"Inget man förväntar sig"

Varje år spelas i Göteborg världens största fotbollsturnering för ungdomar, Gothia Cup. Lag från hela världen är på plats. Analogt finns spelare från hela världen i diverse svenska lag. På flera orter finns numera även fotbollslag med i princip bara utomeuropeiska invandrare i lagen.

Föräldrar i etniskt svenska lag har vittnat om hur hett det kan gå till när man möter vissa invandrarlag. Hos de senare händer det relativt ofta att antingen spelare eller deras föräldrar brusar upp på ett för det nordiska sinnelaget främmande sätt. De gapar, skriker och kan ibland gå till handgripligheter för att deras lag förlorat eller när man tycker att domaren dömt fel. Den som följt sommaren fotbolls-VM har kunnat observera den fallande skala som finns gällande filmningar, gnäll, uppkäftighet, hetlevrat spel och utåtagerande. Lag från nordliga breddgrader såsom Japan, England och Tyskland ägnar föga tid åt sådant. För att tala med tyske proffsspelaren Mattias Concha som konstaterar att tyskarna ”ödslar inte tid på att gnälla eller filma” (DN-sport 4 juli). Men ju längre söderut man kommer, desto mer ifrågasättande och hetsigt uppträdande ser man hos lagen. Titta bara på Spanien eller sydamerikanska lag.

För USA och Västeuropa gäller det beskrivna approximativt även när man granskar grova våldsbrott såsom misshandel, våldtäkter och mord. I Sverige råder en mycket kraftig överrepresentation hos utomueuropéer, i synnerhet från nordafrikanska och arabiska länder (Mauricio Rojas DN-Debatt 051212, där han presenterar siffror från BRÅ, se även tidigare uppdateringar).

En förklaring är att dessa länders kulturer ofta präglas av högljuddhet och känslosvall. Inte sällan har man dessutom har en hederskultur som det i alla lägen gäller att upprätthålla och försvara. För ett tag sedan exemplifierades detta med dödsmisshandeln på en parkeringsplats i Landskrona, där en libanes retade sig på ett pensionerat svenskt par påtalade att han blockerade en p-plats. Det slutade med att han slog ihjäl 78-årige Inger. Inför rättegången krävde försvarsadvokat Leif Silbersky att hans klient skulle försättas på fri fot. När det inte skedde vid omförhandlingen i Lunds tingsrätt blev libanesens familj och vänner ursinniga. De skrek och gormade, spottade och kastade en penna mot åklagaren som begärde omhäktningen (libanesen dömdes men går fri i väntan på hovrättsförhandlingarna i höst).

Liknande beteenden kan iakttas i samband med s k hedersmord där det är regel att familj, släkt och vänner sluter upp bakom den som i hederns namn mördat, oftast egna familjemedlemmar som man ansett brutit mot traditionen, t ex när dottern eller systern haft ett förhållande med en svensk man. Senaste exemplet är 16-åringen i Västerås som under våren stenade sin svenska flickvän till döds för att hon blivit gravid. Det retade upp 16-åringens varpå ynglingen dödade flickan; mycket talar för att han gjorde det för att upprätta hedern. Om detta har etablissemangsmedia tigit medan Nationell idag som enda tidning rapporterat om saken.

I våra nordiska grannländer däremot är det fria ordet betydligt starkare. Där redovisas etnicitet och där talas det klarspråk. Ett exempel för några år sedan får här illusterera. Efter att en dansk flicka gruppvåldtagits av invandrare, skrev landets näst största tidning Berlinske (BT 5/4 -04) på ledarplats:

”I lördags natt skedde det igen. Tre unga andragenerationens invandrare våldtar en fullständigt oskyldig dansk flicka när hon går genom centrala Århus med sina väninnor. Det bästa rådet polisen i Århus har till unga flickor är att inte gå ensamma på stan om nätterna. Ett förnuftigt råd, men samtidigt också ett uttryck för att samhället kapitulerat för den kvinnosyn och kultur som många invandrare och flyktingar tagit med sig från muslimska områden i världen. [---] ”Gruppvåldtäkter som den i Århus är inte bara ett angrepp på den drabbade flickan, det är även ett angrepp på de rättigheter och den kvinnosyn som är grundläggande i dansk kultur. Mot detta ska vi vara intoleranta."

