Äldre uppdateringar
Scrolla nedåt för uppdateringar från 2007-2009
[Sidan uppdaterad 22 april 2007]

Uppdateringar 2010

19 april 2010

Rädda Landskrona, rädda Sverige - sista chansen

Dödsmisshandeln av 78-åriga Inger på en parkeringpslats i Landskrona har skakat om hela Sverige. Reaktionerna kan förklaras med att det för 20 år sedan så trygga Landskrona har blivit en spegelbild av dagens, otrygga Sverige. Detta är inget som massmediala vinklingar kan ändra på. I åratal har media omdefinierat människors oro till ”främlingsfientlighet”. Ingen vill anklagas för det och på så sätt återställs den politiskt korrekta ordningen, där det fria och kritiska tänkandet undertrycks och det mångkulturella projektet - som leder till instabilitet och oro - kan fortgå.

Emellertid verkar det vara slut med det nu. Det är inte längre bara partier som Sverigedemokraterna som varnar för hur Sverige kan bli, och i många stycken redan är, om massinvandringen får fortgå. Den 13 januari i år skrev de två ledande kommunpolitikerna i Landskrona Torkild Strandberg (FP) och Cecilia Brorson (M) en text med rubriken Rädda Landskrona - sista chansen (pdf).

” Under det senaste året har en rad rapporter publicerats om utvecklingen och situationen i Landskrona. Oberoende forskare och andra har kartlagt, analyserat och beskrivit utvecklingen och i princip kommit fram till samma slutsats: Landskrona har konsekvent gått kräftgång under de senaste 20-25 åren. Staden har tappat ett par tusen arbetstillfällen och bidragsberoendet, såväl bland medborgarna som hos kommunen själv, har ökat. Skattekraften har minskat och möjligheterna till egenförsörjning genom arbete har minskat. Till detta kan läggas att befolkningsutvecklingen medfört stora sociala obalanser, som visar sig i form av hög brottslighet, oreda i skolorna och allmän olust för att nämna några.

Detta kom inte som någon överraskning för oss, och förmodligen inte heller för de flesta Landskronabor. De frågor som emellertid måste ställa är: Varför har det blivit så här? Varför har ingenting gjorts för att vända utvecklingen? Klockan är fem i tolv för Landskrona. Nu vilar ett stort och historiskt ansvar på Landskronas politiker. Om vi inte lyckas samla oss denna gång heller- då går Landskrona en dyster framtid till mötes. Då kommer kräftgången att fortsätta och Landskrona kommer, lite tillspetsat, att bli en grå, kraftlös stad utan framtidshopp. Det är i detta läge som våra barn kommer att fråga oss: Varför gjorde ni Ingenting?”

Detta är klarspråk till skillnad från det nyspråk som de politiskt korrekta dagligen serverar. Dock undviker de två att i skrivelsen explicit nämna massinvandringen som i Sverige varit - och är - den klart största i västvärlden, per capita räknat (ca 2 miljoner har idag invandrarbakgrund varav den enskilt största gruppen är muslimer). Inte heller kommer deras moderpartier att ta upp frågan vid valet. Åtminstone kommer de inte att ta upp det enda självklara: att invandringen måste kraftigt minskas, kanske helt stoppas för att lösa problemen och rädda Sverige undan en annalkande katastrof. Det enda parti som har detta i sitt program och som därmed kan vända utvecklingen är Sverigedemokraterna, som tar människors oro på allvar och inte viftar bort den som ”främlingsfientlighet”.

 

1 april 2010

Våld normaliseras i det svenska samhället

Det mångkulturella samhället har alltmer blivit synonymt med det mångkriminella samhället. Enligt studier är invandrargrupper kraftigt överrepresenterade när det gäller grova brott såsom våldtäkter, åldringsrån och personrån (se t ex Ahlberg/BRÅ 1996; Begler/Andersson/BRÅ 2000).

På DN-Debatt häromåret (051212) presenterade forskaren och dåvarande fp-politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005/06 där han bl a konstaterar att

”invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt.”

Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott. (Anmärkningsvärt är att det dröjde ytterligare ca ett halvår innan rapporten slutligen offentliggjordes och då i ett sådant skick att det är mycket svårt, i vissa fall omöjligt att läsa in somliga av de av Rojas anförda siffrorna. Man erinras om professorn i rättspsykiatri, Sten Levander, som själv varit verksam vid BRÅ, och som enligt flera medier (020405) hävdar att “censur utövas för att rapporter ska passa regeringen”.)

Jonas De Geer tar i en kärnfull text upp det nyligen begångna mordet i Landskrona där en invandrare kände sig kränkt av att ett pensionerat par tutade åt honom på parkeringsplatsen. Förövaren slog först ner Sven varpå han gav sig på hans 78-åriga fru, Inger, som avled ett par dagar senare.

Den någorlunda initierade medborgaren vet att våld, vandalisering, brända bilar och byggnader är ett relativt normalt inslag i somliga, företrädesvis icke-europeiska länder, i krigshärdar, slumområden, mindre välbärgade kvarter osv. Detta är så att säga en orsak till att invandrare söker sig till Sverige. Därmed inte sagt att de med automatik gör sig av med sin gamla beteenderepertoar. Särskilt när Sverige inte ställer några som helst krav, t ex avståndstagande från våld, för att få medborgarskap. Kravlösheten bidrar därmed till att destruktiva beteenden bevaras och uppfattas som normalt hos vissa invandrare. För det nordiska sinnelaget är våld och bränder, än så länge, onormalt.

Emellertid har ledande forskare och politiker i många år avfärdat skolbränder och våldsamma upplopp i förorterna, delvis också på andra håll, som bus- eller pojkstreck. Man har också hävdat att “vi” – här använder man gärna uppdelningen “vi och dom” som annars är tabu – “det vita majoritetssamhället”, måste förstå att många ute i förorterna känner sig diskriminerade. (När svenska ungdomar agerar destruktivt klassas det ofta som rotlöshet och/eller sökande efter bekräftelse.)

Dessa förklaringar av bagatelliserande karaktär syftar till att lugna medborgarna som undrar vad som händer med deras en gång så trygga samhälle. Följdfrågan är om bagatelliserandet får till följd att våldsanvändning i slutändan normaliseras i ursprungsbefolkningens, svenskarnas, sinnen. Ju mer man utsätts för något, desto mer vänjer man sig. Detta i sin tur ska ses i ljuset av de politiskt korrektas uttalade målsättning enligt vilken “vi” måste förstå och vara toleranta inför de förändringar som mångkulturen medför. “Det främmande är spännande”, som Mona Sahlin har uttryckt saken. Eller som statsminister Reinfeldt sade, när han hösten 2006 besökte en skola i Stockholmsförorten Ronna, beryktad för omfattande problem och där polisen ett år tidigare besköts i samband med ett ingripande mot invandrare som trakasserat två svenska flickor: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Naturligtvis skulle ingen av överhetens parter erkänna att man bidrar till att normalisera våldsamma beteenden. Hursomhelst kommer de inte ifrån slutsatsen som följer av att oförvitliga brandmän, ambulansförare, lärare, och t o m byggnadsarbetare numera tvingas gå kurser i “konflikthantering” för att de på ett normalt sätt ska kunna utföra sina jobb: åtgärden är ett erkännande av att konflikten som sådan är inneboende i det mångetniska samhället. Någonstans vet överheten alltså med sig att problem finns, dock sällan hos “den andre” utan svensken är den som alltsomoftast får klä skott för dem. I den politiskt korrekta världen är det nämligen helt naturligt att invandrare som präglats av krig undslipper konflikthantering medan svensken som i 200 år levt fredligt, utan krig, är den som ska lära sig det och till på köpet vara utomordentligt tolerant. Ett tydligare exempel på skuldbeläggande tillika förvriden “logik” är svårt att finna.

Jonas De Geer avslutar sin krönika med en uppmaning: "Hur ser landet ut när Du blir 70? Vad lämnar du i arv till dina barn och barnbarn? Alla som har ett uns heder kvar i kroppen – vakna och gör motstånd! Var inte rädd, ens för att dö. Det ska du göra i alla fall. Var däremot rädd för att dö förtvivlad och med dåligt samvete."

För den som räds döden eller inte orkar eller vågar göra aktivt motstånd finns en mera passiv väg: Rösta på Sverigedemokraterna!

Fas + expressen antisemtsim fårn äldre uppdatering..

 

27 januari 2010

Klarlagt: Mäns och kvinnors biologiska olikheter

Förmågan att mentalisera och samspela med andra människor är bland de viktigaste egenskaper som evolutionen utrustat oss med. Mentalisering är besläktad med empati och handlar om att kunna sätta sig in i och förstå hur man själv och framförallt andra människor tänker och känner i en given situation samt hur de kommer att agera utifrån detta. Denna egenskap är universell och har ett överlevnadsvärde. Detsamma gäller det sociala samspelet; chansen att överleva är större i grupp än om man är ensam.

Neurologer noterar att vi konstant, ofta omedvetet, är sysselsatta med att läsa av vår omgivning och tolka människors signaler och intentioner. Syftet är att ta reda på om vi har att göra med en vän eller fiende (Blakemore & Frith, 2003).

Förvisso har, åtminstone i västerländska samhällen, själva överlevnadsvärdet urholkats i takt med ökande välstånd och individualism. Men backar man något sekel i tiden ser man att individen har varit i behov av en social grupp, en flock, för att kunna överleva. Varje sådan grupp har (haft) sina särskilda koder och regler för det sociala samspelet. Således är detta samspel partikulärt-kulturspecifikt medan själva den evolutionspsykologiska och biologiska grunden för social interaktion, och behovet av att tillhöra en grupp, är universell.

Mentalisering utgår från det subjektiva självet - genom oss själva förstår vi andra. En väl utvecklad mentaliseringsförmåga innefattar emellertid också att man kan inta en mera objektiv hållning. Dvs att man förmår att ”gå utanför” sig själv och förstå att andra människor kan ha andra intentioner och agera på andra sätt än man själv skulle göra i samma situation.

Sistnämnda skiljer människan från djuren, inklusive övriga primater. Emellertid har apdjuren, i frågan om att subjektivt utgå från sig själv, samma neurologiska mentaliseringsfunktion som människan. Detta har bevisats med hjälp av de nya teknikerna som avbildar olika sorters aktivitet i hjärnan. Hjärnforskare konstaterar att s k spegelneuron aktiveras hos såväl människor som apor när de ser andra göra en handling som de själva har gjort och är bekanta med. Aktiveringen av detta neuron anses visa på ett fysiskt band individer emellan. (Spegelneuronet upptäcktes av italienaren Giacomo Rizzolatti och hans team i början av 1990-talet, vilket gjort honom till potentiell mottagare av Nobelpriset).

När det gäller människan skiljer forskare på implicit och explicit mentalisering. Den förra är knuten till det procedurella tysta, som att utifrån t ex ögonkontakt eller oskrivna beteenderegler kunna föreställa sig en annan persons tankar, känslor och avsikter. Explicit mentalisering har en mera konkret karaktär - om man ser någon med badbyxor längst ut på en trampolin, kan man med stor säkerhet sluta sig till att personen avser att hoppa i vattnet, och man kan sätta ord på det.

Beskrivna mentalisering rör sig på det kognitiva - exekutiva, intellektuella - planet och har en koppling till begreppet Theory of Mind, ToM. Begreppet år svåröversatt men Dahlgren (2007) menar kort och gott att det ”syftar på att människor har en sorts ’teori’ om andras tänkande”. Mentalisering och ToM är alltså varandras förutsättningar.

Till skillnad från kognitiv mentalisering är ”renodlad” empati eller ”empatisk mentalisering” framförallt knuten till känslor. Blakemore och Frith (2003) gör en distinktion mellan komplex, intentionell empati och grundläggande, instinktiv empati. Den senare är en automatisk, känslobaserad respons. En person med mycket stark sådan empati kan själv börja gråta om hon eller han ser någon annan göra det. Vederbörande kan också beröras på ett mera omedvetet plan.

Komplex, intentionell empati är annorlunda. Den inbegriper en kognitiv medvetenhet om den andres känslor men också om ens egna reaktioner (ibid). Om vi använder nyssnämnda situation skulle den hjälpande personen hämma sig själv, tänka till och göra ett mera genomtänkt val i sitt stöd för den lidande. Det kanske inte är lyckat att själv gråta om den lidande istället vill ha bekräftelse, stabilitet, stöd eller bara vara för sig själv.

Genuin empati torde även inbegripa att man kan glädjas över andras lycka och framgång. Hursomhelst känner många nog igen typen som lätt engageras i andras lidanden men har svårt att känna med den som lyckas, ja, somliga känner rentav motvilja.

Som nämnts innefattar en väl utvecklad mentaliseringsförmåga att man förmår vara objektiv. Man förstår att andra människor kan agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en motsvarande situation. Att utgå enbart från sig själv, och förutsätta att andra agerar likadant som man själv, är förvisso universellt. Men den inställningen bygger på en fördom, en ”egocentrisk” generalisering där omvärlden antas vara som man själv är.

Har de flesta förmågan att gå utanför sig själva och inse att andra har/kan ha andra känslor och tankar än man själv och därför kan antas agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en specifik situation? Eller är mentalisering, överlag, just en egocentrisk egenskap där ”man känner andra genom sig själv” som talesättet säger.

Det är inte svårt att finna exempel det senare. Politikers och politiska partiers program är grundade på en liknande premiss: ”bara vi får makten så kommer allt att bli bra”. Tiotusentals giftermål spricker varje år därför att parterna inte förstår varandra. Gräl, gruff, konflikter och krig inleds ofta på den grundvalen där parterna inte förstår varför den andre inte förstår att man vill ha det på ett annat sätt.

Utvecklingen av hjärnan har gått inifrån och ut. Inifrån urgamla strukturer såsom amygdala till mindre känsloorienterade strukturer såsom prefrontala cortex (Johnson 2008, kapitel 9). Dessa har utvecklats samtidigt för båda könen. Men samspelet med miljön och könens olika fysik, som främst kan härledas till skillnader i testosteronhalterna, har stimulerat hjärnorna annorlunda (Dahlström, 2007).

Det är numera klarlagt att biologiska och neurologiska könsskillnader råder: kvinnor är i allmänhet mer empatiska än män när det gäller samarbetsvilja, omvårdnad och omhändertagande, de är mera känsloinriktade och avsevärt mindre fysiskt aggressiva och våldsamma än män - en allmän slutsats är att kvinnor har en mera utvecklad mentaliseringsförmåga (Reed & Warner-Rogers 2008).

En allmängiltig evolutionär förklaring till detta anger att hankönet/mannen, om än omedvetet, strävat efter att sprida sina gener. Med i första hand fysisk styrka som erbjudit skydd och trygghet för kvinnan och hennes avkomma har mannen imponerat på det motsatta könet och på så sätt kunnat föra vidare sina, i förhållande till andra män, starkare gener. Vidare har mannen i huvudsak varit jägaren medan kvinnan varit omvårdaren av barnen (Wilson 1975; Alcock 2003). Att jaga är en oerhört målinriktad verksamhet där kognitiva funktioner överordnas känslor. Parallellt med detta har kvinnans känslomässiga band till barnen stärkts, en process som startar redan vid befruktningen. Miljontals år av dylika beteendemönster har naturligtvis satt sina spår i våra hjärnor och bl a påverkat förmågan att mentalisera.

Annicka Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan från 2007 visar att generella och mer eller mindre tydliga könsskillnader präglar många beteenden. I studier från Tyskland hösten 2006 fick försökspersoner se filmsekvenser där ”en angripare, efter att ha slagit ner ett offer, själv fick ordentligt med stryk av ingripande personer”. Hos männen reagerade hjärnans empatiska områden endast då offret angreps, men inte när angriparen fick stryk. Hos kvinnorna aktiverades däremot empatiska områden vid båda situationerna (Dahlström 2007; vid en föreläsning som undertecknad bevistade hösten 2007 tog Dahlström upp, att vid sorg aktiveras hos kvinnan ett empatiskt område tre gånger så stort som hos mannen).

Detta är intressant att jämföra med de många kvinnor som skriver beundrarbrev och inleder förhållanden med den värsta sortens brottslingar som uppmärksammats i media. Rönen torde även kunna initiera fruktbara diskussioner på flera områden. De senaste 40 åren har kvinnorna kraftigt ökat sitt antal i maktens sfärer, i den process som kallas jämställdhet. Vad blir konsekvensen av könsskillnaderna i förhållande till rättvisa, pragmatism, synen på brott och straff, migrationspolitiken, pedagogiken, mm? Finns ett samband mellan antalet kvinnor och de förändringar som skett inom respektive områden?

Den feministiska förklaringsmodell som i många avseenden präglar det svenska samhället tar föga hänsyn till biologiska fakta och skillnader mellan könen. Män och kvinnor antas vara likadana och jämlikhetspolitiken bygger på den grunden. Samtidigt erkänner de styrande - politikerna, etablissemanget, flertalet humanvetenskaper - implicit att skillnader finns. strävan att få in lika många kvinnor som män på diverse positioner kan logiskt sett inte ha någon annan grund än den biologiska: att det är så viktigt med jämn könsfördelning bygger på antagandet att könen är olika, att vi känner, tänker och tolkar världen på olika sätt.

Givna redogörelse ger en vink om att man kan skilja på manlig respektive kvinnlig mentalisering, inte minst med hjälp av de etablerade synsätten kring instinktiv empati och komplex, intentionell empati samt implicit och explicit mentalisering. Generellt sett tycks kvinnor ha mer av den instinktiva, känslobaserade empatin och implicita mentaliseringen, och män mer av komplex empati och explicit mentalisering. Detta i sin tur får konsekvenser för samhällets utformning och är värt en rejäl diskussion.
John Järvenpää


Fullständiga referenser till angivna källor återfinns i paperet Grundläggande social funktion: Mentalisering och empati. Det skrevs vårterminen 2009 då skribenten läste en kurs vid Göteborgs universitet: Neuropsykologi med inriktning mot utvecklingsrelaterade funktionshinder, teoretisk del, 15 p.

 

Uppdateringar 2009

26 november 2009

Festung Europa

Sedan andra världskrigets slut har västerlandet präglats av demokrati, frihet, globalisering och tolerans. Denna modernism har inneburit mindre av social kontroll. Den har syftat till mera frihet åt individen och ökad kollektiv tolerans, mellan etniciteter, kulturer och religioner.

Globalisering i form av öppna gränser har närmast kommit att ses som en naturkraft som man inte kan göra särskilt mycket åt. Synsättet underkänner den demokratiska styrelseformen där man mycket väl kan fatta beslut som partiellt hämmar globaliseringen. Vidare har globaliseringen påståtts leda till mera öppenhet och förståelse. Emellertid har i synnerhet muslimska invandrare svårt med västerlandets tolerans som ofta förknippas med provokation, rotlöshet och likgiltighet. Man har också svårt för saker som lika rättigheter, yttrandefrihet och politisk frihet. De många mot toleransen riktade attackerna - ritualmordet på Theo van Gogh 2004, tågattentatet i Spanien samma år och terrordåden i Londons tunnelbana 2005, etc - vittnar om detta.

