Vid Lunds universitet har under 2006 godkänts en c-uppsats i sociologi/kriminologi av Petra Åkesson med titeln Vi krigar (pdf). Den behandlar unga invandrarungdomars inställning till personrån. I intervjusvaren finns en stor samstämmighet i frågan om varför de rånar företrädesvis svenska ungdomar. Det beror på att de är ”lätta byten”, de är ”mesiga” och ”rädda”. Åkesson drar sig för att använda termen rasism för att förklara deras beteende, denna term används inte alls i uppsatsen. Av vissa svar att döma finns emellertid denna dimension med i bakgrunden, t ex: ”makt för mig är när svenskarna går ner på marken och kysser mina fötter.”

År 2000 lade John Järvenpää vid Göteborgs universitet fram en d-uppsats i sociologi med titeln Personrån och etnicitet, där han undersöker invandrarungdomars motiv till personrån. Begreppet motiv används inte i Åkessons uppsats, men det är vad den handlar om. Den visar att invandrarungdomar rånar med motivet att kränka svenskar. Som hennes resultat visar är det inte främst för den materiella vinningens skull.

En annan synpunkt gäller det nämnda, att Åkesson drar sig för att undersöka om ungdomarna kan sägas ha en rasistisk tanke med i motivbilden. Att de rånar företrädesvis svenskar talar för detta. Den dimensionen hade JJ med i sin uppsats. Liksom han hade med det faktum att svenskas som kränks utifrån rastiska motiv vid t ex personrån inte kan åberopa rasistiska synpunkter såsom paragrafen hets mot folkgrupp, något som utsatta invandrare kan göra. Ungdomarna i hans uppsats ansåg alla att detta var tecken på diskriminering.

JJs uppsats underkändes på vad flera forskare och initierade bedömare ansåg vara politiskt korrekta grunder, där examinatorn Ingrid Sahlin inte förmådde att sakligt argumentera mot innehållet. Examinatorns agerande klandrades av flera forskare och initierade bedömare (se nedan). Ett ytterligare bevis på uppsatsens hållbarhet gavs 2005. Då utkom fyra forskare med rapporten Exit Folkhemssverige där man i ett kapitel använder JJs uppsats flitigt.

Just punkten om eventuellt rasistiska synpunkter kan ha funnits med i motivbilden har Petra Åkesson som sagt valt bort. Möjligen kan detta sammanhänga med att hon hört talas om JJs ärende och därför valde bort den, av taktiska skäl. Hennes uppsats är kontroversiell nog ändå. I många stycken bekräftar den vad ungdomarna i JJs uppsats hade för inställning till personrån.

Underkänd (del 1):Om politisk korrekthet vid Göteborgs universitet FORSKNINGENS FRIHET garanteras av högskolelagen vilken som allmänna principer anger "att forskningsproblem får fritt väljas och formuleras, att forskningsmetoder får fritt utvecklas och att forskningsresultaten får fritt publiceras". Häri ligger ett klart ställningstagande för den kritiska och självständiga kunskapssökarens integritet, med anor långt tillbaka. Så ansåg Max Weber att den undersökande skall förhålla sig kritisk till brett accepterade värdeomdömen: "Vetenskapens speciella uppgift, synes det mig, är den rakt motsatta, nämligen att ifrågasätta det, som gängse konventioner anser självklart." 

Mot denna bakgrund tog sig undertecknad an uppgiften att avfatta en d-uppsats i sociologi vid Göteborgs universitet. I arbetet på ett behandlingshem för unga kriminella mellan 16-21 år bringas jag ofta i kontakt med ungdomar vilka dömts för eller medverkat vid personrån. I februari år 2000 utgav Brottsförebyggande rådet en rapport om just personrån vilken visade att i synnerhet utlandsfödda ungdomar är kraftigt överrepresenterade på gärningssidan medan de drabbade till övervägande del består av etniska svenskar. Vid somliga fall har SÄPO (1997 och 2000) dessutom konstaterat att inslag av viss ovilja baserad på etniska grunder förekommit från förövarnas horisont. Härvid väcktes tanken att genomföra en kvalitativt inriktad studie, med ambitionen att söka motiv till rånen. 