Tillbaka till den svenska verkligheten/dokusåpan.

I årets Gothia cup spelade IKF Göteborgs 15 och 16-åringar mot ett irakiskt lag. IFK vann och direkt efter matchen stormades planen av uppemot 300 ilskna, irakiska supportar. De attackerade IFKs spelare samt domaren. – ”De här grabbarna flydde för sitt liv, säger Jan Edmundsson, supporterpolis. De blev jagade och splittrades. Föräldrarna blev oroliga och kunde inte hitta sina barn” (GP 23/7). Enligt uppgift hade ”de irakiska fansen hade blivit provocerade av att IFK-spelaren hade kysst lagets emblem” efter att man vunnit matchen. ”Men den turbulenta stämningen började redan tidigare i samband med några domslut i matchens andra halvlek, då flera irakiska spelare fick rött kort.” Publiken beskrevs ”av poliser på plats som mycket aggressiv…” (ibid)

De politiskt korrekta, de ”toleranta”, har gjort till kutym att bagatellisera invandrares våldsbeteenden. Härvid används begrepp som ”bus”, ”fattigdom” och ”diskriminering” av naiva forskare och politiker som vill ”förklara” och ”förstå”. Samtidigt skuldbelägger man svenskarna som anmodas lära sig konflikthantering för att på ett normalt sätt kunna utföra sina jobb: ambulansförare, brandkår, lärare och byggnadsarbetare. Bagatelliserandet förstärks av statens representanter där framförallt DO anser att Sverige generellt är en ”diskriminerande struktur” som kränker diverse minoriteter. Samma absurda skuldbeläggande nu. Enligt Gothia Cups pressansvarige Niclas Andersson ”var den utlösande faktorn en provokation från en Göteborgsspelare” och denne spelare har stängts av (ibid, Sportbilagan).

I radio och tv den 23 juli intervjuades IFKs pressansvarige. P4 Radio Göteborgs journalist försökte med enträgna påtryckningar få honom att erkänna att IFK-spelare provocerat och gjort fel när man manifesterade sin glädje över segern. Men IFKs pressansvarige stod på sig och vägrade göra det. Han konstaterade vidare att upplopp av detta slag är inget ”man förväntar sig” i samband med att barn spelar fotboll.

I ett normalt samhälle, med en någorlunda hög grad av etnisk och kulturell homogenitet, råder en hög grad av förutsägbarhet. Där kan man ”förvänta” sig att saker ska fungera som sig bör. Ju högre grad av etnisk och kulturell heterogenitet, desto högre grad av misstänksamhet och brist på tillit mellan folkgrupper, något som världsledande forskaren Robert Putnams studier och många andra statvetares rön visar. Härtill visar statistiken i samtliga västeuropeiska länder att utomeuropeiska invandrare är kraftigt överrepresenterade vid grova våldsbrott.

Våldets orsaker och konsekvenser kan inte längre behandlas som enskilda företeelser. De måste sättas in i ett vidare, etnologiskt och sociologiskt, perspektiv. Dessutom: om man som väljare i höstens val röstar på något av riksdagpartierna så legitimerar man en politik för än mera mångkultur och därmed mera våld. Vilket samhälle ska våra barn få? / Redaktionen

 

Uppdateringen från 5 maj

Landskrona i ljuset av nordiskt respektive semitiskt beteende

Dödsmisshandeln av 78-årige Inger i Landskrona begicks av en 23-årig invandrare med libanesiskt medborgarskap. Denne kände sig kränkt av att Inger och hennes make var missnöjda med att han blockerade en parkeringsplats. Massmedia har valt att angripa den förmenta främlingsfientlighet som man menar har uppkommit efter Ingers död. Däremot har man knappast talat alls om våldets orsaker och konsekvenser i ett vidare, etnologiskt och sociologiskt, perspektiv. Det finns därför anledning att belysa detta.

I januari skrev de ledande kommunalpolitikerna Torkild Strandberg (FP) och Cecilia Brorson (M) en text med rubriken Rädda Landskrona – sista chansen (pdf). Det är en skrämmande bild av Landskrona. På samma sätt ger statistiken kring grova våldsbrott, där utomeuropéer är kraftigt överrepresenterade, en skrämmande bild av dagens Sverige. Häromåret presenterade forskaren och dåvarande FP-politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005/06. Han konstaterar bl a att

”invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt” (DN-Debatt 051212).

Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott. Anmärkningsvärt är att det dröjde ytterligare ca ett halvår innan rapporten slutligen offentliggjordes och då i ett sådant skick att det är mycket svårt, i vissa fall omöjligt, att utläsa somliga av de av Rojas anförda siffrorna.

Andra områden där utomeuropéer är kraftigt överrepresenterade gäller arbetslöshet och uppbärande av socialbidrag. Dessa förvaltas av arbetsförmedlingarna och socialkontoren. Akademikerförbundet SSR har gjort ett antal stora studier om våld och hot riktade mot handläggare på dessa och liknande arbetsplaster. 2006 års undersökning visar att 70 procent av handläggarna ”fanns på arbetsplatser där kolleger utsatts för hot och våld de senaste åren”. I en undersökning från 2004 som berörde landets socialkontor ”framkom det att 74 procent av socialsekreterarna och deras chefer varit utsatta för hot och/eller våld någon gång i sitt yrkesliv”.

I SSR-studierna sägs visserligen ingenting om angriparnas härkomst. Men med tanke på att åtskilliga invandrare får socialbidrag och därmed har kontakt med handläggare, är det inte orimligt att tänka sig att de står för en majoritet av hoten.

Siffrorna ger en vink om att det en gång så stabila och trygga Sverige är på väg att bli ett mycket otryggt samhälle. Normala tillika traditionella, nordiska beteendemönster – där folk är artiga och hyggliga mot varandra och söker lösa missförstånd och konflikter via dialog – har alltmer kommit urholkas till förmån för ilska, aggressivitet, hot och våld.

Efter Ingers död höll den misstänktes familj presskonferens i en av Landskronas moskéer. Man bad om ursäkt samtidigt som man hävdade att Ingers död var en ”olyckshändelse”. Den misstänktes advokat, Leif Silbersky, känd för att dyka upp i sensationella fall, spann vidare på detta och hävdade likaså att det var en olycka. Silbersky lyfte även fram att hans klient är en vanlig, hyvens kille som inte har begått brott förut.

Silbersky pekar här, om än omedvetet, på en viktig sak: om hans klient är en vanlig, normal person så torde hans beteende, inte att misshandla men väl att bli ilsken för minsta lilla ”kränkning”, vara vanligt i den kultur som han och hans föräldrar kommer ifrån och har präglats av. Ovan redovisade statistik indikerar att det är så. En ytterligare indikation är kurserna i konflikthantering som oförvitliga svenska arbetare tvingas gå, inte för att de betett sig illa utan för att i huvudsak personer med utländsk bakgrund har förpestat deras arbetsmiljö, t ex med stenkastning mot räddningspersonal som ofta behöver polisbeskydd för att kunna utföra sitt jobb. Högljuddhet, känslosvall och ilska är en del av beteenderepertoaren i Mellanöstern. Området är vidsträckt och hyser flera semitiska folkslag dit förutom judar räknas araber, etiopier, syrianer m fl.

Media har läckt ut uppgifter om en preliminär, men obekräftad, rättsobduktion. Enligt dessa uppgifter ska Inger ha haft ett svagt blodkärl i hjärnan. Kärlet sprack när hon föll till marken och slog i huvudet. För den genomsnittlige betraktaren, med vanligt sunt förnuft och rättsmedvetande, sprack kärlet till följd av misshandeln som därmed alltså är orsaken till hennes död. En härdad advokat skulle emellertid kunna vända på steken och hävda att Inger dog inte som en följd av misshandeln utan pga det svaga blodkärlet. Andemeningen av ett sådant resonemang är att det nog hade spruckit förr eller senare ändå.

Silbersky avvaktar tills obduktionen offentliggörs men har redan påpekat att ”ett klarläggande av dödsorsaken kan ge en mildare bedömning av vad som hänt” (Dagens Nyheter 100421). Silbersky har också krävt att hans klient skulle försättas på fri fot. När det inte skedde vid omförhandlingen i Lunds tingsrätt blev den misstänktes familj och vänner ursinniga. Man skrek och gormade, spottade och kastade en penna mot åklagaren som begärde omhäktningen.