Förvisso finns det finns starka skäl för att kritisera den moderna, västerländska toleransen. Dock kan man notera att inhemska kritiker, som på traditionellt manér med argument och sakliga påståenden söker framföra sina åsikter, drabbas hårt av massmedial skandalisering och social utfrysning; på kollektiv nivå har Europas majoritetsbefolkningar skuldbelagts med rasismstämpeln. Stundom riskerar de böter och till och med fängelse. Varje år straffas inom EU hundratals personer som uppvisat alltför hög grad av tankefrihet - i Tyskland utdelas de strängaste påföljderna med uppemot fem års fängelse.

Det nyligen godkända Lissabonfördraget/Reformfördraget innebär att alla EU-länder antar en gemensam ramlagstiftning som förbjuder kritik av den mångfaldsknutna toleransen. Utöver rättsprocesser inbegriper detta en mycket långtgående åtgärd: näringsförbud där kritiker fråntas rätten att försörja sig. Globaliseringen har även lett till att gatorna och vardagen blivit osäkrare. Invandrarrelaterad brottslighet [1] såsom gruppvåldtäkter, åldringsrån och personrån, som bara i Sverige drabbat tusentals svenskar de senaste åren, förekom knappast förut.

Som ett svar på bl a detta våld, som ju inskränker friheten, har ett nytt övervakningssamhälle vuxit fram. Avancerade avlyssningssystem, som lagrar vår e-post och våra telefonsamtal, har blivit en realitet. Fingeravtryck, DNA-teknik, biologiska pass och miljontals övervakningskameror, som kontrollerar våra vanor och ytterst våra liv, har blivit en del av den europeiska vardagen (det är inte omöjligt att den nya mobiltekniken, och dokusåporna i vilka deltagarna ständigt filmas, bidrar till att normalisera denna "utveckling"). Om tekniken användes mot brottslingar vore det i sin ordning; att, som nu görs, (an)vända den mot alla medborgare är något helt annat: befolkningen klassas som farlig och behöver kontrolleras.

Somliga bedömare varnar för att vi slutligen får ett chip inopererat i oss vid födseln - naturligtvis i namn av friheten. Otaliga argument finns för att friheten bevaras när den i själva verket undergrävs. Alla har vi hört att den laglydige inget har att frukta av den ökande kontrollen. Som förälder vill man ju ha friheten att ha koll på sitt (chipade) barn även om man arbetar; chipet förhindrar den potentielle brottslingen från att begå brott vilket ökar de laglydigas frihet, osv, osv.

I det mer homogena och enkla samhället, som de politiskt korrekta kallar "inskränkt" och "tråkigt", litade man på varandra. Cykeln och dörren kunde stå olåsta. En sund social kontroll rådde där man i vänskaplig anda var uppmärksam på om en medmänniska betedde sig illa eller mådde dåligt (så sent som på 1980-talet hade läraren fortfarande hyfsad koll på varje elev i sin klass). Organiserad brottslighet med gränsöverskridande förgreningar fanns inte. Ovannämnda grova kriminalitet och terror förekom inte. I skolan kunde eleverna plugga i lugn och ro, 100-tals skolor sattes inte i brand varje år såsom görs idag. Begreppet "hora" användes knappt och knark- och våldsinslagen i media var få. Stressen var mindre, likaså självskadebeteenden och annat destruktivt.

Hederlighet och ärlighet var högt värderade egenskaper, fusk med socialförsäkringssystemen var förenat med social skam. Solidariteten med välfärdsstaten var stor och de allra flesta försökte dra sitt strå till stacken. Tilliten, grundvalen för ett normalt fungerande samhälle, var alltså större, och därmed också tryggheten. Som synes innebar denna trygghet att även friheten, i flera avseenden, var större än idag, i globaliseringens tidevarv.

Den välrenommerade statsvetarprofessorn Robert Putnam, har med sina longitudinella studier visat att ju högre grad av mångfald, desto mindre tillit mellan människor (E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first century, 2007). Eftersom samtiden påbjuder sensitisering[2] och irrationalitet, där man inte förväntas kunna hålla isär känslor från tankar och fakta och där det privata har blivit politiskt, bör det kanske framhållas att Putnam är anhängare av mångfald. För övrigt kan sägas att Putnams slutsats ingalunda är ny inom statsvetenskapen. Det är ett etablerat faktum att mångetniska samhällen är mera problematiska än mera homogena dito.

Efter andra världskriget skulle världen bli mera fri. Istället har den blivit mera osäker, sluten och ofri. Vi lever i en tid som förmodligen är den mest omvälvande i historien. Dagens Europa, det som EU-överheten skapat, har blivit ett Festung Europa, dock icke i traditionell mening som ett försvar mot yttre fiender utan mot inre fiender dit dess egen ursprungsbefolkning anses höra. Superstaten EU är på väg att åsidosätta den plikt som är varje stats huvuduppgift, att skydda sina medborgare.

Emellertid står detta Europa vid en brytpunkt, antingen total kontroll och ofrihet eller ett raserande för att ge plats åt ett verkligt, frihetligt Europa. För det senare talar bl a vetskapen att tillräckligt många nu bär på insikten, och att tillräckligt många nu är redo att ge våra barn och barnbarn tryggheten och friheten åter. /

--------------------
[1] Enligt studier är somliga invandrargrupper kraftigt överrepresenterade närdet gäller våldtäkter, åldringsrån och personrån (se t ex Ahlberg/BRÅ1996; Begler/Andersson/BRÅ 2000). På DN-Debatt (051212) presenterar forskaren och dåvarande fp-politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005 där han bl a konstaterar att "invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt." Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott.
Anmärkningsvärt är att det dröjde ytterligare ca ett halvår innan rapporten slutligen offentliggjordes, och då i ett sådant skick att det är mycket svårt, i vissa fall omöjligt att läsa in somliga av de av Rojas anförda siffrorna. Man erinras om professorn i rättspsykiatri, Sten Levander, som själv varit verksam vid BRÅ, och som enligt flera medier (020405) hävdar att "censur utövas för att rapporter ska passa regeringen".

[2] Begreppet sensitisering har myntats av Paul Gottfried, amerikansk samhällsvetare. Med begreppet menar han - förenklat - "skapandet av bestämda känsligheter" inför de fenomen som överheten vill bejaka: hbt-kulten, massinvandringen, mänskliga rättigheter osv. När sådana saker kommer på tal reagerar överheten och dess anhängare instinktivt och känslomässigt med avsky mot kritikerna. Det hela påminner om klassisk betingning.

 

20 oktober 2009

I september fick en vit sydafrikan asyl i Kanada med motiveringen att han förföljts pga att han är vit. Mot detta ställer Dagens Nyheter upp det faktum att den vita minoriteten i Sydafrika tjänar i genomsnitt fem gånger så mycket som de svarta gör (ett för övrigt typiskt politiskt korrekt grepp med syftet att undanröja att även vita kan drabbas av rasism). Insinuationen säger inget om huruvida den nu aktuella sydafrikanen tillhör de välbärgade vita. Förmodligen gör han inte det eftersom han då, likt många sydafrikaner, hade bott i områden som patrulleras av säkerhetsstyrkor beroende på den grova brottsligheten som präglar landet.

Emellertid har ekonomi inget med etnisk eller rasmässig förföljelse att skaffa. Om så vore fallet skulle man, med DNs logik, kunna hävda att de välbärgade judarna i 30-talets Tyskland inte var utsatta för rasistisk förföljelse utan för en sorts ekonomisk eller klassbaserad vendetta. Tillgängliga prognoser visar att européerna kommer att bli minoriteter i sina egna hemländer under detta århundrade om massinvandringen får fortskrida. Nyligen rapporterades om den svenska mamma som tog sin sjuåriga son ifrån den skola i vilken han gick eftersom pojken, som enda etniska svensk i sin klass, kände ett utanförskap. Det är välkänt att etniska svenskar, liksom vita i flertalet länder, inte har möjlighet att åberopa rasism om de utsatts för det - en tydlig signal på att likhet inför lagen och alla människors lika värde inte gäller.

Fallet med den sydafrikanen ”den första vita flyktingen” ger en indikation på den globala förföljelse som världens vita människor kan komma att utsättas för om pågående utveckling tillåts fortgå. Reaktion.nu har tidigare publicerat en text om detta. Det finns även filmmaterial som visar hur framtiden kan komma att te sig. Läs, se och begrunda!

 

1 oktober 2009

Ondskans biologiska ursprung  

”Som man väl fruktar farliga vilddjur, men utan att hata dem, så förhåller jag mig inför människor.” Arthur Schopenhauer, filosof (1788-1860)    

”Knappheten på resurser gör kampen för överlevnad oundviklig och permanent, i vilken kamp många människor kommer att falla ner till lägsta möjliga överlevnadsnivå och även under denna.” Tatu Vanhanen, professor i samhällsvetenskap som i sin forskning förenar samhälle och biologi   

”Den allra viktigaste frågan i samtida filosofi är denna: Hur, och i vad mån, kan vi förena en viss uppfattning som vi har av oss själva som medvetna, eftertänksamma, fria, sociala och politiska varelser med en värld som helt och hållet består av omedvetna, meningslösa partiklar i kraftfält? Hur förena...det vi tror om oss själva med det vi vet vara fakta från fysik, kemi och biologi?” John R Searle, ledande neurobiologisk filosof   Citaten ur Ondskans biologiska ursprung av Gunnar Adler-Karlsson, 2008. Arena. Läs hela recension av boken här! 

14 september 2009

Inte så mycket fri vilja som vi tror 

En av vår tids främsta dogmer: människan är en klok och rationell varelse med en egen fri vilja. Frågan om den fria viljan har behandlats talrika gånger genom historien. Ett av de vanligaste argumenten för att människan besitter denna vilja är att hon har skapat kultur och att hon har språk och samvete, vilket skiljer henne från djuren. Eller rättare sagt från övriga djur då även människan, i biologisk mening, är ett (dägg)djur, om än ett sofistikerat sådant. Till skillnad från övriga djur har människan överlägset mest hjärnbark, cortex. Dess främre delar svarar för det som kallas intelligens: planering, impulskontroll, problemlösning, kreativitet mm.

Om detta hade de gamla tänkarna ingen aning. Däremot vet forskningen idag, att förhållandet mellan denna nya hjärna och den gamla hjärnan, där våra känslor och instinkter finns, är betydligt mera komplext än vad man tidigare trott. Det är ett manipulativt förhållande där den urgamla känslohjärnan eller den ”arkaiska hjärnan”, med Nobelpristagaren Rita Levi-Montalcinis ord, lurar oss att tro att vi är klokare än vad vi är. Saken blir inte mindre komplex av den ständigt växande biologiska, genetiska och molekylära kunskapen. Detta i sin tur får följder för synen på den fria viljan. Ledande neurobiologiske filosofen John R Searle har formulerat frågan: 

”Den allra viktigaste frågan i samtida filosofi är denna: Hur, och i vad mån, kan vi förena en viss uppfattning som vi har av oss själva som medvetna, eftertänksamma, fria, sociala och politiska varelser med en värld som helt och hållet består av omedvetna, meningslösa partiklar i kraftfält? Hur förena ... det vi tror om oss själva med det vi vet vara fakta från fysik, kemi och biologi?” 

Citatet är från professor Gunnar Adler Karlssons bok Ondskans biologiska ursprung (2008) där frågan om den fria viljan behandlas. Adler Karlsson menar att vi förvisso har en del fri vilja men inte alls så mycket som vi tror. Det får oss att begå misstag efter misstag. Alla vet att vi inte ska kriga, slåss, vara dumma eller elaka. Och alla vet att man ska tänka till en gång extra innan man agerar. Ändå gör vi tvärtom. Teori och praktik hänger inte ihop. Detta måste vi erkänna. Först då kan vi bli mer ansvarsfulla och skapa varakatig fred, enligt Adler Karlsson.

Vi vet alltså att vi ska vara hyggliga men, säger biologerna, har svårt att vara det beroende på våra känslor, hormoner och instinkter. Beroende på inlärning - via föräldrar, massmedia, kultur, normer osv - säger miljöanhängarna. Deras premiss är att människan föds mer eller mindre som ett tomt blad som alltså formas av miljön. Om så är fallet, hur mycket fri vilja har människan då? En förenkling av det biologiska perspektivet mynnar ut i att människan föds med sina egenskaper som sedan formas i samspel med miljön. Detta synsätt förkastas i varierande grad av ”miljöskolan” samt vänstern och vänsterliberalerna som menar att individen, med miljöns hjälp, kan formas till i princip vad sorts människa som helst. Om såväl biologins som miljöskolans premisser stämmer, blir det inte särskilt mycket utrymme kvar för den fria viljan. 

John Järvenpää

I nästa uppdatering lägger vi ut en längre artikel om Gunnar Adler Karlssons nedtystade bok. / Redaktionen    

23 augusti 2009

Trygghet våra barn viktigast av allt                                                                         Det är illa ställt med jobben och den offentliga välfärden. Kraftiga besparingar väntar i höstens budget som regeringen snart lägger fram. Inga indikationer finns på att skära ner en av de absolut största utgiftsposterna: invandringen tillika den årliga importen av tiotusentals människor som kastas in i arbetslöshet och socialbidragstagande.

Redan för tio år sedan visade universitetslektorn i ekonomi, Lars Jansson i sin bok Mångkultur eller välfärd? att invandringen kostar betydligt mer än den smakar. Detta gäller inte bara den asylrelaterade invandringen utan tycks även gälla arbetskraftsinvandringen, enligt Robert Rowthorn, ekonomiprofessor vid Cambridge universitet.

Emellertid är invandringen inte bara en fråga om pengar. Den berör flera andra fundament i det svenska samhället. Hit hör yttrandefriheten där det inte har förts någon fri och öppen debatt i frågan. Vidare kan det konstateras att olika grupper, främst muslimer, krävt att Sverige ska frånsäga sig sin yttrandefrihet. För närvarande pågår en liknande attack mot den svenska yttrandefriheten men denna gång från judiskt håll. Israel kräver nämligen att svenska regeringen tar avstånd från en av tidningen Aftonbadets publiceringar. Det är en artikel där författaren hävdar att palestinier som dödats av israeliska soldater efteråt har blivit av med vitala organ, t ex njurar, som sedan sålts vidare. (För någon månad sedan avslöjades en härva i New Jersey där bl a rabbiner bevisligen var inblandade i en liknande organhandel.) En av Sveriges i särklass bästa bloggare, signaturen Oskorei, har skrivit om detta.

En ytterligare följd av invandringen är att svenskarna kommer att bli en minoritet i sitt eget land, vilket beräknas ske omkring 2050 – om ingenting görs. Alla har hört talas om invandrartäta områden där det knappt finns några svenskar kvar, och att många är rädda och känner sig som främlingar i eget land. Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda skriver om det utanförskap som sjuårige Hampus upplever, som ende svensken i sin klass. Hampus mamma har beslutat att inte låta honom gå dit mer. Som alla föräldrar vill hon skydda sitt barn, det hon älskar allra mest.

 

5 juli 2009

Diskrimineringskulturen under luppen! Åtminstone delvis
Under våren har det kommit ut två böcker vilka tar upp den vansinniga diskrimineringskultur som med myndigheters hjälp vuxit fram i Sverige. I stort sett alla grupper, förutom vita heterosexuella män, kan idag hävda diskriminering. På detta sätt kan den förment kränkta få saftiga skadestånd. Samtidigt skuldebläggs svenska folket som varande onda förtryckare.

Psykiatern och författaren David Eberhards Ingen tar skit i de lättkränktas land är den ena av dessa böcker. Den andra, Folkhemmets balkanisering, är skriven av journalisterna Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt.

Eberhard lyfter fram viktiga saker, som att jämlikhet har kommit att sammanblandas med likhet. Så hävdar feminister att män och kvinnor i grunden är lika (med följden att könsliga olikheter anses kränkande) - fastän modern neurobiologisk forskning visar på motsatsen. En bra introduktion i ämnet ges i Annika Dahlströms Könet sitter i hjärnan från 2007. Matematikern Tanja Bergqvist vid Stockholms universitet tar på sin blogg upp saken liksom Per Ström gör i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde. För några år sedan kom Susanne Popovas Elitfeministerna som på ett galant sätt gjorde upp med tokfeminismen, ej att förväxla med sund särartsfeminism.

Eberhard tar också upp det vitt spridda freudianska-psykoanalytiska synsättet där man ältar barndomens oförrätter (även kallat att "spå i blöjan", red anm). Vilket skulle kunna förklara att man som vuxen känner sig kränkt av allt möjligt.

Här kunde Eberhard ha fördjupat sig med att väva in ett dylikt ältande på kollektiv nivå: västerlandets ständiga hänvisning till förintelsen, som kommer att hända igen om vi inte slutar diskriminera. Förintelsen ska, tycks det, för evigt ristas in i alla europeers sinnen, som en påminnelse om deras inneboende ondska. Detta i sin tur gör dem okritiska och passiva gällande omvandlingen av deras stabila samhällen till disharmoniska dito.

Reaktion.nu anser att det vore intressant att studera huruvida förintelsen kommit att fungera som ett ideologiskt vapen i kampen för massinvandring, mångkultur, sionism, hbt och islamisering. Dessa fenomen kan alla knytas till den diskrimineringskultur Eberhard dryftar. Inte minst vore det intressant därför att den grupp som drabbades värst av förintelsen - judarna - relativt sett har ansett sig vara mest kränkta och erhållit mångfaldigt mer pengar än någon annan "förfördelad" grupp har gjort.

Men kanske är det så, att Eberhards bakgrund inte tillåter honom att lyfta fram saken - det skulle innebära kraftiga repressalier från mäktiga judiska grupper? Eller så är han lojal mot "sin" grupp och väljer att inte ta upp vare sig dess eller förintelsens roll i diskiminerinsgkulturen.

Även Eriksson och Rennerfelt undviker frågan. Läser man deras egen beskrivning av sin bok på Expressen debattsida (090126) ser man däremot vilka grupper som tagits upp.

"I diskrimineringskulturens spår hittar man mannen som vägrar ta en kvinnlig arbetsgivare i hand, får sin a-kassa indragen och anmäler arbetsgivaren till DO, då han anser sig diskriminerad på religiös grund. Här finns ordföranden i RFSL som kallar kärnfamiljen för "homofobisk". Här finns aktivisten på den statligt understödda diskrimineringsbyrån som anmäler en glass för att var rasistisk. Här finns kvinnorna som ansåg att det var könsdiskriminerande att de inte fick bada topless i det kommunala badhuset. Här finns kvinnorna som ansåg det vara etnisk diskriminering att de inte fick bada fullt påklädda, från topp till tå, på det kommunala badhuset. Här finns den statliga ombudsmannen som likställer homosexuellas situation i Sverige på 2000-talet med de svartas situation i det rassegregerade USA i början av 1900-talet. Alla uppmuntrade och med stöd av en statligt finansierad diskrimineringsindustri som omsätter miljardbelopp."

