomen och islam är öppna för alla som tror på och vill ta till sig respektive lära. Judendomen å sin sida utmärks av en exkluderande slagsida, där det etniskt-judiska i kombination med tron är avgörande för huruvida man verkligen tillhör ”det utvalda folket” eller ej.

Vad anbelangar svensk kvinnosyn så kan dess anor spåras till bl a Birger Jarl, som av initierade bedömare anses vara grundare av Sverige. Redan på 1200-talet införde han en lag om kvinnofrid som gav ett särkilt skydd åt kvinnan. Även vikingarna hade liknande rättsregler.

Sammanfattning och slutsats

Den misstänktes beteende i kombination med den överrepresentation av grova våldbrott som utomeuropéer står för, bör alltså sättas in i ett större sammanhang. Skillnader i konflikthantering mellan nordisk och utomeuropeisk, arabisk-semitisk, kultur eller tradition är härvid centralt. Som framgått verkar det vara ganska normalt att man i den misstänktes kulturkrets har en mera aggressiv stil medan den nordiska är inriktad på samtal. I Sverige råder emellertid en politisk kultur som, i toleransens namn, alltmer bagatelliserar den förra stilen: begrepp som ”bus”, ”fattigdom” och ”diskriminering” används flitigt av naiva forskare och politiker som vill ”förklara” och ”förstå”. Samtidigt skuldbelägger man svenskarna som anmodas lära sig konflikthantering för att på ett normalt sätt kunna utföra sina jobb. Bagatelliserandet förstärks av statens representanter där framförallt DO anser att Sverige generellt är en ”diskriminerande struktur” som kränker diverse minoriteter.

Härtill kan alltså läggas försvarsadvokater som inte verkar förhålla sig tillräckligt objektivt till sakförhållanden. I sina försvar strävar de alltid efter att hitta ”förmildrande omständigheter” för att klienten ska få ett så lågt straff som möjligt. Att omformulera en dödsmisshandel till olyckshändelse ingår i mönstret.

Vad vi bevittnar är hur överheten normaliserar våld i det svenska samhället.

/ Redaktionen

----------------------------------

Den vise mångsysslaren Janne Milld har skrivit om Inger, ett inlägg som Newsmill - som säger sig värna det fria ordet - valde att censurera Milld citerar bl a ett brev som han fått från en Landskronabo.

"Ett brev som vittnar om hur vardagen kan gestalta sig för svenskar i ett område där fjärrinvandrade tagit över. Det är betydligt värre i Landskrona än vad jag tidigare haft en aning om! Det ger en föraning om en framtid som kan vänta alltfler orter i Sverige:

'Det är ett känsligt läge dessa dagar. Poliser, som normalt är frispråkiga och öppna, säger klart ut att de fått munkavle och inte får säga ett knyst. … läsarkommentarerna i Landskronaposten blev raderade till 80%. De ansågs inte ‘hålla måttet’ ... En viktig grej i sammanhanget är att exakt detta beteende som skedde på parkeringen, att en eller flera invandrare ‘blockerar’ en gata, en parkeringsplats, en utfart, en passage eller dylikt är mycket vanligt i Landskrona. Det är definitivt ingen enskild händelse, utan den ingår i ett mönster som upprepas dagligen. Man använder bilen eller flera bilar för att skaffa ‘respekt’ och förnedra folk som skall tvingas betala en ‘avgift’ vid vägspärren. För något år sen så blockerade två bilar (med invandrarungdomar) Timmermansgatan så en cyklande dam tvingades vända, eftersom hon vägrade betala ‘avgiften’ på 100:-.Det blev en notis i NST/Landskronaposten. Då uppfattades det kanske av en del bara som ett dåligt skämt. Ibland bara sitter man i varsin bil och kopplar av med en stunds dösnack genom bilrutorna. MITT I GATAN! Det kan bildas köer som är ett helt kvarter långa och irritationen stiger. De flesta vågar inte ens tuta för de vet att reaktionerna kan bli förödande. Därför är de flesta nog inte förvånade över mordet.'