Ur nordisk synvinkel är det makalöst att inte acceptera ett domstolsbeslut, särskilt under rådande omständigheter. Men i den arabisk-semitiska kultur som familjen kommer ifrån är det normalt – som Silbersky framhäver så rör det sig ju om en helt vanlig libanes. I dylika kulturer försvarar man i alla lägen sina familjemedlemmar vad de än gjort. I samband med s k hedersmord har det varit regel att familj, släkt och vänner slutit upp bakom den som i hederns namn mördat, oftast egna familjemedlemmar som man ansett brutit mot traditionen, t ex när dottern eller systern haft ett förhållande med en svensk man.

Det finns flera skillnader mellan detta och det typiskt nordiska beteendet. Om en svensk flicka inleder ett förhållande med en främling så kan hennes familj förvisso ogilla det, men vanligast är att man tolererar och håller god min. Om en svensk man dödar sin hustru kan han inte räkna med släktens stöd. Istället stöts han bort. Visserligen kan han förlåtas men då efter avtjänat straff. Har man gjort något så fruktansvärt förväntas man att skämmas och ta sitt straff ”som en man”. Svenska män som slår är oftast psykiskt labila eller gör det på fyllan. Något kulturellt eller samhälleligt stöd för deras beteende finns inte, vilket däremot är fallet inom en del arabstater.

Gällande Landskrona så var Inger en för den misstänkte okänd person som han kände sig kränkt av och slog till. Troligen har hans beteende att göra med att utomstående – personer utanför familjen, i synnerhet kvinnor – enligt hans normsystem inte har rätt att tillrättavisa mannen. Detta i sin tur kan spåras till antingen hederskulturen eller islam som stadgar att kvinnor är underordnade mannen och att icke-muslimer är ”otrogna hundar” som i vissa situationer får behandlas illa. Denna förklaringsmodell är i linje med familjens stöd till den misstänkte liksom deras vedervärdiga beteende vid omhäktningen.

Den misstänktes försvarsadvokat har även han semitiskt påbrå, dock judiskt sådant. Sannolikt har hans överslätande attityd – ”olyckshändelse” – mera har att göra med den blandning av grandiosa, narcissistiska personlighet som präglar många advokater vars munvighet kan manipulera och förvränga en dödsmisshandel till en olyckshändelse, än hans semitiska bakgrund. Det finns heller inget statistiskt stöd för att judar i Europa är våldsbenägna. Det aktuella fallet handlar inte heller om detta. Emellertid utmärks judarnas heliga texter av hämndmentaliteten ”öga för öga – tand för tand” riktad främst mot goyim, icke-judar. För extrema, ortodoxa judar är andra folks liv tämligen likgiltigt, något som bl a professor Israel Shahak har visat. Shahak menar att detta extrema synsätt har implementerats i det israeliska vardagslivet. Detta visar sig inte minst i staten Israels behandling av palestinierna, en politik som stöds av en stor majoritet av landets judar (analogt är majoriteten palestinier avogt inställda mot judarna).

Kristendomen som i århundraden varit ett fundament i Västerlandet och Norden har, jämfört med beskrivna traditioner, kulturer och religioner, en förlåtande kärna. Jesus, själv jude, tog avstånd från judendomens hämndmentalitet och uppmanade istället människan att vända andra kinden till. Alla gör fel men man kan förlåtas, enligt kristendomen. Både kristendomen och islam är öppna för alla som tror på och vill ta till sig respektive lära. Judendomen å sin sida utmärks av en exkluderande slagsida, där det etniskt-judiska i kombination med tron är avgörande för huruvida man verkligen tillhör ”det utvalda folket” eller ej.

Vad anbelangar svensk kvinnosyn så kan dess anor spåras till bl a Birger Jarl, som av initierade bedömare anses vara grundare av Sverige. Redan på 1200-talet införde han en lag om kvinnofrid som gav ett särkilt skydd åt kvinnan. Även vikingarna hade liknande rättsregler.