Samma grepp, att undvika judars roll i utvecklandet av diskrimineringskulturen, såg vi förra året då den uppburne DN-skribenten Maciej Zaremba, även han med judisk bakgrund, i några lysande artiklar tog upp de absurda sidorna av denna kultur.

När några av Sveriges främsta journalister och författare fokuserar på en oerhört viktig fråga, men väljer att utesluta en i sammanhanget ytterst central folkgrupp, då kan man tala om att detta exluderande, denna sållning, ja denna diskminering, har satts i system. God sociologi handlar om att avslöja den sortens mönster. För den som tvekar - titta i vilken sociologibok som helst eller läs Habermas, Bourdieu, Weber, Focualt!

De svenska diskrimineringsförfattarna tar upp saker som i mer än tio år sagts av diverse systemkritiker. Jan Milld, John Järvenpää, Jonas De Geer och framdlidne Eva Bergqvist är några av dem som gått i bräschen för att sprida sanningen. Några referenser till dem finns naturligtvis inte i nämnda böcker eller artiklar. Det tillhör nämligen modernitetens grunddrag att den anpassningsduglige - när han eller hon känner att vinden vänder i en viss fråga som tidigare varit tabu - själv vill ta åt sig äran för det.

Detta antyds i Svenska Dagbladet i Mereta Mazarelles recension av Eberhards bok. Hon menar att Eberhards tema har "redan utvecklats med betydligt större elegans och stringens av först Maciej Zaremba i en artikelserie i DN och sedan av Ann Heberlein. Dem citerar Eberhard visserligen men det är karakteristiskt för hans självrättfärdighet att han inte antyder någon som helst tacksamhetsskuld."

Nåväl, att stå i rampljuset och bli bekräftad är inte drivkraften för den traditionalistisk lagde, vilket många systemkritiker och sanningssökare är, utan det väsentliga är att saken nu börjar diskuteras. Författarna tar alltså upp viktiga frågor som framöver, särskilt efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen nästa år, kan bidra till att få igång det välbehövliga samtal som så länge saknats i det en gång så stabila och välmående landet Sverige.

Trevlig sommar och på återseende i augusti! /Reaktion.nu

 

7 juni 2009

Nationalistiska vindar?
 Valet till EU-parlamentet är över. Det enda positiva är att flera nationalistiska partier nådde hyfsade framgångar. Det är positivt ur två synvinklar. För det första har de etablerade partierna tagit avstånd från nationalismen, fastän det är politikens uppgift att tjäna sitt land och dess folk - och inte som nu den s k marknaden och dess abtsrakta principer om gränslöshet och rotlöshet som slår hårt mot de arbetande skarorna, de små människorna vilka upprätthåller välfärden. För det andra är de nationalistiska partierna emot det överstaliga EU. Istället vill man föra ner makten till nationell nivå igen, men samtidigt stärka samarbetet mellan Europas nationer. I förlängningen handlar det om ett globalt samarbete mellan fria och självständiga länder. Nyhetsankaret Claes Elfsberg, som annars ger ett rekorderligt intryck, var i SVTs valvaka osaklig och känslomässigt velig. Han ansträngde sig hårt för att tona ner Sverigedemokraternas röster medan valkommentatorn tillika statsvetarprofessor Sören Holmberg tyckte partiet var intressant. Elfsberg kallade SD "främlingsfientligt" vilket stod i skarp kontrast till det etxrainsatta finska nyhetsprogrammet Uutiset (SVT 22.00). Där rapporterade uppläsaren sakligt att "det nationalistiska och EU-kritiska" Sannfinnländska partiet erhöll omkring 10 procent av finska folkets röster. Dess svenska broderparti SD lyckades inte få mandat, även om det var relativt nära. Inte heller lyckades, tack och lov, Feministisk initiativ få det. Hade någon normalt funtad person orkat stå ut med dess olidlige tokfeminist, hbt- och multikultiälskaren Gudrun Schyman? Hennes bitterhet över att inte längre få vara i maktens korridorer lyste tydligt igenom i de två debattprogrammen inför EU-valet i SVT respektive TV4, där hon tvingades debattera mot Sverigedemokraten Roger Sällström. Han fullkomligt mosade sönder henne med sin lugna norrländska framtoning och sina sakliga argument. Det svenska valdeltagandet var drygt 43 procent, i hela EU omkring 40, jämförbart med en afrikansk banarepublik. När senare länder redovisar så lågt valdeltagande brukar svenska kommentatorer mer eller mindre underkänna valens legitimitet. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeildt förklarade sig emellertid nöjda med det svenska valdeltagandet. Detta till skillnad från EU-kommissionären Margot Wallström som var uppenbart nedstämd över saken. Ärlighet visavi hyckleri. Reaktion punkt nu tror att tiden, framtiden, talar för de nationalistiska alternativen. Dels har alla imperier historien igenom fallit - senast USA vars världsdominans har brutits - och det torde gälla även EU. Dels är de nationella alternativen öppna, ärliga, frihetliga och realistiska på ett radikalt annorlunda sätt än de etablerade partierna för vilka makten i sig är det viktiga, ett självändamål.

 

31 april 2009 Rösta i EU-valet!
 Den 7 juni är det val till EU-parlamentet. Intresset hos majoriteten röstberättigade är svalt i de flesta EU-länder. En orsak är att många väljare upplever Bryssel vara alltför avlägset, toppstyrt, stort, abstrakt och oöverblickbart. Att demokrati fungerar endast på småskalig nivå visste redan de gamla grekerna.

EU-valet berör inte mig, tänker många - fast det i själva verket är så att våra liv i allt större utsträckning dikteras av EU-organets politiker och byråkrater samtidigt som de skaffar sig förmåner långt över vad den lilla människan kan drömma om.

Makthavarna är medvetna om detta, att deras falskspel har avslöjats.

I varje land finns partier, växande partier, som vill träda ur EU och åter ge sina folk självbestämmanderätten och kontrollen tillbaka. Dessutom har i flera EU-länder nyligen etablerats partiet Libertas som sponsras av en irländsk mångmiljonär. Som bekant röstade Irland emot Lissabonfördraget i höstas. Lanseringen av Libertas invaggar väljaren i tron att man nu har möjlighet att rösta mot EU-hyckleriet.

Partiet har fått ganska stor uppmärksamhet i massmedia som gjort gällande att det är just ett EU-kritiskt parti. Emellertid är även de EU-vänliga partierna delvis kritiska mot EU, i frågor som inte är i linje med respektive parti. Något utträde ur EU och återförande av demokratin till nationell nivå är det dock inte frågan om. Så inte heller för Libertas eller det avdankade Junilistan.

Det enda parti i Sverige som levererar äkta EU-kritik är Sverigedemokraterna, som enligt flera opinionsmätningar kommer in i riksdagen vid nästa val. En röst på SD i EU-valet kan i förlängningen bidra till att vi blir herrar i vårt egna hus igen!

 

23 mars 2009 Friheten måste segra Reaktion.nu har åtskilliga gånger rapporterat om hur EU alltmer inskränker våra grundläggande friheter, särskilt tanke- och yttrandefriheten - hittills i år har samtliga uppdateringar berört detta. Varje år granskas tusentals EU-medborgare för att de uttryckt vad makten anser vara felaktiga tankar. Många av dem döms till böter eller fängelse. Värst drabbas de som har synpunkter på den populariserade versionen av Förintelsen. I slutet av februari dömdes exempelvis tyske advokaten Horst Mahler till sex(!) års fängelse.  I den politiskt korrekta hierarkin står judarna högst upp, där kritik av göromål som kan knytas till dem renderar hårdast straff. Längst ner i hierarkin finner vi den vita människan, i synnerhet den heterosexuella nordiska mannen som tillåts att hånas och bespottas hur mycket som helst utan åtgärder. (Vår strävan är inte att vita ska kunna anmäla andra för ”kränkande” yttranden, nej bäst vore om allehanda hetslagar avskaffades, utan vi endast konstaterar att likheten inför lagen liksom alla människors lika värde inte gäller.) Under judarna kommer hbt-folket åtföljd av muslimer. Flera bedömare har varnat för denna grupps övertagande och förvandling av Europa till teokrati och sharia. Under senare år har islamister i Holland mördat en politiker och en konstnär och i flertalet EU-länder har muslimer lyckats inskränka grundläggande friheter. Likväl driver EU på för fortsatt islamisering. Senast i raden att drabbas av EUs åsiktstuktning är den holländske parlamentarikern Geert Wilders, Ordförande för Frihetspartiet. Han har gjort en film, Fitna, baserad på islamisters eget material, vilken väckt deras vrede. I februari var han inbjuden av engelska ledamöter att tala i det brittiska underhuset. När han anlände till Heathrows flygplats fick han dock beskedet att han var persona non grata varpå han tvingades tillbaka till Holland.  Om detta har det varit tyst i svenska och de flesta andra länders EU-vänliga medier. En av de få i Sverige som tagit upp skandalen är journalisten och bloggaren Kurt Lundgren på Östra Ölands fria Horisont. Han har snabböversatt det tal Wilders skulle hålla i underhuset. Reaktion.nu har valt att återpublicera Lundgrens översättning. Inte för att vi instämmer i allt, eller ens det mesta, som där sägs, allra minst Wilders lismande för Mellanösterns ”enda” demokrati, utan mer för att visa på hur långt dårskapen nått, hur ofritt EU och dess fria” medier är. Över till Wilders tal som bär titeln Friheten måste segra: Mina damer och herrar, jag vill tacka er oerhört mycket. Tack för att ni bjudit in mig, tack Lord Pearson och Lady Cox för att ni vill visa Fitna. Medan andra tittar åt annat håll så förefaller det som om ni förstår Englands sanna tradition och förpliktelser, att den engelska
 flaggan fortfarande står för frihet.

 Detta är ingen vanlig plats, inte bara ytterligare en av Englands turistattraktioner. Detta är en helig plats. Detta är alla parlaments moder och jag är mycket ödmjuk nu när jag står här för att tala inför er.

 I det engelska parlamentet stod Winston Churchill orubblig och stark och han varnade under hela 30-talet, för de faror som var i antågande. Under största delen av tiden var han helt ensam.

 1982 talade president Reagan inför det engelska underhuset och han höll ett tal som få människor då gillade. Reagan uppmanade de västliga demokratierna att avvisa kommunismen och att försvara friheten. Han använde för första gången orden ondskans imperium”. Reagans tal står i förklarat ljus i dag i hans strävan att försvara friheten. Jag citerar: Om historien lärt oss någonting så är det att självbedrägeri inför obehagliga fakta, att blunda för dem, är dårskap.

 Det som Reagan menade var att ingen kan någonsin rymma från historien; du kan inte undfly farliga ideologier som är ute efter att förstöra dig.   Förnekelse av verkligheten är inget val som du har. Kommunismen är förvisso förvisad till historens skräphög, exakt så som Reagan förutsåg i sitt tal inför Underhuset. Reagan fick uppleva att Berlinmuren raserades på samma sätt som Churchill bevittnade segern över nazismen.

 I dag står jag inför er för att varna för ett annat stort hot. Det kallas islam. Det uppger sig för att vara en religion men dess yttersta mål är världsliga: Det är en religion som vill dominera världen, den vill bedriva heligt krig, införa sharialagar och göra slut på åtskillnaden mellan kyrka och stat, den vill göra slut på demokratin. Det är inte en religion utan en politisk ideologi. Den kräver din respekt men har ingen respekt för dig.

 Det kanske finns en del moderata muslimer, men det finns ingen moderat islam. Islam kommer aldrig att förändras därför att den är för evigt byggd på två fundament, två grundläggande trossatser, som aldrig kommer att ändras eller försvinna. Först har vi Koranen, Allahs egna ord, som skall följas oavsett tid och rum. Och för det andra har vi al-insal al-kamil, den perfekta människan. Muhammed är modellen och hans gärningar skall kopieras av alla muslimer. Och eftersom Muhammed var en krigsherre och en erövrare
 förstår var och en vad som väntar oss.

 Islam betyder underkastelse så av den anledningen behöver det inte råda några oklarheter om vad målet är. Målet är givet. Frågan är bara om det engelska folket med sitt ärorika förflutna längtar efter denna underkastelse.

 Vi ser hur Islam sprider sig i västvärlden med otrolig fart och kraft. England har upplevt en stark ökning av antalet muslimer. Under de senaste tio åren har den muslimska andelen vuxit tio gånger snabbare än den övriga befolkningen. Detta har medfört ett enormt tryck på samhället. På grund av de engelska politikerna, som alla har glömt bort Winston Churchill, finns det knappt något motstånd kvar i England. Ni har gett upp, ni har underkastat er.

 Tack så hemskt mycket för att ni lät mig komma in i landet. Jag fick ett brev från inrikesministern som vänligen avrådde mig från att komma. Jag skulle hota sammanhållningen i samhället och vara ett hot mot den allmänna säkerheten och ordningen, sades det i brevet.

 För ett ögonblick frukltade jag att jag skulle bli vägrad inresa i landet. Men jag var övertygad om att England aldrig skulle offra det fria ordet på grund av skräck för islam.

 Storbritannien härskar över haven, rules the waves, men islam kommer aldrig att härska över Storbritannien, så jag var övertygad om att gränskontrollanterna skulle släppa in mig. Och, för övrigt, ni har inbjudit konstigare varelser än jag tidigare. För två år sedan välkomnade underhuset Mahmoud Suliman Ahmed Abu Rideh, som är relaterad med Al Qaida. Han var
 inbjuden till Westminster av Lord Ahmed, som mötte honom vid Regents Park, där det ligger en moské. Mr Rideh, som misstänks vara en finansiär för terroristgrupper, fick till och med en personlig livvakt under parlamentsbesöket.

 Nåväl, om ni släpper in en sådan person så är säkert en vald politiker från ett EU-land också välkommen till England.

Genom att ni låter mig tala visar ni att Churchills ande verkligen är vid liv, och ni bevisar att EU verkligen fungerar; att den fria personliga rörligheten är en av grundpelarna i det europeiska projektet.

 Men det finns fortfarande mycket att göra. England förefaller mig vara ett land som styrs av fruktan och rädsla. England är ett land där ni förbjuder julfirande för att ställa in er hos islam. England är ett land där shariadomstolar är en del av det legala systemet. England är ett land där muslimska organisationer kan begära att högtidlighållandet av förintelsen ställs in. England är ett land där en skolpjäs om Jesu födelse ställs in därför att pjäsen inte passar samman med en muslimsk högtid. England är ett land där man i skolorna tar bort ord som jul och påsk ur kalendern för att inte kränka muslimer. England är ett land där en lärare straffar två elever för att de inte ber till Allah i en religiös skola. England är ett land där kommunanställda tillhålls att inte äta i lunchmatsalen under dagtid eftersom det är ramadan. England är ett land med ett frekvent Israelhat, Israel, den enda demokratin i Mellersta Östern.

 Jag kan inte längre beskriva mig själv som en fri människa. Jag förlorade min frihet för fyra år sedan. Jag måste ha ständig bevakning på grund av dem som föredrar våld istället för debatt. Men för vänsterklubben inom islam är inte detta tillräckligt. De har också startat legala processer mot mig. För tre veckor åtalade jag vid Amsterdam Court of Appeal för filmen Fitna och för mina åsikter om islam. Jag har begått vad George Orwell kallade för ett
 tankebrott”.

 Ni har kanske sett mitt namn på filmens medverkandeförteckning, men jag är inte själv ansvarig för filmen. Den har gjorts på uppdrag av mig och för mig; men filmen är i själva verket producerad av islamistiska extremister och av Koranen. Om det förekommer åtalbara hatbrott i Fitna hur skall då domstolen karaktärisera Koranen med allt det tal om våld och hat mot kvinnor och judar som förekommer där?

 Winston Churchill jämförde Koranen med Hitlers Mein Kampf. Nåväl, jag gjorde
 samma sak och det är därför som jag åtalas.

 Jag undrar om England har för avsikt att rikta åtal mot Mr Churchill?

 Domstolens åtalsbeslut och det brev jag fått från Englands inrikesminister är två avgörande segrar för alla dem som hatar det fria ordet. De utför därmed islams smutsiga arbete. Det är sharialagar genom efterhärmning och imitation.

 Skillnaden mellan Saudiarabien och Jordanien å ena sidan och Holland och
 England å den andra är numera oskarp och flytande.

 Europa är nu snabbt på väg att förvandlas till Eurabia. Detta är uppenbarligen det pris vi måste betala för att multikulturella projektet.

 Mina damer och herrar, det dyraste vi äger är under attack. I Europa är inte yttrandefriheten längre given. Det som vi en gång betraktade som en omistlig del av själva vår existens måste vi nu kämpa för. Detta är vad som står på spel.

Om jag hamnar i fängelse eller inte är inte den mest avgörande frågan. Frågan är istället denna: Kommer själva friheten att hamna bakom galler?

 För mina föräldrar och den generationen var London detsamma som frihet och framtidshopp. När mitt hemland var ockuperat av nazisterna erbjöd sändningarna från BBC en daglig strimma av ljus och hopp mitt i ett totalt mörker av naziockupation. Miljoner av mina landsmän lyssnade i hemlighet Orden ”Detta är London” var en symbol för den bättre värld som snart skulle komma. Om bara de engelska och kandadensiska soldater snart kunde
 landstiga....

 Vad kommer att sändas om 40 år? Kommer det fortfarande att vara Detta är London” eller kommer det att vara Detta är Londonistan”. Kommer det att ge oss hopp eller kommer det att signalera de värden som gäller i Mekka och Medina?

Kommer England att ge efter eller kämpa emot? Frihet eller slaveri?

Valet är ert.

 Mina damer och herrar. Vi kommer aldrig att be om ursäkt för att vi vill vara fria. Vi kommer
 aldrig att ge upp -
- we will never give in, never surrender.
 Friheten måste segra, den kommer att segra, Thank You very much.