Sedan några år ser rättsväsendet allvarligare på brott där främlingsfientliga/rasistiska (hetsande) motiv funnits med, dvs sådana brott genererar högre straffsatser. Ett intressant förhållande som dök upp under arbetets inledningsskede var det faktum att motsvarande nidingsverk mot den etniskt svenska majoritetsbefolkningen inte behandlas på samma sätt. I teorin - enligt lagtexten - har majoritetsbefolkningen möjlighet att gå vidare med anmälan gällande etniskt relaterad kränkning. I praktiken dock inte, något som bland andra även SÄPOs författningsrapport från 1997 noterat. I den (s 70) hänvisas till anmälningar om "hets mot svenskarna" eller "det svenska" samt nedsättande uttalanden om "den svenska folkgruppen". Enligt anmälarna borde dessa uttalanden "juridiskt behandlas på samma sätt som hets mot de övriga folkgrupperna [icke etniska majoritetssvenskar] och därmed kunna betraktas som hets mot folkgrupp. De juridiska möjligheterna att gå vidare inom rättsprocessen med en sådan anmälan är i dag obefintliga, eller mycket små." Samtliga medborgare i Sverige åtnjuter således inte möjlighet att åberopa synpunkter kring rasism och/eller paragrafen hets mot folkgrupp för en objektiv rättslig prövning när de subjektivt anser sig ha blivit utsatta. 

Uppsatsens syfte är att söka röna ut vad slags motiv utlandsfödda ungdomar, som medverkat vid personrån, haft beträffande val av offer. Härvidlag belyses vad dessa informanter anser i fråga om rasism, främlingsfientlighet, diskriminering och beaktande av allas likhet inför lagen. Sistnämnda rymmer ambitionen att granska förhållandet mellan statsmaktens - rättsväsendets - problemformuleringsprivilegium kontra verkligheten såsom den uppfattas och beskrivs av informanterna. Harmoniserar statsmaktens föreställningsvärld, dvs uppfattningen att svenskar i praktiken ej omfattas av lagen om hets mot folkgrupp, med informanternas livsvärld, den värld de upplever i deras sinnen och förstånd? Arbetet beräknades ta en längre tid och förmodades ställa höga krav på den empiriska delens giltighet, och påbörjades därför i god tid. I mars år 2000 och i november samma år utfördes den första respektive sista av sex intervjuer, vilket kombinerades med deltagande observation på behandlingshemmet. 

Resultaten visar att ingen av informanterna hyser rasistiska tankegångar enligt strikt rasbiologisk tolkning (som ingalunda har att skaffa med det av politiker, media och forskare etablerade missbruket av rasismbegreppet). Fem av dem anser rasism vara ett universellt fenomen, som kan drabba alla folkgrupper. Vid tre fall kan en etnisk dimension utkristalliseras till motivbilden i den bemärkelsen att informanterna skulle avstått från att utföra gärningen om offret varit en medlem av samma etniska grupp som de själva. Vid ett av dessa fall har inslag av avoghet mot svenskar funnits invävd. Trots åtskilliga ambivalenta svar från informanternas sida, framträder en samstämmig syn kring likabehandling, nämligen att ingen - oavsett etnisk bakgrund - skall diskrimineras. Följdriktigt anser de att även svenskar bör omfattas av paragrafen hets mot folkgrupp. Rättsväsendets uppfattning att svenskar i praktiken ej skall omfattas av ifrågavarande lag, harmoniserar således varken med informanternas livsvärld eller gällande FN-konventioner kring diskriminering.

Dessa resultat har emellertid visat sig vara alltför kontroversiella och "farliga" för Göteborgs universitet att godkänna. Så vådliga att examinatorn under uppsatsseminariet i januari for med osanning då hon hävdade att svenskar de facto har använt sig av paragrafen hets mot folkgrupp, men hon kunde inte precisera sig härom. (Vittnen finns som kan styrka detta.) Jag bad henne plocka fram dokument som verifierar påståendet, vilket hon ännu inte förmått. Under seminariet ansåg opponenten, både muntligt och skriftligt, att uppsatsen var rekorderlig och trovärdig. Anmärkningsvärt är också att examinatorn och handledarens synpunkter under seminariet syntes skilja sig åt så markant. Några dagar efter erhöll jag skriftliga synpunkter, som avpolletterade kapitel efter kapitel. Några vederhäftigt hållbara invändningar innehåller detta fabrikat emellertid inte. Bl a påstås ånyo att svenskar visst kan åberopa paragrafen hets mot folkgrupp för rättslig prövning. Universitetet har inte tagit hänsyn till mina invändningar på examinatorns uppgifter...