Dödsmisshandeln av Inger har i ovanligt hög grad upprört människor i hela Sverige. Varför? Förklaringen ligger, tror jag, bortom det enskilda fallet. Händelsen i sig är förvisso uppseendeväckande, och de flesta kan säkert identifiera sig med det drabbade pensionärsparet. Men den skarpa reaktionen måste nog förklaras med något mer, nämligen att här finns ett sammanhang och ett mönster av egna erfarenheter som många kan relatera till. Under de senaste två decennierna har vi i Sverige fått höra talas om alltmer udda och allt brutalare brott, vilka som regel varit kopplade till fjärrinvandringen.

Statistiken talar också sitt tydliga språk, vare sig man jämför med tidigare decennier eller med andra länder. År 1950 var antalet anmälda våldtäkter i Sverige 350, år 2009 var antalet 5.900. Beträffande misshandelsfallen är utvecklingen lika alarmerande. År 1950 anmäldes 7.400 misshandelsfall, år 2009 var siffran 85.900."-

 

19 april 2010

Rädda Landskrona, rädda Sverige - sista chansen

Dödsmisshandeln av 78-åriga Inger på en parkeringpslats i Landskrona har skakat om hela Sverige. Reaktionerna kan förklaras med att det för 20 år sedan så trygga Landskrona har blivit en spegelbild av dagens, otrygga Sverige. Detta är inget som massmediala vinklingar kan ändra på. I åratal har media omdefinierat människors oro till ”främlingsfientlighet”. Ingen vill anklagas för det och på så sätt återställs den politiskt korrekta ordningen, där det fria och kritiska tänkandet undertrycks och det mångkulturella projektet - som leder till instabilitet och oro - kan fortgå.

Emellertid verkar det vara slut med det nu. Det är inte längre bara partier som Sverigedemokraterna som varnar för hur Sverige kan bli, och i många stycken redan är, om massinvandringen får fortgå. Den 13 januari i år skrev de två ledande kommunpolitikerna i Landskrona Torkild Strandberg (FP) och Cecilia Brorson (M) en text med rubriken Rädda Landskrona - sista chansen (pdf).

” Under det senaste året har en rad rapporter publicerats om utvecklingen och situationen i Landskrona. Oberoende forskare och andra har kartlagt, analyserat och beskrivit utvecklingen och i princip kommit fram till samma slutsats: Landskrona har konsekvent gått kräftgång under de senaste 20-25 åren. Staden har tappat ett par tusen arbetstillfällen och bidragsberoendet, såväl bland medborgarna som hos kommunen själv, har ökat. Skattekraften har minskat och möjligheterna till egenförsörjning genom arbete har minskat. Till detta kan läggas att befolkningsutvecklingen medfört stora sociala obalanser, som visar sig i form av hög brottslighet, oreda i skolorna och allmän olust för att nämna några.

Detta kom inte som någon överraskning för oss, och förmodligen inte heller för de flesta Landskronabor. De frågor som emellertid måste ställa är: Varför har det blivit så här? Varför har ingenting gjorts för att vända utvecklingen? Klockan är fem i tolv för Landskrona. Nu vilar ett stort och historiskt ansvar på Landskronas politiker. Om vi inte lyckas samla oss denna gång heller- då går Landskrona en dyster framtid till mötes. Då kommer kräftgången att fortsätta och Landskrona kommer, lite tillspetsat, att bli en grå, kraftlös stad utan framtidshopp. Det är i detta läge som våra barn kommer att fråga oss: Varför gjorde ni Ingenting?”