 

27 februari 2009 Uppdrag Granskning blottade Förintelsekulten Förintelsekulten är ett begrepp tillika sociologiskt intressant fenomen som man bör känna till för att bättre förstå vår samtid. Begreppet används alltmer inte minst av intellektuella med judisk bakgrund. Några av dessa är Norman Finkelsten, Israel Shamir, Gilad Atzmon och Edward Skidelsky. Förenklat kan sägas att Förintelsekulten fyller det metafysiska tomrum som samtidens sekulära och materialistiska kultur – inkluderande en kritikkultur som undergrävt de fundament som västerlandet vilat på - har skapat. Den som hyser minsta tvivel, som inte till fullo tror på den populariserade versionen av Förintelsen brännmärks som kättare. Som sådan kommer han att utsättas för alltifrån social utfrysning, stigmatisering och skandalisering till rättsliga åtgärder med böter eller fleråriga fängelsestraff. (Varje år granskas tusentals EU-medborgare av rättsväsendet och många döms till fängelse; den 25 februari dömdes exempelvis tyske advokaten Horst Maler till sex års fängelse.) Förintelsekulten har anammats av lejonparten av västvärldens massmediala och politiska skikt, som med hänvisningar till Förintelsen söker skapa en ny människa, ”tolerant” och fri från ”fördomar”. Denna människa ska frigöras från sina rötter och traditioner, banden bakåt ska kapas eftersom de anses bevara hennes dåliga, onda, sidor. Istället ska hon okritiskt bejaka det nya och goda, bl a omvandlingen av det stabila Europa till ett mångfaldens samhälle, som enligt mycken forskning (se t ex Putnam 2007) innebär stora risker. Att invända mot detta ”goda” leder enligt kultens logik till en ny förintelse.       I tidskriften Moderna Tider (maj 2002) tar Skidelsky upp saken. Han menar att dagens liberalism ”fungerar som surrogat” såväl för kristendomen som äldre tiders, traditionella dygder. ”Vi förkunnar jämlikhetens, frihetens och toleransens värderingar för världen, men vi har ingen aning om vilken auktoritet vi stöder oss på.” Mot slutet av texten antyder han att surrogatet i själva verket tagit formen av just ”förintelsekulten”:  ”Eftersom vår civilisation inte längre vilar på ett positivt ideal kan den bara definiera sig själv negativt. Detta förklarar Förintelsens alltmer framskjutna plats i den politiska retoriken. Förintelsemonument och minnesdagar är riter i en ny statsreligion. [---] Förintelsekulten är betecknande för vår civilisations negativa karaktär.” Den 21 januari sände SVTs Uppdrag Granskning reportaget Det svenska korståget. Syftet var att måla upp bilden av att en liten grupp traditionella katoliker - som avvisar den moderna kristendomens omvändelse till dess motsats med bl a acceptans av abort och homosexuella äktenskap – är på väg att starta en katolsk revolution i Sverige. Nog för att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Men ”korståg” speglar mer det typiskt journalistiska knepet att skapa sensation och hysteri snarare än att sakligt beskriva sakernas tillstånd. Nu var det heller ingen som tog notis till rubriksättningen. Och programmet skulle helt ha negligerats om det inte vore för intervjun med biskop Richard Williamson. Han tillhör en av de högsta inom det världsomspännande katolska prästbrödraskapet St Pius X, SSPX, som har omkring en miljon anhängare. Tillsammans med tre andra biskopar från SSPX har Williamson exkommunicerats, uteslutits, från katolska kyrkan. Orsaken är att man inte erkänt det s k Andra Vatikankonciliet. Det antogs mellan åren 1962-65 och innebar ett uppbrott från traditionell katolicism till förmån för en modernistisk riktning. Uppdrag Gransknings intervju med Williamson hade föga med den katolska läran att göra. Istället kretsade den kring nämnda kult. Williamson fick frågan om vad han anser om Förintelsen (journalisten hade tagit fasta på att Williamson 20 år tidigare haft synpunkter på den etablerade versionen). Eftersom han är en sann kristen och inte kan ljuga svarade Williamson ärligt, med hänvisning till revisionistisk forskning, att han inte tror att några judar gasats utifrån en planlagd order av Hitler. Däremot instämde han i att hundratusentals judar bragdes om livet på andra sätt. Han avslutade med en vädjan till journalisten att inte sprida dessa ord, eftersom Williamson visste att han då riskerade fängelse i Tyskland, ett land han ofta bevistar och befann sig i vid intervjutillfället. På ett par dagar hade hans ord dock spridits över hela världen. En åklagare i Tyskland har väckt åtal och diverse lobbygrupper tog tillfället i akt att angripa SSPX och även den mer moderata katolska läran. Några dagar efter Williamsons uttalanden lät påven, Benedictus XVI, häva uteslutningen av de fyra SSPX-biskoparna, ett beslut som tänkts igenom och förberetts under lång tid. Detta skapade hätska reaktioner hos de politiskt korrekta i allmänhet och förintelsekultens anhängare i synnerhet. De är ju vana vid att man ska förkasta dem som uttrycker sig politisk inkorrekt, oavsett i vilket sammanhang de gör det. Veckan efter sitt korstågsprogram belyste Uppdrag Granskning denna hätskhet. Synagogans chefsrabbin i Rom förfärade sig över att SSPX anser att judarna korsfäste Jesus, vilket rabbinen menade skulle kunna legitimera antisemitism. Emellertid är såväl Bibeln som oberoende historiska forskare ense om att det ju var rabbiner som låg bakom Jesus död; lika eniga är de i att Jesus själv var jude (som tog avstånd från den judiska devisen ”öga för öga” och istället förespråkade förlåtelsens lära). I Sverige antydde Judiska centralrådets Lena Posner-Körösi att påven själv skulle vara antisemit: ”Det kanske är så här han bekänner färg … Det lämnar bitter smak i munnen.” En talesman för den militanta USA-baserade organisationen Anti Defamation League, ADL, hävdade att biskop Williamson och SSPX inte bekänner sig till den rätta katolska läran - underförstått att Förintelsekulten är en del av den katolska tron. Uppdrag Granskning visade även en av påvens presstalesmän. Han klargjorde att påven endast tagit ställning för huruvida SSPX-biskoparnas bejakande och utövande av traditionell katolicism är förenlig med att få praktisera sina ämbeten med hans välsignelse. Påven har inte tagit ställning till deras åsikter i världsliga frågor. Med andra ord, påven hade hållit isär SSPX och i synnerhet Williamsons religiösa ämbeten från deras privata göranden och låtanden. Man skulle kunna tillägga att påven inte skulle ha upphävt exkommuniceringen om biskoparna i sin ämbetsutövning pläderat för exempelvis folkmord eller abort. Hursomhelst var det en enorm press som Benedictus XVI utsattes för. Det skedde samtidigt som världen just bevittnat Israels massaker av 1300 Gaza-bor, varav 400 barn. Ljuset på påven kom att skymma denna massaker. Ett par veckor senare, i mitten av februari, kablades bilder ut över världen där påven inför ett auditorium om uppemot ett 20-tal mäktiga judar, bad ”världen” om ursäkt för Williamssons uttalanden. Påven sade också att inga katoliker får förneka eller bagatellisera Förintelsen och siffran sex miljoner. Ska denna linje följas konsekvent torde katoliker inte längre få ägna sig vare åt fri forskning eller fritt sanningssökande gällande vissa historiska skeenden. Sanningssökandet har i regel betraktats som ett kristet fundament, så länge det inte strider mot Bibelns ord (vilket Förintelsen, som ju utfördes ca 2000 år efter att Bibelns skrevs, näppeligen kan göra). Parentetiskt kan nämnas att påvens ursäkt kom samtidigt som Yisrael Beiteniu, Israel vårt (judarnas) hem, blev tredje största parti, med vågmästarroll, i det israeliska valet till knesset. Ledaren, Avigdor Lieberman vill bl a landsförvisa de palestinier som är israeliska medborgare, en femtedel av landets befolkning. Etnisk rensning kallas det i alla andra länder. Dock, om detta må vi inte berätta.    Förintelsekulten har officiellt förts in i den (moderna) katolska läran. Uppdrag Granskning har, oavsiktligt, gett en inblick i Förintelsekultens mekanismer, den enskilt viktigaste faktorn i Västerlandets förslavande.    Intervju med Williamson i Der Spiegel (engelsk version) Jonas de Geer har skrivit några inlägg om saken på sin blogg. Paul Gottfried skriver om fallet Williamson och påvens agerande Notis om domen mot Mahler  

4 februari 2009 EU-lögnen på 10 minuter De senaste uppdateringarna (se "Äldre uppdateringar" ovan) har fokuserat på tankecensuren inom EU. Varje år åtalas eller fängslas tusentals människor inom EU-regionen för att de invänder mot mångfaldsrelaterade projekt. Vi spinner vidare på temat EU, denna gång med en tio minuters film som, trots den korta tiden, ger en mycket graverande bild av vad EU-projektet egentligen handlar om, och hur makthavarna manipulerar medborgarna för att skapa sin byråkratiska, oöverblickbara och odemokratiska superstat. Filmen är den första i en serie om fyra gjord av samhällsdebattören Janne Milld. Den återfinns direkt på startsidan på hans hemsida www.bgf.nu. Som komplement till filmen rekommenderas fd socialdemokratiska toppolitikern Sören Wibes artikel på DN-Debatt där han tar upp det politiska hyckleri som präglar (s) i EU-frågan. Detta hyckleri är orsaken till att han lämnat partiet. Även i John Järvenpääs text Tillbaka till rötterna tas upp argument mot EU. Men framförallt ställs den nydanande frågan huruvida de europeiskättade folken bör fundera på att återvandra till Europa - för att säkerställa sin överlevnad.

18 januari 2009

Appel de Blois

I förra uppdateringen (se nedan) låg fokus på den tankecensur som EU är på väg att genomdriva inom mångfaldsrelaterade frågor: invandring, mångkultur, islamisering, hbt och förintelsen. I synnerhet kring sistnämnda råder en mycket sträng censur med fängelsestraff mot dem som uttrycker tankar avvikande från segrarmakternas version.

I Frankrike startade för något år sedan ett upprop – Appel de Blois - undertecknat av 200 intellektuella. De krävde ett stopp för censuren samt att det historiska sanningssökandet ska få vara fritt, såsom det anstår ett fritt samhälle. I Sverige har liknande krav framförts  endast av ett litet fåtal. Dels av några jurister och initierade bedömare i den nästintill okända men oerhört viktiga Tidskrift för folkets rättigheter, dels av historieprofessor Lennart Palm i Svenska Dagbladet. Härutöver har saken tagits upp av några bloggare och fria skribenter. Även reaktion.nu har lagt ut ett antal texter som berör detta, under länken EU – ett medel för förtryck.

Inom etablissemangsmedia har ytterst få tagit ställning för friheten, mot EUs censurfasoner. Ett glädjande undantag gjordes dock nyligen på Götebogs-Postens kultursida 081220, av dess chef Gabriel Byström:

”Historielöshet är en av demokratins största fiender. Att kunna förstå och tolka sin framtid är en verksamhet intimt förknippad med kunskaper om historien. [---] Den som äger makten över historien har ett automatiskt försteg när samtiden ska definieras. Det är mot bakgrund av detta den pågående historiestriden ska förstås. Sedan några år tillbaka bedriver åtskilliga av världens tyngsta historieforskare en samlad kamp [Appel de Blois] mot de krafter som vill sätta ramar för hur historien ska beskrivas. [---] På tyskt initiativ diskuterar EU sedan en tid tillbaka på fullt allvar om en strängare censurlagstiftning ska införas. Om förslaget klubbas, vilket inte är helt osannolikt, blir konsekvenserna att urskuldande, förnekande eller grov banalisering av folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsbrott kan leda till fängelse i mellan ett och två år [gäller redan inom flera EU-länder; den svenska hetsparagrafen har fyra år som maxstraff]. [---] Den öppna diskussionen, det förutsättningslösa meningsutbytet är i alla lägen att föredra. Att med hot om sanktioner tvinga på medborgare sin egen historiesyn är en väg som annars enbart förknippas med totalitära stater. [---] En lagstiftning som den föreslagna riskerar också att snabbt slå undan benen för delar av historieforskningen. Den forskning som kommer till i miljöer där staten sätter de tankemässiga ramarna har sällan visat sig ha annat än marginellt värde. Det finns alltså åtskilliga skäl att hoppas att EU under tjeckiska eller svenska ordförandeskapet [under 2009] sätter stopp för det tyska tankehaveriet. Dessvärre har de svenska EU-parlamentarikerna knappast gjort sig kända som några mer välartikulerade yttrandefrihetsförespråkare. Nu finns en utmärkt anledning att ändra den bilden. Att tiga är också att ta ställning.” Byströms uppmaning är viktig. Lika viktigt, kanske än viktigare, är att vi snarast får ett svenskt Appel de Blois.

 

Uppdateringar 2008

 

19 december 2008

Du sköna nya värld: Genetisk korrigering av tankar och känslor

I denna årets sista uppdatering ligger fokus på censur av tankar inom EU. Den 20 november röstade en majoritet i Sveriges riksdag för Lissabonfördraget som i praktiken innebär att Sverige förlorar sin självbestämmanderätt på en rad områden till förmån för en överstatlig och oöverblickbar byråkrati av gammalt Sovjetsnitt. En gemensam lagstiftning, valuta, armé och en EU-president samt urholkning av den svenska arbetsmodellen är några av de saker som nu följer. Experter har slagit fast att det är omöjligt att få sig en klar bild av vad alla de tiotusentals sidor dokument, lagar och paragrafer, som EU-byråkraterna spottar ur sig, egentligen innebär.

Beträffande det nu genomröstade fördraget hade endast en mindre del av riksdagen satt sig in ytligt i saken. Svenska folket hade inte fått information och någon demokratisk debatt värd namnet präglade inte frågan. Bedömare har liknat det vid landsförräderi medan andra talat om grundlagsbrott (GP-Debatt).  

En händelse som visserligen inte behöver ha ett direkt samband med EU men däremot med de antifrihetliga tendenser som präglar flertalet EU-länder gäller systemkritikern Janne Milds filmer på Youtube. Reaktion.nu tidigare i höst har pushat för dem. Nu har de censurerats, efter påtryckning från SVT. Milld har använt sekvenser ur SVTs debattprogram till vilka han lagt in egna kommentarer. Förfarandet kan jämföras med att man citerar ur en bok och sedan kommenterar den, vilket är allmänt vedertaget och anses vara i sin ordning.

Milld har på sin hemsida lagt ut brev som han sänt till SVT för att få reda på varför hans filmer censurerats. Först hänvisade SVT till upphovsrätten, ett argument som naturligtvis inte håller då det på Youtube finns utlagt massvis med annat material, dessutom hela program till skillnad från Millds snuttar. Inte heller har Milld använt sitt material i kommersiella syften. SVTs chef Eva Hamilton har istället ändrat motiveringen av censuren med att Millds material ”är kränkande”. Hon använder alltså det i Västerlandet allenarådande kränkningsargumentet, ett vapen som visat sig fungera i otaliga sammanhang.

I artikeln Du sköna nya värld (under länken EU - ett medel för förtryck) visar John Järvenpää hur EU i sin strävan efter att tillmötesgå kränkta och missaktade grupper alltmer slagit in på en totalitär väg, där allas våra tankar ska likriktas och bli ”toleranta”. Mot bakgrund av senare års framsteg inom genetiken är det inte omöjligt att framtidens tankebrottslingar kommer att utsättas för genetisk korrigering av sina tankar, om det inslagna spåret fulländas. Det enda sättet att stoppa detta på är att alla står upp för allas rätt att uttrycka sina tankar. Vilket inte är detsamma som att stödja dem. Det är endast att stödja friheten.

Järvenpääs text har publicerats i tidskriften DSM -Debatt-Sanningssökande-Medikekritik (nr 5-6, 2008). Dess redaktör Jan Gillberg har träffande beskrivit skillnaden mellan svensk och rysk censur, mellan ett EU-land och ett auktoritärt land som ofta kritiseras av EU:      

”Ja, det finns skäl att fråga sig sig vilken form av åsiktskonditionering, som är effektivast. Den i Ryssland eller den i Sverige? I Ryssland där de för Makten ´farligaste´ systemkritikerna och åsiktsavvikarna mördas andra till varnagel. Eller i Sverige där de, som inte rättar sig in i ledet tigs ihjäl och där de som tiger ihjäl är det över opinionsbildningen förhärskande journalistkollektivet - dvs de erkända och beviljade journalisterna. I båda fallen utbreder sig en frihetskvävande konformism.
               
Den ryska metoden har - utifrån effektivitetssynpunkt - den svagheten, att mördandet - även de allra mest skickligt iscensatta lönnmorden - inte går att förtiga samtidigt som offren riskerar att få martyrstatus. Den svenska metoden lämnar inga spår annat än tystnaden. Och tystnad är ingen närande jordmån för nya tankar och nya idéer i strid med den konformism, som bär upp den förhärskande maktstrukturen. Det vet Gramscivänsterns strateger. Därför är ihjältigandet deras viktigaste vapen.”

Nyligen, den 5 december avhölls ett EU-möte I Prags slott, Conference of the Presidents of the European Parliament. Tjeckiens president Václav Klaus blev där mycket hårt ansatt, rentav förolämpad, för att han invände mot ett av de förslag som lades fram. Detta fick honom att konstatera följande (källor: eu.blogspot samt eurefrendum.blogspot):

”Tack för den upplevelse jag fått från detta möte. Jag trodde inte att något som detta är möjligt och jag har inte upplevt något liknande under de senaste 19 åren. Jag trodde att vi levde i en demokrati, men det är verkligen post-demokrati som styr EU.

Ni nämnde de europeiska värderingarna. De viktigaste är frihet och demokrati. Medborgarna i EUs medlemsstater är bekymrade över friheten och demokratin, framför allt. Men demokratin och friheten förlorar mark inom EU i dag. Det är nödvändigt att sträva efter dem och kämpa för dem.”

På detta kan läggas en rad andra rön. Den norske sociologiprofessorn Sigurd Skirbekk kommer i sin intressanta bok Dysfunctinal Culture från 2005 fram till att dagens liberalism har en totalitär potential i sig; Skirbekks bok handlar inte om EU i sig men EU står för den liberalism som han menar är inne på en farlig väg. I sin nyligen utkomna bok The Tyranny of Liberalism visar föreläsaren och advokaten James Kalb hur dagens liberala byråkrati, i dess strävan efter att förverkliga eller snarare påtvinga den lilla - maktlösa – individen det liberala synsättet, kväver människor (recension av boken samt intervju med författaren). Brittiske historikern David Irving, vars fängslande tas upp i Järvenpääs artikel, har skrivit boken Banged Up – Survival as a Political Prisoner in 21st Century Europe. Den måste läsas av alla som vill, och för den delen de som inte vill, förstå vart EU är på väg. (Bilden tagen i samband med processen mot Irving vintern 2005/06.)

I anslutning till Järvenpääs artikel finns flera, tidigare utlagda artiklar som berör ämnet. Särskilt vill vi uppmana er att läsa juris professor Göran Englund, historikerna Ola Bruhner och Lennart Palm samt filosofen Gilad Atzmon.  

Det är oerhört nedslående insikter som presenteras. Samtidigt är det denna sorts demaskering av det liberala hyckleriet, som varje dag skapar hundratals nya europeiska frihetskämpar, och som ger dem inspiration att öppet stå emot förtrycket. Det har tidigare sagts och det tål att upprepas: Att stå upp för friheten är vår skyldighet, vår plikt, gentemot våra förfäder, våra barn, barnbarn och kommande generationer - och inte minst, mot oss själva. Ty när allt kommer omkring – vem vill bli ihågkommen som en ynkrygg!

Till de modiga och ståndaktiga ber vi att få önska en god, vit jul och ett gott nytt år. Väl mött 2009!

 

22 november 2008

I vår förra uppdatering togs upp inkompetensen i det förslag som Statens offentliga utredningar, SOU, lagt fram gällande framtidens polisutbildning. Redan för 10 år sedan konstaterades i rapporten Kommittéerna och bofinken – kan en kommitté se ut hur som helst? Ds 1998:57, att en stor del av de beslut som fattas inom statsapparaten är undermåliga, av dålig kvalitet helt enkelt. 