Ett flertal andra forskare och initierade bedömare har efter hand gått igenom uppsatsen utan att alls kunna instämma i examinatorns s k kritik. Termer som "skandal" och "feghet" har använts för att beskriva institutionens agerande. Premissen för att kunna bedriva samhällsnyttig forskning utgörs av det kritiska tänkandet. Liksom många andra forskare har statsvetarprofessor Bo Rothstein talrika gånger belyst senare års begränsning av forskningens frihet. I Göteborgs-Posten (000112) jämför han Sverige med forna Östtyskland: "För den som vill och vågar se, är parallellerna till dagens svenska universitetspolitik uppenbara. Kraven på politisk korrekthet och att vara makten till lags är stora. Forskningens autonomi och den produktiva intellektuella lekfullhet som krävs för att våga och kunna se något nytt har ersatts av krav på ordning i leden." Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, menar att den politiska korrekthetens mentalitet utgör en form av schizofreni med "gömda känslor". Härvid anförs tankeexperimentet, att om rasistiska tankesätt skulle bli politiskt korrekta som under 1930-talet, så skulle personer vilka vanligtvis engagerat sig häremot vända "kappan efter vinden och blir rasister eftersom de då slipper skammen att inte vara det" (Sydsvenskan 980210).

Processen kring uppsatsen har väckt frågan om ett demokratiskt samhälle - vari det fria kunskapssökandet garanteras - kan uthärda eller ens överleva det politiskt korrekta förhållningssättet vars vapendragare på sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet blott manifesterar ett tidens fenomen.
John Järvenpää (i tidskriften Salt nr 9/01)

Den politiska korrekthetens teori och praktik (pdf)

Opposition och kommentarer från examinator och handledare (pdf)

Underkänd gånger 2
I juni 2005 fick John Järvenpää, JJ, för andra gången en uppsats underkänd vid ett svenskt universitet. Förra gången var det Göteborgs universitet (se ovan), denna gången Lunds universitet. I båda fallen gällde det magisteruppsatser i sociologi, och i båda fallen har politisk korrekthet präglat underkännandena. Några sakligt hållbara invändningar har examinatorerna nämligen inte anfört mot uppsatserna.

Denna gång har JJ inte fått ett endaste argument mot uppsatsen av examinatorn. Istället har denne valt att underkänna med motiveringen att den var för lång. JJ var beredd att korta uppsatsen men har inte fått svar om så låter sig göras. Dessutom har andra uppsatser som var lika långa INTE underkänts.

I uppsatsen, som har titeln Den politiska korrekthetens teori och praktik, går JJ igenom fyra svenska forskares syn på vad politisk korrekthet är för ett slags fenomen. Han analyserar detta i förhållande till mångkulturalismen och feminismen. Att JJ studerar politisk korrekthet, trots att han själv har skrivit om det, beror på att det råder oenighet om vad det är för ett slags fenomen.

JJ kommer fram till att politisk korrekthet kan delas upp dels som åsikt, dels som metod eller maktinstrument vilken syftar till att försvara och främja den politiskt korrekta åsikten. Kärnan i politisk korrekthet utgörs enligt JJ av dikotomin och dikotomiserandet. Detta innebär att den sociala världen - i invandringsrelaterade frågor - ska förklaras så enkelt som möjligt, i svart och vitt, gott och ont, utan nyanser. Han illustrerar resultaten med modellen Den politiska korrekthetens logik (s 40). I slutdiskussionen argumenterar JJ för att ett slags dikotomiseringsprocess präglar det svenska samhället, ett förhållande som JJ menar gäller inom politiken, massmedia och samhällsvetenskaplig forskning.

Underkännandet av JJ bör ses i ljuset av den samhällsorienterade forskning som idag genomsyrar Sverige. Denna sysslar med att bekräfta redan befintliga teser och rön (istället för att ställa spännande frågor och röja ny mark till gagn för samhället och dess medlemmar). På så sätt bidrar dessa ideologiproducenter till att undergräva forskningens trovärdighet.

Två bedömare har alltså på osakliga grunder underkänt uppsatser av JJ och knappt någon vågar längre försvara forskningens frihet i Sverige. Flera initierade bedömare anser underkännandena av JJ vara skandallösa, men få vågar öppet ta ställning. Emellertid gör docent Lasse Ekstrand det i en text åtföljd av en kommentar av professor Gunnar Adler-Karlsson (se nedan). Även Järvenpääs opponent Peter Hallberg skriver om ärendet (se nedan). Alla tre anser att underkännandet är klandervärt, för att uttrycka det milt.