Detta är klarspråk till skillnad från det nyspråk som de politiskt korrekta dagligen serverar. Dock undviker de två att i skrivelsen explicit nämna massinvandringen som i Sverige varit - och är - den klart största i västvärlden, per capita räknat (ca 2 miljoner har idag invandrarbakgrund varav den enskilt största gruppen är muslimer). Inte heller kommer deras moderpartier att ta upp frågan vid valet. Åtminstone kommer de inte att ta upp det enda självklara: att invandringen måste kraftigt minskas, kanske helt stoppas för att lösa problemen och rädda Sverige undan en annalkande katastrof. Det enda parti som har detta i sitt program och som därmed kan vända utvecklingen är Sverigedemokraterna, som tar människors oro på allvar och inte viftar bort den som ”främlingsfientlighet”.

 

1 april 2010

Våld normaliseras i det svenska samhället

Det mångkulturella samhället har alltmer blivit synonymt med det mångkriminella samhället. Enligt studier är invandrargrupper kraftigt överrepresenterade när det gäller grova brott såsom våldtäkter, åldringsrån och personrån (se t ex Ahlberg/BRÅ 1996; Begler/Andersson/BRÅ 2000).

På DN-Debatt häromåret (051212) presenterade forskaren och dåvarande fp-politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005/06 där han bl a konstaterar att

”invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt.”

Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott. (Anmärkningsvärt är att det dröjde ytterligare ca ett halvår innan rapporten slutligen offentliggjordes och då i ett sådant skick att det är mycket svårt, i vissa fall omöjligt att läsa in somliga av de av Rojas anförda siffrorna. Man erinras om professorn i rättspsykiatri, Sten Levander, som själv varit verksam vid BRÅ, och som enligt flera medier (020405) hävdar att “censur utövas för att rapporter ska passa regeringen”.)

Jonas De Geer tar i en kärnfull text upp det nyligen begångna mordet i Landskrona där en invandrare kände sig kränkt av att ett pensionerat par tutade åt honom på parkeringsplatsen. Förövaren slog först ner Sven varpå han gav sig på hans 78-åriga fru, Inger, som avled ett par dagar senare.

Den någorlunda initierade medborgaren vet att våld, vandalisering, brända bilar och byggnader är ett relativt normalt inslag i somliga, företrädesvis icke-europeiska länder, i krigshärdar, slumområden, mindre välbärgade kvarter osv. Detta är så att säga en orsak till att invandrare söker sig till Sverige. Därmed inte sagt att de med automatik gör sig av med sin gamla beteenderepertoar. Särskilt när Sverige inte ställer några som helst krav, t ex avståndstagande från våld, för att få medborgarskap. Kravlösheten bidrar därmed till att destruktiva beteenden bevaras och uppfattas som normalt hos vissa invandrare. För det nordiska sinnelaget är våld och bränder, än så länge, onormalt.

Emellertid har ledande forskare och politiker i många år avfärdat skolbränder och våldsamma upplopp i förorterna, delvis också på andra håll, som bus- eller pojkstreck. Man har också hävdat att “vi” – här använder man gärna uppdelningen "vi och dom” som annars är tabu – “det vita majoritetssamhället”, måste förstå att många ute i förorterna känner sig diskriminerade. (När svenska ungdomar agerar destruktivt klassas det ofta som rotlöshet och/eller sökande efter bekräftelse.)