I DN-debatt den 11 november presenterar de två beteende- och samhällsforskarna Mats Alvesson och Karl Ydén sin färska doktorsavhandling Kriget och karriärsystemet. Den visar hur försvaret alltmer kommit att rikta in sig på politiskt korrekta trender istället för att ägna sig åt militära uppgifter. För officerare som anammar de nya trenderna och rätta koderna är försvaret ett medel för att få status och göra karriär. Några rader ur artikeln: 

”Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar resurser på Gay pride-aktiviteter, ’Mission impossible’-inspirerade reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp och en kostsam ’värdegrundsundersökning’ för över 100 miljoner kronor som nu är föremål för utredning av Konkurrensverket. Sammantaget spär detta på intrycket av en verksamhet där andra logiker än uppgiftens ges stort inflytande. Vår tids allmänna inriktning mot en tjusig fasad (’Tomhetens triumf’) närmast parodieras i Försvarsmakten.

Försvarsmakten är förvisso inte unik i offentlig sektor - och delar av den privata också för den delen - där själva uppgiften många gånger väger lätt i förhållande till personalens karriärintresse och ledningens önskemål att hålla sig väl med detta och att koncentrera sig på fasadförbättrande. Men förhållandet är särskilt illa i en verksamhet med potentiellt stora konsekvenser för människors liv och hälsa, och som efterfrågar större resurser.”

Man behöver inte vara forskare för att inse att Sverige liksom många andra EU-länder blir mer och mer teknokratiska och byråkratiska, och att dess ledare – istället för att skapa de bästa förutsättningarna för sina respektive länder och medborgare – ägnar allt större tid och allt mer pengar åt jippon som har lite med människors vardag och verklighet att göra.

I mitten av december lägger vi ut ett tema om liberalism och EU som förtryckets vapen. Bl a får ni ta del av en ny bok i ämnet samt en gedigen sociologisk av analys av hur EU varje år låter fängsla tusentals tankebrottslingar samtidigt som man predikar frihet och tolerans. Sprid gärna vidare till alla vänner av friheten att besöka sidan då!

 

10 november 2008

För den som är någorlunda insatt i den svenska nomenklaturans härjningar är det ingen nyhet att Sverige är världsmästare i idioti. Ett av de senaste påfunden härvidlag gäller de nya antagningsregler som föreslås för personer som söker till polisutbildningen. Följande citat, som ingår i Sammanfattningen ur SOU 2008:39 (sid 15-16), får tala för sig själv:  

”En utgångspunkt är att utbildningsreformen ska genomföras med så få särregler för polisutbildningen som möjligt i förhållande till andra utbildningar vid universitet och högskolor. [---] Vissa av de krav som gäller i dag vid antagningen till polisutbildningen kan emellertid slopas. Hit hör de nuvarande kraven på svenskt medborgarskap, de fysiska kraven (styrka, kondition och simning), de personliga egenskaperna (lämpligheten för polisyrket) och svenskprovet. Genom att ta bort dessa krav bör skapas större förutsättningar att rekrytera kvinnor och personer med utländsk bakgrund.”

Det är den här sortens stolligheter som fått alltfler att inse allvaret, nämligen att Sverige är på väg mot katastrof, om vi inte redan är därhän. Kulturskribenten Lars Åberg har under de senaste åren gjort flera intressanta reportage som belyser mångkulturens baksidor och dess ofta återkommande hyckleri. I Göteborgs-Postens kultursida 081109 levererar han åter ett sådant reportage.

Reaktion.nu har flera gånger hänvisat till bedömare som menar att inte bara Sverige men även Europa är på väg att gå under. Nu har ännu en modig individ sällat sig till denna skara. Alf  Ronnby fil dr och lektor vid institutionen för socialt arbete i Göteborg, har på ett politiskt inkorrekt sätt tagit upp islams utbredning och dess följder i krönikorna Europa under attack 1 respektive Europa under attack 2.

   

24 oktober 2008

Ingen vet i vilket skede den ekonomiska krisen är, i början, slutet eller någonstans däremellan. Ingen vet heller riktigt hur dess slut eller den nya början kommer att ta sig för uttryck. Kanske blir det en återgång till det ”normala” med ”ekonomisk tillväxt” som grundläggande premiss, vilket innebär en ödeläggelse av mänsklighetens gemensamma resurser. Kanske blir det lite mer rim och reson vad gäller den s k marknadens härjningar. Eller blir det en ”global tillplattning”, ett begrepp använt av Thomas Friedman och andra nyliberaler och neokonservativa i New York vilka eftersträvar en sådan tillplattning där västvärlden kommer att förlora mycket av sitt välstånd medan andra länder och regioner ökar sitt.

I alla händelser har krisen satt igång en välbehövlig diskussion om nuvarande ekonomiska system. På sajten Newsmill har förts en debatt mellan nyliberale Johan Norberg och liberalkonservative Roland Poirier Martinsson. Med den diskussionen som utgångspunkt belyser John Järvenpää saken ur ett annorlunda perspektiv. Intelligensens roll och att många människor tycks agera enligt mönstret känsla-handling istället för det mera eftertänksamma tanke-handling är här viktigt.

Tillägg till denna uppdatering: Den 25 oktober publicerades på DN-kultursida en essä av professorn i nationalekonomi, Lars Pålsson Syll. Han refererar till nya rön knutna till teorin om finansiell beteendeteori. Den kan med fördel jämföras med Järvenpääs tankar om finanskrisen.

17 oktober 2008

Statsfeminismen slår till
Reaktion.nu strävar efter ett samhällsklimat som präglas av en öppen och nyanserad debatt fritt från politisk korrekta skygglappar. Vi är anhängare av rättvisa, så långt det nu är möjligt. Vidare ska rättssäkerheten upprätthållas och gälla för alla – detta i enlighet med en av den västerländska civilisationens grundpelare: den romerska och germanska rättsordningen med dess fair play.

Den nyligen våldtäktsdömde tenoren Tito Beltran har i etablissemangsmedia utmålats som en osympatisk och närmast sliskig person. Reaktion.nu vet inte hur det verkligen ligger till med den saken, ur rättssäkerhetssynpunkt är det ointressant. Vad vi dock vet är att media är bra på att vinkla, göra lögn av sanning, krig av fred samt inte minst, att karaktärsdöda människor. Vill man få någon att framstå som ondskan själv så löser man det genom att fokusera på delar istället för helheten, rycka citat ur sitt sammanhang, citera en anonym ”källa” osv. Kan saken kopplas till något övergripande tema som de härskande anser vara gott respektive ont, så kan man tillfoga en människa oerhört stor skada.

En sådan idé, som härskarna har bestämt ska vara god, är feminismen. Bristerna i denna åskådning och hur den implementerats på högsta politiska nivå beskrivs i böcker som Elitfeministerna av Susana Popova och Per Ströms Mansförtryck och kvinnovälde (boken gratis som pdf). I uppsatsen Rättviselotteriet visar juris professor Gunvor Wallin och samhällsdebattören Thomas Wettergren hur feminismen kommit att infektera rättsväsendet. Uppsatsen är en fallstudie och behandlar en man, anklagad och för våldtäkt. Han arresteras, häktas och fälls, trots mycket bristfälliga bevis.

Mycket talar för att regeln om fair play satts ur även när det gäller Tito Beltran. Han anmäldes och åtalades först flera år efter den aktuella händelsen, och han dömdes enbart på vittnesmål. Någon teknisk bevisning finns överhuvudtaget inte i denna jippobetonade rättegång med kändisar som vittnen och en ex-minister inblandad.

Att tidigare justitieministern Tomas Bodström företrädde en av de målsägande är ett sociologiskt intressant maktperspektiv. Bodström slutade nyligen sitt uppdrag i riksdag och regering där han varit en varm anhängare av statsfeminismen och drivit igenom lagar som understödjer den. Han har idag en advokatfirma med likaledes feministiska Claes Borgström, som varit jämställdhetsminister och förklarat sig vara ”en gerillasoldat” i kampen för feminismen. Det är ingen vild gissning att detta, tillsammans med den massmediala uppståndelsen, inte skulle ha påverkat nämndemännen och domaren i Ystad tingsrätt respektive Göteborgs hovrätt.

I media har likriktningen varit total. När man söker på nätet hittar man endast tre artiklar, varav två med någorlunda dignitet, vilka delvis kritiserar domen. En av dem är publicerad i en etablerad papperstidning, de övriga två på nätforum. Ledarskribenten Maria Abrahamsson berör ärendet i Svenska Dagbladet. Juristen Jesus Alcalá på nätforumet Newsmill, därtill ett par artiklar på sajten Sourze.se.

I kommentarerna till artiklarna anser somliga att fallet handlade om rasism. Det är ett löjeväckande påstående. Om något epitet är relevant så är det elitism, att de däruppe – härskarna – vet bäst och i godhetens namn statuerar exempel. Möjligen finns ett inslag av sadism med, åtminstone hos vissa tidningsredaktörer, som på sadistiskt manér trampar på en utpekad person och tycks njuta av det.
 

6 september 2008

Internet har ju blivit ett fantastiskt redskap som makten är rädda för. Orsaken är att där sprids alternativ information som man inte vill att medborgarna ska få ta del av. Ett sådant alternativ är Altermedia, ett annat debattforumet Motpol. Där huserar bl a andra fd redaktören för tidskriften Salt, Jonas De Geer. Denne utmärkte skribent och samtidsanalytiker håller för närvarande på med en bok som är planerad att ges ut omkring årsskiftet.

Reaktion.nu vill även pusha för den likaledes utmärkte skribenten Janne Milld, mångsysslare och redaktör för Blågula frågor. Han har tagit ett nytt grepp och börjat göra film av redan befintligt material från allas vår offentliga källa, SVT. Milld gör som så, att han lägger in egna kommentarer och analyser när känsliga ämnen debatteras. Ofta säger han saker som vi tittare skulle vilja framföra, men alltså aldrig får chansen att göra. Millds filmer finns utlagda på Youtube.

15 augusti 2008

Sommaren har varit sig lik i de etablerade medierna. Istället för att ta upp de verkligt stora frågorna har man kastat ljuset på struntsaker. Därmed dränks medborgarens vardag med irrelevant information. En känd författare gick ut med ett menlöst utspel om att förbjuda den skånska dialekten. Och hbt-paraden i huvudstaden har i sedvanlig ordning givits störst mediautrymme. Att Israel och USA håller på att förbereda ett anfall mot Iran, vilket i förlängningen kan leda till ett nytt världskrig, har det talats tyst om. 

Däremot har fokus legat på Kina och dess inskränkningar av friheter som vi i väst tar för givna. De indignerade har inte tagit upp att Kina antagligen inte vill göra om samma misstag som fd Sovjet och Sydafrika. Över en natt ändrades ju där respektive samhällssystem totalt. Följderna har blivit katastrofala. Fattigdom, våld och korruptionen är idag mer utbrett än det var förut och många, inklusive svarta i Sydafrika, skulle gärna återse tidigare styre. 

Kina vill alltså inte över en natt tillåta de friheter och all den galenskap som präglar väst. Kanske vill man inte alls öppna upp så mycket som väst önskar, utan istället bibehålla en viss inskränkning av friheterna. Om det är fallet, vem ska då tvinga detta världens största rike att apa efter väst? Vem ska tvinga Kina att urholka sin i många avseenden enastående kultur och livsstil där tålamod, lugn och harmoni är grundvalar? Vem ska tvinga kineserna att ge upp sitt fungerande skolsystem, påtvinga dem västs sex och våldsfixering, tvinga dem att bli hbt osv?  

Ja, inte är det väst i alla fall, och absolut inte det extremt individualiserade och perverst toleranta Europa som i dagsläget saknar den kapacitet och de heroiska och vitala dygder som en sådan sak skulle kräva (och frågan är väl varför man alls skulle lägga sig i österlandets utveckling; visserligen är exempelvis tanke- och yttrandefrihet bra men av det följer inte att man, såsom i väst görs, ska hylla all galenskap som detta skapar). Snarare finns risk för att vi i väst kommer att tvingas underkasta oss kinesernas, ryssarnas och indiernas kollektivistiska syn på mänskliga rättigheter. Europa och USA är nämligen inte världens hegemoni längre, förutom USA inom den militära teknikens område.  

Samtidigt med utvecklingen i öst har ju Sydamerikas länder slutit sig samman till en enhet med syfte att hindra USA-kapitalismens tentakler att sprida sig. En allierad har man i bl a Iran som pumpar in miljarder med dollars för ändamålet. 

”Den nya världsordningen” i betydelsen en värld styrd av USA och Israel, vilket för bara några år sedan var nära att förverkligas, synes alltså inte längre vara en realitet. Det positiva med utvecklingen i österled är att den sannolikt kommer tvinga västerlänningen att - för hennes överlevnads skull – återuppta sina traditionella synsätt och frihetsideal. 

  

19 juni 2008

I denna sommarens sista uppdatering vill reaktion punkt nu börja med att tacka irländarna vilka, åtminstone tillfälligt, stoppat Lissabonfördraget. Sveriges riksdag, liksom flertalet övriga EU-länders parlament, ställer sig bakom det – trots att de oftast inte är medvetna om dess innehåll, som av experter anses vara oerhört krångligt och byråkratiskt. Vad som står klart är att EU-organisationen, om fördraget ändå antas, kommer att bli än mer centralstyrt, där de enskilda länderna förlorar ytterligare av sin nationella suveränitet och självbestämmanderätt. Minskad frihet för individen och inskränkningar på flera viktiga demokratiska områden är redan en följd av EUs nuvarande riktning.

Professorn i socialantropologi, Jonathan Friedman, är den inom universitetsvärlden som gjort mest för att öka vår förståelse för fenomenet politisk korrekthet; John Järvenpää kan med sin bok om pk, vilken är inspirerad av bl a Friedman, sägas vara den som hittills bäst har sammanfattat fenomenet på svenska. Friedman har på gång engelsk bok, med arbetstiteln PC Worlds, som är under utgivning av California University Press. Reaktion.nu ger dig här en tio år gammal uppsats (pdf) av Friedman som ger en bra inblick i hans tankar om fenomenet.

Juridikens område har alltmer kommit att präglas av politisk korrekthet på bekostnad av rättssäkerhet och likhet inför lagen. Exempelvis omfattas vita, heterosexuella svenskar inte av lagen om hets mot folkgrupp. Vita, heterosexuella män anses vara ett särskilt lovligt villebråd inom de flesta områden. Debattören Kurdo Baksi anser t ex att de, oavsett deras meriter, ska ställas sist i ledet vid jobbanställningar. Mona Sahlin anser att vid dylika anställningar ska Mohammed få företräde framför lika meriterade svenskar.

Utöver mångfaldsfrågor så har det feministiska greppet om politiken lett till att en man som av en kvinna anklagas för våldtäkt genast riskerar att bli arresterad, häktad och t o m fälld i domstol, trots mycket bristfälliga bevis. Ett sådant fall belyses här av två jurister, juris professor  Gunvor Wallin och samhällsdebattören Thomas Wettergren i uppsatsen Rättviselotteriet. Länken går till Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter, där ett flertal politiskt inkorrekta jurister och initierade bedömare lägger ut alster som belyser bristerna i svenskt rättsväsende. Den som bäst har visat på det svenska rättstänkets brister är juris professor Jacob WF Sundberg internationellt erkänd men i Sverige nedtystad och betraktad som paria.

Den afro-amerikanske skådespelaren och komikern Bill Cosby har under senare år gjort sin känd för sin politiskt inkorrekta och konservativa hållning kring rasfrågorna i USA. Artikeln This is How We lost to the White Man är ett exempel på det.

Professor Richard Lynn är en gigant inom evolutionspsykologin. Tillsammans med professor Tatu Vanhanen har han skrivit den blivande klassikern IQ and the Wealth of Nations. Själv har han författat flera alster varav Race Differences in Intelligence är en av de mest kontroversiella. Här en intervju med Lynn (pdf).

Sanningssökaren och professorn i samhällsvetenskap, Gunnar Adler Karlsson har ägnat sig åt liknande frågor som Lynn i sin bok Superhjärnornas kamp. På sin hemsida har GAK låtit göra en superb sammanställning av historiens stora tänkare. Han har skrivit flera böcker varav nyssnämnda bok och Tankar om Västvärldens vishet varmt kan rekommenderas.

Vi vill även rekommendera den israeliske dissidenten Israel Shamirs bok Blommor i Galiléen som förbjudits i Frankrike och fördömts i flera EU-länder, i så kallade fria länder.

Med detta ber vi på redaktionen att önska alla våra besökare och läsare en härlig sommar. På återseende igen kring mitten av augusti!

     

2 juni 2008                                                                   

Denna vecka, nationaldagsveckan, är det ett år sedan portarna slogs upp till Reaktion punkt nu. För den som följt sidan står det klart att vi lever i ett spännande tidevarv. Det står också klart att det är en ödesmättad tid där vårt kulturella och biologiska arv står på spel.

I detta mitt står vi alla, nödda att ta ställning för eller emot friheten. För det är just det som denna reaktion handlar om, ett ställningstagande mot lögn och hyckleri, för frihet och (strävan efter) sanning, något som också finns formulerat i vår programförklaring till vilket har gjorts några smärre tillägg.

En dag som denna, eller egentligen vilken vacker sommardag som helst, när man ligger där i hängmattan under favoritträdet, eller blickar ut över det glittrande havet – låt dig då fångas av långsamheten och fundera på vad det betyder för dig att ”leva och dö i Norden” såsom vår svenska, ja nordiska, nationalsång lär oss.

Tänk då på våra förfäder som slitit i skog och på åkrar, de vilka anlagt tusentals kilometer gärsgårdar, en bedrift bland många andra, en otrolig kulturskatt som det sällan talas om.

Tänk på vår otroliga natur och rika fauna, blommor, björkar och blomsterängar.

Tänk på allmogens frihet som ju faktiskt är större än den vi har idag, där ”allmogen” (arbetare, gemen man) inte äger sin jord eller sitt hus. Istället är det stora flertalet slavar under räntor och lån. Man är också slav under den likriktande politiska korrektheten som förbjuder oss att fritt yttra våra tankar. Gör man det, riskerar man att vi bli av med arbetet, det enda sättet att försörja sig på. Detta till skillnad från den fria odalbonden som alltid hade sin jord att falla tillbaka på, att odla och få mat ifrån.

En härlig sommardag - låt dig inspireras av en av den svenska historiens största författare, Vilhelm Moberg (1898-1973), och hans nostalgiska ord ur en av hans förvisso mindre kända men icke desto mindre talande texter, Svensk strävan från 1941. Han skrev den för Försvarsmakten med syfte att ingjuta mod och hopp i svenskarna vid ett eventuellt angrepp från Tyskland:  

“Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan - på frihetens grund.

Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter - andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget - vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna.

Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom - men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar.

Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.”

Ägna åtminstone en endaste sommartimme åt att tänka på saker som dessa. Vi lovar dig, att det är skönt. Men vi varnar dig också för att du kan bli beroende – av friheten. / Redax

 

26 maj 2008                                                                                                                                Efter Gunnar Sandelins artikel i DN om att journalisterna mörklägger sanningen om invandringen har invandringsförespråkande opinionsbildare arbetat hårt med att kullkasta denna insikt. Invändningarna mot Sandelin har varit: ”Vaddå tystat ned, det här vi ju pratat om sedan 70-talet då den (utomeuropeiska) invandringen inleddes.”