Sammanfattning och slutsats

Den misstänktes beteende i kombination med den överrepresentation av grova våldbrott som utomeuropéer står för, bör alltså sättas in i ett större sammanhang. Skillnader i konflikthantering mellan nordisk och utomeuropeisk, arabisk-semitisk, kultur eller tradition är härvid centralt. Som framgått verkar det vara ganska normalt att man i den misstänktes kulturkrets har en mera aggressiv stil medan den nordiska är inriktad på samtal. I Sverige råder emellertid en politisk kultur som, i toleransens namn, alltmer bagatelliserar den förra stilen: begrepp som ”bus”, ”fattigdom” och ”diskriminering” används flitigt av naiva forskare och politiker som vill ”förklara” och ”förstå”. Samtidigt skuldbelägger man svenskarna som anmodas lära sig konflikthantering för att på ett normalt sätt kunna utföra sina jobb. Bagatelliserandet förstärks av statens representanter där framförallt DO anser att Sverige generellt är en ”diskriminerande struktur” som kränker diverse minoriteter.

Härtill kan alltså läggas försvarsadvokater som inte verkar förhålla sig tillräckligt objektivt till sakförhållanden. I sina försvar strävar de alltid efter att hitta ”förmildrande omständigheter” för att klienten ska få ett så lågt straff som möjligt. Att omformulera en dödsmisshandel till olyckshändelse ingår i mönstret.

Vad vi bevittnar är hur överheten normaliserar våld i det svenska samhället.

/ Redaktionen

----------------------------------

Den vise mångsysslaren Janne Milld har skrivit om Inger, ett inlägg som Newsmill - som säger sig värna det fria ordet - valde att censurera Milld citerar bl a ett brev som han fått från en Landskronabo.

"Ett brev som vittnar om hur vardagen kan gestalta sig för svenskar i ett område där fjärrinvandrade tagit över. Det är betydligt värre i Landskrona än vad jag tidigare haft en aning om! Det ger en föraning om en framtid som kan vänta alltfler orter i Sverige:

'Det är ett känsligt läge dessa dagar. Poliser, som normalt är frispråkiga och öppna, säger klart ut att de fått munkavle och inte får säga ett knyst. … läsarkommentarerna i Landskronaposten blev raderade till 80%. De ansågs inte ‘hålla måttet’ ... En viktig grej i sammanhanget är att exakt detta beteende som skedde på parkeringen, att en eller flera invandrare ‘blockerar’ en gata, en parkeringsplats, en utfart, en passage eller dylikt är mycket vanligt i Landskrona. Det är definitivt ingen enskild händelse, utan den ingår i ett mönster som upprepas dagligen. Man använder bilen eller flera bilar för att skaffa ‘respekt’ och förnedra folk som skall tvingas betala en ‘avgift’ vid vägspärren. För något år sen så blockerade två bilar (med invandrarungdomar) Timmermansgatan så en cyklande dam tvingades vända, eftersom hon vägrade betala ‘avgiften’ på 100:-.Det blev en notis i NST/Landskronaposten. Då uppfattades det kanske av en del bara som ett dåligt skämt. Ibland bara sitter man i varsin bil och kopplar av med en stunds dösnack genom bilrutorna. MITT I GATAN! Det kan bildas köer som är ett helt kvarter långa och irritationen stiger. De flesta vågar inte ens tuta för de vet att reaktionerna kan bli förödande. Därför är de flesta nog inte förvånade över mordet.'

Dödsmisshandeln av Inger har i ovanligt hög grad upprört människor i hela Sverige. Varför? Förklaringen ligger, tror jag, bortom det enskilda fallet. Händelsen i sig är förvisso uppseendeväckande, och de flesta kan säkert identifiera sig med det drabbade pensionärsparet. Men den skarpa reaktionen måste nog förklaras med något mer, nämligen att här finns ett sammanhang och ett mönster av egna erfarenheter som många kan relatera till. Under de senaste två decennierna har vi i Sverige fått höra talas om alltmer udda och allt brutalare brott, vilka som regel varit kopplade till fjärrinvandringen.

Statistiken talar också sitt tydliga språk, vare sig man jämför med tidigare decennier eller med andra länder. År 1950 var antalet anmälda våldtäkter i Sverige 350, år 2009 var antalet 5.900. Beträffande misshandelsfallen är utvecklingen lika alarmerande. År 1950 anmäldes 7.400 misshandelsfall, år 2009 var siffran 85.900."-