Dessa förklaringar av bagatelliserande karaktär syftar till att lugna medborgarna som undrar vad som händer med deras en gång så trygga samhälle. Följdfrågan är om bagatelliserandet får till följd att våldsanvändning i slutändan normaliseras i ursprungsbefolkningens, svenskarnas, sinnen. Ju mer man utsätts för något, desto mer vänjer man sig. Detta i sin tur ska ses i ljuset av de politiskt korrektas uttalade målsättning enligt vilken “vi” måste förstå och vara toleranta inför de förändringar som mångkulturen medför. “Det främmande är spännande”, som Mona Sahlin har uttryckt saken. Eller som statsminister Reinfeldt sade, när han hösten 2006 besökte en skola i Stockholmsförorten Ronna, beryktad för omfattande problem och där polisen ett år tidigare besköts i samband med ett ingripande mot invandrare som trakasserat två svenska flickor: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Naturligtvis skulle ingen av överhetens parter erkänna att man bidrar till att normalisera våldsamma beteenden. Hursomhelst kommer de inte ifrån slutsatsen som följer av att oförvitliga brandmän, ambulansförare, lärare, och t o m byggnadsarbetare numera tvingas gå kurser i “konflikthantering” för att de på ett normalt sätt ska kunna utföra sina jobb: åtgärden är ett erkännande av att konflikten som sådan är inneboende i det mångetniska samhället. Någonstans vet överheten alltså med sig att problem finns, dock sällan hos &ldquden andre” utan svensken är den som alltsomoftast får klä skott för dem. I den politiskt korrekta världen är det nämligen helt naturligt att invandrare som präglats av krig undslipper konflikthantering medan svensken som i 200 år levt fredligt, utan krig, är den som ska lära sig det och till på köpet vara utomordentligt tolerant. Ett tydligare exempel på skuldbeläggande tillika förvriden “logik” är svårt att finna.

Jonas De Geer avslutar sin krönika med en uppmaning: "Hur ser landet ut när Du blir 70? Vad lämnar du i arv till dina barn och barnbarn? Alla som har ett uns heder kvar i kroppen – vakna och gör motstånd! Var inte rädd, ens för att dö. Det ska du göra i alla fall. Var däremot rädd för att dö förtvivlad och med dåligt samvete."

För den som räds döden eller inte orkar eller vågar göra aktivt motstånd finns en mera passiv väg: Rösta på Sverigedemokraterna!

 

27 januari 2010

Klarlagt: Mäns och kvinnors biologiska olikheter

Förmågan att mentalisera och samspela med andra människor är bland de viktigaste egenskaper som evolutionen utrustat oss med. Mentalisering är besläktad med empati och handlar om att kunna sätta sig in i och förstå hur man själv och framförallt andra människor tänker och känner i en given situation samt hur de kommer att agera utifrån detta. Denna egenskap är universell och har ett överlevnadsvärde. Detsamma gäller det sociala samspelet; chansen att överleva är större i grupp än om man är ensam.

Neurologer noterar att vi konstant, ofta omedvetet, är sysselsatta med att läsa av vår omgivning och tolka människors signaler och intentioner. Syftet är att ta reda på om vi har att göra med en vän eller fiende (Blakemore & Frith, 2003).

Förvisso har, åtminstone i västerländska samhällen, själva överlevnadsvärdet urholkats i takt med ökande välstånd och individualism. Men backar man något sekel i tiden ser man att individen har varit i behov av en social grupp, en flock, för att kunna överleva. Varje sådan grupp har (haft) sina särskilda koder och regler för det sociala samspelet. Således är detta samspel partikulärt-kulturspecifikt medan själva den evolutionspsykologiska och biologiska grunden för social interaktion, och behovet av att tillhöra en grupp, är universell.

Mentalisering utgår från det subjektiva självet - genom oss själva förstår vi andra. En väl utvecklad mentaliseringsförmåga innefattar emellertid också att man kan inta en mera objektiv hållning. Dvs att man förmår att ”gå utanför” sig själv och förstå att andra människor kan ha andra intentioner och agera på andra sätt än man själv skulle göra i samma situation.

Sistnämnda skiljer människan från djuren, inklusive övriga primater. Emellertid har apdjuren, i frågan om att subjektivt utgå från sig själv, samma neurologiska mentaliseringsfunktion som människan. Detta har bevisats med hjälp av de nya teknikerna som avbildar olika sorters aktivitet i hjärnan. Hjärnforskare konstaterar att s k spegelneuron aktiveras hos såväl människor som apor när de ser andra göra en handling som de själva har gjort och är bekanta med. Aktiveringen av detta neuron anses visa på ett fysiskt band individer emellan. (Spegelneuronet upptäcktes av italienaren Giacomo Rizzolatti och hans team i början av 1990-talet, vilket gjort honom till potentiell mottagare av Nobelpriset).