Ett axplock av fakta och information som den överväldigande majoriteten av svenskarna inte känner till, eller blivit vilseledda av, är bl a följande.

- Omkring 90 procent av de som invandrat till Sverige de senaste tre decennierna är inte flyktingar. I huvudsak är de antingen anhöriginvandrare eller det som forskningen benämner ”ekonomiska migranter”. Dvs de har kommit hit för att få det bättre ekonomiskt, vilket leder till minskad välfärd.

- Media har förmedlat bilden av att invandringen inte kan eller ska mätas i pengar/kostnader. Samtidigt har man upprepat mantrat att invandringen är berikande, inte minst ekonomiskt. Vore det sant skulle ekonomin blomstra, statsskulden vara avskriven och arbetslösheten vara obefintlig.

- En annan sak som ytterst få svenskar känner till är FNs förespråkande av att återsända flyktingar, när förhållandena i hemlandet medger det, vilket det allt som oftast brukar göra i slutändan. Enligt FN-organet UNHCR är ”repatriering den mest ideala lösningen på ett flyktingsproblem” (SOU-bilaga 1996:55, s 30). Istället har media och svenska myndigheter verkat för det motsatta, att de som kommer hit ska stanna permanent.

Förvisso kan man hitta några artiklar här och var, där denna sorts synpunkter tagits upp. Men någon öppen och seriös debatt på risktäckande nivå har det inte varit.

På detta kommer att vare sig Sandelin, eller någon annan av de få ärliga journalister som faktiskt finns, inte tycks vara medvetna om alternativt inte vågar lyfta fram, de konsekvenser som följt i invandringens spår.

T ex kommer svenska folket att bytas ut och den svenska demokratin att avskaffas och ersättas av den muslimska lagen sharia, om invandringen får fortgå. Det har aldrig tidigare hänt i historien, att ett lands ledarskikt för en politik som leder till att den egna ursprungsbefolkningen blir en minoritet i sitt eget land. Dessutom har svenska folket inte fått säga sitt i denna den största omvandlingen av Sverige någonsin. Den demokratiska processen har åsidosatts.

Historiskt unikt är också det faktum, att det i vissa invandrartäta stadsdelar blivit regel att attackera räddningspersonal (från ambulans och brandkår) när dessa rycker ut för att göra sin plikt, släcka bränder, rädda liv osv. Sådant sker inte ens i krigstid, där räddningspersonal åtnjuter ett särskilt skydd.    

En ytterligare konsekvens är att svenskarna devalverats till en andra klassens medborgare i sitt eget land. Svenskarna har, till skillnad från invandrare, nämligen inte möjlighet att åberopa lagen om hets mot folkgrupp, när de utsätts för rasistiska övergrepp av invandrare. Likheten inför lagen är alltså undergrävd.

Det finns massvis med annan information som etablerade medier inte lyft fram såsom sig bör i ett fritt samhälle. Sådant har istället sköts av mindre tidningar, vilka till skillnad från invandringsförespråkande organ, har kämpat på i många år utan en krona i statligt stöd. Tre sådana tidningar är SD-Kuriren respektive de mer fränare Nationell idag och Folkets Nyheter. Ladda ner dem och gör din egen bedömning av hur fri informationen varit, och är, i denna vårt lands ödesfråga. / Redax

       

30 april 2008                                                                                                                                                            I vår förra uppdatering av sidan, för en dryg månad sedan (23/3, se nedan), framhölls att den identitära insikten växer. Det temat följs upp denna gång då ytterligare flera insikter och rön som tidigare tystats ned, har förts fram på sistone (ej att förväxla med att problemen blir lösta).

Journalisten och socionomen Gunnar Sandelin har i DN-Debatt skrivit under rubriken Journalisterna mörklägger sanningen om invandringen. Artikeln påminner om det som journalisten Janne Josefsson förde fram redan för drygt tio år sedan, i debattprogrammet "På din sida" (970530):

”Vi journalister har svikit någonting oerhört vad det gäller flyktingpolitiken. Det är ingen tvekan om det. Det är därför vi har dåligt förtroende. [---] Vi har medvetet sagt "det här ska inte fram", vi har dolt sanningen. Vi har fått reda på information som vi inte har fört ut i TV, tidningar och radio. I det goda syftet att folk inte ska bli fientligt inställda mot invandrare. [---] Vi kan föra upp på dagordningen vad vi tycker är viktiga saker att debattera. Och viktigast av allt: vi kan föra bort det vi inte tycker är viktigt.

En annan positiv sak är att forskare i USA nyligen presenterade en rapport om rasism som tar upp rasism även från svartas sida, mot vita och judar. Detta är något nytt eftersom regeln varit att endast vita utsätter andra för rasism. Vid exempelvis svenska universitet har den här sortens rön underkänts på politiskt korrekta grunder.

SPLC, Southern Poverty Law Center, den organisation som står bakom rapporten grundades 1971 som en juridisk byrå för mänskliga rättigheter, och är känt för sina utbildningsprogram för tolerans. I rapporten riktas fokus inte bara på vita rasistgrupper utan alltså även på motsvarande svarta dito. SPLC skriver: "Vita grupper som ansluter sig till liknande uppfattningar som svarta separatister skulle betraktas som tydligt rasistiska. Samma kriterier ska användas på alla grupper oavsett deras hudfärg."

Härutöver bidrar John Järvenpää ett kåseri om Den illamående professorn samt med Den siste samurajen. Sistnämnda text har viss parallellitet med det identitära, italienska partiet Lega Nords valaffischer som bl a bar texten ”Indianerna tillät invandring – nu lever de i reservat” inför det senaste valet som hölls i april. Partiet gjorde ett såpass framgångsrikt val att det ges två ministerplatser i den nya regering som ska bildas.

23 mars 2008                                                                                                                             Den identitära insikten sprider sig: om europeiskt självhat, muslimskt maktövertagande och judiskt omvärderande

”The conflicts of the future are more likely to be between people rather than states over issues related to culture, ethnicity or religion.” (Mahbun ul Haq rådgivare i FNs Utvecklingsprogram: From Culture to Ethnicity to Conflict, i Jack David Eller, 1999)

”The more ethnically diverse the people we live around, the less we trust them. This pattern may be distressing normatively, but it seems consistent with conflict theory.” (Robert Putnams studie E Pluribus Unum, 2007)  

 

Den nationalistiska, traditionalistiska eller identitära rörelsen grundar sitt synsätt på hundratals, ibland tusentals år, av erfarenhet. En del har man tvingats överge men det mesta har visat sig vara giltigt. Det gäller exempelvis att män och kvinnor är biologiskt olika och därmed tolkar världen på olika sätt, att konstellationen mamma-pappa-barn alltsomoftast är den bästa för barnen, att barn behöver vägledning av vuxenvärlden osv. Nyare forskning, inte minst på det evolutionära området, ger alltmer belägg för att dessa saker stämmer. 

 

Professor Annica Dahlströms Könet sitter i hjärnan (2007) sammanfattar biologiska och genetiska skillnader mellan män och kvinnor. Boken är ett för svenskt vidkommande banbrytande arbete. Generellt är Sverige dock efter övriga Europa och USA, särskilt vad gäller att öppet debattera dylika frågor. Självbedrägeriet och hyckleriet är här väl förankrat.

 

Den identitära rörelsen tar ofta upp kollektiva identiteters betydelse. När klassbegreppet haft företräde som förklaringsmodell har identitärerna lyft fram tradition, kultur och etnicitet som likaledes viktiga byggstenar för människans meningsskapande. Pga detta har den under många årtionden avfärdats som ”rasistisk”.

 

Citaten ovan visar dock att den identitära insikten på detta område nu erkänns även av forskningen. Robert Putnam, en av världens mest tongivande statsvetare, är förvisso positivt inställd till mångkulturalismen. Efter att han under flera år vände och vred på sina omfattande data fann han sig slutligen nödgad att säga sanningen, att etnicitet är en mycket betydelsefull faktor när det gäller livskvalitet och graden av tillit i samhället. Ju mer etnisk mångfald, desto mindre tillit och mer konfliktfyllt, lyder hans slutsats.

 

Putnams resultat gäller främst det liberala USA. Att det genom historien har präglats av ojämlika rasrelationer och att välfärdssystemet (klassaspekten) inte är lika utvecklat där som i Europa kan delvis förklara resultaten. Intressant är dock att det toleranta Europa, som låtit miljontals utomeuropéer komma hit och ta del av de väl utvecklade välfärdssystemen, kommit att anta en likartad riktning. I synnerhet islamiseringen av Europa har börjat lyftas fram av åtskilliga intellektuella, varav flera är högst välrenommerade: den tyske sociologen Gunnar Heinsohn, de franska filosoferna Bernard-Henri Lévy och i synnerhet Alain Finkielkraut, egyptisk-brittiske historikern Bat Yéor som myntat begreppet Eurabia (på svenska Eurabien), de svenska socialantropologerna Jonathan Friedman och Aje Carlbom, de norska sociologerna Ottar Brox och Sigurd Skirbekk, brittiske filosofen Roger Scruton, hans tyske kollega Peter Sloterdijk, etc.

 

Medan de europeiska intellektuella resonerar sansat och sakligt och mest pekar på hur det är, uttrycker sig deras amerikanska kolleger betydligt mer konkret och de levererar även lösningar på sakernas tillstånd. I Bruce Bawers bästsäljare While Europe slept, som 2007 nominerades till det prestigefyllda amerikanska litteraturpriset National books critics circle award, utmålas Sverige som Europas ”ground zero”. Muslimska ungdomar ”jagar ut icke-muslimer ur simhallarna”, de ”terroriserar skolor” och ”attackerar brandmän och ambulanser”. Invandrare från muslimska länder är ”oproportionerligt våldsbenägen” vilket bidragit till att mordfrekvensen blivit ”dubbelt så hög i Sverige som i USA”. Bawer menar att politikerna bär skulden för detta, att Sverige är, med ett begrepp lånat från den svenske idéhistorikern och debattören Johan Norberg, en ”enidéstat” som enligt Bawer kryper för islam.*

 

Emellertid noterar Bawer ett sakteliga uppvaknande hos de flesta andra europeiska länder, där islamkritiska partier finns representerade på högsta politiska nivå. Europas alternativ, sammanfattar Brawer, är ”total kapitulation eller storskalig repatriering”.

 

Redan för 40 år sedan, 1968, framförde den kände brittiske identitären tillika statsmannen och konservative parlamentsledamoten, Enoch Powell, samma sak i sitt klassiska tal ”Rivers of blood”. Powell förutsåg att Storbritannien blir ett mera konfliktfyllt samhälle i takt med invandringen av i första hand utomeuropéer. Det enda sättet att stoppa detta på är återvandringspolitik samt assimilering och likabehandling av övriga immigranter. Powell betonade i talet sin politiska mission, som ju utgör grunden för varje seriös politiker: ”Den främsta uppgiften för statsmannaskap är att förhindra sådant ont som går att förhindra.”   

 

Den identitära insikten framträder även tydligt i den franske filosofen Pascal Bruckners senaste bok La tyrannie de la pénitence (Botgörelsens tyranni) som kom ut hösten 2006. Bruckner fokuserar på frågan hur det blivit såhär, något som även Sloterdijk och Finkielkraut delvis gör i dialogboken Världens hjärtslag från 2003 (på svenska 2006). Bruckner argumenterar för att Europa lider av ett självhat, en form masochism gentemot andra folkslag – att jämföra med det av identitära invandringskritiker använda begreppet etnomasochism.

 

Denna masochism bottnar, enligt såväl de uttalade identitärerna som hos Bruckner, i en förenklad syn på historien där alla vita idag anses vara skyldiga till oförrätter som vita ägnat sig åt tidigare i historien, t ex slaveri och kolonisering (att dessa företeelser funnits inom de flesta andra större kulturer vet de flesta inget om). Detta har bidragit till att stora delar av det intellektuella och politiska Europa föraktar sin kultur och historia, sina länder och ytterst sig själva (jfr Scrutons begrepp oikofobi, 2005; se även John Järvenpääs bok Politisk korrekthet, 2006, kapitel 9). Vilket i sin tur förklarar varför Europa låter sig köras över av i första hand muslimska bosättare/kolonisatörer från andra kontinenter.

 

Att Europa kommer att bli muslimskt med radikala samhällsomvandlingar som följd är alltså inte längre en insikt som bara ”rasister” har. Intressant är också att muslimska ledare i arabvärlden börjat ta upp detta. T ex har den libyske ledaren Muammar Khaddafi sagt följande (i tevekanalen al-Jazira 2006-04-10, även återgett på Dagens Nyheters kultursida 080226):

 

”Det finns tecken på att Allah kommer att bevilja islam seger i Europa utan svärd, utan gevär, utan militär erövring. De femtio miljoner muslimerna i Europa kommer att omvandla kontinenten till att bli muslimskt inom bara några få decennier.” (Jfr med omvandlingen av Kosovo, redax anm)

Som nämnts är Sverige efterblivet men en viss tillnyktring kan börja skönjas även här vad anbelangar mångfaldsfrågor. Den uppburne DN-journalisten Maciej Zarembas artikelserie om missbruket av kränkningsbegreppet vid Lärarahögskolan, LHS, i Stockholm är exempel på detta. Zaremba har gått igenom samtliga anmälningar mot LHS mellan åren 2005-07. Han visar hur icke-heterosexuella studenter och invandrare tar till kränkningen som vapen när de känner sig missförstådda eller inte klarar av sina studier, varpå skolan lägger sig platt och betalar ut saftiga skadestånd för – ja vad, undrar Zaremba med rätta.

Det är ganska tydligt att Zaremba använder samma resonemang som ”rasisterna” och ”homofoberna” gjort i många år. Exempelvis att synen på kränkning och s k diskriminering har urholkats från ett objektivt urskiljbart fenomen till något som individen själv har rätt att definiera/uppleva, vilket skapar ett rättsosäkert klimat (jfr gärna Zarembas insikter och slutsatser med denna artikel). Eller att han lyfter fram den s k queerteorins roll när det gäller hbt-orienterade personers tolkningar av kränkningen (jfr gärna med följande artikel). 

Zaremba resonerar lite kring varför det blivit såhär. Han menar att ”skolan skördar vad den själv har sått” då den vikit sig för de anmälande studenterna. LHS har gett signalen att ”oskälig anmälan kan ge studenten ett saftigt skadestånd”. Och den har frånsagt sig den goda akademiska regeln om att de bästa argumenten ska vinna, för att istället låta ”först kränkt” vinna.

Emellertid är resonemanget alltför enkelt. Förklaringen till att ett statligt lärosäte viker sig måste sökas på övergripande samhällelig nivå, de massmediala, intellektuella och politiska institutionerna präglade av just etnomasochism och skuldtänkande som präglat Europa sedan Auschwitz grindar öppnades. Alla vita européer har kollektivt förklarats vara skyldiga till slaveri, kolonisering, imperialism - och ytterst också till förintelsen. Detta manifesteras tydligt vid minnesdagen som den 27 januari varje år hålls i regi av EU, som då fokuserar inte främst på demokratins seger över nazismen, men på Europas förmenta skuld till förintelsen. Mantrat ”Det får inte hända igen” skymmer den pågående koloniseringspolitiken som, om den tillåtts fortsätta, kommer att leda till de europeiska ursprungsbefolkningarnas undergång.      

Det beskrivna skuldbeläggandet går hand i hand med dagens politiskt korrekta syn på diskriminering – vita individers historiska oförrätter anses vara kollektivt nedärvd hos oss och tar sig uttryck i att vi, såväl medvetet som omedvetet, diskriminerar icke-vita och icke-heterosexeuella minoriteter. Forskare och tunga politiker såsom Mona Sahlin har förklarat det svenska samhället vara rasistiskt på strukturell nivå, i paritet med Sydafrika under apartheid där svarta och vita inte tilläts att gifta sig, där svarta inte fick utbilda sig osv. Inom alla samhällsområden används diskrimineringen som vapen av dem som på olika sätt har misslyckats eller känner sig misslyckade: inom skolan, rättsväsendet, bostadsmarkanden osv.

Skuld- och diskrimineringsmodellen har lyfts upp av medierna, vilket naturligtvis påverkat exempelvis det lärosäte Zaremba granskat. Skuldförklaringen nämns dock inte i hans artikelserie. Kanske undviker han medvetet att fokusera på den eftersom han då skulle ha använt sig av ännu en ”rasistisk” förklaringsmodell utöver sina redan kontroversiella resonemang, som bara för något år sedan skulle ha använts för att avfärda honom som ”rasist”.

Emellertid är Zaremba desto frispråkigare i den mejlkonversation som han för med sina läsare på nätet (DNs nätupplaga 080221). I den erkänner han att media är en ganska stor del av problemet. Och han menar att kränkningen kan användas för att kväva en fri diskussion: ”visst drar sig folk för att skriva fritt om de riskerar att oskäligen bli stämplade som rasister eller liknande. Tyvärr är etiketteringen ett effektivt vapen i debatten.” Inte heller avfärdar han en läsares notering att vågen av ”politisk korrekthet som sköljt över landet” bidragit till situationen. Detta är intressant när man jämför med ett av Zarembas många svar: ”Det krävs en viss atmosfär i hela samhället för att de mera energiska ideologerna skall få svängrum. Vilket i sig förändrar atmosfären. Snöbollseffekt...”

I en sista sammanfattning av debatten (DN 080313) skriver han att staten tycks vara medskyldig till situationen. Och han avfyrar följande salva mot den myndighet som kanske hårdast drivit på ”utvecklingen”, Diskrimineringsombudsmannen, DO:

”Jag är rädd att staten är medvållande till anarkin på kränkthetens område. Hur kan en rättsvårdande myndighet skriva ’Det är du som avgör vad som är kränkande’? Detta nonsens står på DO:s hemsida. Jag kan själv avgöra om jag har ont i benet eller känner mig kränkt. Men vad som är kränkande (och kan rendera skadestånd) kan omöjligen den klagande bestämma själv.”  

Så nog är Zaremba medveten vilka mekanismer som bidragit till den kafkaliknande situationen.

Zarembas artikel fick stort genomslag. Flera ledarartiklar i andra tidningar har kritiserat missbruket av kränkningsbegreppet. Och Göteborgs kommun meddelade att man överklagar den fällande domen för diskriminering av två muslimska kvinnor, som inte följt uppsatta klädregler på ett av stadens badhus; i nästa instans borde man t ex kunna peka på att slöjan utgör en riskfaktor vid en drunkningssituation, utöver det absurda i att åberopa kränkning för en befintlig klädregel gällande för alla. Under senare tid kan noteras att även större tidningar så smått börjat lyfta på locket ifråga om islam kontra Västerlandet.