Frågan som inställer sig är hur beskrivna refuserare verksamma vid svenska universitet hade ställt sig till det politiskt korrekta tryck som rådde i Nazistyskland eller under Sovtjetkommunismen, ett tryck som torde ha varit betydligt hårdare än dagens svenska. Tja, vågar man inte godkänna uppsatser eller i vart fall komma med sakliga invändningar mot dem, så finns det ingen anledning att tro att dessa individer inte skulle ha varit makten till lags i dessa system./ Reaktion.nu


Underkänd gånger 2
I SVERIGE, som någon träffande har kallat Konformistan, eftersom konformitet och likatänkande är påbjudet, stämplas den som står emot och visar integritet "rättshaverist". Uttrycket är vilseledande och provocerande, antydande att det är något fel på den moraliskt högtstående, som exempel visar är ett utmärkande karaktärsdrag hos dessa stämplade.

Bland "rättshaveristerna" finns en modig person som Ingvar Bratt, som avslöjade Bofors skumraskaffärer med Indien, och en sådan som den envetne Anders Ahlmark, "mannen på fyren". Han som gick emot Sjöfartsverket, avslöjade myndighetens lögner, och som straffades med att placeras på en fyr. Tyskan Jutta Rabe, som har givit starka skäl för att det pågår mörkläggning, beordrad från högsta politiska nivå, av vad som egentligen skedde när Estonia gick till botten, tillhör också "rättshaveristernas" skara.

John Järvenpää (JJ) är inte bara moraliskt utan också intellektuellt högtstående. Han drivs av en sanningslidelse, vill sticka hål på offentliga lögner och myter, är en sannskyldig, kritisk intellektuell, ett salt. Och han är det utifrån en väl påläst, vetenskaplig ståndpunkt. Som vetenskapsman skulle jag snarast vilja beteckna honom "traditionalist"; en lojal bärare av det anglosachsiska vetenskapsidealet, med dess krav på klarhet, logik och bevisföring.

Två gånger har han trots sin uttalat vetenskapliga hållning underkänts vid svenska universitet, när han för seminariegranskning har lagt fram uppsatser. Jag vågar påstå att det INTE har handlat om vetenskaplig eller metodmässig undermålenhet, utan om något annat och betydligt värre.

Första gången behandlade JJ det kontroversiella ämnet, vad jag vill kalla "omvänd rasism"; det faktum att invandrarungdomar ger sig på svenskar, misshandlar och rånar, enbart av det skälet att de är svenskar. Trots en i traditionell, samhällsvetenskaplig mening konventionell bevisföring underkändes JJ. Hans teser passade inte de politiskt korrekta vid Göteborgs Universitet. Han tänkte helt enkelt "fel".

Den härskande klassens - i detta fall oligarkins, den politiska klassen - tankar är som bekant de härskande i samhället. JJ tänker på tvärs mot dessa tankar och straffas av akademin för det; samma akademi som borde stå fri och försvara det fria, kritiska tänkandet.

Andra gången är det Lunds Universitet som stoppar honom. När han gör en inträngande analys av vad politiskt korrekthet och rasism är, och hur begreppen används. Denna gång får han av huvudbedömaren veta att uppsatsen är för "lång" (!). Det är inte ens ett svepskäl, det är en spottloska.

Man har bestämt sig för, är den misstanke jag inte kan tränga tillbaka, att göra JJ till "rättshaverist", göra honom "omöjlig". Så att man i fortsättningen slipper "ta" i hans alster, ta ställning till hans teser. JJ är en av de mest seriösa och pålästa yngre svenska intellektuella jag vet. Men han är inte politiskt korrekt. Han är inte konform.

Det akademiska systemet uppträder som de politiska vanföreställningarnas och det skamfilade politiska etablissemangets trogna beskyddare. Det är direkt vämjeligt att beskåda. Och det hotar demokratin, genom att det offentliga samtalet beskärs.

I JJ kunde vi ha ett nödvändigt korrektiv; men de som besitter examinationsmakten väljer att stoppa honom. Till varning och varnagel för andra, förstås.

I slutdiskussionen argumenterar JJ övertygande för att ett slags dikotomiseringsprocess präglar samhället. Enligt denna ska invandringsrelaterade spörsmål förklaras så enkelt som möjligt, i svart och vitt och utan nyanser. JJ menar att denna process gäller inom politiken, massmedia och samhällsvetenskaplig forskning. Underkännandet bekräftar hans tes.
Lasse Ekstrand, juni 2005

Ekstrand är fil dr i sociologi, universitetslektor, gästprofessor vid Freie Universität Berlin samt Kunstakademiet Trondheim, författare och publicist, Reaktion.nu:s anm.


Tillägg: Professor Gunnar Adler-Karlsson, GAK, har i brevväxling med JJ framfört följande synpunkter: "Du har en utomordentligt god diskussion om hur pk skapar socialt tryck som leder till mental "Gleichgeschaltung" - nazistsamhällets ideal..."

"Dina illustrationer till tesen finner jag förträffliga."