När det gäller människan skiljer forskare på implicit och explicit mentalisering. Den förra är knuten till det procedurella tysta, som att utifrån t ex ögonkontakt eller oskrivna beteenderegler kunna föreställa sig en annan persons tankar, känslor och avsikter. Explicit mentalisering har en mera konkret karaktär - om man ser någon med badbyxor längst ut på en trampolin, kan man med stor säkerhet sluta sig till att personen avser att hoppa i vattnet, och man kan sätta ord på det.

Beskrivna mentalisering rör sig på det kognitiva - exekutiva, intellektuella - planet och har en koppling till begreppet Theory of Mind, ToM. Begreppet år svåröversatt men Dahlgren (2007) menar kort och gott att det ”syftar på att människor har en sorts ’teori’ om andras tänkande”. Mentalisering och ToM är alltså varandras förutsättningar.

Till skillnad från kognitiv mentalisering är ”renodlad” empati eller ”empatisk mentalisering” framförallt knuten till känslor. Blakemore och Frith (2003) gör en distinktion mellan komplex, intentionell empati och grundläggande, instinktiv empati. Den senare är en automatisk, känslobaserad respons. En person med mycket stark sådan empati kan själv börja gråta om hon eller han ser någon annan göra det. Vederbörande kan också beröras på ett mera omedvetet plan.

Komplex, intentionell empati är annorlunda. Den inbegriper en kognitiv medvetenhet om den andres känslor men också om ens egna reaktioner (ibid). Om vi använder nyssnämnda situation skulle den hjälpande personen hämma sig själv, tänka till och göra ett mera genomtänkt val i sitt stöd för den lidande. Det kanske inte är lyckat att själv gråta om den lidande istället vill ha bekräftelse, stabilitet, stöd eller bara vara för sig själv.

Genuin empati torde även inbegripa att man kan glädjas över andras lycka och framgång. Hursomhelst känner många nog igen typen som lätt engageras i andras lidanden men har svårt att känna med den som lyckas, ja, somliga känner rentav motvilja.

Som nämnts innefattar en väl utvecklad mentaliseringsförmåga att man förmår vara objektiv. Man förstår att andra människor kan agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en motsvarande situation. Att utgå enbart från sig själv, och förutsätta att andra agerar likadant som man själv, är förvisso universellt. Men den inställningen bygger på en fördom, en ”egocentrisk” generalisering där omvärlden antas vara som man själv är.

Har de flesta förmågan att gå utanför sig själva och inse att andra har/kan ha andra känslor och tankar än man själv och därför kan antas agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en specifik situation? Eller är mentalisering, överlag, just en egocentrisk egenskap där ”man känner andra genom sig själv” som talesättet säger.

Det är inte svårt att finna exempel det senare. Politikers och politiska partiers program är grundade på en liknande premiss: ”bara vi får makten så kommer allt att bli bra”. Tiotusentals giftermål spricker varje år därför att parterna inte förstår varandra. Gräl, gruff, konflikter och krig inleds ofta på den grundvalen där parterna inte förstår varför den andre inte förstår att man vill ha det på ett annat sätt.

Utvecklingen av hjärnan har gått inifrån och ut. Inifrån urgamla strukturer såsom amygdala till mindre känsloorienterade strukturer såsom prefrontala cortex (Johnson 2008, kapitel 9). Dessa har utvecklats samtidigt för båda könen. Men samspelet med miljön och könens olika fysik, som främst kan härledas till skillnader i testosteronhalterna, har stimulerat hjärnorna annorlunda (Dahlström, 2007).