Sammantaget tycks detta vara en indikation på att liberala medier alltmer börjar förstå att ett muslimskt maktövertagande är reellt. Vilket kommer att drabba inte bara kvinnor, homosexuella, icke-muslimer, dvs ”otrogna hundar”, men kanske främst judarna vilka relativt sett har ett mycket stort inflytande över bl a massmedia och intellektuella institutioner i Europa.

Särskilt efter förintelsen har ledande intellektuella judar hävdat att judarna är säkra endast i samhällen där de utgör en bland flera minoriteter och där ingen grupp själv är i majoritet; detta kan förklara judiska lobbygruppers strävanden efter att omvandla Europa och USA till invandrarländer där de europeisktättade vita undantas sin majoritet (se t ex professor Kevin McDonalds redogörelse härom i The Culture of Critique, 2002, kapitel 7).

Det är möjligt att den judiska intelligentia som börjat lyfta fram islamiseringen av Europa, och dess ofta förekommande antisemitiska uttryck, har kommit att ompröva denna strategi. Dvs det kan inte uteslutas att uppvaknandet gällande islamiseringen och missbruket av kränkningsbegreppet har ett samband med att judarna är mer trygga i liberala och av européer dominerade samhällen framför muslimskt styrda dito.

Utvecklingen i Kosovo – dess utropande till självständig stat, trots att staten inte har kontroll över sitt eget territorium (därav utlandsstyrkors närvaro), vilket i normala fall är ett kriterium för att erkännas av andra stater – kan i detta ljus tolkas på två sätt, i synnerhet när man lägger till att EU som organ erkänt Kosovo samtidigt som flera EU-länder inte har gjort det. Det ena är att EU som sådant vill att fallet Kosovo lyckas för att kunna lyfta fram det som ett exempel på ett lyckat muslimskt övertagande, även om man då kommer använda eufemismen att det muslimska Kosovo har ”integrerats” med övriga Europa. Om det scenariot infrias kommer med stor säkerhet portarna öppnas för Turkiet och än mer islamisering.

Ett alternativt scenario utgår från de EU-länder som inte erkänt Kosovo, samt från länder där identitära partier nått framgång och länder där icke-identitära ledare påtalat problem med mångkulturalismen och framförallt islamiseringen. Det gäller Frankrikes Nikolaj Sarkozy, Tjeckiens Vaclav Havel, Italiens Silvio Berlusconi och Tysklands förbundskansler Angela Merkel, för att nämna några. Scenariot innebär att EU, troligen under påtryckning från ett allt starkare Ryssland, minskar sina insatser i Kosovo. Följden blir än mer kaos och att Kosovo slutar som ett misslyckat experiment, vilket kan används för att visa hur (illa) det går när muslimerna tar över. Varpå dras slutsatsen inga fler Kosovos i Europa. På så vis slås det muslimska övertagandet tillbaka.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att den identitära analysen har börjat få genomslag. Att den identitära rörelsen har insikterna – och sannolikt också lösningarna - gällande samtidens problem har blivit uppenbart. Dessa insikter framförs alltmer av etablerade media och intellektuella, även om Sverige fortfarande är efterblivet. Det positiva till trots betyder dock inte med automatik att problemen blir lösta. Vi lever i en tid där de närmaste tio åren lär avgöra Europas framtid. / Redax

 

* Islam kan i viss mån betecknas som ett slags identitär rörelse. Men enligt de europeiska identitärerna, och identitär logik överhuvudtaget, har den inte rätt att kolonisera och förändra Europas grundläggande kultur och identitet, lika lite som den amerikanska kapitalismen har det. Inte heller har Europa rätt att kolonisera och pracka på andra sin kultur och sina traditioner. Den identitära rörelsen avfärdar alltså imperialismen och förespråkar istället ”folkens rätt” till sin egen kultur, i sitt eget land och/eller i sin egen region.

 

17 februari 2008                                                                                                                    Professor John Glad har nyligen låtit publicera en uppdaterad version av sin bok Future Human Evolution. Eugenics in the Twenty-First Century. Dessutom låter han sprida den gratis och uppmanar alla sanningssökare att så göra.  

Eugeniken är en nedsvärtad lära, trots att den alltid varit, och inte minst idag är, införlivad i alla samhällen. Aktuellt i Sverige är diskussionen huruvida alla gravida kvinnor ska ges möjlighet att testa ifall det blivande barnet har anlag för Downs syndrom, varpå hon ska ta ställning till att göra abort eller ej.

Glads bok tar upp ett framtida scenario kring eugeniken främst utifrån de nya rön som genforskningen ständigt framkastar. Det gäller alltifrån kartläggning och hantering av genetiska avvikelser och sjukdomar till att kunna designa sina barn. Professor Seymour Itzkoff skriver i förordet: “Scientists today are searching for the genes that determine variations in intelligence and the methods that will allow mothers and fathers to choose the potential intelligence of their child-to-be.”

Reaktion.nu anser att den Västerländska abortpolitiken överlag kan kritiseras på goda grunder, och vi tror inte att det är bra att spela gud och börja mixtra med naturen. Att man tänker efter vilka anlag man själv och ens partner har, och hur detta kan påverka ett tilltänkt barn, är däremot en helt annan sak, något vi rekommenderar alla att göra. Oavsett vilket är eugeniken en realitet med starka krafter inblandade: vetenskapliga, ekonomiska och politiska. Sålunda kan du här ladda ner Glads bok i pdf-format.

För ytterligare forskningsrön och texter i ämnet se hemsidan Eugenics.

20 januari 2008                                                                                                                     

Reaktion.nu har tidigare uppmärksammat den s k Nya Högern och då dess franska gren där filosofen Alain de Benoist är tongivande. Ni fick då ta del av manifestet The French New Right in the Year 2000 (pdf) som författats just av de Benoist hans kollega Charles Champetier. Denna gång levereras ytterligare en text av Benoist, Confronting Glabalization (pdf), som kompletterar manifestet.

Likt Alain de Benoist tillhör Michael O´Meara den Nya Högern. Men han skiljer sig från de Benoist i så måtto att han anser att medlemmar av den Nya Högern kommit att stegvis acceptera delar av den världsbild som hotar de europeiska folkens biologiska överlevnad. När Benoist accepterar invandrargruppers “rätt till skillnad” i själva Europa och säger att “invandringen är ett faktum”, så sviker han enligt O´Meara den Nya Högerns ursprungliga projekt. O’Meara ser hellre en Reconquista, dvs att européerna återerövrar sina hemländer. I Freedom´s Racial Imperative (pdf), där han bl a går till angrepp mot den meningslöshet som följer i den senmoderna liberalismens spår, ges en inblick i hans tänkesätt.

De nämnda texterna återfinns under Uppsatser där en rad intressanta texter kan laddas ned.

 

 

Uppdateringar från 2007 

 

30 decmber 2007                                                                                                           Årskrönika 2007 – tankefriheten under attack                                                                

Så har ännu ett år förflutit. Ett år i den politiska korrekthetens tecken.

Det började i slutet av mars när FN-organet Human Rights Council antog en resolution som i princip förbjuder kritik av islam. I Sverige var reaktionerna lama, trots denna attack på en av Västerlandets mest grundläggande friheter, rätten att få uttala tankar.

En av de få som regerade var statsvetaren Lisbet Lindeborg. I DN-Debatt (070603) konstaterade hon att internationella juridiska experter, från både muslimska och icke-muslimska stater, liksom från Human Rights Watch dömde ut resolutionen ”som skadlig för grundläggande mänskliga rättigheter, yttrande- och tryckfrihet”. Förvisso är resolutionen inte bindande men det faktum att den antogs är illavarslande. Lindeborg konkluderar: ”Att FN på detta sätt ger fundamentalisterna fritt fram är skandalöst. Lika illa är att medierna knappt tagit upp denna brännande fråga.”

Sannolikt var resolutionen ett svar på den islamkritik som börjat breda ut sig i Europa, en konsekvens av det negativa som följt i islamiseringens spår. Det handlar inte bara om att islamister utfört ett flertal terrordåd, där tågattentatet i Spanien och bomberna i London är de mest iögonfallande, utan även om att muslimer i allmänhet kommit att utgöra ett dominerande inslag i många av Europas storstäder. EUs huvudstad Bryssel beräknas omkring 2020 ha en befolkning som till 75 procent kommer att vara av icke-belgisk härkomst, enligt den marxistiske sociologen Jan Hertogen. I Malmö är Mohammed sedan 1999 det vanligaste namnet på nyfödda pojkar, och tusentals svenskar har valt att lämna staden där de alltmer känner sig som främlingar i eget land. 

I Tyskland och Storbritannien är delar av flera storstäder mer eller mindre shariastyrda, dvs den muslimska lagen råder. Sharia är grundvalen för varje muslim, för såväl militanta islamister som fredfulla utövare av islam. Bland mycket annat innebär det att teologi gäller framför demokrati, att kvinnan inte har samma rättigheter som mannen, att griskött och alkohol inte tillåts, och att censur råder på många områden.

I Sverige har det under året varit kontrovers kring konstnären Lars Vilks, mordhotad för att han skissat profeten Mohammed som rondellhund. Häromåret ledde en liknande publicering i Danmark till att nordiska ambassader sattes i brand i muslimska länder. Och ytterligare några år tillbaka utfärdades en dödsdom mot författaren Salman Rushdie, som uttryckt sig negativt om islam. 

Reaktion punkt nu anser inte att karikatyrer som rondellhunden är ett ansvarsfullt sätt att använda yttrandefriheten på, och inte heller var massmedias framlyftande av ”konstverket” det. Men det ska få göras. Och det är regeringen Reinfeldts uppgift att försvara de kontroversiella yttringarna. Och inte som man nu agerade i fallet Vilks, uttalade sig oerhört diplomatiskt och neutralt. Det gav islamisterna ytterligare råg i ryggen att attackera yttrandefriheten (vilket ytterst sett är att attackera tankefriheten eftersom ett yttrande föregås av tanken).   

Samma urartade tolerans bevittnade vi den 11 september 2007, på årsdagen av angreppet mot World Trade Center. Då höll flera europeiska politiker verksamma inom EU-parlamentet en demonstration i Bryssel, där man tog ställning mot islamiseringen av Europa.

Trots att demonstrationen hade förbjudits av stadens borgmästare, Freddy Thielemans, valde några hundra personer ändå att samlas. Polisen slog då ner hårt på dem. Under brutala former arresterade flera toppolitiker som var där såsom ledaren för ett av Belgiens största partier, Vlams belang. Händelsen tystades ned i svenska och många utländska medier (källan här är Brussels journal). I samband med demonstrationen uttalade sig Europarådets generalsekreterare, Terry Davis:

The self-proclaimed defenders of European values say that the Mayor has violated their rights under the European Convention on Human Rights. The freedom of assembly and the freedom of expression are indeed essential preconditions for democracy, but they should not be regarded as a licence to offend. I will not enter into the discussion about whether the march should have been allowed or not, but I note that the protesters’ reading of the Convention is selective to say the least.

Europarådets generalsekretare menar alltså att demonstranterna gör högst egna tolkningar av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, när de håller en dylik demonstration. Enligt Davis antyder konventionen att demonstrationer och yttrandefrihet inte är till för att användas så att vissa känner sig förorättade. Emellertid är konventionen mycket tydlig på denna punkt, såväl felaktigheter som kränkningar är tillåtna. Terry Davis slingrande med orden ger en vink om att EU de facto är på att upphäva konventionen. (Nedan tas upp att EU i oktober enades om en ny konstitution som innefattar en för medlemsländerna gemensam ramlagstiftning redo att användas mot tankebrottslingar.)

Tendensen är tydlig: EU-politiker och medlemsländernas parlament har i många fall drivit på såväl urholkandet av tanke- och yttrandefriheten som islamiseringen av Europa. I slutändan blir följden enligt flera forskare (t ex Gunnar Heinsohn 2003 och Raphael Israeli 2007) att muslimerna - som föder betydligt fler barn än de europeiska ursprungsbefolkningarna – radikalt kan förändra våra samhällen. Som synes har vi redan givits åtskilliga smakprov på det. 

Den nämnda FN-resolutionen kan alltså ses som ett led i att muslimska grupper flyttat fram sina positioner och avkräver Västerlandet att avsäga sin flera sekel gamla, hävdvunna princip om yttrandefrihet, en grundval för varje samhälles utveckling. Ytterst handlar det hela om att demokrati kan komma att bytas ut mot sharia, och att de europeiska ursprungsbefolkningarna byts ut. 

En annan minoritet som drivit EU mot ett antidemokratiskt styre är homosexlobbyn (vars framfart utförligt tas upp i artikeln Homosexlobbyn under luppen). I Sverige var fotbollslegenden Glenn Hysén invigningstalare vid årets s k Pridefestival, där politikerna tävlar om att vara så politiskt korrekta som möjligt. Hysén tog avstånd från homofobin, detta med anledning av att han för några år sedan drämt till en bög som tafsat på honom vid en offentlig urinoar. Oklart är om Hysén med sitt tal menade att homosexuella ska ha rätt att hursomhelst få tafsa på folk. 

Mer allvarsamma exempel hämtas från utlandet. I Frankrike dömdes den franske parlamentspolitikern Christian Vanneste till böter och skadestånd på 120 000 kronor, för att han sagt att heterosexualiteten är ”moraliskt överlägsen” den homosexuella livsstilen. Domen är i enlighet med en lag mot homofobi som antogs i landet 2004 (Världen idag 070131). 

I Skottland gjorde homolobbyn sig beryktad för ett par år sedan då man fick igenom krav på att brandmännen i Glasgow skulle tvingas tåga med i Prideparaden. De som vägrade fick reprimander. Under 2007 har Skottlands homolobby tagit nya grepp mot heteronormativiteten, dvs den i varje samhälle typiska grundval mellan man och kvinna vilka skaffar barn och därmed bildar en kärnfamilj. Ord som återspeglar det heteronormativa, t ex mamma och pappa, har börjat förbjudas i vissa offentliga sammanhang. Ledarskribenten på Världen idag, Mats Tunehag, har beskrivit saken (071029): 

Den offentliga sjukvården i Skottland har gett ut en skrift med riktlinjer till sina anställda om hur man ska bemöta homo-, bi- och transsexuella personer. För att de inte ska ”diskrimineras” måste sjukvårdspersonalen välja sina ord. Man får inte säga ”äktenskap” eller ”man och hustru” eftersom det skulle kunna uppfattas som kränkande och exkluderande. Istället bör man säga ”partner” för att undvika några problem. Vidare ska läkare och sjuksköterskor inte säga ”mamma” eller ”pappa” utan ”vårdnadshavare”, av just samma skäl. Man får inte ”diskriminera eller kränka”. Den ”moderna toleransen” gör orwellianska språkkrumbukter och tillåter inte avvikande åsikter i det offentliga rummet.       

Tunehags påtalande att vissa åsikter inte tillåts i det offentliga rummet gäller inom själva EU-institutionen som sådan. När Rocco Buttiglione 2004 föreslogs av den italienska regeringen att bli dess EU-kommissionär kastade Europaparlamentet ut honom. Orsaken var att han privat ansåg att homosexuella handlingar var synd, men han tillade att detta inte skulle påverka hans offentliga ämbete.

Som i fallet med islamisters attacker på västerländska friheter ser vi att homosexlobbyns attacker på den traditionella familjesynen sker med EUs goda minne.

Så gör även följande inskränkning av yttrandefriheten som återigen har att göra med en minoritet, i detta fallet den judiska. Flera historierevisionister – ordet revisionism betyder att omtolka eller revidera och är en grundval, dock inte ett självändamål, för varje historiker - bestående av forskare, historiker och publicister har under 2006 och 2007 gripits, åtalats och dömts till fängelse – för att de på ett logiskt och sakligt sätt, utan uppmaningar till hat eller våld, invänt mot (delar av) den etablerade versionen av förintelsen, bl a vad gäller antalet mördade och att dessa ska ha utförts i gaskamrar. Sistnämnda har även börjat ifrågasättas av erkända forskare med judisk bakgrund. T ex har Daniel Goldhagen i sin uppmärksammade bok Hitler´s Willing Executioners (1995:521) noterat att ”oaktat den både vetenskapliga och populära förställningen om Förintelsen var gasningen i själva verket ett bifenomen i det tyska massmordet på judarna”.

Förvisso har revisionisterna varit hårt ansatta alltsedan de på 60-talet inledde sin verksamhet. Men i och med att den brittiske historikern David Irving i februari 2006 av en domstol i Wien dömdes till tre års fängelse, för att han 17 år tidigare hade hållit ett föredrag där han ifrågasatte delar av förintelsen, så kan man säga att häxjakten togs till en ny dimension, främmande för det vi normalt förknippar med demokrati och öppenhet.

Efter Irving har ett flertal revisionister gripits, åtalats och fängslats inom och utanför EU. Rättegångarna har i många fall, främst i Tyskland, urartat till rena farsen. De åtalades advokater beordras av domarna att inte dryfta själva sakfrågorna, dvs huruvida deras klienter har rätt eller fel i det de säger (även om det i sig är absurt enär man ska få säga att jorden är platt utan att åtalas, red anm). Om advokaterna ändå tar upp saker på ett enligt domaren felaktigt sätt, så att den åtalade kan få fördel av det, riskerar även de att åtalas.

På sin hemsida tar David Irving, som släpptes villkorligt efter nio månaders internering, upp detta. Så blev dr Herbert Schaller under rättegången mot Ernst Zündel (dömd till 5 år) beordrad av domaren att inte ställa vissa frågor eller göra vissa gester under förhandlingarna. Schaller sa efteråt att stämningen i rättegången varit fruktansvärd. Om ett ord som slank ut vid fel tillfälle eller en gest tolkades fel, skulle det kunna leda till åtal mot honom själv. Det har också hänt att försvarsadvokater har häktats mitt under pågående förhandling.

EU tillåter alltså att den romerska rättstraditionen om fair play, en av den västerländska civilisationens grundvalar, sätts ur spel.

Knappt någon etablerad skribent har tagit upp Zündels eller Irvings fall. Förvisso försvarade ett fåtal Irvings rätt att yttra sina tankar. Professor Peter Singer, som har judisk bakgrund och själv har förlorat släktingar i förintelsen, argumenterade på följande, logiska och klarsynta sätt (SvD 060228): 

Domen mot Irving förvandlar påståendet om att yttrandefrihet är en grundläggande rättighet i demokratiska länder till ett skämt. Vi kan inte hävda skämttecknares rätt att håna religiösa personligheter samtidigt som vi förklarar att det är brottsligt att förneka [vissa aspekter av] Förintelsen. [---] hur gynnas sanningen av att förintelseförnekelse förbjuds? [---] Tvärtom är det troligare att de drar slutsatsen att folk fängslas därför att deras åsikter inte kan bemötas med enbart bevis och argument.

Den beskrivna häxjakten gäller inte bara revisionister, utan de inom EU etablerade hetslagarna kan som vi sett (t ex Vaneste) tillämpas på alla områden där makthavarna anser att någon person, individ, skribent eller politiker ägnar sig åt vad makten anser vara ”högerextremism”. 