"Det du skriver i slutet, med citat av Nykander och SÄPO och hetsparagrafen och annat upprörande för en jurist, är skäl nog för en politiskt korrekt akademiker att vilja stoppa dig."

Handledaren hade gett följande "råd" till JJ: "Med kontinuerlig respons på dina texter hamnar du lättare på rätt spår." På vilket GAK kommenterade: "Jag reagerade minst lika starkt som du [JJ] på detta. Det är en extremt ovetenskaplig hybris som där avslöjar sig i ett obiter dictum om hur man uppfostrar spårhundar. Som socialdemokraterna stoppat in "politruker" som chefer för universitets- och högskolestyrelser har jag ingen som helst respekt kvar för dessas oberoende och förmåga att söka en sanning, så objektiv som möjligt. Nu är det "rätta spåret" givet av politiken, vilket garanterar svensk forsknings förfall."

GAK avslutar med att han finner "motiveringen för underkännandet hutlös".

 Politisk korrekthet - ett farligt ämne
JAG HADE FÖRMÅNEN att få vara opponent på den uppsats om politisk korrekthet som John Järvenpää lade fram i början av juni 2005 vid Lunds Universitet.

Uppsatsen gav mig en bra inblick i ett ämne som hela tiden har funnits mitt framför näsan på mig men som jag inte har reflekterat över tidigare. Det som framför allt väckte mitt intresse var hur etablerade och maktfullkomliga samhällsinstitutioner använder sig av politisk korrekthet för att konstruera en sanning som passar dem och som förkastar, eller snarare förtrycker, alla avvikande åsikter.

Med stor förvåning underkänner examinatorn uppsatsen med motiveringen att uppsatsen är för lång, och dessutom utan att ha läst den! Jag håller med om att uppsatsen är för lång, men att med det som utgångspunkt och utan att läsa den, underkänna en uppsats är inte bara nonchalant utan helt oacceptabelt. En tjänsteman vid en institution, som finansieras av allmänna medel, och som har myndighetsutövning måste enligt min mening ta ett större ansvar i sin profession.

Läser man sedan handledarens kommentarer blir mönstret ännu tydligare, det är inte uppsatsen som det är fel på utan det är ämnet. Politisk korrekthet som samhällsfenomen får inte blottläggas och makteliten får inte ertappas med byxorna nere då de för allmänheten bakom ljuset. Handledaren hävdar att politisk korrekthet inte är ett sociologiskt ämne, mycket märkligt. Om politisk korrekthet inte är ett samhällsfenomen vad är det då?

John visar i sin uppsats hur politisk korrekthet institutionaliserar och monopoliserar utvalda politiska åsikter. John visar hur man med hjälp av politisk korrekthet kan upprätthålla och permanenta en maktposition i samhället och hur avvikande åsikter beläggs med skam och framställs som samhällsfarliga. Detta är utan tvekan ett sociologiskt problem och väl värt att lyfta fram och belysa.

Vidare hävdar handledaren att det inte finns någon koppling till sociologisk teori, vilket även det är helt fel. I uppsatsen beskriver John politisk korrekthet utifrån Berger & Luckmanns teorier rörande social konstruktion av verkligheten. Genom politisk korrekthet kan makteliten konstruera en verklighet som monopoliseras till en allmän verklighet, fri från avvikande åsikter.

Politisk korrekthet kan även förklaras utifrån Bourdieus teorier om habitus, fält och kapital. Inom det politiskt korrekta fältet, det vill säga det fält som kontrolleras av etablerade institutioner och politiska partier, sker maktutövningen. För att få tillträde till detta maktens finrum krävs ett politiskt korrekt habitus. För att sedan kunna påverka makten inom fältet krävs ett politiskt kapital och detta kan bara upparbetas genom att vara politisk korrekt.

Till skillnad från examinatorn så har jag läst uppsatsen, inte bara en gång utan flera gånger, och det finns brister som behöver rättas till, men de är varken omfattande eller osociologiska. Genom att flytta merparten av exemplen från den löpande texten till bilagor med hänvisning, kommer man snabbt tillrätta med längden på uppsatsen. Genom att väva in Berger & Luckmann i analysen får man med den sociologiska teorin. Detta behöver man inte ens vara professor för att förstå, men det är inte det underkännandet handlar om.

Efter att ha fått lite distans till uppsatsseminariet och fått ett vidare perspektiv står det helt klart för mig att det inte handlade om att underkänna en uppsats, utan att stoppa ett farligt ämne och en icke politisk korrekt person, John Järvenpää.
Peter Hallberg, juli 2005