Det är numera klarlagt att biologiska och neurologiska könsskillnader råder: kvinnor är i allmänhet mer empatiska än män när det gäller samarbetsvilja, omvårdnad och omhändertagande, de är mera känsloinriktade och avsevärt mindre fysiskt aggressiva och våldsamma än män - en allmän slutsats är att kvinnor har en mera utvecklad mentaliseringsförmåga (Reed & Warner-Rogers 2008).

En allmängiltig evolutionär förklaring till detta anger att hankönet/mannen, om än omedvetet, strävat efter att sprida sina gener. Med i första hand fysisk styrka som erbjudit skydd och trygghet för kvinnan och hennes avkomma har mannen imponerat på det motsatta könet och på så sätt kunnat föra vidare sina, i förhållande till andra män, starkare gener. Vidare har mannen i huvudsak varit jägaren medan kvinnan varit omvårdaren av barnen (Wilson 1975; Alcock 2003). Att jaga är en oerhört målinriktad verksamhet där kognitiva funktioner överordnas känslor. Parallellt med detta har kvinnans känslomässiga band till barnen stärkts, en process som startar redan vid befruktningen. Miljontals år av dylika beteendemönster har naturligtvis satt sina spår i våra hjärnor och bl a påverkat förmågan att mentalisera.

Annicka Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan från 2007 visar att generella och mer eller mindre tydliga könsskillnader präglar många beteenden. I studier från Tyskland hösten 2006 fick försökspersoner se filmsekvenser där ”en angripare, efter att ha slagit ner ett offer, själv fick ordentligt med stryk av ingripande personer”. Hos männen reagerade hjärnans empatiska områden endast då offret angreps, men inte när angriparen fick stryk. Hos kvinnorna aktiverades däremot empatiska områden vid båda situationerna (Dahlström 2007; vid en föreläsning som undertecknad bevistade hösten 2007 tog Dahlström upp, att vid sorg aktiveras hos kvinnan ett empatiskt område tre gånger så stort som hos mannen).

Detta är intressant att jämföra med de många kvinnor som skriver beundrarbrev och inleder förhållanden med den värsta sortens brottslingar som uppmärksammats i media. Rönen torde även kunna initiera fruktbara diskussioner på flera områden. De senaste 40 åren har kvinnorna kraftigt ökat sitt antal i maktens sfärer, i den process som kallas jämställdhet. Vad blir konsekvensen av könsskillnaderna i förhållande till rättvisa, pragmatism, synen på brott och straff, migrationspolitiken, pedagogiken, mm? Finns ett samband mellan antalet kvinnor och de förändringar som skett inom respektive områden?

Den feministiska förklaringsmodell som i många avseenden präglar det svenska samhället tar föga hänsyn till biologiska fakta och skillnader mellan könen. Män och kvinnor antas vara likadana och jämlikhetspolitiken bygger på den grunden. Samtidigt erkänner de styrande - politikerna, etablissemanget, flertalet humanvetenskaper - implicit att skillnader finns. strävan att få in lika många kvinnor som män på diverse positioner kan logiskt sett inte ha någon annan grund än den biologiska: att det är så viktigt med jämn könsfördelning bygger på antagandet att könen är olika, att vi känner, tänker och tolkar världen på olika sätt.

Givna redogörelse ger en vink om att man kan skilja på manlig respektive kvinnlig mentalisering, inte minst med hjälp av de etablerade synsätten kring instinktiv empati och komplex, intentionell empati samt implicit och explicit mentalisering. Generellt sett tycks kvinnor ha mer av den instinktiva, känslobaserade empatin och implicita mentaliseringen, och män mer av komplex empati och explicit mentalisering. Detta i sin tur får konsekvenser för samhällets utformning och är värt en rejäl diskussion.
John Järvenpää


Fullständiga referenser till angivna källor återfinns i paperet Grundläggande social funktion: Mentalisering och empati. Det skrevs vårterminen 2009 då skribenten läste en kurs vid Göteborgs universitet: Neuropsykologi med inriktning mot utvecklingsrelaterade funktionshinder, teoretisk del, 15 p.