I Tyskland har under den senaste 12-månadersperioden 18000(!) tyskar åtalats för just detta. Endast några hundra fall har rört våldsbrott, vilket naturligtvis ska åtalas då det rör sig om konkreta (vålds)handlingar till skillnad från tankeyttringar. Resten, dryga 17 000 åtal, handlar om det sistnämnda, att människor uttryckt saker som makten uppfattat vara ”fel”, i klartext tankebrott. 

I december skrev det engelska nyhetsmediet Dailymail om en tysk hundägare som lärt sin hund att lyfta på högertassen i romersk salut, något som Hitler inspirerades av och införde under Nazitiden. Hundägaren hade dessutom döpt sin hund till Adolf. För detta dömdes han till fem månaders fängelse. Artikeln illustreras med en bild på hunden och hundägaren samt texten ”Sick trick”. 

Sick Society är dock en mera träffande beskrivning av ett rättssamhälle som inte tål ens lustigheter, hur absurda de än må te sig. Amoz Oz tar sin bok Att bota en fanatiker upp att humorlösheten är ett fanatikerns främsta kännetecken. Samma sak noterades för övrigt redan för flera år sedan av den i Sverige verksamme forskaren tillika professorn i socialantropologi Jonathan Friedman, i hans bok om politisk korrekthet, som är under utgivning - delar av den ligger ute på nätet.

Den rysk-israeliske författaren Israel Adam Shamir menar (i Tidskrift för Folkets rättigheter nr 4/05) att behandlingen av revisionister visar att den 

konvergens mellan samhällssystem som utlovades på 60-talet har verkligen ägt rum. En gång var det röda Öst socialt tryggt, men på bekostnad av den personliga friheten, medan väst var fritt på bekostnad jämlikheten och den sociala tryggheten. Nu har de konvergerat: ryssarna förlorade gratis skolgång och fick friheten att sova under broarna, medan väst har sin egen Gulag och sina egna politiska dissidenter.

Det ligger mycket i Shamirs iakttagelse, bekräftad inte minst av västs fokusering på inskränkningar av yttrandefriheten i Putins Ryssland. Denna fokusering har skymt ovan givna beskrivning, som i och med antagandet av EUs nya konstitution i oktober kan normaliseras inom hela unionen. Med denna konstitution togs nämligen steget mot en gemensam ramlagstiftning. Den förbjuder oss att offentligt sprida tankar, bilder skrifter och annat material som ”innehåller uttryck för rasism eller främlingsfientlighet”. Även organisationsfriheten riskerar att drabbas då ”ledning av en rasistisk eller främlingsfientlig grupp” ska kunna bestraffas med ”frihetsstraff med ett straffmaximum på minst två år” (citaten från svenska EU-hemsidan1 och 2).

I John Järvenpääs bok Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering (2006, s 218) citeras juris professor emeritus Jacob Sundberg. Han menar att bestämmelsen hets mot folkgrupp har ”påfallande parallellitet” till ”den rättsteknik som odlades i DDR”. Där tillämpades bestämmelsen ”hets mot staten” för att döma och fängsla kritiker av det kommunistiska systemet. Lagen var ”helt godtycklig” i händerna på myndigheterna. Den svenska hetsparagrafen med dess uttryck ”missaktning” skapar enligt Sundberg en liknande godtycklighet, varför den kritik ”som brukade riktas mot DDR låter sig tydligen lika väl riktas mot Sverige”. 

Ingen ska fängslas för sina åsikters skull, åtminstone inte i länder som kallar sig demokratier. Det är motsägelsefullt att EU ställer krav på Turkiet att inte fängsla personer, som tar upp Turkiets massmord på armenier 1915-1918, samtidigt som EU-länder kastar medborgare i fängelse för att de ifrågasätter sakernas tillstånd.

Men EU-eliten, eller snarare EU-maktmissbrukarna eftersom en elit ska vara en förebild, biter sig själv i svansen. När muslimerna tar över - vilket alla prognoser pekar på - kommer den själv att drabbas. Kvinnorna kommer att bli mindre värda. Den homosexuella livsstilen kommer inte att få det lätt i detta samhälle. Inte heller judarna. Möjligen kommer EU-elitens omhuldande av demokrati, som de ju själva är med och avskaffar i demokratins namn, att behållas. Men sannolikt endast som kamouflage då det ju ger den muslimska majoriteten möjlighet att med demokratisk röstning driva igenom sitt shariaorienterade program.

Så går det när den politiska korrektheten får råda, den som sätter realism, saklighet och analytisk precision på undantag till förmån för känslor och idealism, den som tolkar världen dikotomt, i svart och vitt, där man är antingen för eller emot, vän eller fiende till en given attityd, och där inga nyanser finns.

Emellertid går kampen för frihet vidare. Det är vår skyldighet gentemot vårt västerländska arv och våra förfäder, men också mot våra barn och barnbarn, och inte minst - mot oss själva. Som Astrid Lingren så träffsäkert har formulerat saken: ”Det finns saker man måste göra, annars är man ingen människa utan en liten lort.”

På återseende 2008! /Redax

Tillägg: Givetvis har många andra saker hänt som i grunden påverkar oss. Nämnas måste naturligtvis klimathotet, som är reellt. Då reaktion.nu är lösningsfokuserad är frågan vad man kan göra för att hindra att exempelvis vattennivåerna höjs. Är det möjligt att vid utvalda platser av Afrikas kust skapa ett antal konstgjorda kanaler som flyter in från Atlanten respektive Stilla havet? Vi inflödena bygger man enorma anläggningar som lakar ur vattnet på salt varpå sötvatten rinner in i kontinenten, där även kan anläggas stora konstgjorda sjöar.  

I december kom domen från EG-domstolen gällande det lettiska företaget Laval som häromåret renoverade en skola i Waxholm. Det svenska Byggnadsfacket inledde då en blockad med motiveringen att företaget inte följde svenska löneavtal. Emellertid pekar domstolen på en lucka i den svenska lagstiftningen. Blockaden ogillas bl a för att den anses utgöra en inskränkning av friheten att tillhandhålla tjänster. Domen innebär att fältet nu lämnas öppet för lönedumpning. Dvs svenska företag och arbetare kommer att få finna sig i att konkurrera mot utländska företag som säljer sin arbetskraft billigare. Bra för dem som ska köpa tjänster, men ett skräckscenario för svenska arbetare. 

I november meddelades att den svenska utlandsstyrkan Nordic Battle Groups heraldiska lejonsymbol kastrerats. Att styrkan inte reagerade som en man och ställde sig upp mot denna symboliska kastrering pekar på hur mentalt kastretad svensken har blivit, generellt sett. Vilket naturligtvis lockar till muntra skratt utomlands.

Årets floskel levererades av kungen som i sitt jultal hävde ur sig att “ungdomarna i Hammarkullen, Rosengård, Tensta och många andra samhällen hjälper oss att hålla hoppet om en bättre morgondag levande”. Nu är det ju ingen hemlighet att ungdomar i dessa områden ofta anfaller räddningspersonal när de beger sig in i "deras revir” för att hjälpa människor i nöd. I krig är räddningspersonal alltid fredad. Men tydligen inte i Sverige i fredstid anno 2007. Det politiskt korrekta trycket har nått ända in i kungahuset. /

Analysen av 2006 års val, Svenskarns vara eller icke vara, har kompletterats med händelser från 2007. 

2 decmber 2007                                                                                                                           

Så har slutligen de sista två länkarna på sidan lagts ut, Diverse på pelaren till vänster, och till höger R-skölden/loggan (som står för Reaktion), där persedlar kan rekvireras. Under Diverse kan läsas flera skribenter vars texter vanligtvis inte når ut i gängs media, texter av vitt skilda skribenter såsom Paul Gottfried, Noam Chomsky, Slavoj Zizek, Janne Milld, etc. Reaktion nu vill också pusha för två av Sveriges bästa bloggare, dels signaturen Oskorei som utifrån ett traditionalistiskt perspektiv belyser vår samtid, dels Gustafsson i Säffle vars blogg på kort tid blivit en av landets främsta. De alster av honom, som lagts ut under Diverse, ger en bra bild av hans breda talang. Under Böcker har tillkommit fyra titlar (art nr 020-023) där vi särskilt vill framhålla den svenske nationalisten och korporatisten Per Engdals (1909-1994) Fribrytare i folkhemmet. John Järvenpää bidrar med texten Modernity is overrated, en analys av skolmassakern i finska Jokela. Givande läsning! /Redax 

17 november 2007                                                                                                                      

Den 11 september 2007, på årsdagen av angreppet mot World Trade Center, höll flera europeiska politiker verksamma inom EU-parlamentet en demonstration i Belgiens och EUs huvudstad, Bryssel. Demonstranterna tog ställning mot islamiseringen av Europa. Bryssel är den stad som omkring 2020 beräknas ha en befolkning som till 75 procent kommer att vara av icke-belgisk härkomst, enligt den marxistiske sociologen Jan Hertogen. Frågan om Europas islamisering är alltså högst levande här.

Emellertid förbjöds demonstrationen av Bryssels borgmästare, socialisten Freddy Thielemans. Borgmästaren verkade vara rädd för hur den stora muslimska befolkningen i hans stad skulle reagera på att inhemska belgare nyttjade sin rätt att demonstrera. Dvs han valde att neka belgare samt EU-medborgare att nyttja sina grundläggande demokratiska rättigheter.

Trots förbudet valde några hundra demonstranter ändå att samlas. Polisen slog då ner hårt på dem. Under brutala former arresterade flera toppolitiker som var där såsom ledaren för Belgiens största parti, Vlams belang. Detta ledde till protester från bl a den italienska utrikesministern och från slovakiska politiker som jämförde Brysselpolisens agerande med den gamla kommunismen. Franco Frattini, Europakommisionären för Rättvisa, Frihet och Säkerhet, påpekade att det var märkligt att förbjuda en fredlig demonstration.

Händelsen tystades ned i svenska medier och de flesta av uppgifterna här har hämtats från den belgiska dagstidningen Brussels Journal. En graverande kommentar till händelsen gavs av Europarådets generalsekreterare, Terry Davis:

The self-proclaimed defenders of European values say that the Mayor has violated their rights under the European Convention on Human Rights. The freedom of assembly and the freedom of expression are indeed essential preconditions for democracy, but they should not be regarded as a licence to offend. I will not enter into the discussion about whether the march should have been allowed or not, but I note that the protesters’ reading of the Convention is selective to say the least.

Europarådets generalsekretare menar alltså att demonstranterna gör högst egna tolkningar av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, när de håller en dylik demonstration. Enligt Davis antyder konventionen att demonstrationer och yttrandefrihet inte är till för att användas så att vissa känner sig förorättade.

I själva verket är hans tolkning absurd. En grundsten i varje demokrati är mötes- och yttrandefrihet. EUs lagstiftning kring yttrandefrihet är mycket vidsträckt; flera domar från Europadomstolen visar att den tillåter även att grupper kränks (förvisso används hetslagstiftningen i enskilda EU-länder för att kväsa saklig kritik av sakernas tillstånd). Däremot är lagen restriktiv när det gäller uppmaningar till våld. I det beskrivna fallet uppmanades inte till något sådant, utan det var en fredlig demonstration där följden alltså blev att demonstranterna utsattes för våld.

Terry Davis slingrande med orden ger en vink om att EU kan vara på väg att ytterligare inskränka yttrandefriheten. Under länken EU – ett medel för förtryck, där tre nya artiklar lagts ut, ges ytterligare exempel på detta. Särskilt kan rekommenderas artiklarna av juris professor Göran Englund samt filosofen Gilad Atzmon.    

 

 

3 november 2007
 
Dr James Watson, 79 år, räknas till en av världens främsta inom genforskningen. Han tillhör den lilla skara forskare som upptäckte DNA-molekylens struktur. Detta bidrog till att han 1962, tillsammans med nyzeeländaren Maurice Wilkins och engelsmannen Francis Crick, förärades Nobelpriset i medicin. Watson gjorde ytterligare insatser för vetenskapen i allmänhet och genetiken i synnerhet, då han var chef för Human Genome-projektet vid National Institute of Health i USA under åren 1988-1992. Därutöver har Watson skrivit en framgångsrik bok, The Double Helix, som skildrar arbetet bakom DNA-spiralens upptäckt. Till minne av Carl von Linné promoverades han tidigare i år till hedersdoktor vid Uppsala universitets medicinska fakultet. I ett pressmeddelande konstaterade universitet att ”Watson är en av 1900-talets mest kända och ansedda forskare”.

I oktober skapade Watson ramaskri hos de politiskt korrekta när han i brittiska The Sunday Times (071014) sade sig vara ”dyster ifråga om Afrikas framtidsutsikter, eftersom den politik vi för utgår från att deras intelligens är densamma som vår, medan alla studier i själva verket säger att detta inte stämmer”.

I intervjun citeras även en passage ur Watsons kommande bok: ”Det finns ingen giltig anledning att förvänta sig att den intellektuella kapaciteten hos olika folkslag, som har varit geografiskt separerade under evolutionens gång, ska ha utvecklats identiskt. Vår önskan om att det ska förekomma en jämbördig förnuftsförmåga, som ett slags allomfattande mänskligt arv, medför inte att någonting dylikt verkligen finns.”

Watson säger alltså att det finns skillnader i intelligens mellan olika folkgrupper och att detta är en följd av evolutionära processer, vilket innebär att det finns en genetisk grund för skillnaderna. Han säger också att det är skillnad på hur saker bör vara och hur det är. Som den ansedda forskare han är, är det föga troligt att han greppat sina påståenden ur tomma intet (att Watson några dagar senare tog tillbaka sitt uttalande visar hur starkt det politiskt korrekta trycket är i Västerlandet kring dessa frågor).

År 2002 publicerade de två professorerna Richard Lynn och Tatu Vanhanen boken IQ and the Wealth of Nations. Den är en metaanalys där man samlat in intelligenstester från de flesta av världens alla länder. Lynn/Vanhanens rön är helt i linje med Watsons uttalande. År 2006 utgav Lynn en fördjupning av denna studie med titeln Race Differences in Intelligence (den kan rekvireras från denna sida, under Böcker). En sammanställning av forskning om kognitiva förmågor knutna till etniska och rasliga skillnader ges av de två professorerna Philippe Rushton och Arthur Jensen i den amerikanska tidskriften Psychology, Public Policy, and Law 2005, Vol. 11, No. 2, 235–294 (pdf).
 
  
9 oktober 2007
 
I Europa finns en växande identitär idéströmning med klara traditionalistiska och nationalistiska inslag. Denna strömning finns representerad i flera EU-länder - inom EU-parlamentet har bildats en grupp kallad Identitet, Tradition och Suveränitet - men få känner till dess ideologiska rötter. Den s k Nya högern, grundad 1968 men då med namnet GREECE, är en av de främsta tankesmedjorna i detta sammanhang. Rörelsens grundare, den franske filosofen Alain de Benoist, gjorde tidigt klart att han inte hade skapat en ny höger utan en ny kultur, och han använde i stället benämningarna "Nya Skolan" och "Nya Kulturen". Med åren har dock Nya Högern blivit ett etablerat begrepp. Grupperna inom fältet betecknar sig dock sällan själva som en del av högern i traditionell mening.

Benoist har bidragit till begreppen "folkens sak" och "rätten till olikhet" som svar på den brist på respekt för olikheter som han menar kännetecknar universell antirasism. Benoist förespråkar i stället en differentiell antirasism som förnekar rasliga hierarkier men erkänner och respekterar folks olikheter. Han avvisar alla försök att värdera raser som bättre eller sämre, samt bedömanden som enbart utgår från en individs etniska, rasliga eller kulturella tillhörighet. Läs Nya högerns programförklaring The French New Right in the Year 2000 (pdf) av just Benoist och kollegan Charles Champetier.
 
 
14 september 2007
 
Historieprofessor Paul Gottfried, paleokonservativ (ej att förväxla med neokonsevatism) och inspirerad av Nietsczhe, är okänd för flertalet svenska akademiker. Reaktion.nu ger här dels en intervju, dels uppsatsen A Sensitized World Order (pdf).

John Järvenpää (länken ovan) publicerade under sensommaren artikeln Dira Necessitas, en uppgörelse med "förvekligandets kultur", vilken präglar det senmoderna samhället.
 
17 augusti 2007
 
Danska tryckfrihetssällskapets ordförande Lars Hedegaard har intervjuat den tyske sociologiprofessorn Gunnar Heinsohn, som skrivit den politiskt inkorrekta boken Söhne und Weltmacht: Terror im Aufstieg und Fall der Nationen (2003). Den framstående tyske filosofen Peter Sloterdijk har betecknat boken som lika nyskapande som Marx's Kapitalet. Sloterdijk menar att boken torde kunna bana väg för en ny realism inom det fält som man skulle kunna "demografisk materialism" (invandringsfrågan, red anm). Så har icke skett. Kanske kan det bero på att boken har tystats ner, inte minst i Sverige. Läs Hedergaards djuplodande intervju med Heinsohn (pdf), som menar att loppet är kört för Europa. 

Ladda gratis ned boken Exit Folkhemsverige - en samhällsmodells sönderfall av forskarkvartetten Ingrid Björkman, Jonathan Friedman, Åke Wedin och Jan Elfverson.

Under sommaren har flera etablerade bedömare såsom Anders Isaksson, Mats Tunehag och Per Bauhn tagit upp och debatterat s k hatbrott och hetsparagrafen utifrån politiskt inkorrekta - sakliga och logiska - perspektiv. Detta redovisas i länken till uppsatsen Personrån och etnicitet.
 
23 juni 2007
 
Reaktion punkt nu ger dig lite sommarläsning, dels ett tal av John Järvenpää, dels en uppsats av den amerikanske psykologiprofessorn Kevin MacDonald.

Den 4 april talade Järvenpää i Köpenhamns kulturhus om den borgerliga alliansens syn på invandringen vilken jämfördes med den förra regeringens. Som den gode sociolog Järvenpää är vävde han in detta i ett större sammanhang, på EU-nivå och globalt. Och till skillnad från de dussinsociologer, och flertalet samhällsforskare, som endast använder sociala förklaringsmodeller går han utanför dessa ramar och anammar en mer tvärvetenskaplig syn på saken, vilket inkluderar även evolutionära och genetiska synsätt på frågan. Talet bär titeln Man saknar inte kon förrän båset är tomt (pdf).

Den andra texten ger dig ytterligare inblickar i de spännande perspektiv som den evolutionära forskningen bjuder på. Detta görs av Kevin MacDonald i uppsatsen
Psychology and White Ethnocentrism (pdf).
 
6 juni 2007
Välkommen till Reaktion punkt nu, officiellt öppnad den 6 juni, Sveriges nationaldag till ära. Vi går emot den vanliga, moderna trenden där alla ska blogga och riktar istället in oss på att lägga ut nytt material endast någon gång i månaden, men då ofta lite längre texter, uppsatser eller artiklar. Tanken är att du som läsare i lugn och ro ska läsa detta, reflektera och tänka till. Lagom till midsommar läggs ett par längre texter och uppsatser ut. Till dess kan du bekanta dig med sidan och materialet som redan finns här eller det som vi länkar till.
Startsidan
Om Reaktion.nu
John Järvenpää
Böcker
Kontakt